Förra generationens finaste #1

Det började med att jag skulle lira Star Wars: Battlefront II. Ett av mina gamla favoritspel för ett antal år sedan. Minns det som ett pampigt och storslaget rymdepos som bättre än något annat spel (undantaget möjlige Tie Fighter och X-wing) förmedlade känslan av Star Wars. Grafiskt vill jag minnas att det var rätt fräscht dessutom. Lägg märke till att jag använder termen "minnas". Det är nämligen nyckelordet, för jag orkade inte spela speciellt många rundor innan jag stängde av. Star Wars: Battlefront II kändes för fult.

Förskräckt insåg jag att jag spenderat väldigt lite tid med den förra generationen sedan de nya konsolerna kom och mitt retrospelande har nästan uteslutande bestått av ännu äldre burkar där man vant sig vid hur grafiken såg ut. Jag gick igenom ett antal spel som var snygga när det begav sig. Fight Night Round 2. Halo: Combat Evolved. SSX Tricky. WWE SmackDown! Here Comes the Pain.

Samma visa. Spelen har åldrats. Och det helt utan värdighet alls. Sådant händer, jag är van och minns hur gamla ursnygga och underhållande spel som Destruction Derby och Goldeneye med tiden förvandlats till ospelbar sörja. Men såhär snart efter alltså, det hade jag nog inte vänta mig. Därför började jag leta i skattgömmorna efter gamla favoritspel, eller spel som jag åtminstone misstänkte kunde vara sådana som höll måttet fortfarande.

Lyckades vaska fram tio spel från den förra generationen som åldrats likt ett fint vin. Spel som man fortfarande kan smiska igång och bara häpnas över hur de ser ut och spel som jag tror kommer att betraktas som häftiga titlar vare sig vi snackar när de kom, idag eller 2020. Fem idag och fem till senare i veckan. Mycket nöje :)

10. Star Wars Rogue Leader: Rogue Squadron II (Gamecube, 2001) - När jag fick lägga rabarber på Star Wars Rogue Leader: Rogue Squadron II första gången minns jag hur jag tappade hakan. Nintendos kubformade best var betydligt mer vridstark än dess kulörta yttre lät påskina. Och än idag är det en grafisk uppvisning med bra tyngd, läcker teknik och riktigt fräscha rymdstrider som kommer att imponera på alla du visar det för.

9. Phantasy Star Online (Dreamcast, 2000) - Onlinerollspel kunde inte vara så tekniskt imponerande, hette det. En massa kraft skulle ju gå till... ja, andra saker. Det hindrade dock inte Phantasy Star Online från att bjussa på enorma varierade världar med riktigt coola monster, mängder av detaljer och häftiga specialeffekter. Och faktiskt, Phantasy Star Online är än idag en fröjd att ta fram och spela offline, bara levla lite och leta Red Ring Rico-ledtrådar och gotta sig åt hur läckert det fortfarande är.

8. Sonic Adventure (Dreamcast, 1998) - Det är faktiskt tio år sedan Sonic Adventure gjorde sin premiär till Dreamcast. Syns inte på bilden va? Faktiskt inte i spelet heller, måste jag säga och det har ursnygga texturer, massor av detaljer, perfekt bilduppdatering, härliga ljuseffekter och små detaljer som riktiga blommer som växer här och var och torkade maskrosor man kan kuta in i så fröna yr. Och don't get me started about the späckhuggarjakten på den rasande bron... Sonic Adventure är äldst på listan, vilket det inte märks ett jota av.

7. F-Zero GX (Gamecube, 2003) - Sega fick lov att göra uppföljaren till grymma F-Zero 64. Och Sega gjorde det på sitt sätt, det sätt de behärskar bäst, nämligen arkadvägen. F-Zero GX blev ett ursvårt spel många inte ville spela av just den anledningen och Nintendo har efteråt uttalat sig om hur missnäjda de var med titeln. Men jösses amalia hur det ser ut. Fullständigt enastående detaljrikedom, sanslös hastighet, mängder av svävare, otroliga banor och maffiga effekter. F-Zero GX står sig perfekt och spöar än det mesta till Wii och så skiter jag i vad Nintendo säger. F-Zero GX regerade och Sega får gärna göra efterföljaren med.

6. Zone of the Enders: 2nd Runner (Playstation 2, 2003) - Jag älskade det första Zone of the Enders sönder och samman och var förmodligen den enda på Jorden som köpte spelet för dess egen skull och inte för det medföljande Metal Gear Solid 2-demots. Även om del två inte alls var lika kul, lyckades Konami dock bättre än någon annan både före och efter att illustrera riktigt maffiga robotstrider med urstarka, ilsnabba jättemechs beväpnade till tänderna. Än idag är det ett effektfyrverkeri som går utanpå det mesta och jag är alltid lite ängslig att min Playstation 2 ska smälta när jag startar Zone of the Enders: 2nd Runner, men än så länge står den pall och visar vilka muskler som faktiskt bor därinne.

Dessa är mina fem första spel, finallistan med de fem spelen som står sig bäst kommer till veckan. Vilket tror ni vinner...?