En liten bekännelse

De senaste dagarna har jag spelat en hel del Gears of War. Inte multiplayer, utan co-op, för att ta mig igenom Epics mäktiga actionepos på båda de högre svårighetsgraderna. Något man kan tycka att jag borde ha gjort för väldigt länge sedan, men jag har en liten bekännelse att göra.

Det är nämligen så att jag suger i alla spel som innehåller för mycket taktiska inslag, allra helst om det finns moment av stealth. Även om jag lyckades traggla mig igenom det första Metal Gear Solid var det med stor vånda där jag blev upptäckt ungefär var tredje sekund och förmodligen har jag sett dess Game Over-skärm flest gånger i hela världen.

Och kollar vi på Splinter Cell-spelen får jag verkligen slita hund. Minns med fruktan hur jag spelade Pandora Tomorrow online där man ömsom var agent, ömsom soldat. Som agent hade man alla möjliga tillbehör och coola prylar och borde i teorin kunna klara uppdragen galant. Icke.

Det var som att jag var självlysande och utrustad med siren. Jag både syntes och hördes och jag är faktiskt inte säker på att jag någonsin lyckades vinna som agent. Med vapen i handen på soldatsidan gick det lyckligtvis bättre, även om jag hela tiden avundades mina motståndare som kunde hålla sig så väl dolda i mörkret och vara tuffa motståndare.

Samma sak när jag genomled Ghost Recon för många, många år sedan. Jag var sugen på multiplayer, men mitt spelval visade sig vara helt fel. Alla spelare låg så piffigt under sina granar och avancerade försiktigt, jag dog så snart jag så mycket som rörde mig och lyckades aldrig sänka en motståndare. Det blev en snabb retur till Game av spelet för min del.

En annan senare anekdot var tidigare i år när jag skulle ta bilder från Rainbow Six: Vegas 2 och slet som en best i timmar. Bara för att inse att jag knappt tagit mig förbi första banan däruppe i fjällstationen. Bara att ge upp och låta någon mer kompetent person sköta det hela. Jag vill bara rusa rakt fram och peppra för fullt, vilket resulterar i ond bråd död.

Och nu senast Gears of War alltså. Nu lirar jag visserligen på Insane och har klarat Hardcore redan, men det är med blod, svett och enorma mängder tårar efter att ideligen livats upp av Marcus Fenix. Det är så mycket korkade missar att jag tvingats erkänna för mig själv att det här med taktisk action nog trots allt inte är min grej.

Jag förmodar att det är ett resultat av någon slags dödsmatchskada efter för mycket Team Slayer i Halo, för mycket Timesplitters och för mycket Star Wars: Battlefront. Spel där man kan komma ganska långt utan att behöva tänka för mycket och där skjutglädje är A och O. Jag saknar helt enkelt tålamodet att ta det nog lugnt och vill helst bara lyfta min puffra över huvudet, vråla och rusa fram.

Det värsta är att jag trots min totala oförmåga att spela taktisk action ändå verkligen gillar genren. Gears of War och Splinter Cell multiplayer är toppen och jag tycker Rainbow Six ser rysligt coolt ut. Och när Sony utannonserade M.A.G. på E3 i år började det rycka i speltarmen igen. Jag vill samtidigt som jag bekänt detta även utfärda en liten varning. Vill ni spela taktisk action med mig, så se till att vara i motståndarlaget eller kör åtminstone inte rankat. För er skull.

Efter över 100 spelade matcher i Splinter Cell: Pandora Tomorrow är jag inte säker på att jag vann en enda på agentsidan.