Mest efterlängtat 2009

Nu är ju bokstavligt allt ute som ska spelas i år och det är dags att blicka fram emot 2009. Jag har därför smällt ihop min egen lista över spelen jag ser mest fram emot. Bara det att de inte är utannonserade ännu, utan består av titlar jag skulle vilja kom under 2009. Titlar som ändå inte känns helt orealistiska, även om jag inser att en enda av dem skulle vara att betrakta som fet jackpott.

5. Track & Field III (Wii) - År 2008 har vi blivit tvångsmatade med fler usla friidrottspel än någon levande människa klarar av. Men det borde inte behöva vara så. En gång i tiden var de gjorda för arkadhallarna först och främst. Då var det viktigt att man direkt fattade galoppen, annars skulle ingen peta ner en enda slant till i myntspringan. Jag hoppas Konami gör ett ryck och gör ett riktigt Track & Field III. Inga fåniga licenser, inga verkliga friidrottare och inga försök att återskapa varenda tänkbar olympisk gren. 10-15 riktigt välgjorda räcker. Med typisk japansk utmaning där man fattar allt direkt men ändå kan spendera en livstid med att bemästra och superexakt spelkontroll där man håller Wii-fjärren på tvären som en NES-handkontroll. Snacka om drömspel.

4. Crimson Skies: New Adventures (Xbox 360) - Suget kom faktiskt i somras då jag inte hade något att spela. Laddade hem Xbox Original-spelet Crimson Skies som jag kom ihåg som en riktigt trevligt sysselsättning både online och offline. Och snart var jag fast igen. Samlandes saker, lyssnandes till den coola musiken och utförandes dödsföraktande stunts med mitt märkliga flygplan. Såg till min stora förtjusning att det dessutom fortfarande fanns folk som spelade det online och tog mig några sköna luftdueller vilket var precis så kul som jag mindes det. Crimson Skies var det ultimata flygplanspelet och blev faktiskt en hyfsat stor succé. Jag önskar verkligen att Microsoft ger en uppföljare grönt ljus, för mer av den här underbara varan vill jag faktiskt ha.

3. Zone of the Enders Again (PS3) - När Zone of the Enders släpptes var det tillsammans med ett Metal Gear Solid 2-demo. Något som fick många att köpa spelet bara för det, lite på samma vis som med Halo 3-betan och Crackdown. Själv är jag inget Metal Gear Solid-fan dock, och köpte istället spelet för... spelet. Jag är en riktig sucker för stora starka robotar, helst Transformers, men har slukat allt från Evangelion till Gunbuster, Gundam, Macross och Patlabor. Men varken förr eller senare har jag sett ett så stilistiskt och mäktigt robotspel som Zone of the Enders som tack vare den oerhört stilrena grafiken står sig än idag. Ett nytt sådant specialskrivet för Playstation 3 vore verkligen en robotälskares dröm.

2. RC Pro-Am Remake (Xbox Live Arcade) - Någon läsare postade nyligen in ett brev till brevlådan och efterlyste mer Rare-spel som RC Pro-Am. Jag svarade men brevet försvann inte från mina tankar för det. Kände mig lite som Homer Simpson, drömmandes om munkar ("Mhmmmm, doughnuts *drooool*"), bara det att jag tänkte på RC Pro-Am. Vad gära? Jo, jag tog fram min NES, blåste som ett svin i det för att få igång det och tog min radiostyrda bil ut på banan i jakt på bokstäver, uppgraderingsdelar och bra vapen. Så fasansfullt kul. Enda bristen är att det saknas multiplayer. Uppgradera grafiken, remixa om musiken och lägg till möjlighet att spela fyra på delad skärm och Xbox Live-stöd och vi har det bästa partyspelet i historien.

1. Guitar Hero: Kiss (PS2, PS3, Wii, Xbox 360) - Artister, grupper och musikstilar kommer och går i mitt liv. Varje period har liksom sitt soundtrack. Däremot har Kiss alltid bestått och var förmodligen min allra första stora kärlek när det kommer till musik. Än idag blir jag alltid på gott humör när jag får höra Ace Frehleys sköna falsksång i 2000 Man körandes bil, skriva en recension lyssnandes till Nothin' to Lose, ta en promenad poppandes Love Gun eller bara softa till Peter Criss sköna röst i Hard Luck Woman.

Och följdaktligen har jag spelat Kiss-låtarna i Guitar Hero och Rock Band till leda. Nu vill jag ha ett helt spel med min barndoms hjältar och leka den leende kattmannen Peter Criss bakom trummorna, sjunga falsett som Paul Stanley, le som ett monster och sträcka ut tungan en halvmeter medan man plågar basen som Gene Simmons samt såklart se fantastiskt nonchalant ut och bara riva av grymma gitarrsolon som Ace "Spaceman" Frehley. Det vore min absoluta dröm under 2009 och det definitiva musikspelet för egen del.

Det har faktiskt gjorts spel baserat på Kiss tidigare, senast ett actiondito till Dreamcast. Horribelt dåligt dock. Kiss handlar såklart om musiken varför ett musikspel skulle passa perfekt och blotta tanken på att lira medan de sminkade hjältarna öser uppe på den digitala scenen ger mig gåshud.