Sentimentalt slask

Onlinespelande i sig är inte mycket nyare än digitala spel och har funnits sedan 70-talet. För de som spelar PC blev det riktigt stort någonstans när Doom dök upp medan konsolspelarna fick vänta längre. Jag spelade en hel del förstapersonsskjutare över nätverk när jag gick på gymnasiet men den verkliga onlineoskulden blev jag av med då Sega släppte Phantasy Star Online.

Jag hade via en svensk bekant som jag träffat genom min gamla manga-förening lyckats fixa mig en japansk Dreamcast redan samma år som den släpptes i Japan (1998). Det var dock inte debuten utan jag var faktiskt polare med Petter redan då som hade fixat en konsol på annat håll.

Att Dreamcast är fantastisk är inte mycket att orda om, men trots alla bra spel som bara tycktes välla ut till konsolen var det med Phantasy Star Online som min spelvärld för alltid vändes upp och ned. Onlinespel var som sagt ingenting nytt egentligen, men jag var inne i en period då jag nästan uteslutande spelade japanskt och hade inte riktigt fastnat för andra spel i genren.

Med Phantasy Star var det annorlunda och jag minns mycket tydligt (vilket säger en hel om den heliga känslan exakt just då) när jag gjort min figur (en android), kopplat upp mig, gått till lobbypersonalen och blivit uppkopplad mot rätt server. Där väntade tre andra kollegor för en spelsida jag skrev för då. Antalet knappkommandon tycktes överväldigande och något tangentbord hade jag inte.

När de andra började kommunicera med mig blixtsnabbt halkade jag snabbt efter då jag försökta knapra fram meddelanden med handkontroll. "Varför säger han inget?", "Han kanske inte har tangentbord?". Frågorna haglade medan jag försökte få fram ett ynka hej. Upplevelsen var omtumlande svincool och så långt från gamla BBS-spel man bara kunde komma (vilket också var sjukt coolt i sig).

Det var verkligen något helt nytt för mig. Flosker som att en helt ny värld uppenbarade sig för mina ögon stämmer verkligen fullt ut. I retrospekt förstår jag varför jag fastnade för just Phantasy Star Online dock medan spel som World of Warcraft helt glidit mig förbi. Phantasy Star Online hade så fruktansvärt mycket karisma. Det var som att spela ett gediget japanskt actionrollspel tillsammans med några goda vänner.

Det hade som brukligt för genren helt otrolig musik. Kanske den bästa någonsin i ett spel där varenda melodi än idag är ett obligatoriskt inslag på min Mp3-spelare. Storyn var visserligen lövtunn, men lätt att associera till där man åkte för att leta en ny värld att bo på. Men det första skeppet som hittat världen som tycktes så perfekt tappade man plötsligt helt kontakten med och när man väl kommer dit i Pioneer 2 är allt i en enda röra.

Man kände sig verkligen som en mäktig prisjägare med uppgiften att utforska ytan och rapportera vad som hänt. Det innebar skönt utforskande, helt brutalöverjävliga bossfighter och en allmänt trevlig känsla. Exakt allt fick stå tillbaka för en av de bästa spelperioderna i mitt liv där Sega bara gödslade på med bra spel att välja och vraka emellan och åtskilliga timmar Phantasy Star Online på kvällarna.

Räkningarna blev skyhöga, men jag gjorde flera polare på planeten Ragol. Utforskade de olika klasserna och bara trivdes. Hemligheten med spelet om man ska försöka sig på att analysera varför det var så oerhört bra, var att Sega hade satsat mer på spelbarhet än yta. Phantasy Star Online hade bara fyra världar som kunde stuvas om efter behov, men de var alla otroligt roliga att spela.

Och att skapa en ny figur var ingen big deal utan man gjorde sig flera stycken och tog den som passade bäst för den grupp man skulle spela med. Mängden vapen var otrolig och man pressade alltid gränserna för vad man kunde klara av. Trots att man var topplevlad kunde man ha sjukt spännande strider mot vattenormen De Rol Le där minsta monomate räknades även fast man var urstark.

Trots pinsamma fuskare var det ett genomtrevligt community där folk tog hand om varandra och kreativiteten i hur man kommunicerade med ett system med förvalda kommentarer var bara för ljuvligt. Sega lassade även på med sin allra finaste humor och bjöd på gästspel av figurer som Nights och Sonic (som då ännu bara hade fått bra spel) och hade sköna uppdrag. Favoriten var ett som var inspirerat av Saturn-spelet Burning Rangers komplett med tillhörande soundtrack.

Utöver det fanns åtskilliga andra bra uppdrag man aldrig tröttnade på. Och musiken kan jag inte tala mig nog varm om. Som ett riktigt bra shoot'em up, eller som Nintendos allra finaste stunder. Spelet var så bra rent spelmässigt att det inte gick att tröttna. Man ville bara ha mer. För de som inte var med när Nintendo och Sega krigade som värst låter spelmagi otroligt töntigt, men det var precis vad dessa båda besatt. Sega hade en coolare och spretigare inställning med lite mindre slipade spel och Nintendo hade sina gulligare men mer helgjutna produkter.

Phantasy Star Online dog med Dreamcast. Visst kom det till Gamecube men kändes aldrig samma sak, och visst var det skoj till Xbox med tal. Men det riktigt samma pionjärkänsla som man hade till Dreamcast fick man aldrig och spelets själ hade på något märkligt sätt gått förlorad i en ganska identisk konvertering.

Sedan dess har Sega försökt få liv i det med Phantasy Star Universe. Men även om jag initialt verkligen älskade det och hade riktigt kul (med flera av er Gamereactor-läsare) tappade jag intresset. Sega hade byggt ut för mycket och kommit bort från det enkla klockrena koncept som gjorde att man kunde spela Crazy Taxi 200 gånger i rad och ändå ha exakt lika skoj den 201:a gången man startade ett nytt försök att skjutsa kunder.

I år kommer Phantasy Star 0 till Nintendo DS och ett PSP-spel är också på väg. Men jag tvivlar på att jag kommer fastna på samma sätt som jag gjorde med Dreamcast-originalet. Sega har haft en notorisk förmåga på att inte kunna göra bra uppföljare, vilket var en stor del av anledningen till att de gick omkull. De var helt enkelt bäst på att ta fram helt nya koncept (vilket gjorde dem till ett drömföretag för gamers) men dåliga på uppföljarna som gav intäkterna.

Något som gäller än idag med mediokra Sonic-spel och eländiga återkomster av älskade serier som Nights, Golden Axe och Samba de Amigo. Phantasy Star Online kan vi väl därför inte räkna med att få se något mer av och Sega har sannolikt inte kompetensen att göra något riktigt bra av det igen. Men det är mitt kan ske mest värderade spelminne genom tiderna att stå där på Pioneer 2 och höra om allt hemskt som hänt på Ragol och gå ned för att ta rätt på det till ljuvliga toner.

Bjussar på en länk här med introt. Luta er tillbaka och njut av ett av de bästa spelstycken som släppts och som ackompanjerades av ett minst lika bra spel. Ljuv Sega-magi av ett slag som inte görs längre. Nu är det färdigslaskat med det sentimentala: LÄNK!

Åtskilliga av mina allra bästa spelminnen kommer från det överljuvliga Phantasy Star Online. Blotta omslaget gör mig på omedelbart gott humör.