Svårutvecklade genrer

Genom åren som gått har jag smidigt hoppat mellan alla möjliga genrer i takt med att tiden gått. Hade du frågat Jonas Mäki, 9 år, om favoritgenre hade svaret sannolikt blivit plattformsspel. Kanske möjligen även pussel då jag älskade spel som Wrecking Crew, Clu Clu Land och Krakout. Hoppar vi fram en handfull år och istället frågar Jonas Mäki, 12 år, hade förmodligen svaret blivit arkadaction som Probotector och beat 'em ups som Final Fight.

Skuttar vi fram till gymnasiet och hör med Jonas Mäki, 17 år, vad som föredras så kommer svaret tveklöst bli alla typer av japanska rollspel samt all fighting som går att finna. Några år till så växlar smaken igen och Jonas Mäki, 20 år, vill helst spela riktigt obskyra japanska spel, helst från Sega. Därefter är det västerländska rollspel som gäller och partyspel i alla desss former (gärna Dancing Stage eller Mario Party) för Jonas Mäki, 24 år. Och idag så har jag plötsligt fastnat för action i första- och tredjeperson.

Att smaken växlar med åren på det här sättet är jag sannolikt inte alls speciellt ensam om. Det finns en rad faktorer som spelar in när det kommer till att välja spel. Plattformsspelen dog mer eller mindre ut, pusselspelen var inte lika attaraktiva att köpa sedan prestandan i nyare konsoler räckte till maffigare spelupplevelser, arcadaction görs knappt längre, beat 'em up är stendött, japanska rollspel har fastnat i en tidswarp och har inte utvecklats ett dugg på över tio år, fighting-polarna flyttade till andra orter för att studera, Sega slutade göra bra egna spel, västerländska rollspel blev för tidskrävande och partyspelspolarna var i mångt och mycket desamma som fightingpolarna och flyttade alltså.

Det beror alltså lika mycket på yttre faktorer som på spelen vad som för min del känns hetast att spela för tillfället. De yttre faktorerna i mitt liv är det kanske lite mycket begärt att spelutvecklarna ska försöka ta hänsyn till, men spelen kan de allt påverka.

Plattformsspelen är en intressant genre som Nintendo en gång i tiden definierade helt på egen hand. Och när den tredje dimensionen tillfördes var Nintendo framme och visade återigen hur genren ska tolkas. Men därefter blev det stopp. Men den nya tekniken ville folk spela annat. Igelkottar och rörpulare var helt enkelt inte riktigt lika hett. Istället dröjde det tills Sony släppte spelen med Sly Racoon, Ratchet och såklart Jak innnan plattformsspelen fick något slags renässans. Bara en generation senare tycks genren stendöd igen och inte ens ett mästerk som Super Mario Galaxy har någon chans mot för när Mario istället kör gokart.

Genom åren har jag generellt alltid gillat rollspel i olika former. Även här har dock utvecklingen haft svårt att hänga med. Spelmässigt är det oerhört små skillnader mellan exempelvis Final Fantasy VII och Blue Dragon. Grafiken har blivit högupplöst, men allt annat är sig egentligen nästan pinsamt likt. Något som lett till att japanska rollspel gått från att ha varit en av de genrerna som ansågs vara en de vinnande faktorerna för Playstation (som hade flest spel i genren) till att idag vara något bara en handfull fans tycks bry sig om. Inte ens i Japan säljer de som förut, vilket även märks tydligt på hur mycket färre sådana det kommer.

Förra generationen slog förstapersonsskjutarna igenom på allvar till konsolerna. Redan den här generationen är det uppenbart att många utvecklare inte tycker kombinationen är helt 100%-ig. Istället kommer tredjepersonsaction tillbaka på bred front och tycks vara populärare än någonsin. Det blev väldigt talande när jag hälsade på Volition utanför Chicago för att snacka om kommande Red Faction: Guerilla och de medvetet valt att göra det till ett tredjepersonsspel med förklaringen att det finns så många förstapersonsskjutare.

Dessutom finns det gott om något slags hybrider som att man siktar förstaperson i Metal Gear Solid medan Hideo Kojima i intervjuar prisar förstapersonsgenren gång efter gång, Gears of War med L-triggern nedtryckt förvandlas ju mer eller mindre till en förstapersonsskjutare, i James Bond 007: Quantum of Solace ser man ofta Bond i tredjeperson när man tar skyddd bakom väggar och kommande Riddick-äventyret Dark Athena fungerar på samma sätt.

Man behöver inte vara något snille för att se att genrer kommer och går, och för de flesta har väl favoritspeltyp varierat en hel del genom åren. Vilket gör det extremt intressant att blicka framåt. Vilka genrer kommer att gå att utveckla på en generation och vilka blir bara mer högupplösta? Kommer tredjepersonsaction fortsätta växa, vad händer med förstapersonsspel? Saints Row 2 blev inte riktigt så poppis som THQ hoppats på och Take 2 har sagt att Grand Theft Auto IV inte heller gick som beräknat. Vad händer med den typen av spel om den tappar i popularitet?

Hur blir det med Nintendos satsning på casual-spel som bara växer där de största spelen redan nu saknar mål och består av lättsam motion, hjärnövningar och den kommande Nintendo DS-stegräknare Walk With Me lär bli toksuccé, hur det påverka alla andra? Det kommer färre och färre bilspel och populära serier tycks inte gå som förut. Fighting ser ut att vara på väg att göra en rejäl comeback med Soul Calibur IV-succén och Street Fighter IV plus Tekken 6 runt hörnet (och nog borde Dead or Alive 5 utannonseras i år med?).

Västerländska rollspel strömlinjeformas allt mer för att bli riktigt lättspelade och passa alla. Vilket tar bort speldjupet från dem. Fallout 3 är nästan ett actionspel som det är redan nu och med expansionen Operation Achorage tar det steget fullt ut och flirtar med Call of Duty 4: Modern Warfare. Och lyckas Square Enix göra japanska rollspel stort igen med Final Fantasy XIII? Och hur ska det gå med gitarrspelen? Ni minns väl en tid när fan och hans moster plus alla andra köpte dansmattor och shakade järnet medan uppföljarna (och kopiorna) vällde ut? Idag ligger dansmattorna hoprullade i förråden och samlar damm och ingen bryr sig, kan gitarrspelen trotsa lagarna och vara den enda speltyp genom historien som aldrig tappar popularitet?

Jag har inget svar på någon av frågeställningarna egentligen. Men jag ser fram emot att fråga Jonas Mäki, 36 bast, vad han gillar för typ av spel bäst. Jag är helt säker på att svaret inte kommer bli samma som det är idag. Det har yttre faktorer och spelens utveckling (och stagnation) sett till. Och jag törs lova att samma sak kommer gälla för dig med.

Eter en tids frånvaro tycks fightingspelen växa i popularitet igen där både nya Mortal Kombat och Soul Calibur blivit braksuccéer, mästerliga Street Fighter IV ruvar runt hörnet, Tekken 6 väntar i höst och så borde väl Dead or Alive 5 utannonseras snart också?