Om Mäki själv får välja

Det här med betyg är en märklig företeelse. En liten siffra som har större betydelse för vad folk tycker om ett spel än en recension på 10 000 tecken som ju egentligen förklarar det hela så mycket bättre. Och om vi (eller någon annan) sätter ett betyg ni inte gillar frågas det snabbt efter andra omdömen. Någon ska väl tycka som den siffra man hoppats på att spelet skulle få, och då är det den personen som har den riktiga åsikten. Nästa gång kan det vara någon helt annan (person eller spelmedie) som tycker som det man hoppats på, och då går man efter den istället.

Nåväl, betyg är viktigt, så jag tänkte delge mina åsikter kring fem aktuella till halvaktuella spel som jag aldrig hann spela inför recensionerna. Betyg som flera av er läsare frågat efter i bland annat brevlådan.

*Halo Wars (Ensemble Studios, 2009) - De som läst min profil här på redaktionssidan vet som bekant att jag är lite smådålig på PC-biten. Den typ av spel jag föredrar kommer oftast till konsolerna, så därför blir det ofta mitt förstahandsval när jag ska spela. Realtidsstrategi är en typisk PC-genre där jag missat flera viktiga milstolpar genom åren. Därför kände jag, trots att jag recenserat tidigare Halo-spel, att det inte var min grej att skriva om det. Vad skulle jag jämföra med, vad är nytt och vilka finesser ska jag leta efter?

Efter att ha fått 24-timmar-Achievementen i Halo Wars törs jag dock slå fast att jag älskar det. Totalt. Har inte rört Halo 3 sedan Halo Wars släpptes och lirar med polarna varje kväll, helst 3 mot 3 eller iallafall 2 mot 2. Favorittaktiken just nu är att spamma Gauss-utrustade Warthogs. Billiga och urstarka drar de fram i enorma horder och river baser sönder och samman. Halo-universumet har efter alla spel så mycket ikoniska fordon och vapen att det känns helt naturligt att bygga Grunts med Needlers eller utrusta Spartans med Spartan Laser och ge sig ut på Scarab-jakt. Galet underhållande, även om jag hade velat ha fler enheter (vågar man hoppas på en expansion?). Betyg 9/10

*Hawx (Ubisoft, 2009) - Mikael var huvudrecensent av Hawx, jag satt bredvid för att ta bilder medan han lirade. Fult, tänkte jag för mig själv medan han flög över diverse papplådor och annat som skulle föreställa vara städer, kraftverk och andra byggnader man snabbt susade förbi. Efter recensionen och sedan tidningen var lämnad fick jag själv chansen att spela, och känner mig inte riktigt lika kritisk som Mikael.

Hawx är visserligen extremt opersonligt, storyn är klichéfylld så det skriker om det, grafiken är matt och grådaskig och dialogen fylld med taskig militärlingo och macho-brölande. Men har jag tråkigt? Inte då, jag försvarar byggnader från terrorister, bombar ammunitionslager, scoutar omgivningtar och har feta luftdueller. Något nytt Ace Combat 6 är det inte, men väl ett komplement för alla som spelat sig leds på det och alternativ till Playstation 3 saknas nästan helt. Är du flygintrewsserad kan det absolut vara värt att spana in, trots en hel del brister som dock mestadels rör annat än det rent spelmässiga. Betyg 6/10

*Grand Theft Auto IV: The Lost and Damned (Rockstar, 2009) - Enorma Liberty City är naturligtvis stor nog för fler brottslingar än Niko. Faktum är väl att det rimligtvis måste finnas både ren maffia (från flera länder såsom Italien och Japan), knarkligor, enorma mäktiga gäng av diverse etnisk härkomst och hur mycket andra ligor som helst. Och så motorcykelgäng, såklart. Något vi är bekanta med även i Sverige med bland annat Hells Angels och Bandidos.

Ett genialt koncept för ett spel såklart eftersom det är naturligt att man kör båge och genom att Johnny Klebitz redan var högt uppsatt i sitt gäng förändras Grand Theft Auto IV: The Lost and Damned radikalt från originalet och blir ett stenhårt actionspel mer inriktat på krig än överlevande genom list och mod. Och jag gillar det som tusan. Men så var det ju spelkontrollen som borde ha grävts ned någonstans och fått ett träd planeterat över sig. Det som hade kunnat bli den ultimata expansionen som jag storymässigt faktiskt gillar mer än Grand Theft Auto IV (och som är smått sjuka tio timmar långt), dras därför ned från en solklar tia till en riktigt svag nia. Betyg 9/10

*Resident Evil 5 (Capcom, 2009) - Det är inget att snacka om, Resident Evil 4 var en given 10/10. Kanske ett av de tio bästa spelen genom tiderna. Och då är jag ändå inte något fan av serien, även om jag njutit mig igenom så gott som alla delar och har Resident Evil 2 och Code Veronica som andra- och tredjefavorit. Så hur mår Resident Evil utan skaparen Shinji Mikami då (han hoppade som bekant av Capcom under del fyra)?

Ja, sådär faktiskt. Äventyret i Afrika saknar alla former av läskigheter och jag kommer på mig själv med att nästan låtsas bli rädd ibland eller försöka jaga upp mig för att intala mig att det ska hända något spännande. Men inte. Resident Evil 5 är ett actionspel som nästan snuddar vid spel som Gears of War och Army of Two. Men utan deras klockrena spelkontroll blir striderna ofta mer frustrerande än spännande och det blir ett aktivt letande efter ställen där man kan stå relativt ostörd och valhänt avfyra sin puffra mot anstormande folkmassor. En inte helt lyckad förvandling, och trots en bra story, helt galet bra grafik och grymma co-op-inslag så lämnade jag ändå Resident Evil 5 med en liten bismak av besvikelse i munnen. Något jag inte känt för någon del i serien, minus Resident Evil 0. Betyg 7/10

*Resistance 2 (Sony, 2008) - Under hösten var det helt galet fullt upp. Jag hann knappt ens spela mina favoriter och istället fick jag spela på mig efteråt. Resistance 2 var ett av de spel jag inte alls var speciellt sugen på eftersom jag inte alls gillade ettan och därför har spelandet dröjt. Därför var tvåan lågt prioriterat och jag har inte klarat det förrän nyligen.

Men det är skönt att bli överraskad och Resistance 2 levererade rejält med ett snärtigt och extremt actionfyllt äventyr i betydligt roligare omgivningar än i föregångaren. Att smyga omkring i tät vegetation, kriga i amerikanska 50-talsmiljö och besöka enorma laboratorium samt möta några av de häftigaste bossarna jag stött på i ett spel är såklart inget annat än ljuvligt. Dessutom känns vapnen roligare och för nästan tankarna till Ratchet-serien. Tyvär är den lite klumpiga känslan kvar och ibland förväntar man sig nästan att se paddlarna från den kanot det känns som att Nathan Hale tar sig fram i. Totalt sett är ändå Resistance 2 ett coolt actionäventyr som visserligen inte nyskapar ett dugg, men kompenserar det med överjävligt massa skjutande. Betyg 8/10

Resident Evil 5 är ett riktigt skapligt spel, men det lever absolut inte upp till seriens toppar.