Den gamla goda Sega-tiden

Det började med den recension jag nyligen skrev om Sega Mega Drive Ultimate Collection (LÄNK!). Den förmodligen längsta och enligt eget tycke kanske bästa text jag skrivit. Åtminstone den jag är mest nöjd med. En ohyggligt prisvärd titel jag tycker ni ska kolla in. Där finns garanterat ett otal spel ni kommer fasta för och vilja njuta er igenom.

Jag har själv plockat fram det dagligen för en skön dos Sega-nostalgi från den tiden då den relativt lilla japanska utvecklaren dominerade totalt. Idag gjorde jag slag i saken och rotade fram min gamla Dreamcast (för vilken gång i ordningen), för att återigenom kuta lite i Sonic Adventure, sprida lite graffiti i Jet Set Radio och för att leverera några stressade kunder i Crazy Taxi som bara tvunget skulle vara vid stationen om 15 sekunder.

Kunde inte heller motstå att peta i Space Channel 5 för att lämna lite färska rymdnyheter såsom bara Ulala kan, bara som hastigast kika runt däruppe bland molnen i Skies of Arcadia samt avlade en snabb visit i Yokosuka med Ryo Hazuki i Shenmue för att se om allt flyter på som vanligt utan mig. Passade även på att sporta lite genom att slå välplacerade straffar i Sports Jam och Virtua Striker 2 för att till sist avsluta en trevlig förmiddag med att dansa lite i frugans exemplar av Puyo Puyo Da!.

För de som aldrig hade en Sega-konsol eller för de som helt enkelt aldrig kommit i riktig kontakt med deras spel under storhetstiden är det svårt att förklara vad som gjorde deras spel så fruktansvärt omtyckta. De var ofta väldigt korta, de var inte alls särskilt välpolerade, de hade massor av störande brister, det saknades nästan alltid extramaterial för längre livslängd och bland godbitarna fanns otroligt mycket skit.

Istället får man peka på något så banalt som spelglädje. Attityd. Nytänkande. Oftast i en sådan kombination att det absolut inte ens fanns någon konkurrens att tala om. Namco gjorde halvhjärtade försök att hänga på i arkadhallarna, Nintendo hade sin familjegimmick, men Sega var ensamma om sin grej. Och det var ett ostrukturerat företag, utan klar linje där man alltid realiserade galna idéer utan minsta tanke på om det skulle vara kommersiellt gångbart eller ej.

En experimentlusta utan dess like med andra ord. Vilket också syntes på hur dåliga Sega var på att ta hand om sina varumärken. Uppföljare gjorde man sällan och när de väl kom var det ofta för sent eller så höll de inte alls måttet. Man var bättre på att ta fram helt nya koncept än på att förvalta gamla. Titta på exempelvis Crazi Taxi där man fick för sig att man skulle kunna hoppa med sin taxi i tvåan eller Super Monkey Ball där man gjorde uppföljaren till ett nöjesfält av flipprar och dumheter, långt från originalets rena, enkla charm.

Som alla vet (?) är det på uppföljarna man tjänar pengar. Grafikmotorn behöver bara putsas lite mot att skriva en helt ny, konceptet är redan klart (liksom många av karaktärerna), musiken färdigkomponerad plus att serien då plötsligt blivit ett varumärke och därför ofta säljer klart bättre än originalet. Segas väg var därför oerhört destruktiv ur ett ekonomiskt perspektiv.

Det kanske främsta exemplet på det är Sonic the Hedgehog som i slutet av Mega Drive-eran var störst. Större än Mario, större än Musse Pigg. Att man skulle släppa ett tokläckert Sonic-spel till de båda nya konsolerna 32X och Saturn var därför givet. Men icke. Inte till någon av dem, mer än en spinoff till 32X och en 16 bit-samling till Saturn sent i desss livsläng.

Tänk er en Nintendo-konsol utan Mario eller en Xbox utan Master Chief. Det var vad Sega gjorde med två format på raken i en era då Sonic hade samma status som nyss nämnda spelstjärnor. Det man skulle tjäna pengar på fungerade uruselt och som Sega-fan fick man vackert vänja sig vid att det nog ändå var lika bra att det aldrig kom några uppföljare till spelen man älskade eftersom Sega skulle hitta på något sätt att förstöra dem.

Men det spelade ingen roll. Sega var ett kreativt monster som sprutade ur sig originella idéer som inte likande något annat där man bara satt och gapade och spelade. Att man hade sitt ursprung i rökiga japanska arkadhallar lyste omedelbart igenom då alla spel kändes arkadmässigt snabba att ta till sig, var omedelbart svinkul och hade en rättvis men tuff utmaning.

Sega lyckades dock aldrig slå mynt av sina arkadspel heller. Namco kunde ta sina Ridge Racer-spel och fylla dem med massor av extra banor, extra figurer, extra innehåll och extra allt. Sega lyckades oftast inte med att ens ha en meny för två spelare. Man fick trycka Start på handkontroll två, vilket spelet tolkade som att man petat in en femma i myntnedkastet och polaren fick hoppa in i det man skulle göra.

Sega ville inte pyssla en sekund extra med att arbeta med gamla spel. Man hade ju 7000 nya fräscha idéer att göra spel på. Varför skulle man fixa vettigt innehåll till gamla arkadspel som Daytona eller Virtua Fighter 3 bara för att de skulle komma till Dreamcast? Nej, det blickades framåt med närmast manisk blick. Nya spelupplevelser, nya sätt att överraska folk.

Och det lyckades man med. Sega tog fram den ena vansinniga titeln efter den andra. De fick sällan toppbetyg eftersom Sega varsamt vävde in alla sina patenterade brister (se ovan) i titlarna. Men de var ändå fantastiskt roliga, ända in i Dreamcast-eran kändes det som 128 bits-spel som i allt väsentligt var som NES-titlar i grunden. Sega hade bevarat de enkla men underbara premisserna man underhöll med, men egentligen bara förbättrat grafiken kändes det ofta som.

Även om man var brutala tekniker med och alltid hade den värsta hårdvara i arkadhallarna och i varje generation var först ut med ny tung hårdvara. Något som paradoxalt nog slog tillbaka mot dem då de ofta ansågs ha undermåliga konsoler. Vilket såklart är märkligt eftersom de som sagt var först. Det spelfan som satsade på Sega fick starta generationerna år för alla andra.

Dessutom tog man fram enormt grafiktunga och fortfarande geniala spel som Shenmue (än idag toksnyggt och ett spel Houser-brollorna hämtat enorma mängder inspiration ifrån till Grand Theft Auto III) och Phantasy Star Online som än idag är det enda verkligen fungerande onlinerollspelet till konsol, och det gjorde alltså Sega för tio år sedan. De kan inte få nog med cred för hur de plöjt väg för alla andra. De tog fram föregångaren till Xbox Live innan Microsoft ens byggt en konsol, de byggde in internet i sina konsoler två år innan Sony släppte Playstation 2 utan inbyggt internet och de släppte en CD-konsol bara ett år efter att Super Nintendo lanserats och hela tio år innan Nintendo lanserade sin första CD-konsol...

Det spelade ingen roll om man spelade rymdsquash (smaka på den idén, typiskt Sega) i Cosmic Smash, hjälpte råttor in i raketer för att undkomma katter (återigen, vilken idé) i Chu Chu Rocket, använde en mikrofon för att konversera med en talande fisk (Sega som sagt...) i Seaman, skrev ihjäl (!) zombies i Typing of the Dead och när det började gå riktigt dåligt för Sega svängde man ihop Segagaga där du skulle ta över företaget för att hjälpa Sega att bli störst igen...

Enkla, geniala och nyskapande koncept. Långt ifrån perfekt utförda men på flera sätt liknande de nyare Nintendo-produkter till Wii där man satsat på utvecklingstid, fräschare idéer och ren och skär spelglädje. Men ändå så långt ifrån, för Segas spel var inte lika tillrättalagda, de var spretigare och bjöd på något nytt varje gång, medan Nintendo i sammanhanget var rena fegisarna som brassade på alla möjliga spel förlagda till Svampriket.

Nintendos affärsmodell är tveklöst bättre. Även medelmåttigheter (i Mario-sammanhang) som Super Mario Sunshine och tokusla figurer som Waluigi arbetas in med sådan frenesi att de idag känns som riktiga klassiska Nintendo-figurer. Det går inte ett Mario Party, Mario Kart eller Smash Bros utan att man aktivt promotar för även sina minst lyckade koncept och får folk att acceptera dem.

Så skulle Sega aldrig göra. De skulle ha släppt figurerna direkt för att aldrig mer låta dig som spelare se dem. Oavsett om figurerna blev älskade eller ej. Det blev Segas död. Och idag mår man ironiskt nog bättre än någonsin som utgivare för spel som Condemned och Empire: Total War. Men några "äkta" Sega-spel är de inte och bara ibland tittar gamla Sega fram nuförtiden med spel som Project Rub och kommande Let's Tap.

Och det gäller att ta vara på de tillfällena och njuta av en svunnen tid då pyttelilla Sega på närmast daglig basis knäppte bjässar som Nintendo och Sony på näsan i kategorin nytänkande och under loppet av några år bjöd på fler unika spelupplevelser än de flesta andra spelutgivare kommer hinna med under en hel livstid.

För maximal känsla, lyssna på detta två sekunder korta Youtube-klipp medan du kikar på bilden och minns en svunnen era: LÄNK!