Jag älskar plojsport

Någon större sportfantast är jag inte. Visst brukar det bli en del NFL och då i synnerhet Minnesota Vikings matcher samt möjligen Dallas Cowboys. Och visst följer jag WWE varje vecka någorlunda samt alla större shower samt en del UFC. Ja, plus att jag kollar fotbolls-EM och VM, nästan varenda match. Men det är också allt intresse jag har.

Men det är absolut inte det att jag på något vis ogillar sport. Mer bara ett ointresse, jag blir inte riktigt engagerad. Det gäller även spelen där jag tycker att strikta simulatorer snabbt blir alltför stela och trista för mig som inte har något personligt intresse av dem. De är mer inriktade på att leverera en korrekt återgivning av sporten än att vara njutbara för alla.

Inte så konstigt och mest sannolikt en rätt prioritering. För plojigare sportspel har generellt sett sålt ganska dåligt genom åren. Det har inte ens hjälpt att låta Mario spela basket eller fotboll för att göra det riktigt populärt. Även om det självfallet finns undantag som Mario & Sonic at the Olympic Games. Hur som helst är plojigare sportspel en subgenre som jag generellt verkligen gillar.

Att liksom ta sporter, men göra dem snabbare, roligare och därmed inbjudande även för en som inte vet i vilken lag vilken tvålfager stjärna spelar. Då väcks mitt intresse direkt och jag kan lira hur länge som helst. Jag tänkte hedra denna ljuva typ av spel som egentligen alltid levt ett liv i skuggan av riktig sport som FIFA-serien och arkadsport som Virtua Tennis med att kora mina fem största favoriter.

5. Sega Superstars Tennis (PS3/Xbox 360, 2008) - Ett drygt år senare är Sega Superstars Tennis fortfarande ett givet inslag på våra partyspelskvällar. Det är obalanserat, bygger på tur och är på gränsen till ospelbart. Vilket är tjusningen med Segas maskotkavalkad där man spelar tennis på banor hämtade från deras spel och levererar superslag som får Roger Federers värsta smashar att framstå som lösa lobbar. Sega Superstars Tennis går idag att hitta för en billig penning hos välsorterade återförsäljare och är själva sinnebilden för ett plojsportspel där det knappt ens finns kvar något av sporten.

4. NBA Jam (Mega Drive, 1994) - Basket två mot två. Vansinne, tempo, brinnande bollar, hopp på tio meter. Inget var omöjligt i Midways finesslösa men hutlöst roliga NBA Jam som släpptes till allt som liknade en konsol i mitten av 90-talet och som blev så populärt i arkadhallarna att amerikaner rullade ned motsvarande 8 miljarder kronor i quarters i myntinkasten. Mega Drive-versionen var absolut bäst till de i Sverige tillgängliga konsolerna och så kul att det håller för att plocka upp och spela än idag.

3. Super Punch-Out (Super Nintendo, 1994) - Varför inte Punch-Out till antingen NES eller Wii? Jo, för att de jämfört med Super Punch-Out är direkt hyperrealistiska. Här snackar vi partyboxning när den nätt och jämt ens kan kallas boxning längre. Här finns kabuki-kämpar som slåss med håret, gamla gubbar som slåss med käppar och faktiskt kung-fu-nissar som levererar välriktade sparkar utan att domaren ens överväger att ingripa. Och till råga på allt slåss man bara i en rond som dessutom kan vara hur lång som helst. Super Punch-Out är för mig bland det absolut roligaste man kan ha i boxningsväg och har du en Wii så skynda ladda från Virtual Console.

2. Sega Sports Jam (Dreamcast, 2001) - Ni känner säkert till Mario Party Party och minispelssamlingar som Wario Ware. Sega Sports Jam är motsvarigheten till allt detta. Ett vanvettigt partyspel där idrotter som hockey, fotboll, golf och basket förvandlats till små korta grenar att utmana polarna i, för att därefter skicka handkontrollen vidare i sann "herran på täppan"-stil. Det är snabbt, hutlöst skoj, varierat och vansinnigt. Ett obligatoriskt inslag på en riktigt bra spelkväll och det är både synd och skam att det helt fallit i glömska och inte finns att ladda ned till någon konsols nedladdningstjänst.

1. Nintendo World Cup (NES, 1990) - Det var strax efter fotbolls-VM i Italien som Technos släppte Nintendo World Cup. En riktig bisarr variant av fotboll med fyrkantiga, elaka figurer som hade återanvända spritar från deras tidigare spel River City Ransom med sex spelare per lag. Den som någon gång klagat på att fotboll är för kvinnligt borde ta sig några omgångar Nintendo World Cup där man kunde tackla precis hur brutalt som helst utan repressalier. Drämde man till nog hårt och nog många gånger kunde spelare till och med skadas och åka ut från matcherna. Fortfarande utan repressalier. Till råga på alla hade alla lag fem stycken sanslösa bycakletas att aktivera varje halvlek som gjorde att man kunde skjuta från eget straffområde och göra mål så att målisen flög iväg (vilken även andra spelare som kom i vägen för skottet gjorde). Nintendo World Cup stödde dessutom fyra spelare, och är än idag det ultimata partysportspelet.

Fult, ganska groteskt och fruktansvärt kul. Nintendo World Cup bundlades även med NES-enheterna ett tag och var riktigt populärt när det begav sig.