Virtual Console-spelen jag saknar

Jag fick idén när jag i fredags skrev om Life Force Salamander och hur det saknas till Virtual Console, trots att det finns i både Japan och USA, att det faktiskt saknas en hel del till den ändå ganska välfyllda Virtual Console-tjänsten. Spel som är på tok för bra för att missas och som håller än idag, men som av någon oförklarlig anledning glömts bort.

Därför tycker jag det är på sin plats att sätta igång och efterlysa Virtual Console-spel vi saknar. Jag har uteslutit spel som inte släppts av olika licensanledningar som Duck Tales till NES, Moon Walker till Mega Drive och Samtantha Fox Strip Poker till C-64 (vilket troligen inte skulle platsa oavsett), eftersom de helt enkelt kanske inte kan komma.

Spelen jag listar är helt enkelt sådana som inte släppts för att... ja, för att... eftersom... Äh, på grund av ren dumhet helt enkelt. Öka nu Nintendo och alla utgivare!

5. Double Dragon III: The Sacred Stones (NES, 1991) - Double Dragon III: The Sacred Stones fanns bara att hyra i Sverige och släpptes aldrig till försäljning. Något som oftast tydde på ruttna spel. Men inte då, Double Dragon III: The Sacred Stones var de kanske bästa i serien om bröderna Billy och Jimmy Lee och hade dessutom två andra riktigt coola följeslagare som varierade spelbarheten rejält. Väldigt många har missat denna klassiker som faktiskt är riktigt, riktigt roligt än idag.

4. Sunset Riders (Mega Drive, 1993) - Western-spel hör sannerligen inte till vanligheterna och genren hade väl sin storhetstid på sisådär 50- och 60-talet. Sunset Raiders är dock en av de största höjdarna, ett actionspel från Konami i samma anda som Contra (och med samma producent som Super Contra) och helt packat med läckra western-floskler av det slag vi lärt oss älska. Sunset Raiders var som allra bäst co-op på två spelare och ganska exakt lika kul idag som när det kom och det är hög tid att ta fram det från Konamis skattkista igen.

3. Rocket Knight Adventures (Mega Drive, 1993) - Nobuya Nakazato är knappast någon av de mer kända producenterna inom spelvärlden men är faktiskt ansvarig för flera av de urgrymma Contra-spelen. Så när Konami under den värsta plattformsmaskothysterin under 16 bits-eran bestämde sig för att ha en egen tillfrågades just Nakazato. Vilket skulle visa sig vara ett genidrag. För oss spelare iallafall. För Rocket Knight Adventures blev ett urgrymt, helt galet varierat plattformsspel med pungråttan Sparkster i huvudrollen. Definitivt ett av de fem bästa plattformsspelen från hela denna generation, men det sålde uselt och efter en halvhjärtad uppföljare var det slut på Sparkster. Måtte han få chansen att visa upp sig igen på Virtual Console och få den uppmärksamhet han aldrig fick.

2. Pro Wrestling (NES, 1986) - Förr i tiden gjorde Nintendo gott om spel som idag nog skulle anses vara lite utanför deras vanliga Svampriken och liknande. Det inkluderar Karl- Alfred-spel, djävular som sprutar eld med hjälp av biblar och fribrottning. Och Pro Wrestling är ett av de där spelen som inte åldrats en dag. Det är rappt, har varierade brottare, alla grundläggande wrestling-funktioner och riktigt cool design. Trots att bara två knappar fanns till förfogande fungerar saker som klinch, topprepsattacker och irish whip riktigt bra och specialattackerna känns klockrena. Helt enkelt snabb partyfighting för alla som bör få en ny chans.

1. Mega Man: Wily Wars (Mega Drive, 1994) - Förutom Mega Man X-serien så fick Capcoms blåe maskot fler chanser under 16 bits-eran. Mega Man: Wily Wars är det mest minnesvärda. En remake av del 1-3 från NES med remixad musik och läckert omritad grafik. Märkligt nog släpptes inte Wily Wars ens över hela världen och det hoppades över i den inte helt obetydliga marknaden USA. Därför är det få som känner till det och ännu färre som faktiskt spelat en titel som för mig är fullt i klass med Mega Man 2, vilket som bekant ofta räknas som ett av världens genom tidernas bästa spel. Släpp det här för fanken Capcom!

Vill ta tillfället i akt att tipsa om Ace Frehleys "Fox on the Run"-cover som finns med på hans kommande platta. Ace har alltid gjort bra covers (New York Groove, 2000 Man) och jag tror mer på denna skiva än på Kiss kommande. Du hör preview-klippet här: LÄNK!