Lite färg har ingen dött av

Kikar lite på bilderna av Enslaved som vi visade tidigare idga. Utvecklat av teamet bakom Heavenly Sword (Ninja Theory). Ett spel jag gillade mycket och belönade med en sjua när det begav sig, ett spel som förmodligen varit uppe på åttan och sniffat om det bara varit lite längre än de 4½ timme jag fick ur det. Ett spel som är ett rent kap om man hittar det prissänkt, för tiden det varar är det riktigt trevligt.

Nåväl, jag fastade hur som helst för bilderna som såg ovanliga ut och tittade en gång extra innan jag insåg vad som stack ut. För det första, de innehåller ingen "bald space marine" och till råga på allt har huvudpersonen riktigt hår. Men betydligt viktigare och mer överraskande: De har färg.

Missförstå mig rätt nu. Jag menar absolut inte att Resistance 2 och Killzone 2 hade varit roligare om de gått enbart i neonfärger, men den här generationen har tyvärr varit lite färgfattig. Och jag vill ändå gärna ha spel i färg, spel som ser ut som spel, och för all del gärna även spel som fungerar som spel.

Därför blir jag mest glad när jag får hänga utför ett stup i Ghostbusters och skjuta Marshmallow Mans små trupper i vad som mest känns som en hyllning till Space Invaders. Ja, eller när jag får springa inuti den enorma masken i Gears of War 2 och på samma sätt som jag hoppade undan den rullande elden i Super Mario Bros och undvek de mosande väggarna i Mega Drive-spelet Sonic the Hedgehog får jag som Marcus Fenix springa undan maskens organ och akta mej för dess klaffar. Enkelt och grundläggande kul som inte har någon form av realism i sig överhuvudtaget.

Spel som är spel, helt enkelt. Spelar jag titlar ur den förra generationen och längre bak i synnerhet var det mycket mer färg. Och kollar jag på den generationen vi är i nu så älskar jag grafiken i spel som Naruto: Rise of a Ninja, Little Big Planet, Street Fighter IV, Banjo-Kazooie: Nuts & Bolts, Sega Superstars Tennis, Civilization Revolution och Uncharted 2.

Utvecklarna har fått för sig att verkligheten går i grå- och brunskalor och att endast matta färger, trots att man nästan får klia sig i ögonen om man kliver utanför dörren en solig sommardag och ser all grönska runt omkring sig. Jag är helt övertygad om att just kulörerna var en bidragande orsak till att spel som Far Cry och Crysis kändes så osannolikt snygga när de släpptes (även om de såklart är helt oklanderliga tekniskt med, och mer därtill).

Nej, lite färg har ingen dött av. Och av den enkla anledningen är jag plötsligt lite mer intresserad av ett spel som Enslaved. Att få komma bort från allt grått och spela ett vackert härligt kolorerat äventyr av utvecklare som gjort bra spel förr.

Enslaved. Ett spel med färg.