Vad betyder en tidsexklusivitet

Jag har tidigare bloggat om hur Microsoft och Sony har helt olika strategier när det kommer till exklusiva spel. Sony har en enorm spelutveckling, förmodligen en av de största och stödjer i dagsläget Playstation 2, PSP och Playstation 3 med exklusiva spel Möjligen undantaget Playstation 2 är det dessutom ett rejält flöde av titlar man får ur sig.

Det ska ställas i kontrast med Microsoft som ofta prisas för sina exklusiviteter, men kollar vi vad de släppt i år är det faktiskt inte så himla imponerande. Det är Halo Wars (ej utvecklat av en Microsoft-studio), Ninja Blade (ej utvecklat av en Microsoft-studio), Halo 3: ODST (ej utvecklat av en Microsoft-studio), Lips: Number One Hits (ej utvecklat av en Microsoft-studio) och till sist Forza Motorsport 3 (som är utvecklat av en Microsoft-studio).

That's it, mer är det faktiskt inte. Nu är 2009 det förmodligen svagaste året till Xbox 360 hittills och 2010 ser groteskt bra ut. Men även där hittar vi tendenserna där storspel som Alan Wake, Crackdown 2, Halo: Reach, Mass Effect 2 och Splinter Cell: Conviction alla kommer från studios som inte Microsoft äger. Nu får man ju spelen ändå eftersom man i de flesta fall skaffat ensamrätten till licenserna (Microsoft äger till exempel Crackdown), men Microsoft väljer att hellre köpa på sig exklusiviteter än att göra dem själva.

Det är en taktik som brukar reta gallfeber på spelare av andra format som har mycket större förståelse för att man faktiskt gör exklusiva spel som inget annat format får, än att man köper sig på dem. Trots att det är två helt legitima taktiker med fördelar och nackdelar. Sonys variant gör ju att man verkligen äger alla exklusiviteter. Nackdelen är att man får ta alla utvecklingskostnader och även stå till svars för floppar.

Microsofts variant medför mindre ekonomiska risker, men gör å andra sidan att man inte äger spelen som därför ibland letar sig ut till andra format efter ett år eller så. Tidsexklusiviteter, helt enkelt. Något som Microsoft givetvis kan skydda sig emot genom mer pengar, men som man helt enkelt inte tycker är värt av någon anledning.

Och det är den anledningen jag tycker det är intressant att ta sig en titt på. För vad betyder en tidsexklusivitet egentligen? Svaret är faktiskt att de är klart viktigare än vad många nog kan ana. Det som fick mig att fundera på detta var gårdagens svenska topplista. Förutom att Playstation 3 hade en fantastisk vecka, finns det en annan sak som fångade mitt öga, nämligen Dragon Age: Origins. Det debuterade på en nionde plats till Playstation 3, och kom två veckor efter att PC- och Xbox 360-versionen släppts.

Bara två platser under hänger PC-versionen efter, medan Xbox 360-diton halkat ut på sin tredje vecka på listan. Klart är att Dragon Age: Origins fick en betydligt svagare start till Playstation 3 än till PC och Xbox 360, något som styrks även när man kikar på andra listor runt om i världen. Intressantast är nog USA där alla versioner släpptes samtidigt, och där tycks Dragon Age: Origins ha gått bättre till Playstation 3 i Europa.

Nu är visserligen Dragon Age: Origins ett typiskt Xbox-spel (vissa serier och speltyper går helt enkelt bättre till vissa format). Men min teori är ändå att Dragon Age: Origins i dagens hektiska och tidseffektiva klimat tappat lite hetta på de två veckorna och därefter inte kändes lika fräscht längre. Playstation 3-ägarna köpte helt enkelt något annat istället

Och det på två veckor. Tittar vi istället på spel som dröjde runt året från Xbox 360-släppet som Eternal Sonata, Bioshock, Elder Scrolls IV: Oblivion eller Lost Planet blir det ännu tydligare. Alla dessa spel sålde bara en bråkdel till Playstation 3 jämfört med Xbox 360-versionen. Många fans (i synnerhet fanboys) brukar jubla när ett exklusivt spel som redan är ute till ett format senare utannonseras till ett annat, men kollar vi på strikt försäljning så saknar det betydelse.

Folk köper dem inte. De har tappat all dragningskraft. Väldigt få vill helt enkelt köpa årsgamla spel i ofta halvtaskiga konverteringar (som brukar försöka vägas upp med lite extramaterial) till fullpris när de redan finns i reabackarna till ett annat format. Därför är en tidsexklusivitet fruktansvärt effektiv.

Då ska man dessutom lägga till det faktum att tidsexklusiviteter ofta gör att man bygger upp en fanbase till ett format. Även om framtida uppföljare till tidsexklusiva spel kommer till båda formaten samtidigt (som Lost Planet 2, Rock Band 2, Bioshock 2 och Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena) så är det ägarna till formatet som fick spelet först som kommer vara framme och köpa uppföljaren. En tidsexklusivitet är helt enkelt värd väldigt mycket mer än vad man kanske kan tro.

Ett undantag till regeln om tidsexklusiviteter är när ettan inte riktigt höll måttet. Då brukar folk bli avskräckta och inte köpa tvåan som därmed kan gå bättre på ett annat format. Ett bra exempel på det är Call of Juarez: Bound in Blood som gick bättre till Playstation 3 än till Xbox 360, trots att ettan aldrig kom till Sonys konsol.