Sonics värdelösa vänner

Det var i Sonic the Hedgehog 2 som Sega lade till Tails. En charmig liten filur som spelare två kunde ta kontrollen över. Rätt meningslöst dock, eftersom det var Sonic som var hjälten och så snart Tailes försvann ur bilden var han borta tills han sakta kom flygande tillbaka när Sonic tagit tillfällig paus. Sonic var hjälten, Tails ett bihang som främst var tänkt att användas till de mulitplayer-banor som fanns där två spelare kunde tävla mot varandra (hysteriskt skoj).

I Sonic the Hedgehog 3 lade Sega till Knuckles. En trögtänkt fiende som blivit lurad. Inte heller han var något problem och med tillsatsen Sonic & Knuckles fick man spela som besten genom Sonics banor. Inte lika kul som Sonic, men ett hyfsat komplement. Allt detta hände till Mega Drive, med redan till Mega Drive-tillsatsen Mega CD började Sega tappa koncepterna och inkluderade den vidriga Amy Rose i Sonic CD.

Under Saturn-eran kom egentligen inget riktigt Sonic-spel, annat än Sonic 3D och racingliret Sonic R. I sistnämnda märkte man hur Sega kämpade med att få fram fler löpare, men hade inga och tog till de figurer som fanns, om än några i metallutförande (vilka tidigare debuterat i bland annat Sonic CD).

Saturn floppade, dog och Sega lanserade Dreamcast med Sonic Adventure. Och här började resan utför. Sonic var en av sex spelbara figurer, varav Tails var OK, Knuckles knappt OK och hade möjligen dugt som någon bonusbana och resten outhärliga och så icke-Sonic som man kan bli. Sonics återkomst var efterlängtad och som debutspel gick Sonic Adventure riktigt bra.

Kanske var det vad som samtidigt fick Sega att tro att man var något på spåren, för till Sonic Adventure 2 hade man utökat andelen usla spelbara figurer, lanserade bärbara Sonic-spel med ännu fler av dessa och till slut drämde till med Sonic Heroes där Sonic var att betrakta som birollsinnehavare.

I och med Sonic Heroes blev det plötsligt helt legitimt att totaldissa Sonic. Det mesta han är med i var faktiskt kass och hans vänner blev bara fler och sämre. Något Sega försökte kompensera genom ännu fler och ännu sämre vänner. Sonic and his shitty friends blev därför snabbt ett nätbegrepp och Sega grävde Sonics grav allt djupare med större och större spade.

Vi snabbspolar till nuet. Det är bara dryga året sedan Sonic Unleashed släpptes. Ett spel där vi tidigt matades med läckra Sonic-bilder. Som det brukar vara när ett Sonic-spel visades. Vi såg inga "shitty friends" och vissa av banorna var till och med tvådimensionella, som de var när Sonic var som bäst.

Sedan kom dråpslaget. En "Werehog". Igelkottsvarulv. Och vips var spelet förstört, alla som spelat Sonic de senaste åren visste att han betydde sega, långsamma banor som absolut intebar ett språ av allt vad Sonic står för. Och mycket riktigt. Vi fick briljanta Sonic-banor, de bästa sedan Mega Drive-tiden, men uppblandat med värdelösa Werehog-banor som tog den mesta delen av tiden.

Det ojämnaste spelet, kanske i historien, var ett faktum. Banor som pendlade mellan 2/10 (Werehog) i betyg varvade med några som sniffade på 9/10 (Sonics bästa). Och nu är det snart dags igen. Sega teasar hejvilt med Project Needlemouse, där den enda bilden som finns visar silhuetten till det allra första Sonic the Hedgehog till Mega Drive.

Nu har man gjort en bild där Sonics allra hemskaste vänner trängs, och där en ska kryssas över varje dag tills nästan inga återstår förutom Sonic. Och sucker som jag är sväljer jag allt.

Är det dags denna gång? Ska vi få ett Sonic utan vänner. Ett Sonic-spel som handlar om, hör och häpna, Sonic? Tänk om Nintendo hade gjort på samma med Mario och låtit dig spela som Svamprikets allra uslaste invånare i varje äventyr på extrmt träiga och slentrianmässigt utformade banor. Jag lovar att den Mario snabbt skulle behöva återuppta sin rörmokarkarriär istället och att den som plattformshjältedito skulle vara över lika snabbt som du kan säga "Big the Cat".

Ett ekorrhjul jag känner igen mig mycket väl i. Klicka på bilden för en mer läsbar version.