Reflektioner kring Kinect och Move

En månad säger absolut ingenting egentligen. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras över skillnaden i framgång för Kinect och Move. Som produkter betraktat är de båda väldigt olika, där Microsofts lösning bär åtskilliga spår av att vara från just Microsoft, medan precis samma sak kan sägas om Move och Sony. Både på ett bra och dåligt sätt. Ett resonemang jag skulle vilja utveckla lite, nu när vi dels har tillgång till faktiska framgångssiffror, samt att jag personligen hunnit med att hårdtesta de båda viftmojängerna.

Om vi börjar med att kolla på siffrorna så har Kinect som bekant sålt 8 miljoner exemplar, och det från november till december. Motsvarande siffra från Sony finns inte, något som betyder att den sannolikt är betydligt lägre. I slutet på november hade man i alla fall kommit upp i 4,1 miljoner sedan september-premiären. Vilket ändå måste anses vara respektabelt.

Efter det har Sony alltså valt att inte säga något mer, vilket förmodligen betyder att det inte alls gått som man hoppats under julhandeln, en uppfattning som också styrks av den totala avsaknaden av Move-spel på världens topplistor. Till och med i Frankrike, en av Sonys absolut bästa regioner, rapporteras Microsoft ha slagit Sony i december. Även här i Sverige där Sony gått klart bättre senaste halvåret har Microsoft haft fler spel på listorna sedan Kinect kom, inte minst förstaplatsen på den senaste med just ett Kinect-spel.

Vad vet vi mer då? Jo, branchanalytikern Michael Pacher har gått ut med en del intressanta saker gällande den amerikanska marknaden. Han berättar att i december såldes var femte Playstation 3 bundlad med Move, och då ska man veta att det totalt såldes 1,21 miljoner Playstation 3-enheter. Kinect bundlades däremot med varannan Xbox 360, och 1,86 miljoner såldes. Ett till synes rejält övertag för Xbox 360, som dock faktiskt är ännu större i praktiken när man kikar på lösa enheter.

Det är extremt få, om ens någon, som köper två Kinect-kameror till sin Xbox 360. Det är totalt överflödigt. Däremot finns ett betydande antal som köper sig minst en extra Move, vare sig de köper en Playstation 3-bundle eller enheten separat. Socialt spelande är en stor grej av dessa viftlösningar, och självklart vill man kunna spela flera, i synnerhet när tankar om att hela familjen ska kunna delta är inblandade.

Det finns en annan ännu mer anmärkningsvärd grej dock. De båda bäst säljande Kinect-spelen i USA sålde tillsammans hela 13 gånger bättre än de två bästa sålda Move-spelen. Även om Dance Central och Kinect Sports båda nått en amerikansk miljon vardera, så är det fortfarande långt ifrån några Call of Duty-siffror. Det tyder på att Move-spelen på världens viktigaste spelmarknad nästan inte säljs alls.

Så var det användandet. Jag har redan tidigare slagit fast att Move är ett tillbehör som mer lämpar sig för den typ av spel som jag vill spela. En åsikt som står sig. Man märker direkt när man använder Move att det inte är någon 1:1-precision på rörelserna, men visst fasen är det märkbart bättre än konkurrensen. Jag står fast vid min åsikt att ingen av de tre nuvarande viftlösningarna lämpar sig för riktigt hardcore-spelande. Det är helt enkelt inte nog exakt, men Move kommer tveklöst närmast. Dessutom uppskattar jag att det faktiskt finns knappar att använda sig av, det spelar ingen roll vad Microsoft än hävdar, knappar behövs. *Pew-Pew*

Men Move är inte bara jubel. Dels är den inte lika ergonomisk som Wii-fjärren, men i bästa Sony-anda är den också den mest komplicerade att använda. Att spela Sports Champions och tvingas kalibrera kontrolldonet mellan varje runda är en pina. Kalibrering och socialt partyspelande har helt enkelt väldigt lite med varandra att göra. Ännu värre är det i The Shoot där jag nästan i realtid kan känna hur siktet förskjuts så att jag till slut siktar utanför TV:n när jag vill pricka mitt på skärmen. Kalibrering, kalibrering och åter kalibrering. Move är helt enkelt inte så självklar att använda som man kunde önska av en tänkt casual-produkt, och de som tycks gilla den bäst är inte helt otippat de av mina bekanta som jag skulle betrakta som hardcore-spelare som tycks uppskatta virtuella pingismatcher där den bättre spelare faktiskt vinner.

Kinect är radikalt annorlunda. Microsoft vill så gärna berätta hur bra den kommer vara till hardcore-spelande, men ska jag vara helt ärligt har jag svårt att se det. Därmed inte sagt att den är tråkig att använda. Onej. Både medföljande Kinect Adventure har fått sina investerade timmar, liksom Dance Central och Kinect Sports. De är alla titlar man kan spela med nära och kära som man fruktlöst försökt inviga i spelandets underbara värld.

Där har Microsoft gjort sin Nintendo-läxa. Det ska vara lättanvänt. Har man knuffat undan vardagsrumsbordet är det bara att spela. Det är dock oacceptabelt stora skillnader i hur bra utvecklarna är på att använda Kinect, så läs recensioner med omsorg innan du köper nya spel. Vissa titlar ser inte skillnad på din fram och baksida, medan andra är direkt otäckt exakta.

Microsoft har som det mjukvaruföretag det är gjort en ganska stabil grund att stå på när det kommer till användarvänlighet, medan hårdvaran alltså inte är lika precis som Sonys lösning. Man märker tydligt att det inte är 1:1-rörelser (även om det långt ifrån är så dåligt som vissa försökt framhäva). Kinect fungerar bra till partyspel och det har blivit betydligt fler spelade timmar än jag hade trott, och de som tycks uppskatta den mest är vänner som jag inte ser som hardcore-spelare. Kinect har istället imponerat på icke-spelande flickvänner, äldre personer, barn och fungerat som stämningshöjare på julledighetens festligheter.

Till sist vill jag ta tillfället i akt att bemöta en sorts kritik som både Kinect och Move brukar få, nämligen bristen på innovation. Medan jag tar Moves parti när det kommer till spelandet, tar jag Kinects parti när det kommer till att vara nyskapande. För även om Kinect nu definitivt känns som en vidareutveckling av Eye Toy, känns Move verkligen bokstavligt talat som Wii HD.

Medan skillnaderna mellan vad Eye Toy och Kinect erbjuder otvivelaktigt är enorma (där Kinect dessutom är bättre på allt), är skillnaderna på en Wii-fjärr och Move mindre uppenbara, och Nintendos variant dessutom är bättre på en del saker som inbyggd högtalare och att den billiga nunchucken faktiskt är rörelsekänslig, vilket den dyrare subcontrollern till Move inte är. Move har bättre precision och kameran kan i teorin ge fördelar i en del spel, men i de allra flesta titlar fungerar Move bara som man hade önskat att Wii-fjärren hade gjort från början, om än med betydligt mycket mer kalibrerande samt HD-grafik.

Mina tankar om Kinect och Move, blandat med lite fakta om popularitet. Oavsett vad man tycker om saken får man ändå konstatera att Wii förändrade spelvärlden på ett sätt nog ingen kunde förutse.