...och nu blir det barnprogram #1

Det var sent igår kväll jag snubblade över Gamereactor-läsaren Weirdwolfs blogg där han hade listat bästa intron till 80-talets många tecknade barnprogram. Ett kärt ämne som direkt väcker mina mest rosenskimrande nostalginerver och får mig att minnas en svunnen tid. Vårat bostadsområde var nämligen med i ett pilotprojekt för kabel-TV, så vi var bland de första i Sverige som fick kommersiell TV.

Och från den stunden var det klippt. Trots att jag var så liten att jag inte alls begrep engelska (man exponerades inte alls för engelska på samma sätt under 80-talet) såg jag exakt allt som gick på kanaler som Sky Channel och Super Channel. Första kärleken var He-man, innan den styrdes över mot Transformers, men jag hade många favoriter.

Kompisarna fick inte kabel-TV förrän långt senare och köpte serietidningar med de figurer jag såg som tecknad film. Än idag anser jag mig vara lyckligt lottad då just 80-talet var något slags höjdpunkt för denna typ av tecknade serier. De var nämligen ganska välgjorda på den här tiden, handtecknade och hade bra animationer. Idag har både He-man och Transformers gjort comeback många gånger, men de har aldrig fått samma budget som de hade förr.

Idag märks det så tydligt att tecknade serier är avsedda för att sälja leksaker. Något som definitivt var fallet redan på 80-talet, men då trodde man att den tecknade serien behövde hålla en hög kvalitet för att kidsen skulle köpa. Idag släpper man serier som knappt ens är animerade, utlagda på billigast möjliga studio i lönedumparländer och med riktigt bristfällig design så uttryck och känslor helt saknas.

Sedan finns det en aspekt till. På 80-talet var fortfarande dessa tecknade fenomen till kommersiella TV-serier ganska nya. Videovåldsdebatten gällde inte dem eftersom de var tecknade och så få hushåll i Sverige såg kommersiell TV. Därför var det ingen som reagerade på att flera av serierna var förhållandevis råa. Att se Brave Starr brassa på med hagelbrakare i fiendeansikten från nära håll var inga konstigheter, inte heller alla Conan-inspirerade slagsmål i He-man, Megatrons regelrätta sadism i Transformers, sexismen i Robotech och så vidare.

Först närmare tio år efter att vi fick kabel-TV lyckades kvällspressen få nys om vad som hände i de tecknade serierna. Teenage Mutant Ninja Turtles blev snabbt Hero Turtles, Power Rangers förbjöds, Darkwing Duck cencurerades och idag är tecknat våld nedtonat och TV-serierna ska förhoppningsvis innehålla en god dos pedagogik.

Något jag bara fnyser åt. Det var ju just det jag älskade med kommersiell TV och fortfarande gör. Att det bryts gränser, får finnas något för alla och att det inte sitter tanter och farbröder på höga hästar och talar om vad jag borde se. Jag var så utsvulten efter SVT:s alla barnprogram att jag till och med älskade reklamen som visade leksaker folk i Storbritannien och USA kunde köpa. Detta medan vi i Sverige var hänvisade till ett ofantligt mycket klenare utbud. DDR-Sverige som Fradrik och Filip kallade moder Svea i sin bok Två nötcreme och en Moviebox. Något alla som hade åldern inne under 80-talet nog kan instämma i.

Men nog svamlat. Här är mina tio bästa intron från 80-talets tecknade TV-serier. Ni får de första fem idag och de fem bästa imorgon, tjusigt rangordnat. Jag har inte tagit någon som helst hänsyn till hur bra TV-serien faktiskt var, utan bara till hur introt var. Var beredda på en nostalgidusch utöver det vanliga ni som var med, och en historielektion ni aldrig kommer få i skolan för resten av er.

10. Transformers (LÄNK!) - Den första Transformers-vinjetten kommer alltid att ha en extra plats reserverad i hjärtat. Jag minns hur det började klockan 15:00 varje dag, bara det att jag hade lektion till 14:55 en dag i veckan. Något som ledde till att en extremstressad Jonas Mäki fick slita på sig ytterkläderna och kuta hem för brinnande livet. Med lite tur hann jag höra denna vinjett innan ytterligare ett avsnitt Transformers avnjöts. Lite kort men ändå skönt intensiv och den fick en ännu bättre remix 1987.

9. Jem (LÄNK!) - Jem var alltid ett nödvändigt ont på 80-talet. En tjejserie med lite med story och mer rosa än någon ung kille överhuvudtaget kunde hantera. Jag såg åtskilliga avsnitt, men någon favorit blev det aldrig. Den skönt 80-talsdoftande vinjetten är dock fantastisk.

8. Brave Starr (LÄNK!) - Det finns helt klart bättre serier än Brave Starr, men den hade sin charm och kändes både brutalare och råare än det mesta som gick på TV. Det piskades slavar, slogs en jäkla massa, sköts med hagelbrakare, folk dog av knark och Brave Starr själv var skönt badass på planeten New Texas. Det extremostiga introt satte an stämningen perfekt och kändes snyggt ihopklippt, och det är en av mina absoluta favoriter, om än även en av de minst kända (utanför USA åtminstone).

7. Heathcliff (LÄNK!) - Heathcliff var också en av de där serierna som man såg för att man var tvungen i väntan på bättre grejer. Men ingen ska komma saga att introt inte är skönt medryckande. Eller som Baloo hade sagt: "Kom igen katten, det svänger ju!"

6. Inspector Gadget (LÄNK!) - Ytterligare en serie jag aldrig var superförtjust i. Jag tror det var för lite action och våld. Jag ville ha robotar, ninjas och militärer. Men Inspector Gadget hade ändå sin charm och jag har sett hur många avsnitt som helst, och tröttnar aldrig på det härliga introt.

Brave Starr styrde upp både buset och brudarna på planeten New Texas. Och så hade han ett riktigt grymt intro till sin TV-serie.