Övertro på namnet Playstation

Vem man än frågade under 2005 som hade koll på branschen om vilken konsol som skulle dominera nästa generation, var svaret glasklart: Playstation 3. Det var liksom självklart och sade man något annat idiotförklarades man nästan, och det med rätta. Sonys dominans saknar nämligen motstycke i spelhistorien där man som nykomling lyckades göra den mest sålda konsolen i historien och sedan följa upp det med en ännu större succé trots hårdare konkurrens.

Det går inte att jämföra med någonting och de flesta giganter klarar bara av att vara störst under en enda generation. Men tittar vi lite på Nintendo som var de första att ha två sanslösa konsolsuccéer på raken (NES och Super Nintendo), så finns där något man inte behöver vara branschkännare för att kunna identifiera.

Jag talar om övertro på sitt varumärke. Nintendo agerade inför 32-bitarseran makalöst drygt överlägsna, vilket i slutändan straffade sig. Bland annat ville de bemöta konkurrensen från Playstation och Saturn med Virtual Boy, de lierade sig därefter med grafikföretaget Silicon Graphics för att leverera en helt oöverträffad prestanda till Nintendo 64 och de försenade konsolen in absurdum eftersom de visste att alla ville vänta på den.

Hur det gick sedan vet vi alla. Sony hade gått in tidigare med en prisvärd konsol som visade sig kunna mätas grafiskt med Nintendo 64, och när sistnämnda väl lanserades visade det sig att folk inte alls ville ha den. Nintendos första stora miss var ett faktum och sedan dess har spekulationerna halglat om när de ska sluta med hårdvara ända fram tills Wii lanserades.

Många tycker om att jämföra Xbox 360 med Dreamcast. Exempelvis att den lanserades ett år innan konkurrensen, att den ska möta en Playstation-konsol som Sony utlovade skåpade ut allt rent grafiskt och att de båda lanserades utan ett stort modernt lagringsmedium (DVD i Dreamcastens fall och HDDVD i Xbox 360:s fall). Dessutom var ju faktiskt Peter Moore talesmannen för båda formaten.

Men jag tycker jämförelsen är helt uppåt väggarna. För det första kan man inte jämföra lilla ekonomiskt trängda Sega med ett av världens överlägset rikaste företag, Microsoft. Man kan heller inte jämföra Dreamcasts situation där den följde upp floppen Saturn som sålde sex miljoner under fyra år till den lades ned (kom upp i sju miljoner sedan lagret sålts av), med Xbox 360 som följer upp en konsol som sålt 20 miljoner. Som slutkläm kan nämnas att Dreamcast sålde 7 miljoner enheter på knappt tre år innan den lades ned (blev elva sedan lagret sålts av) medan Xbox 360 nådde knappt tio miljoner på bara ett år.

Åter till Sony. Det är som bekant inte 2005 längre utan 2007 och Playstation 3 har lanserats i Japan och Nordamerika med helt enorma brister. Trots detta rapporteras att det inte alls är särskilt svårt att få tag på en konsol, medan Wii som sålt ungefär lika mycket är helt omöjlig att få tag på. Nu säger det visserligen inte nödvändigtvis någonting, men det skulle kunna tyda på att suget efter Playstation 3 inte är lika högt som Sony hoppats på. Detta medan vanliga tidningar för oinsatta som New York Times eller svenska Expressen skriver ned Sony.

Det är såklart något helt nytt. Sony har gått från att vara allas gulleunge och det givna förstahandsvalet när man köper TV-spel, till att vara hackkyckling och inte något självklart förstahandsval. Man blir inte heller längre idiotförklarad om man tycker framtiden ser osäker ut.

Så hur hände denna enorma förvandling? Istället för att jämföra Xbox 360:s situation med Dreamcastens, tycker jag man ska dra parallellerna till Playstation och Nintendo 64 där Xbox 360 är förstnämnda och Playstation 3 sistnämnda. Sony och Nintendo körde precis samma tugg inför respektive premiär om hur enormt, ENORMT, tekniskt överlägsna deras prylar var kontra konkurrensen. De drabbades båda av enorma förseningar, de såg lojt exklusiviteter glida dem ur händerna och de tog inte kraftiga tag för att lösa problemen eftersom de båda var så övertygade om att konsumenterna ville vänta på deras produkter.

Nu är jag fullt medveten om att jag målar fan på väggen alldeles för tidigt, och spelbranschen behöver Sony och den konkurrens de för med sig. Och jag tror att Playstation 3 i absolut sämsta fall kommer att sluta som Nintendo 64, det vill säga en konsol som kommer att sälja siffror andra märken bara kan drömma om. Nintendo 64 sålde till exempel 33 miljoner, alltså nästan lika mycket som Gamecube och Xbox tillsammans.

Men. Det vore ett enormt bakslag för Sony om Microsoft skulle lyckas bättre. Microsoft är rika och rysligt effektiva i affärer, och minskar Sonys försäljning så mycket kan Playstation 3 bli deras Nintendo 64, vilket nästan blev början till slutet för Nintendo som hårdvarutillverkare där nedgången sannolikt slutar först nu med Wii.

Att det blivit såhär över huvud taget skyller jag på Sony själva, snarare än något annat. På samma sätt som inför Nintendo 64 har konkurrensen hårdnat, medan de lite förströat lutat sig tillbaka och varit övertygade om att varumärket ensamt skulle få folk att köpa just deras konsol. Nu sitter de i en situation där det inte verkar vara rusning inför deras dyra hårdvara, medan konkurrenterna istället växer som sjutton. En övertro på namnet Playstation, helt enkelt.