En kulturkatastrof

En kulturkatastrof, dundrade Bengt Lemne i telefonen när jag snackade med honom häromdagen. Och visst jag kan inte annat än hålla med. För hur kunde Sega gå från att vara en av världens i särklass bästa spelutvecklare (om inte den bästa), till att idag knappt göra några spel alls och de som väl kommer underpresterar.

Världen blev helt klart fattigare den dag dag Sega bestämde sig för att sluta tillverka egna konsoler. Kanske var det just en egen hårdvara som var den absoluta sporren för företaget. Så länge de kämpade för att gå om Nintendo med deras Megadrive fullkomligt sprutade det ut bra Sega-titlar, när de med Saturn försökte undvika en total flopp var det samma sak och till sist var det med Dreamcast som de försökte få ekonomi i företaget samt nå fornstora dar.

Idag har Sega inte samma prestige att kämpa för. De är sedan länge uppköpta av Sammy och det vikigaste är att leverera en god ekonomi till huvudägaren. De har inte längre något att försvara och det syns nästan pinsamt tydligt vilken skarp gräns man kan dra mellan Sega på topp och Sega av idag.

Så länge de hade Dreamcast var de samma gamla nyskapande Sega som alltid. Företaget som hade vilda idéer och realiserade dem alla med milt sagt varierande resultat. Kanske var det just denna enorma skaparglädje kombinerat med ren överlevnadsinstinkt som gjorde att Segas uppföljare sällan blev sådär superbra, eftersom Sega var bäst på att leverera helt nya idéer.

Kanske var det också just därför man aldrig lyckades få mer än ett fåtal riktigt starka serier som alltid sålde i enorma antal, eftersom de flesta serier blev klart sämre än del ett. Nej, Sega var ett spelföretag för alla oss som spelat alla vanliga hederliga spel värda namnet och som ville ha något nytt. Med Sega-spel i konsolen fick vi avnjuta vansinniga idéer som det milt sagt hetsiga Crazy Taxi, ursnabb fotboll i Virtua Striker, smarta musikspel i Samba-de-Amigo och smäktande rollspel i Skies of Arcadia.

Och sådär höll det på till dess att Sega drog ur proppen och förklarade att de skulle sluta med hårdvara. Och där, exakt där kan man se skiljelinjen mellan det gamla och det nya Sega. Men den går inte precis där Dreamcast lades ned, utan faktiskt över ett år senare. Sega hade nämligen flera bra spel på gång som alla släpptes till aningen Gamecube eller Xbox. Playstation 2 fick också flera bra spel, av vilka de flesta dock var halvdåligt gjorda Dreamcast-konverteringar.

Så under en tid kunde vi avnjuta spel som ursprungligen var planerade för Dreamcast till andra, mer kraftfulla format. Och när man spelade spel som Super Monkey Ball, Billy Hatcher, Panzer Dragoon Orta, Jet Set Radio Future och Gun Valkyrie kändes det faktiskt som att Sega hade överlevt som tredjepartstillverkare.

Verkligheten ville annorlunda och flera av spelen sålde sämre än förväntat eftersom de inte tilltalade en tillräckligt bred målgrupp. Och eftersom Sega inte längre hade något att försvara och eftersom företaget föreföll omstrukturera allt ungefär varje halvår slutade många framtidslöften. Däribland märks kanske framför allt erkänt duktige Tetsuya Mizuguchi.

Det blev starten för ett Sega som helst satsade på säkra kort, agerade utgivare för andra och decimerade sina egna japanska studios. Idag ser vi väldigt sällan, om någonsin, prov på sann Sega-magi. Visst kommer bra riktiga Sega-spel, men deras bästa titlar utvecklas alltför ofta av externa studios.

Sega har enkelt låtit sig själva avvecklas och de som växer upp med spel idag kommer aldrig att få några särskilda band till Sega, tvärtom känns de som någon anonym halvstor västerländsk utgivare med en maskot som endast figurerar i skitspel. En kulturkatastrof sade Bengt Lemne, och jag håller tamej fasen med honom.