Mina AC3: Liberation-åsiker

Jag antar att ni redan läst vår recension av det PS Vita-exklusiva Call of Duty-spel Declassified. En sorglig ursäkt till hopstressat spel där jag misstänker att Activision såg hur lite PS Vita sålde och bestämde sig för att uppfylla löftet till Sony om ett Call of Duty-spel på billigast möjliga vis. Avskyvärt är det hur som helst.

Jag har redan tidigare bloggat om hur jag inte alls gillar strategin att låta B-utvecklare göra spinoffs av stationära speltitlar, hur det absolut inte hjälper PS Vita utan snarare får den att kännas som Sonys soptipp. Call of Duty: Black Ops Declassified gör inte saken bättre och det viktigaste spelet på hela året till formatet, ett spel som till och med får en egen bundle, kommer bara att få PS Vita att kännas mer utdaterad.

Men det finns ett spel till, nämligen Assassin's Creed III: Liberation. Jag har spelat det ganska flitigt den senaste tiden, och efter en trög start så har det vuxit på mig undan för undan. Huvudpersonen Aveline är fiffigt använd och känns mer flexibel än framför allt Connor i Assassin's Creed III. Jag gillar också hur man tagit till vara på att det här faktiskt är ett bärbart spel där man kan tänkas ha längre tid mellan varje spelsession än till de stationära konsolerna och därför gjort storyn tydligare så man lättare ska kunna hänga med.

Dessutom finns en väldig respekt för historien som jag kan uppskatta. I Sverige förknippar vi ofta den amerikanska Södern med religiösa knäppskallar, för mig som ofta semestrar där handlar det istället om mysig arkitektur, gästvänlighet, god mat, härlig stämning och fantastisk musik. Det här tycker jag lyser igenom medan jag upplever det fransk-indianska kriget i mitten av 1700-talet. Det är som ett land i landet och det här äventyret kunde inte ha utspelats någon annanstans än i Louisiana.

Assassin's Creed III: Liberation är förmodligen det snyggaste PS Vita-spelet hittills i konkurrens med Need for Speed: Most Wanted. Så snyggt att hårdvaran inte riktigt orkar med alla gånger. Att bilduppdateringen hackar som den gör tycker jag drar ned helheten lite, men Ubisoft Sofia får ändå med beröm godkänt för jobbet.

Det börjar dock kännas uppenbart att kraften i PS Vita är väldigt mycket mindre än jag hade hoppats på innan enheten släpptes. Trots att upplösningen är lägre än på moderna Android-telefoner och att hårdvara är från i år så upplever jag att det redan finns smartphones och framför allt tablets som är betydligt vassare tekniskt sett. Inget Assassin's Creed III: Liberation ska lastas för såklart, men när årets kanske snyggaste konsolspel inte blir tjusigare än såhär i bärbar inkarnation trots att det är både exklusivt och påkostat så börjar jag tvivla.

Till sist tycker jag att Ubisoft helt hade kunnat hoppa över att använda den tryckkänsliga skärmen och andra finesser. Det tillför verkligen inget att läsa hemliga dokument med en ljuskälla framför kameran och eftersom man tvingas använda den tryckkänsliga baksidan och skärmen för att öppna brev så är det spelets överlägset svåraste moment. Vet inte hur många gånger jag misslyckats på första försöket, har mött otaliga bossar som är lättare än detta.

Trots att Assassin's Creed III: Liberation är en av dessa spinoffs från lägre rankade utvecklare jag talade om i inläggets början, är detta på rätt sida av gränsen. Det är logiskt, spännande och välgjort. Kanske inte så bra som jag hade önskat men absolut köpvärt om du har enheten och gillar genren. Hade jag satt betyg hade det förmodligen blivit samma som Pard Madrid satte i vår recension.

Bitvis är Assassin's Creed III: Liberation otroligt snyggt. Det känns dock lite oslipat.