Shenmue - En riktig favorit

150 000 000 kronor. Ungefär så mycket beräknas tidernas dyraste spel ha kostat att tillverka, inte minst tack vare det faktumet att runt 400 olika personer var röstskådespelare åt minsta lilla birollsinnehavare. En summa så anmärkningsvärd att spelet fick ta plats i Guiness rekordbok. Faktumet är att spelets utveckling startade redan 1994 då kriget mellan Megadrive och Super Nintendo rasade som värst, i en tid där Sony inte byggde konsoler och Microsoft hankade sig fram med hjälp av Windows 3.11.

Jag talar givetvis om Shenmue. Yu Suzukis mastodontprojekt som en gång i tiden var tänkt att bli det stora lyftet för Saturn, innan det flyttades över till Dreamcast för att bli dess stora lyft. Så blev det aldrig och allt för få människor fick chansen att uppleva den känslosamma sagan om Ryo Hazuki, hans mördade far, den genomonde Lan Di och den märkliga spegeln. Dessutom undrade en hel spelvärld varför i hela fridens namn Ryo var så avvisande mot tidernas förmodligen sötaste speltjej - Nozomi.

Det är svårt att veta var man ska börja för att beskriva alla Shenmues förtjänster och dess inverkan på spelbranschen. Trist nog väljer jag att starta med grafiken, eftersom det trots allt är den man ser när man kollar på bilder av spelet. En stor del av budgeten till Shenmue hade nämligen lagts ned på att få till en fullständigt minutiös detaljrikedom föreställande japanska småstaden Yokozuka och syskonstaden Dobuita.

Allt från små oansenliga bakgårdar, stora härvor av kabelledningar, typiskt skyltning och myriader av typiska japanska föremål gjorde att många Japan-resenärer menade att Shenmue var det närmaste man kunde komma att åka till Japan utan att faktiskt vara där. Sega hade varit så nogranna att spelet, som utspelades runt 1986, till och med hade det väder som rådde under de dagar spelet pågick. Dessutom hade spelets samtliga personer helt unika ansikten, något som saknar motstycke än idag.

För tiden var en stor faktor i Shenmue. När Ryu vaknade på morgonen och gick på stan var det fullt av rörelse, cykelbud och skvallrande tanter. När det nalkades eftermiddag varierades ljussättningen vackert, gatulampor tändes och butiksägarna gick hem. Alla, ALLA, hade ett ett hem i Shenmue och den som ville kunde följa efter butiksägarna för att se vart de gick efter dagens slut. Det behöver kanske inte påpekas hur mäktigt det här var år 2000 när spelet kom till Europa, speciellt med tanke på att det är något som ännu inte överträffats.

Känslan var alltså helt magnifik och jag spenderade lång tid i Shenmue med att bara insupa atmosfär spelandes arkadspel i Yokozukas arkadhall, samlandes sådana där figurer man får från plastbollar ur automater, samtalandes med folk, hängandes med söta Nozomi och drickandes japanskt iste när lustan föll på. Kort sagt allt sådant som gjorde Grand Theft Auto 3 så stort, fast två år tidigare.

Allt sådant till trots så hade spelet även en fantastisk story. Spelets ärkeonding Lan Di hade ett mystiskt förflutet med Ryos pappa som redan i spelets inledning dödas brutalt av Lan Di i familjens dojo. Ryo skadas själv och det är en ovanligt tilltuffsat och mentalt nedstämd huvudperson som sedan bestämmer sig för att söka sanningen och hämnd.

Shenmue var uppriktigt rörande, berättades på ett spännande sätt och hade massor av minispel. Faktumet är att sistnämnda till och med var något som blev standard i actionspel i och med just Shenmue. Det gjorde att man hela tiden fick vara på sin vakt för när som helst kunde något inträffa som krävde ett snabbt tryck på A-knappen. Tack vare det systemet innehöll Shenmue bland de coolaste scenerna i ett spel någonsin, där man ändå kände att det var man själv som åstadkom vad som syntes på bilden istället för att bara vara en filmsnutt. Personligen minns jag särskilt när Ryo spöade upp en hel bar samt en hård jakt i Yokozukas trånga gränder.

Shenmue kretsade dock kring kampsport och Yu Suzukis erfarenhet från Virtua Fighter-serien kom väl till användning. Närhelst det vankades fet strid byttes spelkontrollerna och Ryo fick sätta all sin träning i spelet på prov. Hade man spenderat nog med tid med alla som kunde lära honom något, inklusive den hippe rastaförsedde korvförsäljaren Tom, fick man en lättare uppgift. Allt detta gjorde striderna till en fröjd där man kunde nyttja bättre och bättre attacker för att spöa elakare och elakare fiender. Det gjorde att man verkligen ville lära sig mer och kände sig duktig när man lyckats besegra några elakingar.

Utan att bli onödigt gråtmild så är Shenmue verkligen en av de starkaste spelupplevelserna i mitt liv. Där finns så många oförglömliga ögonblick, båda romantiska och actionfyllda, att spelet verkligen känns som ett mästerverk olikt allt annat. Och jag kan ibland starta spelet bara för att springa omkring i Yokozuka och varje gång hitta nya saker att göra, som den gången jag ertappade ett gäng ungdomar tjuvrökandes bakom ett hus.

Tyvärr sålde - som sagt - inte Shenmue vad det borde ha gjort, och när del två kom var det fortfarande fantastiskt men kändes lite mer komprimerat än det första spelet. Ursprungstanken av att göra en riktigt lång historia med mängder av spel fördelade på 15 kapitel. Så blev det aldrig och något slut på den magnifika historien lär vi aldrig se. Sega är ett företag och att göra ett spel idag med Shenmues ambitionsnivå skulle vara helt löjligt dyrt.

Shenmue Online är det sista officiella Sega sagt angående den gamla serien, ett onlinespel till PC i Shenmues värld. Men ärligt talat tror jag inte det skulle bli något extra ändå. Väck mig istället den dag Sega ger Yu Suzuki budgeten att slutföra Shenmue. Den dagen kommer vara en av de bästa i mitt liv.

"Have you seen any sailors around here?"