Allt råare spelvåld?

Idag besökte jag Game i Östersund en snabbis för att hälsa på den alltid lika trevlige butikschefen Morgan och för att höra mig för om ett eventuellt inbyte av en Xbox 360 Premium mot en Elite-modell. Att kolla spel är ju alltid trevligt, men på vägen ur butiken hör jag hur en mamma förfasar sig för sina två sönder över hur våldsamma alla spel blivit och att det ju faktiskt var bättre förr.

I princip är väl våld något negativt, även om vi såklart skulle kunna ge oss in i en fantastiskt filosofisk diskussion om huruvida underhållningsvåld är berättigat eller ej. Detta eftersom en värld utan actionfilmer där folk avrättas till höger och vänster skulle kännas rätt torftig, annorlunda och... Men nu ska vi inte göra det. Jag är inte vidare filosofisk av mig och gillar lättsam underhållning utan alltför mycket eftertanke. Så över till våldsspelen igen.

Och jag vet inte var folk får alla dessa uppfattningar om våldsspel någonstans ifrån, men inte tusan är de sanna i alla fall. Att tidiga spel inte skulle ha varit våldsamma kan väl på sin höjd stämma till riktigt tidiga konsoler och datorer där man faktiskt nätt och jämt kunde se vad som försiggick på skärmen. Men om vi kollar på Commodore 64 som är den riktiga starten på min spelkarriär (även om jag lirade en del tidigare enheter innan, som jag dock aldrig fick nöjet att äga) kan jag verkligen inte se vad som skulle vara skillnaden nu och då.

I spel som The Last Ninja dräpte man poliser under brutala former och Samantha Fox (dåtidens Pamela Anderson) hade ett eget strippokerspel. Sex och våld alltså, vilket kombinerades i spel som Barbarian där man lekande lätt kunde hugga huvuden av varandra som riktiga machomän iförd djurhud eller som kurvig kvinna med minimal bikini. I spel som Skate or Die lirade man som outlaw-punkare som mer än gärna vandaliserade bostadsområden och inte brydde sig mer om snuten än att man lätt kunde göra en fet ollie upp på en polisbils motorhuv och få bonuspoäng för det. Sedan fanns såklart hypervåldsamma Narc som blandade in knark i bilden dessutom.

Ett av mina favoritspel till Commodore 64 under det glada 80-talet hette för övrigt Blood'n Guts. Ett riktigt urmanligt lir med sanna barbargrenar att jämföra sig mot varandra i. Eller vad sägs om ölhävning, stenkastning mot fastspända slavar och en gren där det gäller att kasta sig ut från ett högt torn och slå sig så illa som möjligt för att impa på de andra. Allra grymmast är dock kanske kattkastningen där man håller en liten kisse i alla fyra ben, roterar joysticken för allt vad tygen håller och skickar iväg den så långt som möjligt.

Skulle det ens vara möjligt att släppa sådana spel som dessa idag? Tveksamt va? Få, om någon, skulle vilja ge ut dem. Spel kanske till och med var våldsammare förr. Med skillnaden att grafiken idag är bättre så även mamma och pappa samt allehanda censurivrare bättre kan se vad som försiggått hur länge som helst.

Våld i spel är lika naturligt som våld på film eller våld i böcker, vilket inte en kotte skulle få för sig att försöka stoppa. Jag säger inte att det rätt, men det är så det är. Det skulle vara trevligt om spelbranschen kunde få slippa dessa anklagelser ett tag nu. Det har varit en otrolig självsanering av det mesta, tydligare åldergränser och en betydligt bättre debatt om tveksamheter i spel.

Men likt förbaskat tror de flesta att spel blir allt våldsammare, samtidigt som Wii skördar de största försäljningsframgångarna på åratal med spel som ger motion och handlar om att spela tennis med en figur så primitiv att det känns närbesläktat med Pong-pinnen. Dåligt påläst är bara förnamnet, och tyvärr lär det bara bli värre.

Blood'n Guts med ölhävning (översta bilden), stenkastning på slav (mellersta bilden) och kattkastning (sista bilden) från det glada 80-talet då spelen lyckligtvis inte alls var våldsamma.