Återvände till Halo: Reach

Jag och ett tiotal andra svenskar - däribland Oliver här på Gamereactor, flera Gamereactor-läsare och min ninja-lootande kusin Mats - har under kvällen roat oss med att damma av Halo: Reach för några sköna omgångar av Team Slayer, Big Team Slayer och Invasion. Det som slår mig är att spelet kom 2010 och det är fortfarande bara att starta det så hittar man motstånd på två röda sekunder.

Halo-världarna är fortsatt rikligt befolkade med andra ord. Och de värsta klåparna har sedan länge slutat spela, så det var generellt sett ganska hygglig kvalitet på motståndet vilket såklart gör matcherna roligare. För mig är Halo: Reach fortfarande den absoluta favoriten när det vankas multiplayer och redan från start utbrast person efter person som vi spelade med att det faktiskt är något alldeles extra.

Det är svårt att sätta fingret på det, men allt bara stämmer. När 16 personer drabbar samman på banan Hemorrhage så är det verkligen seriens höjdpunkt med liv och rörelse överallt. Några kör Warthogs, Wraiths spyr ur sig förödelse, Ghosts kör ilsnabbt runt medan folk med jetpacks hoppar omkring sprider sig ett ljuvligt kaos över den instängda dalen.

Kort sagt, Halo: Reach gav mersmak. Suget efter mer Halo börjar komma tillbaka efter att ha varit på en all-time low för egen del sedan Halo 4 släpptes. Men nu känns det som att hösten inte kan komma nog snabbt. Jag vill verkligen få multiplayer-kriga med Master Chief i den nya generationen.

Spartan's never die... They're just missing in action!