Jag står över Altaïr

Det är stor chans att du som läser är en av alla dessa personer som mer än allt sett fram emot Assassin's Creed. Under en av våra omröstningar utsågs det till det spel som ni läsare ser mest fram emot under november månad i konkurrens med storheter som Crysis, Super Mario Galaxy och Mass Effect.

Och det är lätt att se varför. Ursnyggt medeltidsös med en coolt designad lönnmördare, enorma valmöjligheter i bland annat världens äldsta ännu bebodda stad - Damaskus - och ett allmänt häftigt koncept. Möjligen också att hypen fått lite extra draghjälp av att producenten Jade Raymond är en riktig fining som charmat spelare världen över.

Jag har dock hört till dem som inte varit imponerad innan spelet släpptes. För mig är västerländska stridssystem alltid urtrista (japp, det inkluderar God of War-spelen med) och det där urviktiga flytet såg ut att saknas. Dessutom kändes hela grejen med de där DNA-kedjorna och hitech-mumbojumot som visats i trailers helt onödigt. Varför inte göra ett medeltidsspel som bara är ett medeltidsspel. Man måste inte ge det en småkrystad twist för att få det att skilja sig från mängden. Det räcker att göra ett bra spel.

Nu hör jag till den där skaran selare som aldrig kan motstå ett storspel. Jag köper spel urskiljningslöst och hinner aldrig lira ens hälften av vad jag handlar på mig ordentligt. Korkat? Kanske. Men jag är även samlare och blotta känslan av att ha ett spel gillar jag (borde sannolikt söka hjälp, jag vet).

Vad jag försöker få fram är att jag stövlade in på en stor elkedja i Östersund i fredags, mitt i årets hittills värsta snökaos. Målet var att köpa Assassin's Creed (Xbox 360-versionen eftersom den är strået vassare samt att den har fler eftertraktade Achievements). Väl hemma slet jag av plasten och, med tanke på den förkylning jag dragits med ett par dagar, kröp ned under en varm filt. Mickrade lite varm choklad och löste upp en rejäl marshmallow på bästa jänkarvis. Här skulle njutas.

Trodde jag ja. Först presenteras man för det tveksamma konceptet med framtidsanknytningen, får en allmänt virrig presentation av spelkontrollen och får börja spela. Tror man i alla fall. I själva verket är det en våldsamt sölig introduktion som gör att jag efter en dryg timme fortfarande inte har börjat spela storyn i ett ganska enkelt actionäventyr. Nja, det hade kunnat göra betydligt snabbare och smidigare, framför allt genom att slopa - just det - framtidskonceptet.

För när man spelar bryts det hela av med bryska återblickar till "verkligheten" för att sedan kastas in i spelet igen en bit framför där man var sist. Ett märkligt berättande jag inte alls kommer överrens med. Nå, till slut drar spelet igång. Med en story som är så tunn att den i Super Mario Bros från 1985 känns åtminstone nästan likvärdig. Här ska man dock inte rädda en prinsessa, utan döda nio personer. Slut.

Nå, jag har överlevt en fattig story förr och en bra story är heller ingen garant för ett bra spel. Se bara Kane & Lynch-recension som lades upp för några dagar sedan. Så hur är Assassin's Creed att spela då? Faktiskt bra. Jag tänker inte säga riktigt bra, men väl bra. Det är relativt enkelt att skutta omkring i de hutlöst snygga omgivningarna. Men tempot är snorlågt. Det är stora distanser som ska avläggas på hästrygg och rider man fort blir vakter upprörda (vems idiotiska idé). Inget problem egentligen eftersom de är lätta att skaka av sig genom att lägga sig i en höstack en kort stund.

Men irriterande till tusen eftersom Ubisoft har dammat av den gamla goda idén (OBS: sarkasm) att ha ett pipande larm som envetet låter. Och vakterna tycks ha falkögon och larmet fortsätter pipa även om jag är en kilometer ifrån dem. De spånkopparna kommer till och med kutande till fots efter en stund om man stannar. Ofta man försöker kuta ikapp en häst... Jaja, jag siter väl av en stund och lägger mej i en hög hö en stund då.

För att ge spelet mer utmaning finns ockå ett otal miniuppdrag. Rädda civila från vakter, dräp riddare och framför allt - leta flaggor. Sistnämnda påminner om orb-letandet i Crackdown där det verkligen drällde av dem. Det var inte svårt att hitta dem, utan de både pulserade och lös i neonfärger. Bara att glida omkring så fick man saker hela tiden som dessutom bidrog till att göra ens figur bättre. Men inte flaggorna inte. Dessa flaggor dessutom är uppdelade på olika regioner, så det finns 20 flaggor där, 100 där och så vidare. Och de är relativt svåra att se.

Nu kan man såklart skita i flaggorna om man vill eftersom de inte behövs och bara ger Achievements. Men det är fortfarande inte alls ett lyckat koncept. Att leta gömda saker är kul, men det får inte bli frustrerande. Det blir det i Assassin's Creed och ett insläg tänkt att ge mer speltid faller istället ganska platt.

Spelbarheten är som sagt bra, vilket lyfter Assassin's Creed från att kännas underkänt för min egen del. Det är kul att knuffa ned folk från hustak och man känner sig mäktig när man hoppar ned på en kaxig riddare från ett torn samtidigt som man sticker kniven i honom. Själva kärnan i spelet är rätt tänkt.

Men för mig är det här en blaha-upplevelse. Spelet har inte alls det tryck och tempo det borde ha, extrapysslet är inte godkänt och storyn är så ointressant att jag stundtals glömmer bort att det alls finns något mål (just ja, jag skulle döda... han... den där killen... vahannuhette). Dessutom... framtidsgrejen... Så sjukt pantat. Varför inte låta den coole Altaïr bara vara en medeltida lönnmördare och låta hela spelet kretsa kring honom och hans person. Nej, min magkänsla av Assassin's Creed står sig, det här är kort och gott inget för mig.