Färdiga ofärdiga spel

Hela dagen igår och hela dagen idag har jag haft sådär lagom småtråkigt. Att spela ett spel som är helt värdelöst är en sak, då kan man ju bara tokhata och (oftast) skratta åt eländet. Men att få ett slentriantrist spel som Blacksite i sina händer är sannerligen ingen höjdare. För trots det mästerliga demot som kom för några månader sedan, så blev spelet absolut inget extra.

Varför? Jo, för att den nya generationen är så oerhört komplex. Ofärdiga spel är ingenting nytt, det har funnits så länge det funnits spel. Spel som hade mått bra att att finputsas lite till. Men i takt med att spelen blivit alltmer komplexa har har det i samma takt blivit allt svårare att få till ett perfekt spel.

Idag är det helt rimligt att man kan fastna med sin figur i en dörröppning, ramla ned i en bergsklyfta av polygoner där man inte kan ta sig loss eller att spelet helt enkelt hänger sig. Inget orimligt alls. Buggar är mer regel än undantag även i storproduktioner och fiender som av och till är dummare än tåget accepteras utan ens ett ifrågasättande.

Det är nya tider nu liksom. Men de nya tiderna har det senaste halvåret gått mig på nerverna. Ordentligt. För min egen del var det med det lovande Hour of Victory i somras som jag började tycka att det gått för långt. Hour of Victory var nämligen ett spel med flera fina idéer där man kunde spela varje bana som en av tre olika personer som i sin tur krävde helt olika spelstilar. Läckert. Dessutom innehöll det fler faser ur kriget, bland annat det av mig så hett efterlängtade slaget om Berlin.

Det föll platt, kan man väl lugnt säga. Spelet försenades lite med Midway vägrade satsa mer pengar i ett så osäkert projekt (face it, de flesta nyskapande spel säljer inte alls bra) och tvingade utvecklarna att snabbt färdigställa vad de hade och släppa skiten. Resultatet blev förstås katastrof.

Under den här underbara spelhösten har jag dock tyvärr sett mer av den ofärdiga varan. Så mycket att jag börjar undra om det inte är en trend vi står inför. En trend där spel är så dyra att utveckla att titlar som får negativa förtittar inte får de resurser som krävs för att bli riktigt färdiga.

Jag kommer osökt att tänka på Kane & Lynch: Dead Men. Både jag och Petter hade sett fram emot spelet, precis som flera av er läsare. Konceptet är ju nämligen strålande, för att inte tala om persongalleriet och storyn. Utförandet däremot... Att grafiken inte aspirerar på toppbetyg är väl en sak. IO Interactive är inte världens bästa grafiker, men har med Hitman-spelen visat att de kan göra bra spel.

Men Kane & Lynch: Dead Men är inte färdigt. Inte på långa vägar och innehåller mängder av rejält frustrerande passager, ogenomtänkta lösningar under eldstriderna och inte nog med information om exakt vad man ska göra och var fienden skjuter ifrån. Det resulterar i ett så kallat "trial and error"-liknande koncept där man till slut lägger ifrån sig handkontrollen i ren ilska.

Army of Two har lite samma koncept som Kane & Lynch: Dead Men, men känns inte alls lika intressant uppläggsmässigt (vi har spelat som amerikanska elitsoldater förr). Däremot är det överlägset spelmässigt, bland annat för att EA försenade spelet och gav teamet nog med tid för att leverera ett bra spel.

Så var det gårdagen och dagens övningar. Blacksite. Spelet ser snyggt ut, låter mestadels bra och har varierade banor. Men dynamiken i striderna är obefintlig. Fienden är fladdrar hjärndött omkring och jag vet egentligen inte ens om det är mig de är sura på. Skjuter jag dem reagerar de inte ens efter fem skott i bröstet. Ja, förän den dödande kulan avfyras då de tumlar iväg.

När utomjordningarna kommer ska spelet lyfta med blir istället ännu mer buggigt. Jag fastnar. Startar om spelet. Jag fastnar igen (denna gång fortsätter dock musiken spela och allt omkring mig fungerar - utom jag) och startar om på nytt. Extremt frustrerande små fiender anfaller i horder och jag kämpar hårdare än mot mardrömsbossar i Ninja Gaiden för att klara av vad som ser ut som svarta varianter av småfilurerna från Flood i Halo-spelen.

Snart ska jag ge mig i kast med Haze. Ubisoft vill knappt ens bekräfta när spelet kommer och det känns som att de nog inte ens vill att vi ska skriva om det. Och jag förstår varför. Det är ett ofärdigt spel. Igen. Allt spelbart vi fått se från Haze har varit undermåligt, och det snackades om en försening till mars för att göra det till ett hyfsat spel. Nu verkar det som att man utan hype, utan någonting tänker släppa spelet ändå. ingen vill plöja ned mer riskpengar i spelet och det slumpas ut så tyst som möjligt så ingen ska hinna läsa några recensioner innan de köper.

Det är en tendens. I den nya generationen finns bara plats för riktigt billiga, nytänkande spel som släpps till exempelvis Wii eller Xbox Live Arcade. Alternativet är svulstiga blockbusterproduktioner som kostar mer i snitt att utveckla än en normal biofilm. En utveckling jag inte riktigt vet om jag gillar. Se på Timeshift hur det tack vare den extra tiden det fick gick från totalt haveri till en njutbar spelupplevelse. Och hur bra hade Resident Evil 4 blivit om Capcom hade stressat ut det istället för att göra om spelet till vad det blev? Nja, hela utvecklingen med att släppa direkt buggiga spel till konsoler är verkligen inget jag gillar. Men mer lär det bli.

Blacksite är ett av den allt större skara spel som inte är riktigt färdiga men ändå släpps ofärdiga på grund av att utgivarna vill ha tillbaka de höga utvecklingskostnaderna. Recension kommer inom kort.