Hemma igen med intrycken

Så var jag hemma från Frankrike igen. Den utlovade bloggen som skulle ha kommit igår kommer idag istället. Delvis som en följd av en släng övergående illamående som slutade med en rejäl pizza på Lyons flygplats där hela buffén jag tidigare käkat hamnade. Inte så trevligt. Lyckligtvis var spelet desto trevligare. Jag talar om Alone in the Dark, vilket alltså var orsaken till resan.

Alone in the Dark, för er som inte hängt med är alltså ett spel som varit under utveckling i nästan fyra år. Det känns som en eftersläntrare till den klassiska serien men var ursprungligen tänkt att komma mycket tidigare och hade då känts som en uppföljare. Nu har mycket tid gått och spelet som tidigare hette Alone in the Dark: Near Death Investigation heter nu bara Alone in the Dark.

Visserligen spelar man fortfarande Edward Carnby, huvudpersonen från de tidigare spelen, men det har storymässigt gått nästan 100 år sedan de gamla delarna från 1900-talets första hälft. Hur Edward kunnat hålla sig så ung och fräsch förtäljer inte historien (ännu, men det får givetvis sin förklaring i spelet), men det är ändå en rejäl nystart för den gamla spelserien med ny utvecklare, nya format, ny tidsera och en helt ny spelbarhet.

Borta är det gamla sömniga puseltempot och även om det finns en del sådant kvar, så känns Alone in the Dark fräscht. Nu får jag tyvärr inte berätta allt jag vet om spelet riktigt ännu och sparar godbitarna till en kommande rejäl förtitt. Men ni som har varit nyfikna på ett bra skräckspel har blivit bönhörda. Detta är lovande och franska Eden Studios har gjort ett imponerande jobb!

Annars var det en trevlig vistelse (minus vomerandet) och nu visste jag väl redan att fransmännen, ja..., inte är som alla andra men fick det återigen bekräftat otaliga gånger. Eller vad sägs som att flygvärdinnorna på utresan började flytta omkring folk från deras tilldealde platser på Air france (som annars är ett bra flygbolag)? Eller hur vi efter att ha landat på Frankrikes största flygplats (Charles de Gaulle) fick stå ute i regnet efter att ha landat, väntandes 5-10 minuter på att en buss skulle komma och skjutsa oss till flygplatsen. Samt såklart hur kön till röntgenmaskinerna inna termalen plötsligen lotsades bort till andra änden av terminalen helt oförhappandes...

Jag kan såklart fortsätta och berätta om den fina franska restauranten som helt glömde vem som beställt vad på en middag och inte lyckades ge gästerna rätt käk eller som samma fina franska restaurant där det inte fanns öl utan värdinnorna sprang ut till ett närbeläget hak för att hämta biran. Ja, eller hur samma franska restaurant fick stopp i toaletten på övervåningen så två brandbilar stod med saftblandarna på utanför dörren och försökte minimera skadan medan vi käkade. Bara i Frankrike.

Och då har jag inte ens nämnt hur Gamereactor TV-mannen Julius inte fick sin beställda choklad vid frukostbordet (kyparna hade kanske annat för sig?) eller hur de totalt nonchalerade våra försök att få kontakt med dem. Eller hur de annars så skickliga Eden Studios hade polsk riksdag där schemat sprack i tusen bitar och ingenting kändes planerat.

Jaja. Frankrike som sagt och medan jag är uppe i alltihopa kan jag inte för mitt liv begripa hur man ens kan ha det såhär. Ingenting tycks fungera som det ska och taxichaffisarna hittar inte dit de ska och alla är precis sådär lagom drygt nonchalanta. I hemlighet (säg det inte till någon) tycker jag dock Frankrike är rätt charmigt i sitt obstinata sätt att vara. Det är revolutioner stup i kvarten. En jäkla röra. Otrevligt folk. Och jag gillar det.