Bortglömda spel #4

Gumshoe. Slanguttryck för privatdeckare. Ja, och ett spel till NES från 1986 där man ikläder sig rollen som Mr. Stevenson. En före detta Gumshoe. Han hade levt livet och kollat på TV och ätit ostkrokar om det nu inte varit för att hans dotter Jennifer blivit kidnappad av maffiabossen King Dom. Trist läge, och inte blir det bättre av att King Dom kräver att Mr. Stevenson hittar fem Black Panther-diamanter inom 24 timmar.

Så långt allt väl och när man börjar spela ser Gumshoe ut som vilket plattformsspel som helst. Man går från vänster till höger. Undviker att falla ned i fällor, hoppar undan hinder och tar bonusföremål. Banorna består av en landbana, en bana i luften, en bana med vatten och såklart en djungelbana.

Mr. Stevensons äventyr kunde alltså ha varit nästan vilket som helst från den här tidpunkten. Men det är det inte. Gumshoe var nämligen ett ljuspistolspel. Jag kom att tänka på det under mina alltför många och alltför långa sessioner med Donkey Kong Jet Race. Ett racingspel avsett av spelas med de bongotrummor som släpptes till Gamecube. Så blev det inte (det kommer till Wii och spelas med Wii-mote och nunchuk vilket fungerar rätt kass), men det är vanligt att det till varje nytt Nintendo-tillbehör kommer spel som använder dessa på helt unika sätt som inte alls påminner om hur de var tänkta att användas.

Gumshoe är ett av dessa spel och kanske kom Nintendo på att det blev trist att bara skjuta på saker som ankor eller måltavlor. Ja, eller jaga reaktioner mot hårdkokta vilda västern-lirare i Wild gunman. Det gjorde att man tänkte ut ett sätt att skapa ett plattformsactionspel som skulle kunna spelas med gamla hederliga Zappern. En enkel ljuspistol med usel precision och en enda knapp - nämligen avtryckaren.

Lösningen blev att Mr. Stevenson springer automatiskt hela tiden. Han går in i vartenda hinder som finns på banan utan din hjälp. Genom att skjuta på fiender i hans väg förlänger du livet på honom och genom att skjuta på honom får du honom att hoppa. En baggis? Inte riktigt. Som vanligt i ljuspistolspel har man begränsat med skott och även om Mr. Stevenson kan hoppa (alltså genom att man skjuter på honom) utan att det kostar skott, går de åt när man pepprar fiender.

Visst gick det att få nya skott genom att ta de röda ballonger som fanns längs banan, men då gällde det såklart att sikta noga. Till och med bonusföremål var nämligen dödliga om man inte sköt dem först så att ha kvar skott var A och O. Men Gumshoe var ändå ett svinigt svårt spel och enda sättet att få någon som helst framgång i spelet var att sitta precis framför TV:n och peppra på rätt saker. Annars dog Mr. Stevenson omgående.

Jag lyckades aldrig klara det ändå ganska underhållande Gumshoe i unga år och det är väl tveksamt om den 25-30 år äldre Jonas Mäki skulle lyckas heller. Men det är ett intressant spel eftersom det visar hur Nintendo redan 1986 jobbade med att använda tillbehör till något helt annat än de var tänkta för. Så att man sedan dess fått gå på fredlig safari med bazooka i Yoshi's Safari, använda Rumble Pack till att leta vatten i Zelda, nyttja Mario Party-mikrofonen till Gamecube för att spela samurajstrategiflipper i Odama samt spela racingspel med bongotrummor i Donkey Kong Jet Race är inget konstigt.

Så här har Nintendo alltid gjort och med det i åtanke känns Wii-moten och nunchuken som en väldigt logisk utveckling för Nintendo. Med dessa tillbehör kan man göra allt möjligt. Precis som man försökte med Gumshoe år 1986.