Damma, putsa och polera mera

Jag lär väl inte få någon att ramla av stolen när jag avslöjar att Transformers är något jag verkligen gillar. Som ung bodde jag i ett testbostadsområde som var ett av de första i Sverige att få kabel-TV. Det som Fredrik och Filip kallar DDR-Sverige (Googla på DDR om inte är förståd med vad det innebär) var faktiskt inte så långt ifrån sanningen. Vi hade endast två kanaler med hemvävd, billig och riktigt märkligt underhållning.

Nu ska jag inte spendera någon tid med att spy galla över östeuropeiska tecknade filmer i kulörerna ljusbrunt till mörkbrunt, serier som Vilse i pannkakan eller Café Norrköping och bred familjeunderhållning som Nöjesmaskinen. Men tänk en era där hela familjen samlas framför TV:n varje söndag för att få en skymt av Disney. Riktig tecknad film. Sverige stod nästan still och jag antar att flera äldre Gamereactor-läsare myser gott när jag säger som Lasse Åberg under Disney-timmen: "Mu!"

I en sådan här märklig era, som alltså är Sverige för bara drygt 20 år sedan, var det kanske inte så konstigt att kabel-TV slog igenom fruktansvärt hårt. Polarna vallfärdade hem till vårat lyxiga område för att se serier som He-man, Robotech och G.I. Joe - varje dag. I samband med att He-man tappade i popularitet tog en annan serie vid, nämligen Transformers.

He-man hade gjort intryck på världen och än idag går det utmärkt att säga att en karlakarl är en riktig He-man. Ändå var det inget mot för vad som komma skulle i Transformers som blev den dittills största tecknade succén och ett fenomen som egentligen aldrig dött ut utan bara bytt skepnad genom åren. Fråga din mamma vad He-man respektive Transformers är så kan hon svara, trots att hons sannolikt aldrig sett serierna. Så stora blev de.

Nu tänkte jag inte grotta ned mig speciellt djupt i fenomenet Transformers, men konstaterar ändå att min bana som riktigt hårdkokt spelare, wrestling-fantast och serie-fan grundades sedan vi fick Sky Channel och Super Channel via kabel-TV. Hela denna våg av kommersiel underhållning slog verkligen knock på mig och jag älskar den som tusan än idag.

Något som har lett till att jag egentligen aldrig slutat samla på Transformers. Visst, jag följer inte serierna i någon nämnvärd utsträckning längre (undantaget Transformers Armada som faktiskt var riktigt bra), men figurerna är alltid sköna. Och vi samlare har vuxit upp, barn i själen, men med jobb och andra nöjen. Något som Hasbro vet och därför börjat tillverka svinigt dyra samlarobjekt i limiterade utgåvor.

Men jag blir så gärna klådd på pengar om jag gillar vad jag får och de läckra Binaltech-figurerna som nya kostade runt femhundringen och bara två år senare nu kostar det dubbla på Ebay är verkligen värd varemnda krona. De är så avancerade och att jag häromdagen fick slå en signal till Mikael Sundberg för lite support i hur man egentligen fick den superläckra vita Ford Mustang-modellen att förvandlas till en Wheeljack.

Totalt har jag idag runt 150 figurer. Med ett snittpris på mellan 300-350 betyder det att jag lagt runt 50 000 kronor på Transformers och än har jag inga planer på att sluta. Min dröm vore en Fortress Maximus som jag var oerhört förtjust i som liten valp, bara det att den dels inte såldes i Sverige och dels varit alldeles för dyr att köpa ändå. Idag kostar en sådan med frakt runt 10 000 kronor på Ebay. Hiskeligt.

Transformers har naturligtvis funnits som spel också. Av varierande kvalitet, minst sagt. Totalt sett har tio spel släppts och elva om man räknar med DreamMix TV World Fighters där Optimus Prime och Megatron fick slåss mot figurer som Simon Belmont från Castlevania, Solid Snake från Metal Gear och Bobmerman från Bomberman-spelen.

Tyvärr är nästan alla riktigt dåliga och långt ifrån alla har släppts i Sverige. Till de medelmåttiga hör The Transformers från 1986 (Commodore 64-versionen var den bästa), småcharmiga slagsmålsspelet Ketô Transformers Beast Wars: Beast Senshi Saikyô Ketteisen till Game Boy Color från 1999 samt ovan nämnda DreamMix TV World Fighters (Gamecube-versionen var bäst).

Allra bäst är dock Transformers som släpptes exklusivt till Playstation 2 för fyra år sedan. Melbourne House hade lyckats skrämma ur saker ur Playstatin 2 den inte visste att den kunde och än idag är de ensamma om mycket av effekterna som inkluderar tät djungel, snudd på oändlig sikt och fantastiskt feta bossfighter. Den mot Tidal Wave är fullständigt legendarisk. Ni som ännu inte skaffat detta mästerverk, gör er själv tjänsten och gör det.

Babbel, babbel. Varför jag kom att tänka på Transformers nu är för att min samling hade blivit lite dammig. Ja, eller en mer sanningsenlig beskrivning skulle var: Dammet har fullständingt tagit över min samling. Därför ringde jag igår till Sunken, fort på Ö&B och köpte disktrasor och tappade upp en tiolitershink med varmt vatten och skrubbade dyrgripar. 150 figurer senare hade vi gått igenom skrymslen och vrår. Den som sett en Transformers-figurer vet att det finns oändligt med svåråtkomliga ställen på dem.

Det tog sina modiga tre timmar totalt, men bra blev det och dagen har jag spenderat med att klämma upp drygt 100 av dem på min hylla igen. Noga uttänkt och välavvägt för att få någon slags ordning samt för att få så många som möjligt att synas. Mina senaste nyförvärv där framför allt Blaster, Blur och Bumblebee från den gamla Transformers-serien är alla tydligt placerade. Nedan en bild där en del av samlingen trängs på mitt vardagsrumsbord samt att jag letat mig dit och en liten infälld bild på min putshjälpreda Sunken.