Jag gillar Sega-fruktsallad

Jag förmodar att de flesta av er läst min recension av Sega Superstars Tennis vid det här laget i senaste numret av Gamereactor. För er som inte gjort det ska jag inte avslöja några betyg, annat än att det inte är en självklar köprekommendation. Och en recension här på Gamereactor.se kommer såklart inom kort.

Men likt förbaskat har jag suttit och spelat det flera timmar varje dag, kan liksom inte slita mig. Jag vill så gärna låsa upp alla gamla Sega-legendarer, lyssna på all skön Sega-musik och gotta mig åt all Sega-trivia. För Sega Superstars Tennis är verkligen ren Sega-porr och för alla oss som saknat Segas arkiv av underbara figurer går det inte annat än fånigt småle medan man spelar.

Sega har väl jämte Nintendo varit det företag som varit bäst på att ta fram nya slagkraftiga figurer. Kanske till och med det bästa. Men till skillnad från Nintendo har Sega traditionellt mest varit sugna på att ta fram fler och nyare maskotar. För Segas uppföljare har alltför ofta bara blivit sämre och sämre, i den mån de fått några överhuvudtaget.

Ofta är det vi fans som skriker efter mer. Mer Crazy Taxi, mer Nights, mer Space Channel 5 och mer Samba de Amigo - utan att ta hänsyn till det faktum att Sega inte kan göra uppföljare och att de inte har ett sammanhåller universum av figurer som Marios Svamprike.

Något som istället resulterat i riktigt urvattnade spel som är en rak kopia från föregångaren med nya funktioner ingen egentligen vill ha. Nintendo å sin sida kan också göra dåliga grejer. Ta till exempel Waluigi som förmodligen är den hemskaste skapelsen Nintendo gjort. Men Nintendo står på sig, inkluderar honom i allt och förr eller senare är han en naturlig del av Marios universum.

Nej, Sega kommer (eller "kom" är väl egentligen den rätta termen, Sega av idag är inte ens en skugga av sitt forna jag) mest till sin rätt när de tar fram nya figurer. Oavsett om det är kampdvärgar i Golden Axe, rymdreportrar i Space Channel 5, inlines-åkare i Jet Set Radio eller drömdemoner som nights. Sedan måste Sega gå vidare, göra nya spel. Lämna det gamla bakom sig.

Och det är väl den extrema variationen som gjorde Sega till den mest nyskapande utvecklaren när det begav sig och som gjorde att de fick så oerhört lojala fans. Och det är här Sega Superstars Tennis kommer in i bilden. För första gången sedan Saturn-spelet Fighters Megamix där Segas alla maskotar skulle slåss (var tror ni Nintendo tog idén till Smash Bros ifrån?) samlar man en ansenlig mängd av dessa figurer igen.

Tennis alltså. Inga slagsmål. Och det fungerar faktiskt mestadels ganska bra med Sega-trivian som det fullkomligt bara dryper av. Till och med Achievements-listan får ett gammalt Sega-hjärt att banka lite extra. Eller vad säger gamla (riktigt gamla) Sega-veteraner om Achievements-namn som "Step into SEGA World" (klara av en utmaning), "To be this good takes AGES" (klara alla utmaningar), "Magical Sound Shower" (lås upp all musik), "Mouse Mania!" (rädda 500 möss) och "Swinging Report Show" (bli en TV-stjärna). Ögonen fuktas rejält av nostalgi-tårar.

Och det är precis här styrkan i ett spel som Sega Superstars Tennis ligger för min del. Det som får mig att harva vidare, trots att själva spelbarheten är medelmåttig om ens det. Det är som att gräva guld, man blir skitig om fingrarna och får slita. Men när man väl stöter på guld glömmer man snabbt allt sådant.

Här hade jag tänkt avrunda med en topplista över Segas bästa figurer genom tiderna. Men det hade blivit omänskligt långt. Så jag nöjer mig med det och sparar Sega-listan till ett senare tillfälle. Häpp!

Sega Superstars Tennis. Medelmåttigt men trollbindande skönt nostalgiskt.