Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Assassin´s Creed Unity: Min favorit so far

Skrivet av jonte91n den 23 november 2014 kl 15:20
This post is tagged as: Assassin´s Creed: Unity, Det är faktiskt rätt så bra

Assassins Creed: Unity har minst sagt sina brister. Mest en del tekniska grejer som hade kunnat bli ordnade med en saftig mängd polering. Jag har haft en hel del framedrops. spelet fryser sig av nån jävla anledning i några sekunder ibland, texturer poppar upp från intet och en del invånare svävar i luften. Sen finns det en del grejer som gör mig galet irriterad. Allra mest när spelet gör sig påmind om att det är ett spel i spelet. Det bryter all inlevelse och det gör mig så rasande eftersom det är helt onödigt. Så Ubisoft: SLÄPP NUTIDSDELARNA FÖRIHELVETE!!!! Eftersom de tar bort de bitarna allt mer så tror jag att även Ubisoft själva börjar bli lack på de delarna. Det finns inga fans av den, så släpp det bara. Och alla skulle bli glada. Varje gång den där vidriga brittiska muppen hoppar in och ska komma med nån spydiga kommentarer så vill jag bara skriksparka fanskapet i nyllet. GAAAAAH jag hatar honom. Det andra stora irritationsmomentet är att spelet hela tiden försöker köra ner DLC, multiplayer och Ubisoft-prylar i halsen på dig då det inte går att låsa upp vissa vapen och rustningar om du inte gör dem. Det blir löjligt med alla mikrotransaktionsnotiser överallt. Det är inte ens subtilt längre- det är väldigt front and center och bryter inlevelsen.

Men nu till det positiva. Jag tror det går en skiljelinje mellan de som älskar de gamla klassiska AC-spelen med storslagna städer, höga byggnader och mängder av historiska platser att besöka. Sen finns det de som föredrar det som Black Flag erbjöd. Ett mer äventyrsinriktat och matineartat spel med en stor öppen värld med massvis av djur att flå. En piratsimulering som bara gör att man känner sig som ett badass. Jag gillar båda inriktningarna men har verkligen saknat de storslagna städerna som de tidigare spelen erbjudit. Det har vi inte sett sedan Revelations. Därför känns det underbart att se Paris; sprängfyllt med gotiska katedraler, palats, täta små gator och en känsla av såväl historia som kultur. Det är lätt den mest attraktiva staden i Assassins Creed hittils. Sen i och med konsolskiftet har äntligen serien kommit in på 2010-talet med riktigt strålande grafik. Ljuseffekterna, skuggorna, texturerna, partiklarna, detaljerna, skalan, de stora mängderna folk ger ett storslaget helhetsintryck.

En annan klar uppgradering är storyn. Äntligen en story som är skapligt lätt att hänga med i och som tycks ha en röd tråd. Det är långt ifrån det bästa som skrivits, men det får jobbet gjort på ett bättre sätt än tidigare. Det är en klassisk coming-to-age story i stil med Assassins Creed II men sen kommer det faktiskt en mysig Romeo och Julia-kärlekshistoria också. Arno (som känns som en kombo mellan Ezio och Connor- fast stabilt å bra) är en lönnmördare och hans käresta Elise (som jag gillar skarpt, cool tjej!) är en tempelriddare. Det erbjuder ett lite större djup än tidigare storys då det utforskar lite gråzoner- något som är en frisk fläkt i det annars plågsamt platta upplägget i tidigare installationer. Sen är jag väl lite av en sucker och tycker det är trevligt med lite kärlek i spel och de verkar ha en rätt så bra kemi. Det är lättare att bry sig när det inte handlar om att kämpa för en fluffig sak mot en monoton elak fiende.

En annan sak jag uppskattar är tonen, det är helt klart det mörkaste spelet i serien än så länge. Giljotinerna går varma i Paris och huvudena paraderas på pålar över hela staden, ben sågas av och blodet sprutar när man slaktar fienden. Fienden är dessutom bra mycket tuffare i det här spelet än tidigare, ger man sig på en armé kommer man åka på stryk- och det rejält. Det sätter lite högre fokus på stealth som ärligt talat hade kunnat fungera bättra. AC-seriens första cover-system (hoppla) är lite wonky. Och finkontrollerna lika så.
Stort plus för mordmysterie-sidequesten också!

Men som sagt. Trots alla många brister så räcker tonen, staden, storyn och grafiken för att jag ska digga spelet. Det är så äckligt detaljerat så jag blir nästan rörd över hur vackert det stundtals är. Räknar man med något i stil med Black Flag så lär man bli besviken, men för mig som diggar det äldre upplägget så är detta ett steg i rätt riktning.

Jag har inte kört igenom hela storyn än så det har tid att skita sig än, men sofar vilar nog mitt betyg på 8/10.

Laddar upp redan inför Witcher 3 med nytt grafikkort (GTX 970)!

Skrivet av jonte91n den 15 november 2014 kl 00:21
This post is tagged as: Grafikkort, The Witcher 3: Wild Hunt

Både Bioware och Bethesda får maka på sig. Genom Witcher 2 gick CD Project Red om båda konkurrenterna när det kommer till högkvalitativa vuxna och djupa RPG. Witcher 3 ser helt sinnessjukt bra ut.

Men jag vill njuta av spelet med så bra grafik som möjligt (på en rimlig budget) och tog tag i saken genom att skaffa ett nytt GTX 970 som får ersätta mitt gamla GTX 670. 4 gb vram kontra de gamla 2 gb jag hade förrut. Dessutom ingick Far Cry 4 och det kosta bara 3000! Awesome. Blir en bra födelsedagspresent till mig själv.

Är det någon som har ett GTX 970 och vad tycker ni om det? Tacklar det det mesta?

Då var man 23 år då!

Skrivet av jonte91n den 11 november 2014 kl 09:27
This post is tagged as: Födelsedag, Morgonfilosofi

Egentligen är det inget speciellt. De flesta fyller år åtminstone en gång varje år. Eller alla rent av. Men ändå känns det inte riktigt, man har väl nått den åldern då det inte gör det längre. Eller så är det för att släkt å vänner bor 10 timmar bort (eller mer) så man har inte någon att fira med. Sen har jag vart singel i 23 år nu. Det kanske är värt att fira. Men det är väldigt tidigt på dagen än så länge. Det kanske vänder senare.

Jag har hört att 23 är det bästa året, då allting händer för en massa människor. Så det får jag se fram emot. Får ta det som ett nyår och göra en massa löften. Under det kommande året ska jag:

-Ta en kandidatexamen i Historia
-Skaffa nån form av jobb
-Studera musikteori och starta ett internetbaserat band med en vän
-Försöka lära mig att göra spel (har ingen aning om vart man ska börja dock)
-Ta tag i tråkiga saker
-Träna som ett as
-Bli jävligt bra på att laga mat.

Det är väl så man får se på det istället. Sen får man roa sig med alla trevliga sms som folk skickar.

Så 23 år alltså, grattis till mig. Tjohoo.

Kommer fira med att granska fynd i järnåldershus. Finns trevliga saker, som denna romerska ryttarmask.

En riddare + en spade= GOTY 2014

Skrivet av jonte91n den 23 oktober 2014 kl 03:37
This post is tagged as: Shovel Knight, Game of the Year 2014, Soundtrack

En del människor växte upp med redigt utmanande 2D-plattformsspel såsom Ninja Gaiden, Mega Man och Mario. De skulle nog se Yacht Club Games retrodoftande spel Shovel Knight som en barnlek. Jag är dock inte en av dem och har kämpat mig igenom spelet under veckan, dött oräkneliga gånger och svurit lika ofta. Men likt förbannat har jag inte kunnat sluta le vid ett enda tillfälle. För Shovel Knight är rätt och slätt: BRILJANT!

Handlingen är väldigt simpel. Shovel Knight och Shield Knight är två kompanjoner som reser land och rike runt på äventyr tills en dag då de separeras av mörka krafter och Shield Knight blir inlåst i ett mörkt torn. Shovel Knight hamnar då i en djup depression, isolerar sig själv och använder sin trofasta spade till det som den var tänkt för istället för att mosa monster. Men så en vacker dag öppnas tornet och mörkrets krafter hotar att överta världen. Eftersom tornet är öppet så ser Shovel Knight en liten chans att återse sin partner vilket gör att han återupptar sin karriär som riddare.

För att göra det så måste han besegra en rad ondskefulla riddare som var och en har sin väldigt unika bana med dem som slutbossar. Det fungerar i princip likadant som Robot Mastrarna i Mega Man. Det finns många referenser till äldre spel rent allmänt. inte minst möjligheten att skutta runt på sin spade som en pogostick vilket för tankarna till Scrooge McDuck i Ducktales. Men trots många referenser från andra spel så känns Shovel Knight nytt och fräscht- även om det säkert, rent tekniskt, skulle kunna vara gjort för över 20 år sedan. Det finns en kreativ gnista rakt igenom hela spelet som gör att intresset alltid är på topp. Och när man väl är fast så finns det ett galet motiverande soundtrack som jag inte kan tala nog gott om. Det är lätt det bästa soundtracket i ett spel sen Blood Dragon. Enkla men effektfulla chiptune- toner som alltid gör en på glatt humör. Skaparen Jake Kaufman har gjort en strålande jobb, likaså Manami Matsumae (kompositör av Mega Mans soundtrack) som bidrar med två låtar. Ett plus i kanten är soundtracket till den mest spöklika banan som påminner om musiken till Castlevania 3.

Kort sagt är spelet larvigt charmigt, unikt, balanserat, utmanande och roligt. Allt till ett vidunderligt bra soundtrack. Och jag var konstant glad när jag körde igenom det- Av den anledningen kan jag nog ganska säkert konstatera att Shovel Knight kommer vara det bästa spelet 2014 med ganska bred marginal för min del. Nu ska jag spela det igen.

Det största, och ständiga, problemet med Elder Scrolls!

Skrivet av jonte91n den 3 oktober 2014 kl 00:08
This post is tagged as: The Elder Scrolls, Klagar av mig lite, Att leva sig in i en spelvärld, Skyrim

Morrowind, Oblivion och Skyrim. Tre spel som ligger mig extremt varmt om hjärtat. Strålande världar, intressant lore och tonvis med grejer att göra. Men trots allt detta finns det en sak som de aldrig lyckats få till riktigt ordentligt. Och något som få andra RPG-spel skulle kunna komma undan med. Det talar förvisso för seriens kvalité, att man kan förlåta det. Det är som när man knappt märker hur usel Edward Furlong är som John Connor i Terminator 2- allt annat är så awesome så man inte bryr sig. Men nu har jag börjat tröttna.

Jag vill ha en bra story i Elder Scrolls.

Även om samtliga huvudstories i serien har varit ganska intetsägande så slår Skyrim alla rekord. Att en gigantisk drake tänker förinta världen kan låta som ett rätt awesome koncept, och det är det, men faller platt på berättandet och hur den appliceras på världen. Under mina 100-tals timmar i Skyrim kändes det inte som om en enda kotte överhuvudtaget brydde sig om att hela deras existens stod vid gränsen till ragnarök. Jag hade velat se att det verkligen spelade roll i världen man lever i. Att det förs mer diskussioner än att någon packad Nord mumlar om att "Legenden är sann, drakar är här- vad tråkigt". I Morrowind var också världen i fara och där framkom faktiskt domedagskulter som spatsera runt på stan med facklor i näven och skrämselpropaganda i strupen. Det hade jag gärna sett i Skyrim . Alduin-kulter eller något. Anything! Att någon galning springer runt i rädsla i staden och vrålar "We are alla going to die!!!". Små detaljer som verkligen betyder någonting. Kanske olika grupper hjärndöda krigare kunde sadla om till drakjägare som man träffar på ute i världen? Vakterna i städerna brukar ju vara bra på att nacka drakar- så det är ju uppenbarligen inget som är exklusivt för Dragonborn. Få världen att anpassa sig efter storyn!.

Men för att bry sig om vart storyn tar vägen så måste det finnas konsekvenser (mening) och välskrivna karaktärer som man bryr sig om. Båda existerar knappt överhuvudtaget i serien. Att teama upp med antingen Stormcloaks eller Imperiet i Skyrim har NOLL konsekvenser. Trots att det borde spela en gigantisk roll. Världen påverkas i princip inte alls. Det känn som om världen och de som lever i den är helt bortkopplade från varandra vilket stör mig rejält. Istället för att allting har en dynamisk relation. Tror det mest extrema exemplet på just temat konsekvens är Bethesdas andra spel: Fallout 3. Tänker givetvis på när man får möjligheten att spränga småorten Megaton till konfetti med en atombomb. Man får ju trots allt en plats mindre att besöka och en schysst lägenhet. Moira får en sjuhelvets radioaktiv solbärnna- men hon bryr sig inte. I detta fall passar det hennes karaktär. Farsgubben ger en kort föreläsning (på 30 sekunder) om att "det är fel att mörda mängder av människor med en atombomb bara för att få en lägenhet med bra utsikt. I det fallet är det mest weird, oambiitiöst och lat. Men det får mig att utmärkt tänka på det största problemet med både TES och Fallout 3- det finns inga karaktärer att bry sig om. Oblivion var dock bäst på det. Sean Bean var lätt att tycka om och likaså munken med ninjasvärd. Gillar också alven med punkarfrilla som man hjälper i smyg för att bräcka ett korrupt mercenary-gille. Det känns som om de karaktärerna hade något de ville göra, en point of view. Det finns så gott som noll av det i Skyrim vilket antagligen är en av huvudorsakerna till varför jag föredrar föregångaren.

Det är bisarrt enligt mig att en serie RPGs kan vara så legendariska trots att storyn är medioker som bäst. Jag vill verkligen bry mig mer om vad som händer i spelet. Och jag tror att karaktärer är det första steget. Att träffa djupa karaktärer världen över som man gör quest med, som man blir companions med. Varför inte en hel grupp av dem som har muntra diskussioner sinsemellan? Så gott som alla followers i Skyrim är ansiktslösa mercenarties som hänger runt på krogar och som sedan är extremt tysta när man är på äventyr. Några enstaka anmärkningar eller generiska glåpord här å där- inte mer. Dessa karaktärer brukar hänga runt i många RPGs- och de är alltid de man aldrig har med. Tvärtom väljer man alltid de som man byggt upp en relation med när man är ute på äventyr och bankar ihjäl oknytt.

Så kort sagt tror jag att i nästa Elder Scrolls så måste man börja ta storyn på allvar. Loren finns där- världen är genomtänkt- man är bara dåliga på att berätta om den i quests. Karaktärer måste bli en prioritet. Ge dem djup, personlighet, en agenda.Få händelser att spela roll både för dig, dina kompanjoner och världen. Det är något som nästan alla bra RPGs har listat ut vid det här laget. Bethesda är låååångt efter på den punkten. Men nailar de det så kan vi se fram några äckligt bra titlar i framtiden.

Vad tycker ni?

Es... Esb... Esbjörn? Esbern? Hey försök själv att uppge namnet på 10 karaktärer i Skyrim, på rak arm, utan att kolla upp det! Det är inga problem i Witcher, Dragon Age eller Mass Effect!