Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Det största, och ständiga, problemet med Elder Scrolls!

Skrivet av jonte91n den 3 oktober 2014 kl 00:08
This post is tagged as: The Elder Scrolls, Klagar av mig lite, Att leva sig in i en spelvärld, Skyrim

Morrowind, Oblivion och Skyrim. Tre spel som ligger mig extremt varmt om hjärtat. Strålande världar, intressant lore och tonvis med grejer att göra. Men trots allt detta finns det en sak som de aldrig lyckats få till riktigt ordentligt. Och något som få andra RPG-spel skulle kunna komma undan med. Det talar förvisso för seriens kvalité, att man kan förlåta det. Det är som när man knappt märker hur usel Edward Furlong är som John Connor i Terminator 2- allt annat är så awesome så man inte bryr sig. Men nu har jag börjat tröttna.

Jag vill ha en bra story i Elder Scrolls.

Även om samtliga huvudstories i serien har varit ganska intetsägande så slår Skyrim alla rekord. Att en gigantisk drake tänker förinta världen kan låta som ett rätt awesome koncept, och det är det, men faller platt på berättandet och hur den appliceras på världen. Under mina 100-tals timmar i Skyrim kändes det inte som om en enda kotte överhuvudtaget brydde sig om att hela deras existens stod vid gränsen till ragnarök. Jag hade velat se att det verkligen spelade roll i världen man lever i. Att det förs mer diskussioner än att någon packad Nord mumlar om att "Legenden är sann, drakar är här- vad tråkigt". I Morrowind var också världen i fara och där framkom faktiskt domedagskulter som spatsera runt på stan med facklor i näven och skrämselpropaganda i strupen. Det hade jag gärna sett i Skyrim . Alduin-kulter eller något. Anything! Att någon galning springer runt i rädsla i staden och vrålar "We are alla going to die!!!". Små detaljer som verkligen betyder någonting. Kanske olika grupper hjärndöda krigare kunde sadla om till drakjägare som man träffar på ute i världen? Vakterna i städerna brukar ju vara bra på att nacka drakar- så det är ju uppenbarligen inget som är exklusivt för Dragonborn. Få världen att anpassa sig efter storyn!.

Men för att bry sig om vart storyn tar vägen så måste det finnas konsekvenser (mening) och välskrivna karaktärer som man bryr sig om. Båda existerar knappt överhuvudtaget i serien. Att teama upp med antingen Stormcloaks eller Imperiet i Skyrim har NOLL konsekvenser. Trots att det borde spela en gigantisk roll. Världen påverkas i princip inte alls. Det känn som om världen och de som lever i den är helt bortkopplade från varandra vilket stör mig rejält. Istället för att allting har en dynamisk relation. Tror det mest extrema exemplet på just temat konsekvens är Bethesdas andra spel: Fallout 3. Tänker givetvis på när man får möjligheten att spränga småorten Megaton till konfetti med en atombomb. Man får ju trots allt en plats mindre att besöka och en schysst lägenhet. Moira får en sjuhelvets radioaktiv solbärnna- men hon bryr sig inte. I detta fall passar det hennes karaktär. Farsgubben ger en kort föreläsning (på 30 sekunder) om att "det är fel att mörda mängder av människor med en atombomb bara för att få en lägenhet med bra utsikt. I det fallet är det mest weird, oambiitiöst och lat. Men det får mig att utmärkt tänka på det största problemet med både TES och Fallout 3- det finns inga karaktärer att bry sig om. Oblivion var dock bäst på det. Sean Bean var lätt att tycka om och likaså munken med ninjasvärd. Gillar också alven med punkarfrilla som man hjälper i smyg för att bräcka ett korrupt mercenary-gille. Det känns som om de karaktärerna hade något de ville göra, en point of view. Det finns så gott som noll av det i Skyrim vilket antagligen är en av huvudorsakerna till varför jag föredrar föregångaren.

Det är bisarrt enligt mig att en serie RPGs kan vara så legendariska trots att storyn är medioker som bäst. Jag vill verkligen bry mig mer om vad som händer i spelet. Och jag tror att karaktärer är det första steget. Att träffa djupa karaktärer världen över som man gör quest med, som man blir companions med. Varför inte en hel grupp av dem som har muntra diskussioner sinsemellan? Så gott som alla followers i Skyrim är ansiktslösa mercenarties som hänger runt på krogar och som sedan är extremt tysta när man är på äventyr. Några enstaka anmärkningar eller generiska glåpord här å där- inte mer. Dessa karaktärer brukar hänga runt i många RPGs- och de är alltid de man aldrig har med. Tvärtom väljer man alltid de som man byggt upp en relation med när man är ute på äventyr och bankar ihjäl oknytt.

Så kort sagt tror jag att i nästa Elder Scrolls så måste man börja ta storyn på allvar. Loren finns där- världen är genomtänkt- man är bara dåliga på att berätta om den i quests. Karaktärer måste bli en prioritet. Ge dem djup, personlighet, en agenda.Få händelser att spela roll både för dig, dina kompanjoner och världen. Det är något som nästan alla bra RPGs har listat ut vid det här laget. Bethesda är låååångt efter på den punkten. Men nailar de det så kan vi se fram några äckligt bra titlar i framtiden.

Vad tycker ni?

Es... Esb... Esbjörn? Esbern? Hey försök själv att uppge namnet på 10 karaktärer i Skyrim, på rak arm, utan att kolla upp det! Det är inga problem i Witcher, Dragon Age eller Mass Effect!

The Vanishing of Ethan Carter- snabbrecension-ish

Skrivet av jonte91n den 2 oktober 2014 kl 09:18
This post is tagged as: The Vanishing of Ethan Carter

Ibland behövs det inte avancerat gameplay eller hundratals urkorkade fiender som försöker käka upp dig för att spel ska vara bra. Gone Home är utan tvekan det bästa exemplet på det. Men i samma veva skulle jag vilja nämna det nyligen släppta The Vanishing of Ethan Carter. Ett spel där man tar rollen som en detektiv, Paul Prospero, med paranormala egenskaper för att leta reda på den försvunne Ethan Carter. Hela utredningen tar plats i Red Creek Valley vilket förvisso låter amerikanskt- men en del tyder på att det är i Tyskland. Mycket är osäkert rent allmänt. Vem är man? Var är man? Varför letar man efter Ethan Carter? Men en sak är säker- det är grafiskt sett det mest imponerande indie-spelet jag kört. Unrealmotorn gör sitt jobb.

Även om grafiken är rejält snygg (Steam-kameran har gått varm- bilden ovan är en bild av många) så är storyn den absoluta höjdpunkten i spelet. Men det är svårt att berätta om den utan att spoila något- men en hel del mord är involverade och mycket av gameplayet går ut på att återskapa brottsplatser för att sedan använda sina paranormala förmågor för att pussla ihop vad som hänt i den mystiska lilla byn. Men räkna inte med några tutorials. Första saken man ser när man startar spelet är en liten text som rätt ut säger att man inte kommer bli handhållen eller få hjälp.Det är delvis sant. Man får inga som helst tutorials eller hintar för pusslena. Man får lista ut mekaniken själv men det är inte speciellt svårt. Ibland kan man analysera vissa föremål för att se vart relaterade föremål finns. Men det är ungefär så specifika ledtrådar som man får. Vid slutet får man dock se var alla grejer är så man kommer inte missa någonting. Men en del backtracking kan man räkna med om man inte varit vaken hela vägen. Vilket kan vara irriterande. Det är tack vare det som jag klockade in spelet på ca 4 timmar medan det säkert går å klara av på ca 3 timmar.

Men överlag är allting väldigt bra och imponerande. Det kan vara det näst bästa spelet jag kört i år. Däremot tror jag inte att det är för alla. Har man problem med relativt långsamma och storytunga spel utan tydliga direktiv så är det nog ingenting för dig, Men om du gillar spel som just Gone Home och diggar en övernaturlig deckarstory med lovecraftianska drag- Hey här är spelet för dig! Det är lite som spelet som jag önskade att Alan Wake var.

Sammanfattningsvis:

+Mycket välskriven story
+Ambitionen att inte hålla din hand hela tiden
+Några riktigt trevliga pussel
+Intressanta WTF-moment
+Riktigt snygg grafik och mystisk atmosfär
+Stämningsfullt soundtrack

-Icke-handhållandet är lite av en illusion
-Dåligt sparsystem
-Några lite väl simpla pussel vid slutet
-Missar man något så finns det en risk för att man får gå fram och tillbaka mycket

Dags att leta reda på Ethan Carter

Skrivet av jonte91n den 1 oktober 2014 kl 19:22
This post is tagged as: The Vanishing of Ethan Carter

Ett spel som nästan (nästan) flög under radarn för min del var The Vanishing of Ethan Carter. Snart är det dags att sätta gaddarna i det. Diggar verkligen storydrivna spel och för mig gör det ingenting om det inte finns avancerade gameplayfunktioner. Kompletterar inte gameplayet storyn så kan man lika gärna strunta i det. Det fungerade väldigt väl i Gone Home som, trots att det inte hade något direkt gameplay, var ett av mina fem favorispel 2013.

Är det någon som spelat The Vanishing of Ethan Carter och vad tyckte ni om det? Utan spoilers såklart!

Just ja, det är snyggt som satan också.

Sen på konsolen: Castlevania: Symphony of the Night

Skrivet av jonte91n den 30 september 2014 kl 18:50
This post is tagged as: Castlevania, Sen på konsolen, Symphony of the Night, Old School

För 16 år sedan släppte Konami "Castlevania: Symphony of the Night" till första Playstation och för mindre än 1 år drog jag hem det till min Vita. Sen dess har jag återupplevt Alucards äventyr i slottet Castlevania flera gånger om. Dels för att se alla slut, men också för att det är så förbannat roligt.

Symphony känns som praktexemplet på spel som håller väldigt väl. Antagligen eftersom Konami vågade gå emot tidens strömningar genom att inte göra ett spel i 3D utan i 2D. Ser man på tidiga Playstation-titlar så finns det i princip ingen som behärskar en extra dimension. Så grafiken är strålande, men det är inte det bästa med spelet. För mig är det den helt perfekta pacingen som är huvudstjärnan tätt följt av kanske det bästa soundtracket sen första Ninja Gaiden. Fiendevariationen är också fantastisk, det finns ca 150 stycken olika varianter av dem. Vilka spel gör det nu för tiden? Bossarna är storslagna och precis lagom utmanande. RPG-elemeten är mysiga och likaså alla reliker som förändrar spelet hela tiden. Animationerna är läckra och vapnen tillfredsställande.

Storyn och röstskådespelarna är nog de svagaste korten överlag. Det finns väldigt lite fokus på berättelsen så det märks inte så ofta. Succubus-striden får väl ses som en av höjdpunkterna på det planet. Däremot måste man säga att Konami hade ett par rejäla bollar som gjorde det möjligt för spelarna att helt missa halva spelet.

Kort sagt är Symphony of the Night enligt mig ett av de fem bästa spelen som någonsin gjorts. Och det kommer från någon som spelade det 15 år efter att det släpptes utan några som helst nostalgiglasögon. Ett direkt äckligt imponerande spel som jag lätt skulle ge 10/10 då, nu och 100 år in i framtiden.

Sen är Alucards introduktion kanske det bästa introt i spelhistorien, mycket tack vare denna musik: https://www.youtube.com/watch?v=dh1qqLbuBww

Stronghold är äntligen på rätt spår igen!

Skrivet av jonte91n den 29 september 2014 kl 00:29
This post is tagged as: Stronghold Crusader 2

Stronghold Crusader är utan tvekan mitt favorit-strategispel. Den bästa medeltida slottsbyggarsimulatorn genom tiderna. Det var det och titlar som Age of Empires, Caesar III och Pharaoh som faktiskt gjorde mig intresserad av spel för en herrans massa år sedan. Jag fullkomligt älskade de storslagna striderna, de tillfredsställande ekonomiska bitarna och de charmiga Monty Python-aktiga rösterna. Men sen försökte Stronghold ge sig in i den tredje dimensionen och allt gick åt helvete.

Kronan på avföringen var utan tvekan Stronghold 3 som var rent avskyvärt uselt. Banorna var extremt klaustrofobiska. Banorna gick oftast bara att klara på ett specifikt sätt och det gav inget utrymme för kreativitet. Att kommendera sina trupper var lika lätt som att sladda med ett hangarfartyg. I sirap. Allt var trasigt. Byggnaderna tog upp på tok för mycket plats och det var rent hopplöst att spela.

Det var kort sagt med extrem skepticism som jag väntat på Stronghold Crusader 2, vad som ska vara uppföljaren på världens bästa strategispel (enligt mig). Men efter att ha spenderat några timmar med spelet så är första intrycket gott. Det känns verkligen som en nystart på det viset att man gått back to basic. Det är i princip exakt samma spel men med upphottad 3D-grafik. Och efter alla tidigare klavertramp så känns det som nödvändigt för att få serien att överleva.

Bland nyheterna finns ett innovativt system för att styra trupperna. Man klickar på där man vill att de ska gå- och i 95% av fallen gör de det! Ren magi! Det går även att ställa två byggnader bredvid varandra! Saker som Stronghold 3 missade. Grafiken är mysig och texturerna är skarpa. Blodeffekterna är tillbaka vilket jag saknat.

Kampanjerna är trevliga men jag saknar en renodlad ekonomikampanj vilket är mitt största klagomål på spelet. Men jag är antagligen i minoritet om att vara mer intresserad av den delen. Men det militära då? De flesta trupperna känner man igen från första Crusader. Bland de få nya trupperna finns de brutala Sassanid-ryttarna och de trevliga Rangers-trupperna som både kan skjuta pilbåge och decimera motståndaren med svärd. Mina favoriter är nog dock trupperna med stridsklubbor. De har en underbar charge-attack som får sanden att virvla bland dem medan de kastar sig snabbt över motståndarna. Mycket praktiska mot bågskyttar och stridsmaskiner. På tal om stridsmaskiner- Att krossa fiendemurar har aldrig känts bättre. Det är direkt larvigt tillfredsställande. Likaså att stoppa hundratals fiender genom att överösa dem med en svärm av pilar. Det är helt enkelt tidlöst roligt.

Så det är underbart att se att man inte gör så många fel denna gång även om nyheterna är få. Saknar en bra ekonomikampanj och en bättre balanserad svårighetsgrad. Men annars är det mest positiva intryck!

BETA +