Gamereactor devil icon Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Ostlördag- Django Unchained (2012)

Skrivet av jonte91n den 2 augusti 2015 kl 00:22
This post is tagged as: Ostlördag, Quentin Tarantino, Django Unchained

Det har blivit ett ganska vanligt tema här i den här bloggserien att jag gnäller över hur actionfilmernas era är sedan länge förbi. Att 2000-talets filmer riktas till en yngre publik, fria från våld och bra action. Att pissiga datoreffekter ersatt praktiska effekter, riktiga stunts och verklig tyngd. Och jag har helt rätt i det. Men sedan råkade jag på något sätt glömma att det faktiskt finns en filmskapare som pekar fingret åt mesiga mainstreamfilmer och går sin egen väg. Som gör film till en vuxen publik, som vill göra riktigt underhållande action. Jag talar såklart om världens bästa tokstolle och fotfetischist Quentin Tarantino. Kvällens fokus kommer vara på vad jag anser vara hans allra bästa film: Django Unchained.

Japp jag tycker faktiskt den är bättre än Pulp Fiction som hamnar på en andraplats för mig. Och jag ska här försöka göra ett case för denna något okonventionella åsikt. Tror jag.

Året är 1858, bara några få år innan det amerikanska inbördeskriget. Amerika är splittrat i två delar: en nordlig del som industrialiserats, moderniserats och liberaliserats samt en sydlig del vars hela ekonomi står på tusentals slavars pryglade axlar. Och det är i sistnämnda som vi får lära känna våra två huvudpersoner. Dr. King Schultz (Christoph Waltz) är en föredetta tandläkare som sadlat om till huvudjägare och är på jakt efter ett gäng kriminella slavdrivare (japp i denna sjuka värld är inte det en kontradiktion). På sin jakt träffar han på slaven Django (Jamie Foxx) som sitter på värdefull information om brottslingarna i fråga. Efter en blodig befrielse av Django så teamar de båda ihop och gör en deal: Django hjälper Schultz att identifiera brottslingarna, och Django blir fri samt får 75 dollar och en häst. Enkel premiss. Efter ett ganska kort tag så står det klart att Django är en naturbegåvning när det kommer till huvudjägeriet och Schultz vill förlänga dealen över vintern för att tjäna en massa stålar. Som tack ska han därefter hjälpa Django att befria sin fru Broomhilda (Kerry Washington) som är slav hos ärkesvinet Calvin Candie von Shaft (Leonardo DiCaprio) på hans bomullsplantage Candyland.

Så vad är det då som gör den här filmen till Tarantinos bästa? Han gör som vanligt ett hästjobb med att plocka fram begåvade skådespelare och sätta dem i roller som man inte vanligtvis förknippar dem med (allra tydligast med Travolta i Pulp Fiction). Chistoph Waltz gör en helomvändning från Tarantinos tidigare film Inglorious Basterds- från iskall SS-officer till skojfrisk och godhjärtad gubbe. Schultz är magnetisk med sin klockrena välartikulerade humor och smittande optimism i allvarliga situationer. Jamie Foxx är stabil men inte speciellt utmärkande- det är dock hans bästa film vid sidan av Collateral. Men allra tydligast är förvandlingen är DiCaprio som för en gångs skull inte har huvudrollen samt spelar skurk. Han är kanon när det kommer till gapiga roller men inte fullt så bra i dramatiska (hej Titanic!) vilket lämpar sig fantastiskt väl när han spelar en patetisk och superrasistisk plantageägare. Han har dessutom en bra improviserad scen när han i verkligheten råkar krossa ett glas vilket skär upp hans hand. Han fortsätter att spela sin roll medan blodet flyger omkring och smetar dessutom in det i nyllet på Djangos fru. Jag gillar dessutom Kerry Washington även om hon inte får så mycket utrymme i filmen. En av de största överraskningarna är dock Samuel L Jackson som har en väldigt intressant roll- en fullständigt indoktrinerad slav i Candyland. Hans relation till Candie och de övriga slavarna är helt skruvad. Kanske hans bästa roll faktiskt.

Men det är standard. Vad som gör den här filmen så jäkla bra är balans och kontraster. Filmen behandlar ett extremt mörkt kapitel i mänsklighetens historia samtidigt som den är fruktansvärt rolig. Det är en farlig balans eftersom lättsamheten kan förminska allvaret i det fruktansvärda mänskliga lidandet som fanns för bara 150 år sedan. Men det behandlas oerhört väl här. Slaveri behandlas på fullaste allvar i all dess jävlighet, piskscenerna är direkt obehagliga. Det är rått och realistiskt. Rasismen tas också på fullaste allvar och ingen normalfuntad människa kan säga att det är osmakligt behandlat. Men sen när elakingarna ska skjutas så erbjuds det helt parodiska mängder övervåld. Jag tror inte det finns en enda droppe datagjort blod i den här filmen vilket gör det så mycket bättre- ett stort "fuck you" till dagens actionfilmer. Paul Verhoeven är nog lite avundsjuk. Det är riktig jävla action det. Det är en skön kontrast till all lättsam humor som finns spridd över hela filmen. Mina favorit är nog alla scener som involverar Waltz och Jackson samt det helt klockrena scenen med föregångarna till KKK (som grundas några år senare)- länk finns nedan.

Därefter har vi två andra av Tarantinos trademarks som är bättre balanserade än någonsin. Dialogen och musiken. Tarantino kan som alla vet skriva dialog som ingen annan- men det kan ibland bli i överdrift. Allra tydligast är detta i Death Proof som i stort sett bara är dialog som tack vare mängden mest blir ett virrvarr av ord. Introt, lapdancen och biljakten i slutet räddar den dock. Jag tycker även att Inglorious Basterds hade lite av de problemen- även om den innehåller en av de mest perfekt nerviga scenerna någonsin. Här är det dock helt perfekt. Samma sak kan sägas om musiken som ibland kan ta en ut ur filmen lite- så är dock inte fallet här. Här blandas det friskt mellan ekande akustiska gitarrer, Ennio Morricone, hiphop med Rick Ross och sen lite Verdi på det. Och det fungerar! Har lagt dit mina två favoritlåtar bland länkarna.

Kort och gott är det en symfoni med balans och kontraster. Verkligt våld blandat med grindhouse-gore. Mörkt allvar blandat med underfundig humor. Johnny Cash blandat med Beethoven. Perfekt dialog blandad med oldschool action. Kreativ regi, läckert foto och ett sjuhelvetes driv gör det ännu bättre. Trots att det är en ganska klassisk historia om kärlek, hämnd och frihet så är den aldrig förutsägbar. Sen uppskattar jag faktiskt en spikrak röd tråd vilket kan bidra med att jag föredrar denna framför Pulp Fiction. Men det är bara vad jag tycker.

Så vad tycker ni om Django Unchained och Tarantino i allmänhet?

Länkar!

Trailers:
https://www.youtube.com/watch?v=eUdM9vrCbow (1)
https://www.youtube.com/watch?v=s8CZKbDzP1E (2)

KKK-scenen:
https://www.youtube.com/watch?v=BsaxyraBdQ8

Calvin Candie förklarar lite rasbiologi och skär sig rejält (i verkligheten):
https://www.youtube.com/watch?v=Ifh6xJQyufc

Gammalt hederligt övervåld (OBS STORA SPOILERS):
https://www.youtube.com/watch?v=QbmDpEhAp48

Samuel L Jackson är strålande:
https://www.youtube.com/watch?v=qLup3ye_gIo

Två låtar jag verkligen gillade:
("Freedom" av Anthony Hamilton & Elayna Boynton) https://www.youtube.com/watch?v=_bdOTUocn5w
(Too Old to Die Young av Brother Dege) https://www.youtube.com/watch?v=LeG3mjDXIv4

Gokväll!

Ostlördag- Indiana Jones (1981,1984,1989,2008)

Skrivet av jonte91n den 26 juli 2015 kl 01:31
This post is tagged as: Ostlördag, Indiana Jones, Arkeologi, Mer tjat om praktiska effekter

Det har varit lite skralt när det kommer actionfilmsbloggar från min sida de senaste två veckorna. Så idag tänkte jag snacka om 3.5 filmer! Filmerna som antagligen är direkta anledningar till att jag nu sitter här med en kandidatexamen i arkeologi. Kanske inte så jätteostigt, men två av dem är enligt mig perfekta action/äventyrsfilmer.

Indiana Jones är Steven Spielbergs svar på James Bond. En världsvan klyftig hjälte som får resa runt i hela världen på äventyr, döda folk utan konsekvenser, ha tillfälliga romanser med en massa snygga tjejer och annat roligt. Vem vill inte vara Indiana Jones liksom? Inte konstigt att han går hem hos publiken. Under 80-talet var han huvudpersonen i vad jag anser vara den mest perfekta triologin av filmer någonsin. Jag tänkte låta de tre första filmerna få representera olika ingridienser som gör Indyfilmerna så bra i sin helhet. Vi tar det från början.

Raiders of the Lost Ark (Sätter upp hela premissen för samtliga bra Indy-filmer)

Typexempel på en film som är perfekt ur alla tänkbara aspekter. En kort introduktionscen som saknar koppling till resten av filmen klargör tonen för densamma. Indy skuttar runt och är en helkass arkeolog. Han fokuserar helt på nafsa åt sig en liten guldstatyett istället för att studera mer intressanta saker. Ta bara till exempel det faktum att en gammal indianstam för hundratals år sedan skapade ljuskänslig teknologi för att utlösa fällor- som fortfarande fungerar. Tro mig- det är en betydligt intressantare än en liten artefakt. Att sedan hela ruinen rasar samman om man plockar bort statyetten på grund av en tryckkänslig plattform gör inte saken sämre. Som arkeolog hade man säkert tagit sig för pannan vid upprepade tillfällen- om inte det vore så jävla underhållande. Denna lilla scen etablerar Indiana Jones som den coolaste actionhjälten någonsin, den visar också att filmen kommer vara ett fartfyllt äventyr som tar plats på exotiska platser i jakten på försvunna skatter. Det kan inte bli en bättre introduktion.

Sen kommer man till den egentliga storyn. Nazisterna är på vippen att hitta förbundsarken nere i Egypten och tänker använda den som ett vapen för att ta över hela världen. För att stoppa detta kallar den goda sidan in världens bästa arkeolog för att hitta den först. En simpel story är alltid den bästa. Lägg sedan dit Marion Ravenwood, en cool självständig kvinna som till vardags hänger runt i Mongoliet och super folk under bordet för pengar, skurken Belloq som använder nazisterna som ett medel för att jaga sina egna ambitioner med förbundsarken och alla andra minnesvärda karaktärer. Det är ett sprintlopp mot ondskan och det ger filmen ett sjuhelvetes driv. Bland dem finns en av de bästa actionscenerna som någonsin gjorts: Indy, ensam, versus en hel konvoj med nazister som fraktar förbundsarken i en lastbil. Han lyckas hoppa på lastbilen från en häst (fantastiskt stunt) och duckar från maskingevärseld samtidigt som han lyckas ta kontrollen på fordonet. Sen vänder allt. Han bli skjuten och en särdeles ondskefull nazist manglar hans arm vidare för att sedan kasta ut honom framför den skenande lastbilen. När allt ser kört ut löser Indy allting på sitt vis och tar sig under lastbilen med hjälp av piskan (ännu bättre stunt), klättrar tillbaka och hämnas brutalt på den som kunde bli hans baneman. Det är så tillfredsställande och effektfullt varje gång. Det är också något väldigt speciellt med Harrison Ford och hur han ser ut när han medverkar i actionscener. Karln har ingen skådespelarutbildning egentligen och det gagnar honom här. För när andra skådespelare är med i actionfilmer så kan det se lite väl koreograferat och intränat ut, men när Ford gör samma sak är det klumpigt, skitigt, slumpmässigt och oglamoröst. Kort och gott, mänskligt och realistiskt. Det känns inte riktigt som att han vill vara där och det finns en viss tyngd i allting- något som ingen annan skådespelare tillför på samma sätt. Ett annat typexempel, från samma film, där Fords våndor gagnar filmen är den klassiska scenen då Indy blir utmanad på en svärdsduell av en svartklädd elaking för att sedan resolut skjuta fanskapet istället. Anledningen att den scenen blev av var eftersom Ford led av kraftig diarré till följd av matförgiftning och därmed inte vill utföra den planerade svärd vs piska-duellen som fanns i originalmanuset. Hans plågade svettiga ansikte skriker verkligen "Nej nu ger jag fan i det här" vilket klingar perfekt till scenen som nu är en odödlig klassiker.

Temple of Doom (Blodigt ska det vara)

Med Temple of Doom tar serien en väldigt drastisk sväng åt den mörka sidan. Lite som Empire Strikes Back. Indy är, efter introduktionsscenen, strandsatt i Indien med två riktigt irriterande karaktärer: Willy Scott och Short Round. De två är anledningen till att jag inte är en lika stor fan av den här filmen. Jag uppskattar dock den nya mörkare tonen eftersom den är något nytt och fräscht- även om jag gillar den ljusa tonen bättre. Raiders hade sina blodiga scener, inte minst när skurkarna smälter till blodiga högar eftersom de öppnar guds hemliga låda- men detta är en helt ny nivå. Folk får sina egna hjärtan utslitna av en skum demondyrkare för att sedan offras i en pool med lava, barnslavar misshandlas brutalt av skäggiga avskum med turban, krokodiler sliter folk i stycken, en person blir krossad av en stenmangel- det är toppen! Indiana Jones-filmerna ska vara skitiga och brutala. Även om jag inte gillar karaktärerna så är det fortfarande en strålande actionfilm. Min favorit är utan tvekan jakten med gruvvagnarna som på ett helt fantastiskt sätt blandar miniatyrer och närbilder på hjältarna- det är ett helt fantastiskt användande av specialeffekter.

The Last Cruade (Charmen, humorn, ridån)

Sen kommer vi till filmen som antagligen är min favorit med en hårsmån. Indy är återigen på äventyr för att förhindra nazisterna från att lägga vantarna på ett nytt heligt supervapen- den heliga graalen. Reliken som ger en evigt liv. Till sin hjälp har han, poetiskt nog, James Bond- sin grälsjuke far. Sean Connerys tveklöst bästa roll någonsin enligt mig. Varenda liten dispyt emellan dem är ren och skär glädje. Allt från faderns fäbless för att kalla sonen för Junior (på ett sätt som bara han kan) samtidigt som han prioriterar äktheten hos en gammal vas före sin sons hälsa. Trots att de har en ganska konstig relation så finns där hela tiden hjärta. Spielberg kan det här med karaktärer och att göra dem sympatiska. Direkta antitesen till George Lucas. Trots den lättsammare tonen så skärs det inte ner på brutal action. Pansarvagnsscenen är fortfarande lika bra nu som för 27 år sedan. Båtjakten i Venedig likaså. Eller när far och son Jones är jagade av flygplan. Eller varför inte de halsbrytande (hah!) scenerna i Petra vid filmens slut? Perfekt strukturerad action från början till slut med världens bästa far&son-story. Skurkarna går inte av för hackor heller. Donovan (spelad av Julian Glover som förr rattade AT-AT-gångare för imperiet för att nu spela Grand Maester Pycelle i Game of Thrones) är kanon som skurk och har en väldigt spektakulär dödsscen som åter är ett under av praktiska specialeffekter. Jag diggar verkligen Alison Doody som Elsa, den österrikiska nazispionen som lurar både Henry Jones Sr och Junior- vilket leder till en väldigt weird scen. Men kul.

Filmen har dessutom det perfekta slutet. Far och son Jones blir odödliga tack vare den heliga graalen efter att ha besegrat ondskan för att sedan rida iväg till solnedgången. Det är det perfekta slutet på en perfekt triologi. Spielberg ville inte göra en film till, packat, klart, ridå, slut,

Kingdom of the Crystal Skull

Tyvärr inte. Personligen vill jag faktiskt att Indiana Jones ska fortsätta på samma sätt som James Bond. Nya äventyr, kanske med andra skådespelare som Indy (tror Chris Pratt skulle passa strålande) och med ett liknande upplägg. Man måste bara ha med en del grundläggande grejer.

-En Indiana Jones som alla vill vara
-En tydlig röd tråd i storyn
-Praktiska effekter och riktiga stunts
-Ond bråd blodig död
-Humor
-Någon som kan säga till George Lucas att han idéer suger

Kingdom of the Crystal Skull fuckade upp samtliga punkter. Det finns dock bra grejer. Till skillnad från många andra tyckte jag faktiskt att kylskåpsscenen i början var väldigt underhållande, jag gillade scenen och interaktionen mellan LaBeouf (som är helt okej som Indys son) och Ford på kaféet, bil/motorcykelsjakten likaså och.... ja det var väl allt. Ryssarna vill hitta en kristalldödskalle i Sydamerika för att genom den styra andra människors hjärnor..För att göra detta måste de ta kristalldödskallen till dess hemvist av nån anledning, för att stoppa det måste Indy göra samma sak.... wait vänta nu. Hur fan går det här ihop? Varför vill han inte ta skallen därifrån och dumpa den någonstans så att ingen kan använda dess krafter? Medans de andra filmerna har en spikrak-logisk- röd tråd så är den helt borttappad här. WTF?. Sen även om jag inte är helt emot far&son-storyn (nummer 2) så spårar allt ur när Marion är tillbaka. En skugga av sitt forna jag. Istället för att vara cool och självständig så är hon genomgående klängig och identitetslös genom hela filmen. Hennes plats i filmen rättfärdigas heller aldrig någonsin, hon saknar funktion, hon är bara där som en påminnelse om att filmerna var bättre förr.

Sen är tonen helt åt helvete fel. Indiana Jones är tänkt att vara lättsam och engagerande äventyrsfilm- men inte familjefilm. En 11års gräns är helt enkelt inte rätt eftersom det plockar bort all tyngd från filmerna. Dödsscenerna är bara löjliga och inte fruktansvärda. Det finns inget blod, ingen punch, ingen gravitation. Indy mördar bara en enda person i hela filmen. Och sen vill jag åter tjata om överanvändandet av CGI. Det känns som det finns ett blurrigt filter över hela filmen, allra tydligast är det vid den vedervärdiga jaktscenen genom regnskogen. Det finns inte en enda filmruta som ens är i närheten av att sälja illusionen av verklighet. Den fjantiga svärdfighten är mest bara parodisk, jämför detta med lastbilscenen från Raiders, eller minecartscenen från Doom, eller pansarvagnen från Last Crusade. DET är kraften av praktiska effekter och riktiga jävla stunt! Å våga inte för en enda sekund påstå att jakten i regnskogen ser bättre ut tack vare nya moderna tekniker. Riktiga effekter lockar fram riktiga känslor. Att se att huvudpersonen tar stryk som en riktig människa skapar spänning. Ögat är så bra på att uppfatta fejkhet. Det är därför jag inte ser en enda superhjältefilm som spännande- de är roliga ja- spännande nej. Ja jag fortsätter med den här käpphästen. Sen kommer den idiotiska Tarzan-scenen som salt i såren. GAH!!!

Efter all den här röran vill man verkligen inte vara Indiana Jones längre vilket fullständigt förstör poängen med filmen. Det är därför jag faktiskt gärna skulle vilja se att vi får en ny skådespelare som Indiana Jones och att det blir en följetong på samma sätt som James Bond. Alla saker som gjorde de första filmerna så bra kommer aldrig att bli tråkiga. Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att Star Wars VII återupplivar intresset för praktiska effekter samt tar det bästa från både den gamla å nya världen. Disney har ett bra trackrecord när det gäller att casta bra skådespelare samt få intressanta karaktärer och stabila storys i och med Marvel-filmerna. Kort sagt finns det bra odds för bra filmer. Lucas är borta ur leken med vilket är en bra sak. Kolla bara allt behind the scenes-material från Indyfilmerna och från prequeltriologin. Jag vidhåller bestämt att han inte gjort en enda bra film sen 1977. Det enda orosmolnet som jag ser det är att göra filmerna barntillåtna. Det är en trend som inte ser ut att försvinna än på ett tag. Men bortsett från det finns det faktiskt rätt så goda förutsättningar.

Man lever på hoppet ibland.

Tack för ordet!

Ostlördag- Eraser (1996)

Skrivet av jonte91n den 4 juli 2015 kl 23:31
This post is tagged as: Ostlördag, Eraser, Schwarzenegger, Dual-Wielding Railguns

Då var det lördag igen och det är dags för mer Schwarzenegger.

SPOILERS antar jag!

Året var 1996. Det var en tid med feta dataskärmar, gigantisk buggningsutrustning, CD Rom och annan klumpig högteknologi. Det var också de sista ljuva åren för bra actionfilm (The Rock, Die Hard 3, Starship Troopers) innan filmindustrin riktade in sig på en mycket yngre publik. Sen ändrades allt. Blodig effektfull action blev till shakycam, briljanta stunts blev till CGI, "fuck" blev "damn", Terminator 2 blev Terminator Salvation, Raiders of the Lost Ark blev Kingdom of the Crystal Skull, Star Wars blev prequeltriologin, actionserier blev till pissiga PG13 remakes utan en tillstymmelse till tyngd, kreativitet eller ens ansträngning. Därför är det inte lite vemodigt att se Arnold Schwarzenegger i Eraser. Att veta att detta inte varade för evigt. Men det är likt förbannat en rejält underhållande film.

Schwarzenegger spelar U.S. Marshal John 'The Eraser' Kruger (det officiella namnet på hans karaktär i IMDB, inte dåligt!), Kruger jobbar inom vittnesskydd-branschen och ser till att viktiga personer försvinner och får en ny identitet. Ett bra kneg kort sagt, dock så skulle hans nästa uppdrag visa sig bli något utöver det vanliga. Han får i uppdrag att beskydda en kvinna vid namn Lee Cullen (spelad av första afroamerikanska Miss America Vanessa Williams) som planerar att vittna mot sin arbetsgivare som försöker kränga scifi-vapen till terrorister. Det tar inte många sekunder innan allt går åt helvete. Det visar sig att konspirationen går djupare och högre upp än vad alla trott. Det går verkligen inte att lita på någon, allra minst Krugers egna chef Robert DeGuerin (James Caan) som gör ett okej jobb som redigt ärkesvin samt filmens skurk. Storyn är kanske inte jätteoriginellt berättad men det är en utmärkt ursäkt för att slänga in 2 timmar övervåld.

Egentligen har filmen en del gemensamma drag med Terminator 1 och 2. Arnold är åter igen i "beskyddar-rollen" och karaktärerna är ständigt i rörelse vilket ger filmen ett driv samt gör saker lite intressantare. De lugnare scenerna här är inte mycket att hänga under granen men då är det ju tur att de är få. Actionscenerna är inte lite mustiga och det finns någonting som är tidlöst underhållande med att se Schwarzenegger ograciöst flyga fram som en kaskelott i ett kulregn medans han utropar "yeaarghgh". Det är också alltid kul att se honom mörda någon med ett kylskåp, eller hoppa ut från ett brinnande flygplan för att grabba tag i en fallskärm i flykten, eller skjuta skurkar med två railguns samtidigt.. Sen kan man strössla på lite klichéartade humorlösa poliser med yviga mustascher och rykande kaffekoppar, klichéartade mafiosor med ironiska namn, skränande elgitarrsolon mellan scenerna och skurkar som flyger två meter efter att ha blivit träffade med ett enkelt handeldvapen.Tveklöst underhållande. Även om det finns en del scener som inte åldrats speciellt väl, inte minst när Arnold uppspeedat springer igenom en exploderande byggnad medans han duckar från taskigt gjorda railgun-strålar. Det var en tid för experimenterande med datoreffekter antar jag, ack en så oskyldig tid. Den enligt mig näst bästa scenen är faktiskt när Arnold skjuter en CGI-alligator i nyllet för att sedan säga en av sina bästa one-liners: "You´re luggage". Det bästa scenen är solklart i slutet när Arnold vandrar fram med två railguns och skjuter en hel hamn och skurkarmada åt helvete. Det är helt enkelt.... magnifikt.

Det här är ingen film för de som vill se en djup film vars story är värd att begrundas i timmar efteråt. Det är en ostig actionfilm med Arnold Schwarzenegger- vad mer kan man begära en lördagskväll?

Har ni sett Eraser? Vad tyckte ni om den?

Har en schysst kväll allesammans!

Trailer:
https://www.youtube.com/watch?v=31_OEhX30sY

"Youre luggage!"
https://www.youtube.com/watch?v=Gozb-p51Vq0

Ostlördag- Rocky IV (1985)

Skrivet av jonte91n den 28 juni 2015 kl 00:39
This post is tagged as: Ostlördag, Rocky IV, Boxning, Montage

Ny lördag, ny film- och en av de ostigaste någonsin!

Den här filmen suger rent kopiöst faktiskt. Manuset är överallt, replikerna är galet styltiga, storyn störtfånig, fejkryskan vedervärdig etc etc etc... Roboten som en av karaktärerna får i present säger allt. Har ingen aning om hur tankarna gick där. Men av någon anledning älskar jag den.

Kalla kriget har börjat tina upp och Sovjetunionen har via sin överlägsna teknologi (BS!) lyckats träna upp ett riktigt monster till boxare, Ivan Drago (Dolph Lundgren). Även om filmen försöker förklara Dragos sanslösa kraft till modern teknologi så är jag helt säker på att karln jonglerar isbjörnar på fritiden. Anyway, sovjeterna sticker över järnridån till USA och vill demonstrera landets nya stjärnatlet i en boxningsmatch. Apollo Creed (Carl Weathers) har drabbats av åldersnoja och anmäler sitt intresse omedelbart. Till sin hjälp har han filmens huvudperson, Rocky Balboa (Sylvester Stallone). Efter att Creed har förolämpat skiten ur Drago på olika presskonferenser är det äntligen dags för match. Tjusiga damer dansar på scen och James Brown visar att han kan pyssla med annat än knark, hustrumisshandel, våld mot tjänsteman och förmodad våldtäkt. Han kan ju sjunga också! "Living in America" pumpar på högsta volym i denna episka match mellan öst och väst. Creed är kaxig som vanligt med det står snabbt smärtsamt klart att han är rökt. Drago krossar Apollos hjärna som om det vore ett ägg, det är lite som The Mountain vs The Red Viper i Game of Thrones. I sin sista minut i livet ger Apollo sin vän Rocky direkta order om att inte kasta in handduken vad som händer. Rocky gör som han säger och strax därpå är hans gamla vän död. Och det är här, bland all slowmotion, alla skrikande människor, när Drago deklarerar för världen att inget kan besegra honom som jag inte kan hålla skrattmusklerna i styr. Jag vet att det är tänkt att vara dramatiskt, men dess tramsnivå är hysterisk! Det är också typ här som filmen blir episk!

Det kickar igång när Rocky i svårmod ger sig ut i sin Lamborghini Jalpa för att samla tankarna. Kärrans V8 kickar liksom igång musiken -No Easy Way Out av Robert Tepper-. Det här är det första montaget av flera i filmen, nej den nöjer sig inte med ett. Här blandas lite nostalgiska minnen av Apollo och Rocky kramandes på stranden med förstnämndes dödsögonblick. Drago flashar också fram och tillbaka i mörkret. Budskapet är tydligt, Rocky är fast bestämd att krossa Drago. Dessutom på bortaplan, i ett snödränkt Sovjet. På juldagen. Vilket officiellt gör detta till den tredje bästa julfilmen någonsin, efter Dödligt Vapen och Die Hard.. Planet dit hinner knappt nudda marken innan två montage till avlöser varandra. Först till "Workout Song" och sen till "Hearts on Fire". Det är skräniga elgitarrer och synthar och filmen blir nästan en 80-talsparodi i sig. Båda har ett visst tema som målar upp USA som underdogen mot den teknologiskt överlägsna Sovjet (återigen- jo tjenare). Medan Sovjet pysslar med sina sladdar, löpband, datorer och vetenskapsmän i vita rockar så springer Rocky runt i naturen, hugger ved i flisor, klättrar i berg, springer i isfyllda sjöar, bär timmer etc etc etc- gammalt hederligt amerikanskt jävlar anamma antar jag.

Därefter är det dags. Väst vs Öst, Kapitalism vs Kommunism, Coca-Cola vs Vodka, Cowboyhatt vs Björnfi- okej det räcker där.

"I must break you"

Sen är det igång. Drago ser ut att ha övertaget. Rocky ser snart ut som om han blivit överkörd av en pansarvagn och blir kastad runt omkring i ringen som en vante. Men sen blir det desto jämnare. Musiken blir återigen episk och ett litet minimontage kickar igång inuti själva matchen. Den fjärde i filmen. Ronder och tänder fortsätter flyga tills den annars fientliga publiken faktiskt börjar heja på den amerikanske underhunden. Sen ligger helt plötsligt Drago i backen och Rocky vinner till rungande applåder. Sen håller vinnaren ett inspirerande tal som stoppar kalla kriget.

Så kan det gå.

Som sagt det här är en förjävligt ostig film. Jag är ärligt talat ingen större fan av Stallone- men det här är en perfekt roll för honom. Han passar perfekt som boxare, hans ökända sludder kan lätt förklaras av lite för många slag mot skallen genom åren. Dolph Lundgren fungerar också perfekt som en lakonisk och själlös robot. Varför kan inte han spela Terminatorn nån gång? Men i övrigt lever filmen på sin charm. Vad den saknar i logik (vilket är mycket) vägs upp med hjärta. Och montage, väldigt många montage. Fuck it, jag ger mig ut å springer nu- har hela soundtracket på Spotify! Är faktiskt boxare själv vilket gör filmen extra underhållande antar jag.

Adjöken! Vad tycker ni om Rocky IV?

Här är ett montage över några av montagen. Metamontage.

https://www.youtube.com/watch?v=a0KmkrMIQRc

Death March i Witcher 3 (Lite generella tips!)

Skrivet av jonte91n den 24 juni 2015 kl 17:50
This post is tagged as: The Witcher 3: Wild Hunt, Death March, Tips & Tricks

Så du vill spela Death March?

För de som inte spenderar halva sina liv åt att spela Dark Souls eller Bloodborne så kan högsta svårighetsgraden i Witcher 3 verka lite småläskig. Så också för mig. Men eftersom jag var fast besluten att ta alla achievements i spelet så var det bara att ge sig in i det. Andra genomspelningen är märkbart svårare, inte minst för att jag blev brutalt slaktad av några mesiga ghouler inom loppet av två minuter. Men nu har jag börjat få kläm på det hela och tar mig fram i världen utan några större problem. Bara man tänker sig för. Här är lite smågrejer jag upptäckte efter att ha spelat Death March i ca 50 timmar. Kanske kan vara användbart för någon annan? Eller så är det väl saker ni redan vet. Anyway.

Quen är din vän

Efter att ha mestadels flamberat alla fiender jag träffat på den normala svårighetsgraden med Igni så har det blivit en helomställning till Quen. Det är utan tvekan nyckeln till att överleva. Ett par hugg från fienden kan få Geralt att bita i gräset så det smäller om det och Quen kan stoppa de huggen. Sen låser man upp en förbannat bra alternativ sköld som absorberar skada och gör om det till hälsa. Ett fantastiskt smidigt sätt att omedelbart få tillbaka lite livskraft vilket gör att man inte behöver spendera en förmögenhet på mat. Smidigt, kostnadseffektivt och beskyddande- allt man behöver.

Roach är fantastiskt användbar

Geralts trogna gamla springare Roach är till att börja med ganska harig. Råkar man sladda in hos ett gäng nekkers så kan han slå bakut och helt plötsligt är man rökt. Men har man investerat i några schysta skygglappar så blir han desto mer användbar. Varför? Jo eftersom man kan plöja igenom fiender och utdela hugg med en enorm skadebonus på grund av hastigheten. Detta är perfekt för att röja runt i olika bandit camps och byar packade med ghouls. Det fungerar inte allt för bra i tät terräng eller mot Alghouls som har skrikattack som skrämmer slag på hästen. Men i andra fall är detta ett bra mycket bättre alternativ än till att springa runt på marken och försöka vinna den vägen.

Places of Power

Places of Power blir allt desto viktigare i Death March då de ger dig Ability Points vilket i sin tur gör att du kan uppgradera Quen, Axii och Fast Attacks ganska omedelbart i spelet. Detta gör att man slipper levla upp genom att slakta monster utan några som helst specialattacker. Det finns en hel rad av dem i White Orchard som är lätta att få tag på.

Axii, för när du vill andas en smula

Bortsett från Quen så är antagligen Axii den viktigaste magin i Death March. Ytterligare en attack jag gav fan i på den normala genomspelningen. Men nu är det dags att släppa igni, det var kul att grilla folk medans det varade- det är dags att växa upp. Axii har tre eventuella fördelar som man behöver här. Dels gör det så man kan undvika konflikter genom att manipulera andra människors hjärnor. Dels får det fienden att stanna till vilket gör att man själv får initiativet i strid, eller bara för att andas. Sist men inte minst kan man kontrollera fienden så de attackerar sina egna- ett måste för att skapa kaos i klungor med fiender. Ärligt talat är grupperna av fiender jävligare än bara ett stort monster eftersom det blir mer att hålla reda på. Varje break man kan få är välkommet.

Snabba attacker är inte så dumt

Jag har inte använt tunga attacker en enda gång i Witcher 3, så detta var en nobrainer. Det är detta och uppgraderingen av Critical Damage som är det viktiga på den röda delen av skillstree:et.

Mutera mera

Om man kombinerar skills med mutagens av samma färg kan man få en rejäl bonus. Personligen uppgraderar jag attackskada och Sign Intensity med blåa och röda mutagens och det fungerar fint.

Crafting, olja, slipstenar, alkemi etc etc etc, viktigare än någonsin

Crafting, oljor, dekokter, alkemi är alla desto viktigare denna gång. Varenda break man kan få som sagt är värt det. Personligen fann jag att Spectre oil är direkt nödvändigt för att besegra de där förjävliga vålnaderna. Dessutom är det bra att ha någonting mot vampyrer som återgenererar hälsa i rasande takt. Då gäller det att få död på dem snabbt. Slipar dessutom svärd och rustning inför varje kontrakt. Witcher-rustningarna blir också desto viktigare. Använder en kombination mellan Feline och Griffin Armor då de speedar upp attackskadan och Sign Intensity. Samma prioriteringar som med mutagenerna kort sagt.

Tålamod, det blir enklare.

I början kan Death March verka mer jobbigt än det är roligt. Men det svänger faktiskt ganska snabbt och spelet blir enklare. Åtminstone om man investerar i Quen och Axii så man slipper köpa mat hela tiden samt får möjligheten att stå emot några slag.

Så det var lite generella tips och tankar om Death March. Spelar du Witcher 3 på det? Vad har du för upplägg?