Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

(Jurassic World) Nå, kan jag få Operation Genesis 2 nu då?

Skrivet av jonte91n den 26 november 2014 kl 11:06
This post is tagged as: Jurassic World, Jurassic Park: Operation Genesis 2, Kära tomten...

Att Jurassic World äntligen fått sin trailer lär väl inte ha undgått någon. Jag gillar faktiskt specialeffekterna även om de inte på långa vägar är på samma nivå som Tyrannosaurusen, i regnet, från första filmen för över två decennium sen. Allt ser på tok för ljust å glättigt ut tycker jag och det ska bli spännande å se om den tonen ändras i och med att parken går åt helvete. Det största problemet som jag ser det verkar bli storyn å karaktärerna. Visst, att en genmuterad skräcködla går bananas och tuggar i sig besökare kan ju vara trevligt- men karaktärerna ser så obehagligt generiska ut, inget djup, ingen charm. Men det kanske ändras när man väl ser filmen. Så det är väl bara att avvakta och hoppas på det bästa.

Vad jag är mer intresserad av är om vi kommer få se fler dinosauriespel i och med detta. Det tror jag. Tippar på ett nytt Dino Crisis inom de kommande två åren. Sen hoppas jag vid Cthulhu att Ubisoft gör en Far Cry-spinoff med dinosaurier. Det kan bli hur bra som helst. Men det finns ett spel jag hoppas mycket mer på, uppföljaren till ett av mina favoritspel genom tiderna: Jurassic Park Operation Genesis.

Ett klassiskt parkbyggarspel som släpptes i samband med den senaste Jurassic Park-filmen 2003. Det var mycket simpelt. Bygg inhägnader proppade med förhistoriska ödlor, dra in folk, bygg åkattraktioner, forska fram nya grejer, lås upp nya dinos via utgrävningar, hålla koll på vädret för att inte få problem med de där jävla tornadosena som kunde förstöra allt. I slutändan vill man ha en 5-stjärnig park och då vann man spelet. Personligen gjorde jag det många gånger å brukade avsluta min karriär med att plocka bort alla stängsel å säkerhetsbyggnader och bara se hur parken går under av naturen. Sweet. Spelet led av brist på innehåll i och med att pengar å tid tog slut. Trots det har jag spelat spelet nån gång ibland i över tio år, och jag blir alltid berörd av Jurassic Park-magin när jag ser mina dinosaurier vandra omkring i parken till tonerna av John Williams musik som aldrig slutar ge gåshud.

Jag vill uppleva det igen med Operation Genesis 2 (kanske annat namn dock). Samma koncept, mer dinosaurier och byggnader, bättre grafik, samma soundtrack- gärna med en vattenparksaspekt. Det skulle faktiskt vara ett spel jag såg mer fram emot än Half-Life 3. Skämtar inte. Tänk om det fick Steam Workshop-stöd med? Innehållssbrist hade aldrig varit ett problem.

Assassin´s Creed Unity: Min favorit so far

Skrivet av jonte91n den 23 november 2014 kl 15:20
This post is tagged as: Assassin´s Creed: Unity, Det är faktiskt rätt så bra

Assassins Creed: Unity har minst sagt sina brister. Mest en del tekniska grejer som hade kunnat bli ordnade med en saftig mängd polering. Jag har haft en hel del framedrops. spelet fryser sig av nån jävla anledning i några sekunder ibland, texturer poppar upp från intet och en del invånare svävar i luften. Sen finns det en del grejer som gör mig galet irriterad. Allra mest när spelet gör sig påmind om att det är ett spel i spelet. Det bryter all inlevelse och det gör mig så rasande eftersom det är helt onödigt. Så Ubisoft: SLÄPP NUTIDSDELARNA FÖRIHELVETE!!!! Eftersom de tar bort de bitarna allt mer så tror jag att även Ubisoft själva börjar bli lack på de delarna. Det finns inga fans av den, så släpp det bara. Och alla skulle bli glada. Varje gång den där vidriga brittiska muppen hoppar in och ska komma med nån spydiga kommentarer så vill jag bara skriksparka fanskapet i nyllet. GAAAAAH jag hatar honom. Det andra stora irritationsmomentet är att spelet hela tiden försöker köra ner DLC, multiplayer och Ubisoft-prylar i halsen på dig då det inte går att låsa upp vissa vapen och rustningar om du inte gör dem. Det blir löjligt med alla mikrotransaktionsnotiser överallt. Det är inte ens subtilt längre- det är väldigt front and center och bryter inlevelsen.

Men nu till det positiva. Jag tror det går en skiljelinje mellan de som älskar de gamla klassiska AC-spelen med storslagna städer, höga byggnader och mängder av historiska platser att besöka. Sen finns det de som föredrar det som Black Flag erbjöd. Ett mer äventyrsinriktat och matineartat spel med en stor öppen värld med massvis av djur att flå. En piratsimulering som bara gör att man känner sig som ett badass. Jag gillar båda inriktningarna men har verkligen saknat de storslagna städerna som de tidigare spelen erbjudit. Det har vi inte sett sedan Revelations. Därför känns det underbart att se Paris; sprängfyllt med gotiska katedraler, palats, täta små gator och en känsla av såväl historia som kultur. Det är lätt den mest attraktiva staden i Assassins Creed hittils. Sen i och med konsolskiftet har äntligen serien kommit in på 2010-talet med riktigt strålande grafik. Ljuseffekterna, skuggorna, texturerna, partiklarna, detaljerna, skalan, de stora mängderna folk ger ett storslaget helhetsintryck.

En annan klar uppgradering är storyn. Äntligen en story som är skapligt lätt att hänga med i och som tycks ha en röd tråd. Det är långt ifrån det bästa som skrivits, men det får jobbet gjort på ett bättre sätt än tidigare. Det är en klassisk coming-to-age story i stil med Assassins Creed II men sen kommer det faktiskt en mysig Romeo och Julia-kärlekshistoria också. Arno (som känns som en kombo mellan Ezio och Connor- fast stabilt å bra) är en lönnmördare och hans käresta Elise (som jag gillar skarpt, cool tjej!) är en tempelriddare. Det erbjuder ett lite större djup än tidigare storys då det utforskar lite gråzoner- något som är en frisk fläkt i det annars plågsamt platta upplägget i tidigare installationer. Sen är jag väl lite av en sucker och tycker det är trevligt med lite kärlek i spel och de verkar ha en rätt så bra kemi. Det är lättare att bry sig när det inte handlar om att kämpa för en fluffig sak mot en monoton elak fiende.

En annan sak jag uppskattar är tonen, det är helt klart det mörkaste spelet i serien än så länge. Giljotinerna går varma i Paris och huvudena paraderas på pålar över hela staden, ben sågas av och blodet sprutar när man slaktar fienden. Fienden är dessutom bra mycket tuffare i det här spelet än tidigare, ger man sig på en armé kommer man åka på stryk- och det rejält. Det sätter lite högre fokus på stealth som ärligt talat hade kunnat fungera bättra. AC-seriens första cover-system (hoppla) är lite wonky. Och finkontrollerna lika så.
Stort plus för mordmysterie-sidequesten också!

Men som sagt. Trots alla många brister så räcker tonen, staden, storyn och grafiken för att jag ska digga spelet. Det är så äckligt detaljerat så jag blir nästan rörd över hur vackert det stundtals är. Räknar man med något i stil med Black Flag så lär man bli besviken, men för mig som diggar det äldre upplägget så är detta ett steg i rätt riktning.

Jag har inte kört igenom hela storyn än så det har tid att skita sig än, men sofar vilar nog mitt betyg på 8/10.

Laddar upp redan inför Witcher 3 med nytt grafikkort (GTX 970)!

Skrivet av jonte91n den 15 november 2014 kl 00:21
This post is tagged as: Grafikkort, The Witcher 3: Wild Hunt

Både Bioware och Bethesda får maka på sig. Genom Witcher 2 gick CD Project Red om båda konkurrenterna när det kommer till högkvalitativa vuxna och djupa RPG. Witcher 3 ser helt sinnessjukt bra ut.

Men jag vill njuta av spelet med så bra grafik som möjligt (på en rimlig budget) och tog tag i saken genom att skaffa ett nytt GTX 970 som får ersätta mitt gamla GTX 670. 4 gb vram kontra de gamla 2 gb jag hade förrut. Dessutom ingick Far Cry 4 och det kosta bara 3000! Awesome. Blir en bra födelsedagspresent till mig själv.

Är det någon som har ett GTX 970 och vad tycker ni om det? Tacklar det det mesta?

Då var man 23 år då!

Skrivet av jonte91n den 11 november 2014 kl 09:27
This post is tagged as: Födelsedag, Morgonfilosofi

Egentligen är det inget speciellt. De flesta fyller år åtminstone en gång varje år. Eller alla rent av. Men ändå känns det inte riktigt, man har väl nått den åldern då det inte gör det längre. Eller så är det för att släkt å vänner bor 10 timmar bort (eller mer) så man har inte någon att fira med. Sen har jag vart singel i 23 år nu. Det kanske är värt att fira. Men det är väldigt tidigt på dagen än så länge. Det kanske vänder senare.

Jag har hört att 23 är det bästa året, då allting händer för en massa människor. Så det får jag se fram emot. Får ta det som ett nyår och göra en massa löften. Under det kommande året ska jag:

-Ta en kandidatexamen i Historia
-Skaffa nån form av jobb
-Studera musikteori och starta ett internetbaserat band med en vän
-Försöka lära mig att göra spel (har ingen aning om vart man ska börja dock)
-Ta tag i tråkiga saker
-Träna som ett as
-Bli jävligt bra på att laga mat.

Det är väl så man får se på det istället. Sen får man roa sig med alla trevliga sms som folk skickar.

Så 23 år alltså, grattis till mig. Tjohoo.

Kommer fira med att granska fynd i järnåldershus. Finns trevliga saker, som denna romerska ryttarmask.

En riddare + en spade= GOTY 2014

Skrivet av jonte91n den 23 oktober 2014 kl 03:37
This post is tagged as: Shovel Knight, Game of the Year 2014, Soundtrack

En del människor växte upp med redigt utmanande 2D-plattformsspel såsom Ninja Gaiden, Mega Man och Mario. De skulle nog se Yacht Club Games retrodoftande spel Shovel Knight som en barnlek. Jag är dock inte en av dem och har kämpat mig igenom spelet under veckan, dött oräkneliga gånger och svurit lika ofta. Men likt förbannat har jag inte kunnat sluta le vid ett enda tillfälle. För Shovel Knight är rätt och slätt: BRILJANT!

Handlingen är väldigt simpel. Shovel Knight och Shield Knight är två kompanjoner som reser land och rike runt på äventyr tills en dag då de separeras av mörka krafter och Shield Knight blir inlåst i ett mörkt torn. Shovel Knight hamnar då i en djup depression, isolerar sig själv och använder sin trofasta spade till det som den var tänkt för istället för att mosa monster. Men så en vacker dag öppnas tornet och mörkrets krafter hotar att överta världen. Eftersom tornet är öppet så ser Shovel Knight en liten chans att återse sin partner vilket gör att han återupptar sin karriär som riddare.

För att göra det så måste han besegra en rad ondskefulla riddare som var och en har sin väldigt unika bana med dem som slutbossar. Det fungerar i princip likadant som Robot Mastrarna i Mega Man. Det finns många referenser till äldre spel rent allmänt. inte minst möjligheten att skutta runt på sin spade som en pogostick vilket för tankarna till Scrooge McDuck i Ducktales. Men trots många referenser från andra spel så känns Shovel Knight nytt och fräscht- även om det säkert, rent tekniskt, skulle kunna vara gjort för över 20 år sedan. Det finns en kreativ gnista rakt igenom hela spelet som gör att intresset alltid är på topp. Och när man väl är fast så finns det ett galet motiverande soundtrack som jag inte kan tala nog gott om. Det är lätt det bästa soundtracket i ett spel sen Blood Dragon. Enkla men effektfulla chiptune- toner som alltid gör en på glatt humör. Skaparen Jake Kaufman har gjort en strålande jobb, likaså Manami Matsumae (kompositör av Mega Mans soundtrack) som bidrar med två låtar. Ett plus i kanten är soundtracket till den mest spöklika banan som påminner om musiken till Castlevania 3.

Kort sagt är spelet larvigt charmigt, unikt, balanserat, utmanande och roligt. Allt till ett vidunderligt bra soundtrack. Och jag var konstant glad när jag körde igenom det- Av den anledningen kan jag nog ganska säkert konstatera att Shovel Knight kommer vara det bästa spelet 2014 med ganska bred marginal för min del. Nu ska jag spela det igen.