Jonte91ns Historiablogg-9 "Geiserik"

I början av 400 talet e.kr såg läget inte bra ut för Rom alls. Sanslösa kostnader för krig efter krig ledde till slut till att det blev ett oroväckande eko i kassakistan. Istället för att kanske skära ner lite på våldsamheterna så ökade man skatterna i riket istället. Höjda skatter ledde till att folket blev mycket missnöjt och de innre striderna blev intensivare. Pengarna de fick in räckte dock inte på långa vägar och de militära kampanjerna avtog. Eftersom romarna hade en yrkesarmé som krävde betalt för att fortsätta så ledde pengaproblemen till att legionärerna tog sina prylar och reste hem. Mindre militära kampanjer ledde även till att krigsfångar upphörde att komma till romarriket. Slavindustrins kugghjul började gnissla så många rikare romare började undra hur det skulle gå nu när de inte hade några slavar som arbetade för dem. Ekonomin var kort sagt körd i botten och nu var romarna tvungna att börja inta en mer defensiv postition för att försvara det som de tagit över. Alla problem ledde även till att romariket brakade itu till två delar år 395. Utan en riktig armé så kunde bara romarna se på medans folkslag norrut började slipa knivarna för att vandra söderut. Ett av dessa folk var Vandalerna (vars namn faktiskt kommer från ordet "vandra") som år 406 e.kr korsade floden Rhen, ledd av kung Godigisel.

Kungen hann knappt sätta kängan i leran på andra sidan Rhen innan det blev krig med lokalbefolkningen. En tredjedel av vandalerna blev slaktade och däribland även Godigisel. Några som lyckats fly var dock hans söner Gunderik och Geiserik. Den äldste av dem, Gunderik, tog över faderns plats på tronen. Han ledde folket vidare genom Gallien (nuvarande Frankrike) ned till den del av södra Spanien som idag heter Andalusien. Där försökte man skapa ett litet rike till Vandalerna, (V-andal-lusien). Detta gillade såklart inte romarna alls. När man försöker hålla ihop ett enormt rike så gillar man inte att det dyker upp nya riken och bråkar på hemmaplan. Det var dock inte de som var det största problemet. Fler vandrande folk var på väg söderut och bland dem fanns Visigoterna som kolliderade med Vandalerna.
År 428 e.kr dog Gunderik och ersattes med sin halvbror Geiserik som genaste tog itu med problemet med Visigoterna. Geiserik letade efter det bästa möjliga alternativet för sitt folks fortlevnad. De kunde inte resa norrut, där väntade ännu mer fiendestammar. De kunde inte stanna kvar för det skulle leda till att de krossades av de numerärt överlägsna Visigoterna. De kunde rimligtvis inte ta sig söderut via Gibraltar sund till Afrika på grund av att de var nästan 80.000 pers som isåfall skulle över. Men Geiserik valde ändå alternativ nummer tre, han skulle ta över hela sitt folk till Afrika. Gundes motto "ingeting är omöjligt" lär ha upprepats flera gånger då Vandalerna byggde en enorm flotta. Fortfarande på år 428 e.kr eller tidigt 429 e.kr så åkte Geiserik med tusentals skepp och ett helt jävla folkslag på 80.000 män, kvinnor och barn över till Afrika där de ville skapa ett eget land.

Själva transporten gick riktigt bra då de inte stötte på några problem alls från romarna vilket vore troligt annars. Anledningen är nog att romarna inte direkt väntade sig att 80.000 "ociviliserade barbarer" kunde åstadkomma något av vikt. Men när Geiserik nått Afrika så nådde en nyhet till Rom som orsakade enormt vrede bland dem. Geiserik var nämligen, likt resten av Vandalerna, kristna. Tyvärr så var de "fel" sorts kristna. Katolska Rom var som vanligt inget vidare toleranta mot andra religioner, precis som romariket hade varit mot de kristna innan de bestämde sig för att ha det som statsreligion. Vandalerna tillhörde den arianska kyrkan. Problemet låg i att arianerna anser inte att Gud och Jesus var lika mycket värda eller att de var samma snubbe. Arianismen inkräktade helt enkelt på både katolicismen och var därför kättare av värsta sorten. De ansågs till och med vara värre än judarna, katolikernas andra hatobjekt för den här tiden. Angående arianismen så vill jag bara säga att jag inte är en religionsvetare och kan därför ha lite fel angående det, rätta mig isåfall!

Som jag nämnde precis i början så hade Rom ingen armé att prata om så det motstånd Geiserik mötte var väldigt lätt och bestod mest av lokalt rekryterade och helt otränade soldater. Vandalerna skaffade mark i Afrika och hade redan spanat in vad de ville ha som huvudstad. Romarrikets näst största och för närvarande absolut viktigaste stad, "lilla Rom" eller Kartago. Kartago som tidigare varit Roms största fiende var nu fakiskt Romarrikets respirator. När staden Rom långt tidigare expanderade så kunde man inte ha en massa gårdar ivägen så de ersattes med hus för den växande befolkningen. De gårdar som fanns ägdes av adeln och odlade mest råmaterial till olja och vin som var mycket inkomstbringande. När romarna invaderade Kartago så flyttade man all spannmålsproduktion till nordafrika och hade staden Kartago som länken mellan romarna och deras mat. Den staden låg nu i Geiseriks sikte.

Geiserik ville dock inte upprepa de civiliserade romarnas invasion av Kartago under de puniska krigen. Då hade man under tre dagar mördat över en halv miljon civila människor, våldtagit, plundrat byggnader på allt av värde för att sedan riva dem till småsten. De utplånade en hel kultur helt enkelt. För att undvika detta så behövde man tajming. Det gyllene tillfället dök upp i samband med gladiatorspelen som romarna arrangerade på cirkus. Terry Jones från monty python (brukar spela gamla tanter där oftast) är en romkritiker och historiafanatiker av rang och beskrev det här tillfället i en bok och tv-serie för ett tag sen (ungefär) såhär:

"Medans de civiliserade romarna såg djur och människor bli slaktade för nöjes skull på gladiatorarenan så tog barbarerna över Kartago utan strid"

Inte ordagrant citat men man kan förstå den gravt ironiska andemeningen. Romarrikets viktigaste och nästan enda matleverantör var nu i händerna hos Geiserik och Vandalerna. Deras viktigaste stad hade tagits över utan att en enda pil avlossats. Man kan milt sagt säga att Geiserik nu hade Romarrikets pung iklämd i ett rejält skruvstäd. Detta gick såklart inte Romarriket helt förbi utan man reagerade omedelbart. Man skrapade ihop en enorm flotta för att återta Kartago. Den attacken uteblev dock helt. Armén behövdes nämlingen på annat håll. Attila och hunnerna hade nämligen börjat plundra enorma delar av norra Rom och var tvunga att stoppas till varje pris. Påven Leo I lyckades muta bort hunnerna, även om hans story var att två helgon kom ner från skyn och öppnade barbarernas ögon för romarnas överlägsenhet vilket fick dem att fly. I vilket fall "flydde" de med en massa vagnar guld. Även då med Attila borta ur leken så attackerade man inte Kartago nu heller. Atagligen fick de för stort problem med pengar på grund av de sanslösa mutorna till Attila, annars kan det vara för att de inte behövde det. Maten kom nämligen in iallafall. Geiserik tyckte inte att den romerska befolkningen skulle behöva svälta och fortsatte skicka spannmål till Romarriket precis som förrut. Ett smart taktiskt beslut då det var bra att undvika att ge romarriket vind i seglet med en vansinnig och hungrig befolkning. Vidare så införde Vandalerna religionsfrihet i Kartago för att undvika inre stridigheter, bara Geiseriks närmaste rådgivare var tvunga att vara arianska kristna. Han rekommenderade även den religionen såklart till resten av befolkningen även om det inte var ett krav. Sen så lättade han på skatterna till alla i Kartago utom den gamla romerska högadeln som fick betala väldigt mycket. Skattepengarna gick framförallt till att riva flera av de gamla, uselt underhållna (p.g.a finanskrisen i Rom) byggnaderna för att sedan bygga nytt. Även bättre vägar byggdes och välståndet blommade i Kartago igen. Vidare lät man bygga en stor flotta. Eftersom man dels inte ville att eventuellt krig skulle drabba fastlandet och dels för att Geiserik inte kunde rida på grund av en gammal skada. Så om det skulle bli krig så skulle det utspela sig på vatten. Vandalerna var inte helt passiva dock och använde flottan för att kasta Sicilien, Korsika, Sardinien, fler italienska öar och Algeriet under sina fötter. En stor del av Vandlarernas inkomst fick de via en verksamhet som pirater. Detta pysslade man med relativt ohotat med i trettio år. Vandalrikets framgångar blev bara fler och fler.

Själva huvudstaden Rom var dock orörd eftersom Geiserik gått med på ett fredsavtal mellan honom och västromerska kejsaren Valentinianus III. Den här freden varade i 13 år men sedan så mördades kejsaren av en annan tronaspirant. Det är så man löser personalproblem i Romarriket. Petronius Maximus, som låg bakom mordet, blev då ny kejsare. Maximus hotade den tidigare kejsarens fru att antingen gifta sig med honom eller bli avrättad. Licinia Eudoxia som förblev kejsarinnna var inte direkt glad för att hon tvingats gifta sig med sin mans (och även kusins) mördare. Hon skickade därför ett brev till Geiserik där hon bad om hjälp. Geiserik gjorde precis som hon ville. Han var inte bara en riddare i skinande rustning såklart, han såg det här som ett fantastiskt tillfälle att dra ner brallorna på Rom. Geiseric tog sina skepp och åkte raka vägen till Rom där de lätt krossade Maximus och hans lilla armé. Maximus försökte fly från staden men blev sliten i stycken av ett gäng slavar när stridigheterna höll på som värst. Hans lik fick ingen egentlig begravning utan kastades bara i floden Tibern.

Påve Leo I, som tidigare mutat bort Attila gjorde entré igen när Roms öde såg som mörkast ut. Han började förhandla med Vandalerna och de enades om att Roms befolkning skulle förbli orörda, detsamma gällde dock inte deras värdeföremål. Då började nämligen plundringen av Rom 442 e.kr som satte vandalerna på kartan för evigt. Den här händelsen har blivit fruktansvärt förvrängd då romarna själva pratade om massavrättningar och att Rom stod i brand etc. Det finns dock inget som säger alls att en enda byggnad eller att ett enda liv gick förlorat under plundringen. Det här var den fredligaste plundringen i världshistorien egentligen. Även om ordet vandal tidigare betydde "vandra" så fick det ny innebörd nu. Att "Vandalisera" eller att vara "Vandal" är uttryck för förstörelse som faktiskt hängt kvar enda till våra dagars lexikon. Geiserik återvände hemåt med båtar fullpackade med guld och dyrbarheter samt kejsarinnan Licinia Eudoxia och hennes två döttrar. Alla kom hem välbehållna förutom en båt fylld med statyer som på grund av tyngden sjönk. Geiserik lät så fort han kom hem gifta bort sin son Hunerik med Licinias dotter Eudocia för att cementera en allians med det västromerska riket.

År 468 e.kr så ägde den sista ordentliga striden rum mellan Rom och Vandalerna. Väst- och Östrom hade gått tillsammans för att mosa dem med en flotta på 1.100 skepp och 100.000 man. Geiserik ,som bara hade 500 skepp, fick i det första delen av slaget storstryk och han armé låg då bara på 160 skepp. Men i andra delen av slaget verkar vandalerna skärpt sig för då lyckades de sänka 600 romerska skepp vilket var så stora förluster så romarna var tvungna att ge upp. Berusade av segern så åkte vandalerna vidare till Grekland där de försökte ta över några av dess öar, nu när de ändå var på gång liksom. Det gick dock inte så som de ville och var tvungna att retirera från Grekland. Några år senare så förklarade Geiserik fred med Östrom som faktiskt fortfarande, till skillnad från västrom, var en krigsmakt att räkna med. Västrom däremot, efter hundratals år av korkad strategi, kunde inte klara sig och gick därför under år 476 e.kr.

87årige Geiserik hade alltså levt tillräckligt länge för att se sin huvudfiende gå under och det måste vara en helt underbar känsla. Kungen var nu dock fruktansvärt gammal och dog året därpå år 477 e.kr i Kartago. Han hade nu i nästan 50 år lett vandalerna till oerhörd framgång och välstånd i ett rike som hade kontroll över halva Medelhavet.