Jonte91ns Historiablogg 11-"Hannibal"

"Ceterum censeo Carthaginem esse delendam" Avslutade den romerske senatorn Cato den äldre alla sina tal med. Oavsett vilket ämne det handlade om i senaten så avslutade han med den lilla parentesen: "För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras". Rom var inte solklar världshärskare på 200-100 talet före Kristus. Söderut växte en annan stormakt fram och ett krig mellan dem var oundvikligt. Cato d.ä. visade detta väldigt pedagogiskt i senaten genom att plocka fram ett fikon framför sina säkert förvånade kollegor. "Den här plockades i Karthago i förrgår, så nära står fienden Roms portar!" Precis som Cato förutsåg så blev det krig. Tre stycken närmare bestämt som idag kallas de "puniska krigen". "Puner" var vad romarna lite skämtsamt kallade karthagerna. I medelhavet, det enda som låg mellan de båda stormakterna, uppstod det första kriget på ön Sicilien.

Mamertinerna, en grupp legoknektar, hade tagit över staden Messana (Messina) som på Sicilien ligger ett stenkast bort från Italien. Med den staden som bas så började legoknektarna härja runt på ön vilket inte gick helt obemärkt förbi. I den andra Sicilianska storstaden Syrakusa satt envåldshärskaren Hieron II och var minst sagt lite bitter över de ständiga räderna. Han skrapade ihop en armé för att få slut på tramset. Mamertinerna visste att de inte hade en chans mot Hieron II och kallade därför på Karthago för hjälp.

"Tjohoo! Nu kan vi ta över en viktig strategisk plats mot Rom!" Kanske någon utbröt i Karthago som skickade iväg en stor flotta för att undsätta Messana. Medan karthagerna ivrigt flåsande paddlade mot Sicilien så hade mamertinerna ändrat sig angående vilka de ville ha hjälp ifrån. De kallade helt hastigt på hjälp från Rom som kanske tänkte "Yahoo!" Nu kan vi ta över en viktig strategisk plats mot Karthago! Dessutom ser det bättre ut på kartan om hela stöveln tillhör Rom!" (OBS! Fiktiva citat!!!) Mamertinerna hade nu lyckats få världens två största stormakter att resa till Messana för allt vad tygen höll. Detta urartade till det första puniska kriget. Rom vann det här kriget och annektera den italienska stöveln och ett par öar till emedan Karthago blev av med flera viktiga handelsstationer på dessa öar.

En av de Karthagiska krigsherrarna, Hamilkar Barkas, lät sig inte slås ner av att de just förlorat ett krig utan fortsatte hjälpa Karthago med att vinna mark. Han koncentrerade sig på att ta över Spanien som för tillfället tillhörde ett gäng oorganiserade stammar. Karthagerna hade sedan tidigare handelsstationer i landet och skulle expandera riket utifrån dem. Med på tåget var även Hamilkars son, Hannibal. Någonstans på den här gemensamma resan i Spanien lär Hannibal lovat sin far att: Så länge han var i livet så skulle inte Rom få en enda lugn stund. Han fick visa vad han gick för några år senare då hans far dog. Hannibal fick inte makten på än gång om man ska vara petig utan den tillföll någon annan ointressant arvinge först som snabbt blev lönnmördad. Men år 221 f.kr så styrde Hannibal över en enorm Karthagisk armé.

Än så länge så hade de lyckats hålla sig undan från Romarrikets radar, romarna hade inget större intresse av Spanien än helt enkelt. Om man räknar bort en liten stad som hette Saguntum så kunde karthagerna expandera bäst dem ville för romarnas del. Hannibal som nu mer än gärna ville börja mucka med de förhatliga romarna satte därför bestämt kurs mot den enda staden i Spanien som stod under romerskt beskydd; Saguntum. Staden fick snart reda på att romerskt "beskydd" inte betydde någonting i praktiken då de inte fick något stöd över huvudtaget. Befolkningen stred bäst de kunde och lyckades stå ut i åtta månader. Därefter gick det inte längre och flera i befolkningen brände både alla värdesaker och sig själva på bål för att undvika karthagerna. Jag antar, å här chansar jag bara, att Romarriket propagerat kraftigt för karthagernas grymhet innan för att få folk att ge sitt yttersta för att inte hamna i deras händer. Det kan vara därför som så många hellre tog livet av sig än att bli Hannibals fångar.

Hannibal tog snart över Spanien som blev en del av det karthagiska riket. Men hans huvudmål i livet var ännu inte uppfyllt, nämligen att ge Romarriket redigt med smörj. Han ville ta sig in i Roms centrum på ett snabbt och överraskande sätt. En frontalattack mot världens mäktigaste rike kanske inte vore så lyckat, istället skulle han utföra en av militärhistorians största bedrifter någonsin. För det behövde han en armé så han skickade efter en stor styrka med legoknektar från det karthagiska rikets alla hörn. Bland dem fanns de nämnvärda numidiska ryttarna och 37 stridselefanter. Alla förutom en av elefanterna var av en afrikansk art som är utdöd nu. Den sista av dem var en betydligt större asiatisk variant som var Hannibals egna riddjur och hete "Surus". Han lämnade över nycklarna till huset "Spanien" (Metafordags!!) till sin bror och reste iväg med en armé med omdiskuterad storlek. Antagligen gäller det ungefär 70.000 man som han ledde från Spanien, via Gallien till Alperna. Den här trippen kan väl ses som en promenad jämfört med det som kommer härnäst men bara resan dit var en bedrift i världsklass. Att hålla ihop en armé som talade helt olika språk genom ett landskap som var helt främmande (de kom ju från Afrika) och samtidigt lyckas försvara sig från fientliga stammar- det är rätt bra jobbat!

Men det är inget jämfört med vad de gjorde när de kom fram till Alperna, för det var då deras överraska-romarna-för-att-sen-mosa-dem-strategi sattes i verket. De började ta sig över den enorma bergskedjan, med elefanter och hela köret. Det fanns inga direkta vägar, så man var tvungen att lita på lokala guider som kunde lura in dem på krångligare vägar. Det är därför Hannibals nyligen kartlagda rutt över Alperna kan te sig lite lattjo. Flera soldater gick under på grund av vädret men den största förlusten lär bero på grund av ett misstag från Hannibal själv. En berättelse säger att han vid ett tillfälle ville visa att snön var tillräckligt tjock för passage och stack därför ner en käpp i marken för att bevisa sin tes. Detta lär ha orsakat en lavin som utplånade en tredjedel av Hannibals egna armé. Det är mycket troligt med tanke på att Hannibal endast hade 25.000 man kvar när de äntligen var över bergen. Romarna var inte förberedda alls på karthagernas anfall. Att anfalla med elefanter från en bergskedja kan ses lika otroligt som att Wales skulle attackera Thailand via en tunnel under jorden. Därför gick det rätt skapligt med erövringen trots en ganska utslagen och trött armé. De nyligen insatta romerska konsulerna Terentius Varro och Aemilius Paullus var de som skulle få stopp på Hannibals framfart med en armé på imponerande 85.000 romerska legionärer.

De båda ledarna turades om att leda armén mot Hannibals enormt underlägsna dito. De kolliderade i vad som skulle bli det världsberömda Slaget vid Cannae. De segerstinna legionärerna ledda av Varros attackerade rakt på Hannibals trupper som stod uppställda i en tunn båge. Hannibal hade räknat med det och från hans båda flanker attackerade trupper som lyckades omringa den romerska armén. Legionärerna blev attackerade från alla håll och fullständigt krossade den romerska armén. Mindre än 8.000 romerska soldater överlevde slakten, det är drygt 10% av den ursprungliga armén. Hannibals veteraner från Spanien klarade sig utan större förluster. Rom stod nu öppet framför Hannibal som fortsatte sitt segertåg utan att anfalla huvudstaden. Tidigare nämnda Syrakusa hade blivit av med sin Romvänlige diktator mot en som hade motsatt uppfattning. Plötsligt var Rom attackerad från alla håll vilket tvingade dem till att skaffa en mycket djärv ny taktik.

De skulle precis som Karthagerna attackera dem på hemmaplan. De skickade därför sina trupper till Spanien ledda av Scipio som utan förluster lyckades ta över Spanien från Hannibals bror. Brodern Hasdrubal försökte så gått han kunde att nå Hannibal som misslyckades. Han blev dödad av romarna och hans huvud överlämnades till Hannibal. Scipio satte nu kurs mot självaste Karthago och Hannibal blev hemkallad för att möta honom. Den nu ganska bittra Hannibal, han hade ju varit så nära att krossa Rom, åkte hem och hamnade på en gång i krig mot Scipio. Det slutgiltiga slaget ägde rum vid Zama år 202 f.kr där Hannibal blev fullständigt mosad av den romerska krigsmaskinen. Det andra puniska kriget var över och likaså Hannibals storhetstid. Att tillbringade resten av sin karriär med att hjälpa antiromerska arméer i krig utan betydande resultat.

En känd seger dock från den tiden var under ett sjöslag då han i underläge lade tusentals giftiga ormar i krukor och slungade över dem mot romarna i kastmaskiner. Detta orsakade ett så skräckslaget tumult bland romarna så de gav upp. Trots dessa ljusglimtar var hans tid över och det visste han nog själv. För medan lönnmördarna flockades runt honom så beslöt han sig för att begå självmord i Bithynien 183 f.kr. Hannibal hade varit så nära att uppfylla sitt löfte till sin far. Vem vet hur historien sett ut om Karthago blev medelhavets stormakt och inte Rom? Caesar, Augustus eller Kristendomen kanske inte hade existerat alls. Eller i det långa loppet hela medeltiden?

Intressant tanke!