Historiablogg 24- Före Världskrigen 1/2

Det har varit lite tyst från mitt håll och jag får skylla på studierna till arkeolog. Jag hade här tänkt att skriva en liten historiablogg. Världskrigen är ett kärt ämne i olika historiatidningar samt en pålitlig kassako på samtliga historiakanaler där de får samsas om sändningstiden tillsammans med andra historiaprogram som Axe Men och Ice Road Truckers. Men ett ämne som inte tas upp så ofta är de stora konflikterna som skedde innan. Skottet i Sarajevo känner alla till såklart och det kommer också bli slutet på bloggen. Början blir Ottomanska rikets fall samt Frankrikes nederlag under Napoleon-krigen. Eller nåt. Det är ett komplicerat ämne så jag försöker förenkla det så mycket som möjligt samt ge en bra bild av utvecklingen. Kommentera gärna!

Bakgrundshistoria

Under 1800-talets andra hälft så hade det Ottomanska riket existerat i över 600 år och försvarat sin plats på världskartan som stormakt. Den hade länge levt väl tack vare sin fullständiga kontroll över handeln österut. Förr hade européerna varit tvungna att betala tullar till det Osmanska riket för att kunna bedriva handel med de mycket rika länderna österut. Ett irritationsmoment som fick européerna att försöka hitta en alternativ rutt västerut vilket ledde till "upptäckten" av Amerika för övrigt. Det stora kassaflödet ledde till en effektiv armé som lade under sig stora områden av Balkanhalvön och andra rester av det Bysantinska rikets fall. Under en ganska lång tid så hade dock riket själv nu i sin tur börjat knaka i fogarna. En annalkande hädanfärd var att räkna med.

I övrigt i Europa hade maktstrukturen skakats om rejält under århundradet. Resultatet av kriget mot Napoleon hade resulterat i en helt ny maktstruktur. Förlorarna Frankrike och Spanien hade tvingats att ingå en mycket mer passiv roll emedan vinnarna expanderade. England, Preussen, Österrike och Ryssland utökade sina imperium och skulle även komma att krocka med det Ottomanska väldet. Även en till faktor måste man inkludera i spelet, Tyskland- med Otto von Bismarck vid taktpinnen. Bismarck hade lyckats ena de splittrade tyska staterna under han själv som rikskansler och efter tre stora krig för att säkra dess existens så hade han intagit en mer diplomatisk roll för att ha kvar det han vunnit. En diplomati som påverkade Balkan mycket likväl som andra stora delar av Europa. Men mer om det senare i texten.

Som sagt det gamla Ottomanska riket, eller Osmanska riket som det kanske oftare kallas, brakar ihop och det får många länder intresserade. Tidiga konflikter ägde rum då Ryssland expanderade söderut under Krimkriget 1853-56 men de stoppades med nöd och näppe av en allians mellan Storbrittanien, Frankrike och det som var kvar av det Osmanska väldet. Men det som kommer agera som utgångspunkten här är...

Berlinkongressen 1878

De två stormakterna som låg närmast röran på Balkanhalvön var även de två som bråkade om den mest för det tillfället. Österrike-Ungern och Ryssland närmare bestämt. Efter förlusten under Krimkriget så hade Ryssland åtgärdat brister som uppenbarade sig inom armén under kriget. Snabbt återhämtade så var de åter igen på expansionstankar och det attraktiva området på Balkanhalvön var bara att plocka på sig då försvaret av dem var väldigt svagt. Detta skulle kompensera för det de förlorat under Krimkriget och den påföljande Parisfreden 1856. De ryska intressena krockade dock med det expanderande Österrikes intressen och ett större krig var att vänta. Men det uteblev just den här gången och det är mycket på grund av Otto von Bismarck.

Som tidigare konstaterats under tidigare kapitel, så var Bismarck på en mycket defensiv politik för att bevara frukten av hans arbete med Tyskland. Det kunde han endast få via fred i Europa, då ett krig skulle kunna äventyra allt. Fred åstadkom man genom att via diplomati fördela områdena jämnt mellan de viktigaste makterna. Vad Bismarck gjorde var att ena de stridande sidorna, (Österrike-Ungern och Ryssland) med sitt eget land (Tyskland) i en allians. Den skulle även gynna Tyskland då man via dem skulle omringa storkonkurrenten Frankrike som fortfarande var fly förbannad på Bismarck eftersom att han hade krossat dem under fransk-preussiska kriget 1870-71. De tre kejsardömena var en nygammal idé som först testades i form av den Heliga Alliansen från tidigt 1800-tal. Allt detta skulle leda till en maktbalans med mätta stater och tillsammans skulle de även kunna slå ner självständighetsrörelserna som slog ut på Balkan till följd av nationalismen. Ryssland blev dock inte nöjd. Eftersom många på Balkan var slaviska folk, precis som Ryssland så kände de en speciell kulturell tillhörighet med dem. Någonting som kallas panslavism. De borde alltså tillhöra Ryssland snarare än det mer germanska folket i Österrike. När även Ryssland igen expanderande under det, för dem, gynnsamma rysk-turkiska kriget så blev Bismarck mycket rädd för att maktbalansen skulle rubbas. Freden vid San Stefano som avslutat rysk-turkiska kriget till förstnämndas fördel hade börjat ge Ryssland obehagligt mycket makt och konflikten i Östeuropa var som så ofta högaktuell. Britterna var bland annat inte roade över Rysslands nyvunna makt, Österrike-Ungern var besvikna över att detta hämmade deras intressen i Bosnien. Så det är oerhört många kolliderande intressen och en mycket komplicerad strid.

Frågan skulle diskuteras under Berlinkongressen 1878 mellan de ledande stormakterna. Så mellan den 13 juni-13 juli 1878 så samlades Tyskland, Österrike-Ungern, Storbritannien, Ryssland, Italien, Frankrike och Ottomanska riket för att diskutera problematiken. Vilket skulle få ödesdigra konsekvenser för Europa på sikt. Under denna konferens jobbade, bland flera, Bismarck mycket intensivt med att försöka balansera makten. Bulgarien blev en egen nation, men under kraftig kontroll av Ottomanska riket vilket gjorde dem nöjda, däremot inte Ryssland som inte gillade att Ottomanska väldet fick tillbaka saker som de förlorat under kriget mot just Ryssland. Även om även de fick lite områden. Den andra stora spelaren i Östeuropa, Österrike-Ungern, fick administrativ makt över de för dem eftertraktade områdena Bosnien och Herzegovina. Det mycket nationalistiska Serbien och även Rumänien blev självständiga stater. Den stora bittra förlorande nationen var då som sagt Ryssland som lämnade "trekejsarförbundet", det vill säga deras allians med Tyskland och Österrike-Ungern. Det mycket av Tyskland nedtryckta Frankrike såg en möjlighet att vända på steken på grund av detta.

Allianserna Bildas
En stor del av Bismarcks politik gick som bekant ut på att omringa Frankrike. Det var helt enkelt för att han fruktade att fransmännen skulle vilja ha revansch efter sina många förödmjukande nederlag under fransk-preussiska krigen. En oerhört förbittrad fiende precis bakom husknuten är inte speciellt bra att ha om man vill ha kvar ett rike som man samlat ihop. Därför gäller det att neutralisera det hotet genom utfrysning. Nu uppmuntrade och hjälpte visserligen Tyskland sin granne med att expandera via sina kolonier i Afrika, för att inte göra dem allt för arga. På grund av Berlinkongressen 1878 så hade det ryska missnöjet mot Tyskland och Österrike-Ungern lett till att trekejsarförbundet spruckit.

Bismarck lyckades dock få fram ett avtal med Ryssland där nationerna lovade varandra att inte attackera varandra. Men det skulle ändras. Värt att nämna är att Italien även hoppade på den kvarvarande alliansen mellan Tyskland och Österrike-Ungern, på grund av dispyter med den gemensamma fienden Frankrike, vilket formade den så Trippelalliansen.

Även om relationerna med Ryssland var spända så krävdes krävdes det en droppe till för att få dem att fullständigt bryta med Tyskland. Den droppen blev den nye tyska kejsaren: Vilhelm II. Kejsaren var inte på något sätt lika taktisk som sin maktkonkurrent Bismarck. Något av det första han gjorde var att tvinga Bismarck att avgå för att sedan inte bry sig om att uppehålla freden mellan Tyskland och Ryssland. Detta fick Ryssland att bli fria på alliansmarknaden och en köpare var oerhört entusiastisk av detta, nämligen Frankrike.

Frankrike såg nu en chans att, med hjälp av en allians med Ryssland, omringa den bittra fienden Tyskland. Landet skulle därmed inte vara så utfryst och kanske skulle de då kunna påverka den politiska utvecklingen i Europa. Så man skickade medlare till Ryssland där man lovade ekonomiskt och militärt stöd ifall de blev allierade mot Tyskland och Österrike-Ungern vilket föll dem mycket på läppen. Ryssland kan mycket väl ha insett att om det blev krig så kunde de nu få hjälp att expandera i Östeuropa. Att Vilhelm II valde att inte hålla ihop pakten med stormakten i öst blev ett ödesdigert misstag och han skulle begå ett till, genom att göra Tyskland till fiende med Storbritannien.

Att Storbritannien i längden skulle gå emot Ryssland och Österrike-Ungern var långt ifrån självklart. De gånger de överhuvudtaget brytt sig om att ha allianser så var det nästan aldrig med Ryssland och absolut inte med Frankrike. Under napoleonkrigen så hade man visserligen varit allierad med Ryssland men också med tyska stormakten Preussen och Österrike. Men allianser kunde ändras så snabbt på 1800-talet. För den tidigare ganska vänliga inställningen mot Tyskland och i synnerhet Bismarck ändrades år 1890 som i ett trollslag. För innan kände man en sorts kulturell och rasbiologisk gemenskap på grund av deras gemensamma arv. En mycket nationalistisk idé. Men nu blev de bittra konkurrenter. Den troligtvis största anledningen till det var den tyska upprustningen. Storbritannien hade till stor del sin enorma ekonomiska makt på grund av sin totala dominans över världshaven och den hotades nu när Tyskland hade börjat snickra på en enorm flotta. Vilhelm menade att Tyskland inte alls var nöjda med det de åstadkommit, de ville ha mer och var inte lika mycket på defensiven som under Bismarcks senare tid.

Vilhelm II ville till skillnad från Bismarck även ha kolonier vilket krockade med det största kolonialistimperiet i världen, det vill säga Storbritannien. Han pratade även högt och ljudligt om hur Tyskland skulle bli en världsmakt. Det och många taktlösa, antibrittiska, uttalanden blev föda för de brittiska medierna som tacksamt tog emot alla skandaler som de kunde. Tyskland var inte längre högt i anseende och istället så började man lappa ihop de tidigare ansträngda relationerna med USA. Dessutom så började man nu förhandla med fransmännen vilket i slutänden skulle bidra till att de gick med på deras sida under Första Världskriget. Det var dock senare men grunden för hur man handlade som man gjorde kan börja synas här. För man bildade den så kallade "ententen" när Frankrike och Storbrittanien gick ihop för att smidigt och fredligt kunna dela upp kolonierna mellan sig. Denna gick snart även Ryssland med i och till viss del USA. Ingen av dessa var imponerade av Vilhelm II och hans världsmakt-planer. Man kunde här se hur sidorna skulle stå senare. Allianserna blev: Trippelalliansen eller "Centralmakterna" bestående av Tyskland, Österrike-Ungern samt Italien. På andra sidan stod "Ententen Cordiale" med Frankrike, Storbritannien och Ryssland. Senare USA. Europa var delad mellan två block via ett virrvarr av allianser. Tyskland såg sig som omringade och fiendskapen mellan länderna blev allt kyligare.

Fortsättning följer...