Hur kon erövrade Amerika, Historiablogg

Historiablogg nummer 25!!!

Under sommaren så gick jag en kurs om Latinamerikas historia på Linnéuniversitetet. I kursen ingick det att man skulle skriva en text på ett av mig valt ämne. Om latinamerika då- så det är vad jag publicerar här. Den handlar om hur sjukdomarna var den största bidragande faktorn till att européerna tog över Amerika.

Så vad hände?

År 1520 så anlände en slav från spanska Kuba till Mexiko och det mäktiga aztekiska riket som bara ett år innan sparkat ut Hernan Cortés från området. Vad som hände då skulle ändra krigslyckan avsevärt för spanjorerna. Den här slaven var sjuk i smittkoppor vilket var någonting som indianerna aldrig hade haft erfarenhet med förut (Diamond, 1997, s 212). Då ursprungsbefolkningen saknade all form av immunförsvar mot detta så dröjde det inte länge innan smittkopporna fått fäste och spred sig som en löpeld över det en gång så mäktiga riket. På anmärkningsvärt kort tid så blev det väldigt tyst runt tiyanquiztlierna (marknadsplatserna) och templen i huvudstaden Tenochtitlan. Drygt hälften av befolkningen gick snabbt under, däribland den aztekiska kejsaren Cuitláhuac. Detta resulterande i ett chockskadat aztekiskt rike. Olika sjukdomar hade förintat hälften av deras landsmän samt deras ledare utan att ens skada spanjorerna (Diamond, 1997, s 212). Man kan undra hur detta tolkades av dem.

Som om inte detta vore nog hade Cortés och hans soldater återsamlat sig från senaste gången och attackerade igen och trots tungt motstånd så föll aztekernas rike den här gången. Här hade mikroberna agerat förtrupp och försvagat aztekerna till den grad att det gick mycket smidigare för erövringen än vad det annars skulle göra. På 100 år så hade befolkningen sjunkit med över 80% i området (Bakewell, 2010, s 196). Den här trenden fortsatte även efter att huvudstaden Tenochtitlan låg i ruiner. Nästa stora rike stod på tur, nämligen Inka. Smittkopporna närmade sig vad som i våra dagar är Peru och en liknande katastrof skulle snart hända även där.

Smittkopporna stannande inte hos aztekerna utan spred sig vidare till resten av Amerika. Även tyfus, influensa och mässling tog sin andel av liv och spred sig. Snart var även det mäktiga Inkariket drabbat. Innan spanjorernas ankomst så tyder beräkningar på att det fanns minst 4 miljoner Inka-indianer. Drygt 100 år sedan så hade Inka likt aztekerna sjunkit i antal med över 80%. (Bakewell, 2010, s 196). År 1526 anlände smittkopporna och försvagade Inkariket kraftigt. Men oturen var inte slut där (ur Inkaindianernas perspektiv, Spanjorerna var nog inte så negativa när de upptäckte det). Inkaledaren Huayana Capac hade avlidit av sjukdomarna och detta hade lett till att riket hade två tronaspiranter nämligen hans två söner Huascar och Atahualpa. Detta spårade ut till ett fullskaligt inbördeskrig som kom väldigt lägligt när conquistadoren Pizarro och hans soldater anlände 1531 (Diamond, 1997, s 68).

Vad som då mötte Pizarro var ett rike som endast var en skugga av sitt forna jag och som dessutom återhämtade sig från ett splittrande inbördeskrig. Helt plötsligt är det inte lika förvånande varför man med ytterst få soldater kunde ta över de mäktigaste rikena i Amerika. Det var dock ingen liten bedrift då Pizarro endast hade 168 soldater mot inkaindianernas 80 000 man. (Diamond, 1997, s 58) Även om det var just dessa folk som låg i fokus så skickade conquistadorerna små trupper längs kontinenten för att utforska. Så detta var inte ett fenomen som stannade i Central- och Sydamerika. Vid kusterna kom indianerna i kontakt med spanjorerna och snart hade epidemierna spridit sig även där. I Mississippi så ledde detta till att storstäder gick under. Städer stod tomma och var ett minne blott när fransmännen kolonisera marken på slutet av 1600-talet. Så man hade i princip även krossat civilisationer i massiva landområden där spanjorerna inte ens satt ner foten i (Diamond, 1997, s 213).

Den enorma demografiska katastrofen var lika närvarande där trots att de aldrig varit beskjutna av conquistadorernas gevär eller slagits mot deras hästar och stålvapen. Det går alltså inte att underskatta den enorma slagkraften som mikroberna hade. Kanske var detta den absolut största anledningen till att så få conquistadorer kunde erövra mångmiljonriken. Men varför blev det såhär? Varför var det inte ett ömsesidigt utbyte av mikrober som ledde till samma katastrof för spanjorerna? Hur kommer det sig att ursprungsbefolkningen saknade allt motstånd mot detta?

Varför hände det?

För oerhört länge sedan så gick det att ta sig över Berings sund från Asien till Alaska via land. Vid någon tidpunkt så vandrade människan in i Amerika och spred sig över kontinenterna, kanske så följde man hjordar med mammutar och annat storvilt som brukade sträckan entusiastiskt. Några tusen år därpå så separerades landmassorna med vatten i och med att vår senaste istid nådde sitt slut. Kontakten mellan de olika kontinenterna bröts därav runt omkring 10 500 år sedan (Scarre, 2009, s 166). Människans utveckling skulle därefter vara väldigt olika. Vid samma tid så var det enda domesticerade djuret hunden som enligt genetisk forskning bör ha börjat tämjas för omkring 14 000 år sedan. Det äldsta arkeologiska beviset är dock 10 000 år gammalt. En del säger att det var för över 100 000 år sedan så man kan lugnt säga att man inte riktigt vet (Scarre, 2009, s 183). Det är inte direkt en liten diskrepans på åren i det här fallet. Laman, kalkonen och marsvinet fanns i Amerika när spanjorerna anlände men det var inte många mer domesticerade djur än så. Men i Eurasien och Afrika skulle utvecklingen bli annorlunda och jordbruket skulle innebära en stor skillnad gentemot Amerika.

Man skaffade sig nötkreatur, får, svin, hästar och vissa fågelarter som en del av jordbruket. Runt den "bördiga halvmånen" så följde i jordbrukets spår enorma civilisationer. Till följd av detta levde allt mer människor väldigt nära varann (Diamond, 1997, s 206). Inte bara med varann utan även med djuren. Då det sanitära inte var högst på agendan så ledde detta till att man utbytte bakterier med boskapsdjuren. Exkrementerna, både från människor och djur, var inte långt bort från där man bodde -därav var bakterierna inte långt ifrån dricksvattnet och sådant. Detta gjorde att man drog på sig boskapssjukdomar. Via molekylärbiologi så kan man spåra "mänskliga" sjukdomar idag och se dess ursprung och det är inte ovanligt att dessa har sitt ursprung hos djuren. Ett exempel är mässlingen som har sitt ursprung hos boskapspest som finns hos nötkreatur. Likaså tuberkulos och smittkoppor. Ett nyare exempel är pesten under Digerdöden på mitten av 1300-talet som spreds via djur till oss (Diamond, 1997, s 203). Den gången tog det död på mellan en fjärdedel och hälften av alla människor i Europa. Ett ännu nyare exempel som är mycket aktuellt än idag är aids som antagligen har sitt ursprung från afrikanska apor (Diamond, 1997, 197). När de djurrelaterade sjukdomsspridande mikroberna attackerar människan så finns risken att de anpassar sig så de kan spridas från en människa till en annan istället för att uteslutande vara mellan människa och djur. Det är smidigare ur mikrobernas perspektiv. I egenskap av att vara opportunistiska rackare så innebär en direkt spridning emellan människor att den kan sprida sig och fullfölja det som alla levande organismer vill: nämligen föröka sig. Det är då som det blir riktigt farligt och epidemierna uppstår. Antingen dör man under dem eller så utvecklas en immunitet mot sjukdomen. En djursjukdom har blivit en människosjukdom (Diamond, 1997, s 210)

De sjukdomarna som lyckades få fäste stannande hos människor som inte bodde i Amerika fram till att man "upptäckte" kontinenterna (hur man nu kan upptäcka ett område som varit bebott sen tusentals år är diskutabelt). Virusen anpassar sig så att deras värdar överlever mycket längre i hopp om att det kan sprida sig i senare generationer. Även om detta innebär att dödssiffrorna stagnerar så betyder det inte att viruset försvinner iväg, tvärtom så blir den aldrig så närvarande som då. Efter några generationer så får man dock immunitet. Ett exempel på hur en sjukdom utvecklas till att bli mindre dödligt är syfilis, kanske den enda egentliga sjukdomen som kan ha kommit från Amerika till resten av världen. I det fallet finns det källor från när den först förekom och då så dog man snabbt av den, sen så tog det successivt längre tid (Diamond, 1997, s 208ff). Men hela den här perioden innan man blir immun mot det så är det oerhört farligt och risken för epidemier är så stor. Nu är detta sjukdomar som endast förekommer bland de som har en historia med den här boskapen såklart. I Amerika så saknades dem och dessutom de virus och sjukdomar som är relaterade till boskap och jordbruk. De uppkom först efter att befolkningen i Amerika hade gått en egen väg och blivit bortkopplad från Asien på grund av det översvämmade Berings sund (Bakewell, 2010, s 197).
Däri finns svaret till varför man saknade ett immunförsvar bland indianerna i Amerika. Man saknade de tamdjur som européerna hade, sen så hade man inte lika nära kontakt med de som faktiskt fanns. En del indianer hade exempel lamor som tamdjur men de hölls i mycket mindre skala och inte heller i samma hus som människorna. Så man hade inte samma arsenal av sjukdomar att sprida till européerna. En del tråkigheter som eventuellt kan spåras från amerikanska tamdjur är Chasas sjukdom och leishmaniasis som kan ha sitt ursprung från marsvinet som inte fanns i Europa vid den tiden. (Diamond, 1997, s 214f) Spanjorerna hade dock en diger samling i form av smittkoppor, mässling, tuberkulos, gula febern, påssjukan, tyfus, kikhosta, difteri, malaria, influensor etc. Därav skadade mötet indianerna mer än européerna. Och det är inte lite.

Som tidigare nämnt så låg dödssiffrorna på ca 80% av befolkningen när spanjorerna anlände. Detta till största delen på grund av att immunförsvaret inte fanns där hos indianerna (Bakewell, 2010, s 196). Ursprungsbefolkningen lyckades aldrig nå samma befolkningsantal igen. De blev minoriteter i sina egna länder. Vägen var så gott som öppen för maktlystna kolonisatörer och snart låg Amerika under europeisk kontroll. Vad sjukdomarna gjorde var att demoralisera och decimera. Då dessa inte drabbade spanjorerna så kanske indianerna såg det som om gudarna var emot dem. Det tog även deras ledare och familjer ifrån dem vilket inte gynnade moralen. Det är den demoraliserande aspekten. Detta förklarar varför det var relativt lätt för européerna att ta sig fram. Det är grunden för alla nationer som finns där idag och dess påverkan på världen. Dess effekt kan helt enkelt inte överskattas.

För över 10 000 år sedan så följde några människor mammutarna över till Alaska. De många tamdjuren som vi tar för givet idag följde inte med dem. Vad som skulle bli Amerikas urinvånare spred sig över Nord- och Sydamerika emedan landvägen över dit fylldes med vatten. Denna avgörande lilla händelse såg till att ett oräkneligt antal indianer miste livet många tusen år senare när spanjorerna gick i land i den Nya Världen. Européerna hade en aggressiv osynlig mördare som agerade förtrupp och röjde vägen. Det stora sker i det lilla.

Källor
Skriftliga källor:

Bakewell, P och Holler, J. (2010) A History of Latin America to 1825. Tredje upplagan. Utgiven av John Wiley & Sons Ltd, Chichester.

Diamond, J. (1997). Vete, vapen och virus: En kort sammanfattning av mänsklighetens historia under de senaste 13000 åren. Fjärde tryckningen. Utgiven av Nordstedts, Stockholm

McKay, J. (2009) A history of world societies. Åttonde upplagan. Utgiven av Macmillan Ltd.

Scarre, C. (2009) The Human Past: World Prehistory and the Development of Human Societies. Andra upplagan. Utgiven av Thames & Hudson Ltd, London.