Sen på konsolen: Castlevania: Symphony of the Night

För 16 år sedan släppte Konami "Castlevania: Symphony of the Night" till första Playstation och för mindre än 1 år drog jag hem det till min Vita. Sen dess har jag återupplevt Alucards äventyr i slottet Castlevania flera gånger om. Dels för att se alla slut, men också för att det är så förbannat roligt.

Symphony känns som praktexemplet på spel som håller väldigt väl. Antagligen eftersom Konami vågade gå emot tidens strömningar genom att inte göra ett spel i 3D utan i 2D. Ser man på tidiga Playstation-titlar så finns det i princip ingen som behärskar en extra dimension. Så grafiken är strålande, men det är inte det bästa med spelet. För mig är det den helt perfekta pacingen som är huvudstjärnan tätt följt av kanske det bästa soundtracket sen första Ninja Gaiden. Fiendevariationen är också fantastisk, det finns ca 150 stycken olika varianter av dem. Vilka spel gör det nu för tiden? Bossarna är storslagna och precis lagom utmanande. RPG-elemeten är mysiga och likaså alla reliker som förändrar spelet hela tiden. Animationerna är läckra och vapnen tillfredsställande.

Storyn och röstskådespelarna är nog de svagaste korten överlag. Det finns väldigt lite fokus på berättelsen så det märks inte så ofta. Succubus-striden får väl ses som en av höjdpunkterna på det planet. Däremot måste man säga att Konami hade ett par rejäla bollar som gjorde det möjligt för spelarna att helt missa halva spelet.

Kort sagt är Symphony of the Night enligt mig ett av de fem bästa spelen som någonsin gjorts. Och det kommer från någon som spelade det 15 år efter att det släpptes utan några som helst nostalgiglasögon. Ett direkt äckligt imponerande spel som jag lätt skulle ge 10/10 då, nu och 100 år in i framtiden.

Sen är Alucards introduktion kanske det bästa introt i spelhistorien, mycket tack vare denna musik: https://www.youtube.com/watch?v=dh1qqLbuBww