Så! Lite nya filmbloggar är på ingång. En salig blandning mellan några av de bästa och sämsta filmerna som någonsin gjorts plus en liten hyllning till en film jag älskar innerligt men som blivit ratad ganska rejält. Men jag behöver ett bra kort catchigt filmbloggsnamn. Är det någon som har ett bra förslag?

Sen en andra fråga!

Jag har under dagen suttit och knarkat behind the scenes dokumentärer på youtube, mestadels om Jurassic Park, eftersom jag har en lätt fascination för specialeffekter. Och dinosaurier (därav min nya bloggbanner). Det är svårt att inte bli tagen av allt arbete som läggs ner på att få dinosaurier att leva igen. De två gigantiska Tyrannosaurusarna, Stegosaurusarna (både vuxen i en bur och ungen ovan), Triceratopsen, Brachiosaurus-huvudet, Velociratpor-kostymerna, Dilophosaurus/Compy-dockorna och min favorit- T-Rex-ungen i Lost World. Jag funderar på om man skulle kunna börja snickra på lite egna lätta animatroniska dinosaurier som en hobby. Ingenting i närheten lika komplicerat (såklart)- men bara för att det är kul. Antagligen extremt småskaligt och tekniskt retarderat. Är lite nyfiken på vart man börjar liksom. Är det någon som har förslag på det? Har för mig att jag gjorde nåt liknande när jag var yngre med hönsnät och tidningspapper. Det kanske är en början... Aja tips välkomna!

Nästa filmblogg blir Phantom Menace, måste bara samla ihop viljan att se den igen.

Som några, antagligen ytterst få, har lagt märke till så har det varit lite skralt med filmbloggar från mitt håll på sistone. Det beror mestadels på att jag håller på skriva en Master-uppsats i Arkeologi som äter mycket tid, sen har jag lite granna målat in mig i ett hörn genom att kalla bloggen för "Ostlördag". Både eftersom jag är oftast väldigt upptagen på lördagar. Jag funderar på att utvidga bloggen lite så man kan ta in flera genrer och även skriva på andra dagar. Skulle vara kul att exempelvis skriva om varför saker och ting fungerar respektive inte fungerar film. Varför inte gå igenom alla Star Wars-filmer fram tills Force Awakens? Filmerna är ett strålande exempel på just det. Eller bara lite text om favoritfilmer? Underskattade filmer? Om skräckfilmer? Favoritdinosaurier på film?

Jag ville kolla om det finns ett intresse av det? Kommer självfallet mer actionfilm också. Andra tips samt gärna ett bra namn på denna lite vidare filmblogg vore tacksamt!

Ha det!

Då tänkte jag äntligen ge mina intryck av Mad Max: Fury Road. Varning: Det blir en strid ström av gamla käpphästar. OCH MINDRE SPOILERS!!!

Det är inte ett gott tecken att känna sig som en grinig gammal gubbe vid 23 års ålder. Men det gör jag ibland när jag tittar på film nu för tiden, allra mest när det gäller action. Vad jag älskar med genren känns bortglömt i Hollywood. Jag älskar praktiska effekter som alla vet vid det här laget, jag knarkar behind-the-scenes grejer eftersom jag är fascinerad av hantverket i en film. Kreativitet och passion lyser igenom så lätt i film och faky-fake CGI-orgies gör inte det. Det är därför T-Rexen i dess första scen i Jurassic Park ser tusen gånger bättre ut än samma övergödda kyckling i Jurassic World. Jag älskar dessutom när huvudkaraktären/erna är i sinnessjukt underläge och tar stryk. Om karaktärerna känns verkliga och sårbara får vi sympati för dem, får vi sympati för dem så blir actionscenerna intressanta. Om vi redan vet att de kommer klara sig utan en skråma så blir det ingen effekt alls och actionscerna blir meningslös filler. Det är därför jag måste säga att- JAG TYCKER att det inte har gjorts en enda bra actionscen i en enda superhjältefilm av Marvel eller DC, tvärtom suger de kopiöst eftersom det inte finns spänning. Det är då jag sticker iväg och hämtar mer chips i väntan på att Tony Stark säger nåt kul istället. Jag älskar också när filmer inte känns som om de enbart är gjorda för att pricka in alla demografier utan vågar att vara egna och galna. Jag älskar också när filmer har tillfredsställande början, mitt och slut vilket också är lite rödlistat idag eftersom allting ska bli en jävla franschise. Snacka om att pysa ut all spänning om ifall våra hjältar ska klara det eller inte. Istället för att göra en bra spännande film så väljer man att göra minst 3 filmer som är medelmåttiga som bäst.

Japp som sagt, jag känner mig som en gammal gubbe som klagar om att allt var bättre för. Men nu behöver jag inte det längre, tacka fan för att George Miller räcker långfingret till en nästan 20 år lång kastrering av actiongenren och visar vart skåpet ska stå.

Så vad handlar filmen om då? Jo världen har gått åt helvete och förvandlats till ett globalt Austrailen där resurser är hårdvaluta. Trots det verkar alla spendera all tid och energi på att knåpa ihop episka bensinslukande metallvidunder. Krigsherrar sätter sig på värdefulla hotspots och skapar sina egna små militaristiska kungadömen. En av dessa är Immortan Joe (Hugh Keays-Byrne- från första Mad Max), ett vidrigt monster med Bane-respirator och genomskinlig plastrustning som håller sina undersåtar i ett järngrepp medan han lever loppan på att kränga vatten och bröstmjölk (!). Antagligen till sina bröder (?) som lever i Gas Town och Bullet Farm som har sina egna uppenbara exportvaror. Jag älskar den lakoniska rättframheten när det kommer till val av ortnamn. En sedvanlig handelsresa till grannarna går dock inte som de tänkt. Karavanen leds av Imperiator Furiosa (Charlize Theron) som har helt andra planer än att åka ärenden för Joe. Med sig i baggaget smugglar hon ett gäng kvinnor som Joe kallar för "breeders" som av förklarliga skäl är heligt trött på att enbart användas som ett gäng sexobjekt åt en muterad jätteapa. De beslutar sig för att helt enkelt fly för sina liv i hoppet om en bättre plats med grönska och frihet. Furiosa viker av från vägen vilket skurkarna märker vilket gör att filmen snart blir en enda lång biljakt. Ett hundratal brölande V8- monster med lätt psykopatisk design dundrar över ödelandskapet efter henne och på en av dessa bilar hänger stackars infångade Max (Tom Hardy) i ett mänskligt droppställ. Och när väl gasen är i botten så stannar den där igenom stort sett hela filmen.

Japp det är en udda variant av en extremt simpel story. Vilket är bra i genren. Det är dock en risk att i stort göra hela filmen till ett långt klimax då det finns en risk att det blir tråkigt. Som tur är undviker man det med hjälp av kreativitet och karaktärer man bryr sig om. Som sagt känner man inte för karaktärerna så faller action platt. Tom Hardy är utan tvekan det svagaste kortet men gör ändå en bra insats vilket säger en del. Han verkar ha gett bort Banes respirator till Immortan Joe för att sedan byta den mot Christan Bales rassliga whiskyrosselstämma från Batman. Desto mer säger han med blicken och ansiktsuttryck vilket är en röd tråd genom filmen. Den som gör detta allra bäst är dock Charlize Theron som gör en direkt överjävligt bra roll som ascool frihetskämpe med robotarm. Det är helt sinnessjukt hur hon kan spela brallorna av medskådespelarna utan att säga ett ord. Hon är egentligen huvudpersonen egentligen i filmen och hennes kamp för återupprättelse och för att göra något ädelt är gripande. Karaktären Nux (Nicholas Hoult) har också en väldigt bra roll som en religiöst hjärntvättad elaking som får ett helvetiskt uppvaknande av att någon bara är schysst mot honom. Det är intressant hur mycket karaktär de lyckas pumpa in i rollerna här med tanke på att det är nonstop action, men det görs via små gester och framförallt genom deras handlingar i olika situationer.

Men sedan är det bara actionactionaction och helvete vad uppfräschande det är med oldschool action. Riktiga explosioner, riktiga stunt av riktiga människor på riktiga monsterbilar. Välkommen tillbaka actiongenren. Självfallet används CGI också en hel del med det är mer för att förstärka de praktiska effekterna ytterligare och det används ytterst sparsamt i större skala- inte minst i en fantastisk ökenstorm som fick mig att tappa hakan. Så ska man använda CGI. Jag tror ju mer praktiska effekter man gör desto mer effektfulla och intressantare blir de få datorgenererna ögonblicken. Som T-Rexen som vrålar i slutet av Jurassic Park. Men gör för helvete inte en film med bara det (Hej George- du kommer inte undan denna blogg heller). Actionen känns inte malplacerad heller, som om den är där bara för att vara där (se Iron Man 3 som skräckexempel). Tvärtom berättigas den eftersom Immortal Joes gäng- The Warboys- är fullständigt skogstokiga och har anammat ett fornnordiskt koncept om att man kommer hamna i Vallhall om man dör i strid på episka sätt. Så de saknar all respekt för mänskligt liv inklusive sitt eget. Max och Furiosa kämpar därför för sina liv mot en galen fiende vilket berättigar all action från deras håll också. Om det finns nånting som höjer filmen ytterligare så är det att det finns så innihelvete mycket tyngd bakom actionen. Å inte undra på. Explosionerna känns tunga eftersom de är på riktigt. En bepansrad lastbil som flippar över känns tung eftersom det faktiskt är en bepansrad lastbil som flippar över. Till och med en sån sak som när skurkarna svajar på höga stolpar för att svinga sig in över hjältarna i rasande hastighet känns tungt eftersom det på riktigt är stuntmän som riskerar sina liv däruppe för att göra en underhållande film. Fan vad bra det är. Lätt den mest testosteronfyllda film jag sett på över ett decennium.

Vilket utmärkt för mig på en sak jag inte ens visste var en kontrovers förrän jag googlade lite om filmen. Tydligen är det så att några retarderade k#khuvuden på nätet har fått för sig att Mad Max: Fury Road är feministisk propaganda för att de har några kvinnor som kan sparka seriösa mängder röv i en film. Och att detta ska vara döden på grabbig action på nåt vis. Först av allt har actiongenren varit död sen 1997. För det andra har den här filmen en bensingurglande V8-lastbil packad med förstärkare och krigstrummor- samt ett dreglande monster längst fram som spelar ackompanjerande motiverande musik med sin dubbla elgitarr med tillhörande eldkastare. Om detta är "en feministisk förintelse av actionfilmen" så tacka fan för att den är här. Det här är den mest testosteronstinna filmen jag sett på evigheter och det känns förbannat fräscht med en film där tjejen inte enbart används som ett kärleksintresse och pokal för slutet av filmen. Det finns faktiskt inget som helst lulligt kärleksdravel eller sexuell spänning mellan Max och Furiosa- mest en ömsesidig respekt mellan människor. Hur fan kan det vara nåt dåligt? På tal om dåligt- jag kommer inte på så mycket. Kanske.... mer blod och gore? Men på nåt konstigt sätt kändes det inte som det behövdes utan tvärtom förbättrade impacten på de blodiga scener som finns. Inte minst precis i slutet i ett kort klipp. Aoch.

Jag skämtar inte när jag säger att detta är den bästa actionfilmen jag sett sen 97 (Starship Troopers). Man lyckas med att hålla högsta växel genom filmen. Jag är så glad att den bekräftar att man kan göra bra action fortfarande om man bara ger fan i testgrupper och barntillåtet. Om man bara gör en aktiv ansträngning och hyr in folk som kan göra stunts. Det är ett typexempel på vad som skulle kunna finnas idag om man använde oldschool action samtidigt som man förhöjer den genom modern teknik- inte ersätter den. Det är också en ganska skön bekräftelse på ett personligt plan eftersom den även bevisar att jag har rätt i allt jag tjatat om i tidigare bloggar. Det är inte filmen som sprungit ifrån mig och lämnat mig i ett rökmoln av nostalgi, utan det är filmen som blivit sämre medan smaken är intakt för mig. Jag är inte så gammal ändå! Tjohoo!!!

Sorry om det blev lite personligt där på slutet, men det är en blogg ändå å jag blev så jävla glad när jag såg filmen.

Nu ska jag varva ner genom att fortsätta loopa detta klipp:
https://www.youtube.com/watch?v=1DcqnkzGEFQ

Samt titta på trailern igen:
https://www.youtube.com/watch?v=hEJnMQG9ev8

Och denna fantastiska behind the scenes- film:
https://www.youtube.com/watch?v=yKAHGwCyamc

Ha det gött allesammans! Trevlig söndag! Vad tyckte ni om Fury Road?

Det är 90-tal, actionfilmen har aldrig någonsin mått bättre. Varje år i stort sett kommer det odödliga actionklassiker i filmvärlden. Tror du mig inte, här är en lista över några av dem

1990: Total Recall, Jakten på Röd Oktober
1991: Terminator 2, Point Break
1992: Resevoir Dogs, Hard Boiled (Detta är ett segt år under 90-talet mina vänner)
1993: True Romance, Jagad, Last Action Hero
1994: Pulp Fiction, True Lies, Speed
1995: Die Hard 3, Braveheart, Goldeneye, Heat, Crimson Tide
1996: The Rock, Mission Impossible, From Dusk Till Dawn, Independence Day, Eraser
1997: Starship Troopers, Con Air, Face/Off,
1998: Saving Private Ryan, Lock Stock & Two Smokin Barrels, Blade
1999: The Matrix, Fight Club

Det var bra grejer kort sagt. Det går att nämna några bra exempel varje år- men så är det inte riktigt längre. Det är tur om det blir några per decennium. Men nu när jag har ventilerat lite bitterhet så lägger jag fokuset på True Lies istället. James Camerons actionkomedi från 1994 med den alltid så fantastiska Arnold Schwarzenegger som gör det han gör bäst: Massakrerar skurkar med ett leende på läpparna.

Harry Tasker (Schwarzenegger) har ett till synes ganska vanligt liv. Bor i en trevlig villa med sin fru Helen (Jamie Lee Curtis), sin apatiska tonårsdotter Dana (Eliza Dushku) och familjens fjantiga hund. Men detta och hans jobb som dataförsäljare är blott en fasad. Egentligen lever Harry ett dubbelliv som hemlig agent (suprise) och reser världen runt på en massa topphemliga uppdrag mot elaka elakingar och dess elaka elakheter. Ett till synes vanligt uppdrag uppe i en glassig villa i Alperna gör att Harry samt hans småpuckade kollegor hamnar något väldigt stort på spåren. Ett gäng terrorister ledda av en slempropp kallad Salim (Art Malik) håller på att smuggla in kärnvapen inuti persiska antikviteter med hjälp av den förföriska Juno Skinner (Tia Carrere). Med bomberna ska de blåsa ett hål i västvärlden om inte USA lägger ner sina militära aktiviteter i Mellanöstern. Som om inte detta vore nog har Harry problem på hemmaplan med att Helen har blivit uttråkad och söker spänning i ett annars trist liv genom, vad hon tror vara, en spion (Bill Paxton). Dessa två storylines går väldigt snart samman och paret Tasker är de enda som kan rädda den civiliserade världen.

Japp, stoyn lär inte vinna priser för sin orginalitet. Den fungerar mest som en fond som man sen kan blanda in en massa roliga grejer med. Även om grunden är väldigt basic så är allt annat inte det. Jag menar, hur ofta ser man en actionladdad jakt mellan en motorcykel och en häst? Nakna Pistolen-parodin hade en gräsklippare istället för motorcykel vill jag minnas- men det är typ det. Bara den lilla scenen säger allt om tonen i filmen. Det är en blandning mellan action och komedi. Väldigt lik Last Action Hero på många vis men en betydligt subtilare metaparodi. Det mest framträdande metaskämtet är nog när en Uzi ramlar ner för några trappor, går av sig själv, och dödar alla skurkar med perfekt precision. I övrigt är det blandningen mellan pangpang och asgarv som gör detta till en minnesvärd resa. Det säger något om Camerons fingertoppskänsla som regissör när man först kan låta protagonisten flambera en massa skurkar med en eldkastare för att sedan låta tre andra ondingar möta sitt öde tack vare en pelikans förjävliga val av landningsplats. Det finns mängder av minnesvärda scener att plocka bland här. Hästen vs Motorcykel är mest uppenbar, älskar också Arnolds uppläxning av hästen efter att denne inte vågar hoppa mellan två skyskrapor. Eller varför inte när han skjuter huvudskurken, med en missil, från ett stridsplan, genom ett höghus för att sedan träffa en helikopter- med linen "Youre fired". Eller varför inte den fantastiska scenen på bron? Eller när Arnold är hög på sanningsserum och förklarar i detalj hur han ska döda sin plågoande. Eller varför inte den underhållande dansen från Jamie Lee Curtis till tonerna av John Hiatts "Alone in the Dark" (underbar låt för övrigt)? När Arnold håller på att tappa fattningen av synen och tappar inspelningsbandet med förinspelade smöriga lines med fransk accent är ett av mina favoritögonblick.Jag älskar också när han krossar Bill Paxtons (som är strålande som sliskig slusk i filmen) skalle med ett välriktat slag. Schwarzenegger och Paxton har inget vidare bra förhållande i filmvärlden verkar det som- inte minst när förstnämnda river ut sistnämndas innanmäte i The Terminator.

Det är kort å gott en actionfilm där det märks att man har haft jävligt roligt samt låtit kreativiteten sprudla. Ett sista hooray för Scwarzenegger och James Cameron som gjort så mycket bra grejer tillsammans. Ett typexempel på hur kul action kan vara utan att sluta vara en dålig actionfilm.

Vad tycker ni om True Lies? Ha en trevlig helg!

Trailer: https://www.youtube.com/watch?v=3B7HG8_xbDw
Youre fired: https://www.youtube.com/watch?v=lf3Kyv_iaNs
Arnold knockar två hundar samtidigt: https://www.youtube.com/watch?v=OhJP0lERFek
En av många skäl underhållande dansscen (varning för vuxet innehåll): https://www.youtube.com/watch?v=LkWoqRlGqNQ
Bill Paxton är inte lite slemmig vilket leder till en fantastisk smäll på käften: https://www.youtube.com/watch?v=9WRf6Q1o7PE

Då var det dags igen att nostalgiskt drömma tillbaka till actionfilmens glansdagar. Idag Robocop!

Ah Paul Verhoeven igen, troligtvis min favoritregissör bredvid Steven Spielberg och Quentin Tarantino. Holländaren som ligger bakom mästerverken Starship Troopers, Total Recall och filmen för kvällen: Robocop. Tre typexempel på scfi-perfektion. Sen gjorde han världen en tjänst med Sharon Stone i Basic Instinct. En rätt så underhållande medeltidsactionrulle kallad Flesh+Blood samt en enligt mitt tycke bra andravärldskiget-film med Black Book. Sen kan man råka blinka vid samma ögonblick som ens finger åker förbi Showgirls när man går igenom listan över Verhoevens filmer. Ytterst få regissörer har samma meritlista. Han har en tendens att nästan alltid blanda uppskruvad splattrig övervåldsaction med träffsäker satir, massor av myspys och en viss dos religiös symbolism. Inte alltid allt i samma film, men ofelaktligen några av de temana. Så vart hamnar Robocop då?

Året är framtiden. Den där speciella framtiden så som den föreställdes på 80-talet. Då bilar fortfarande troddes behålla sin kubiska form även i framtiden istället för att se ut som aerodynamiska rakapparater. Något mer som de trodde skulle vara för evigt var Detroits status som USA ekonomiska maskhål tillika skurkparadis, vilket de antagligen har rätt i. Det privata företaget Omni Consumer Products (OCP) vill bygga en ny stad över Detroits ruiner kallad Delta City men måste först röja upp bland stadens mer ljusskygga invånare. Därför ger de sig in brottsbekämparbrancshen genom sin styltiga men ascoola robot ED-209. En brottsbekämpare som inte stoppar för någonting, förutom några trappor. Dessutom kan den orsaka blodbad på grund av dålig hörsel. En mindre glitch som kanske inte alltid går hem hos vanliga medborgare.

Turligt nog finns det ett alternativ. Huvudkaraktären Alex Murphy (Peter Weller) har precis anlänt till sin nya arbetsplats hos polisen i Detroit. En arbetsplats som är nära att gå i strejk på grund av den sinnessjuka mängden brottslighet i staden som nätt och jämnt hålls samman av en, för 80-tals-action-filmer klichéartade, röststark afroamerikansk polischef. Där kastas Murphy direkt in i hettan med sin kollega Anne Lewis (Nancy Allen) för att bekämpa skurkar med fräna pistoler (självfallet två samtidigt i en biljakt- som det ska va) och one-liners som "Dead or alive- you're coming with me". Men det hela går snett. Kollegan Lewis faller offer för det gamla genitalie-distraktions-tricket och förlorar medvetandet. Plötsligt är Murphy ensam mot en hel grupp av polismördande superskurkar och det går inte så bra. En redig hagelsprakar-orkester senare så är han en blodig röra och en hårsmån från att knacka på portarna till Valhall. Men som tur är hamnar han i OCP trygga famn och eminenta läkarvård. Alla de där trasiga värdelösa människodelarna ersätts av robotdelar. Minnet försvinner likaså. Resultatet blir en skapelse som är till hälften människa, hälften robot men hundra procent snut. Murphy har via en ganska uppenbar Jebus-metafor återuppstått från de döda som cyborgen RoboCop- vars enda mission i livet är att tjäna allmänheten, skydda civila och upprätthålla lagen. Men medans han springer runt och skjuter våldtäktsmän i juvelerna så börjar hans minne återvända och människan Murphy likaså. En människa som vill ha hämnd. Kort å gott ett fantastiskt simpelt upplägg för en bra actionfilm.

Likt med Starship Troopers fungerar Robocop på två nivåer samtidigt. Dels som en jävligt bra actionfilm där det inte sparas på blodet. När ED-209 får hjärnsläpp och manglar ner en OCP-anställd i en poetisk våldssymfoni så bevisar Verhoeven styrkan med att använda icke-datagjort blod- varför kan inte han få göra en Expendables film istället för Sylvester Stallone? Det är riktigt tjusiga specialeffekter överlag även om inslagen av stop-motion på tidigare nämnda robot inte åldrats så där vidare värst jättebra. Det fungerar ändå eftersom robotar har en tendens att vara lite styltiga till naturen i filmer. Aja. När det kommer till action, det viktigaste, så ser det dock ganska fläckfritt ut. Actionscen efter actionscen dyker upp och de är ständigt underhållande- antagligen eftersom det här är så barnförbjudet som det bara kan bli. Det är som jag tjatar om hela tiden- det behövs ond bråd blodig död för att actionscener ska ha någon effekt. Och det har det. Ibland kan jag känna att actionscenerna i många filmer idag (inte minst inom serietidningsfilmer) är den minst intressanta delen och mest påklistrat eftersom det bara måste vara där. Det finns liksom ingen mänsklighet. Det enda problemet när det kommer till klassisk actionfilm-struktur är att Robocop är så innihelsicke slitstark så att det aldrig känns som om han är riktigt i fara. Han är nästan odödlig. Han är aldrig nån John McClane i Die Hard eller Indiana Jones på det sättet att hans liv aldrig riktigt är i fara. Visst blir han skjuten av tusentals skott vid ett episkt tillfälle och ser lite småvissen ut. Men mer än så blir det inte.

Detta kompenserar dock av hur fantastisk actionen är i övrigt och av den andra viktiga storynivån- satiren. Verhoeven har en stolt tradition av träffsäker och ofta humoristisk satir. I Starship Troopers finns hela tiden den obehagliga undertonen att filmen utspelar sig i en fascistisk utopi. I Robocop är det snarare i ett kapitalistiskt drömscenario där företag gör allt för att tjäna in mer pengar och makt med noll hänsyn till mänskligt liv eller känslor. Murphy blir i form av Robocop en del av det maskineriet på något vis, men sedan återkommer mänskligheten gradvis och han slutar vara en ägodel till OCP. Jag älskar konceptet med att göra galet våldsamma actionfilmer samtidigt som det finns ett sorts intelligent djup i bakgrunden. Den blir inte filosofiskt flummig eller för smart för att den actiontörstade publiken ska tappa intresset. Inte heller renodlad satir som också riskerar att flyga rakt över huvudet på actionpubliken- se Last Action Hero som typexempel. Nu låter det som jag antyder att vi som älskar actionfilm är lite småkorkade- vilket jag verkligen inte hoppas eller menar eftersom jag tillhör den gruppen själv- jag menar bara att det är inte det man generellt sett är ute efter. Och då finns Robocop, coolheten personifierad och en hejdundrande bra actionfilm och hämndstory. Lätt som en plätt. Är det bara rå action man är ute efter så får man vad man är ute efter. Och för oss som gillar satir finns det också det. De båda grejerna stör inte varandra och flyter samman på ett strålande vis.

Och det är det (plus ett enastående soundtrack, Kurtwood Smiths skurkroll, ascool design, subtila humor och effektiva tempo) som gör Robocop till en av världens bästa filmer. En film som för alltid kommer vara odödlig och därmed har noll behov av en remake. I wouldnt buy that for a dollar.

Så vad tycker ni om Robocop? Trevlig helg!

Trailern (Med Terminator-musiken då trailern gjordes innan soundtracket var klart):

https://www.youtube.com/watch?v=zbCbwP6ibR4