Ny lördag, ny film- och en av de ostigaste någonsin!

Den här filmen suger rent kopiöst faktiskt. Manuset är överallt, replikerna är galet styltiga, storyn störtfånig, fejkryskan vedervärdig etc etc etc... Roboten som en av karaktärerna får i present säger allt. Har ingen aning om hur tankarna gick där. Men av någon anledning älskar jag den.

Kalla kriget har börjat tina upp och Sovjetunionen har via sin överlägsna teknologi (BS!) lyckats träna upp ett riktigt monster till boxare, Ivan Drago (Dolph Lundgren). Även om filmen försöker förklara Dragos sanslösa kraft till modern teknologi så är jag helt säker på att karln jonglerar isbjörnar på fritiden. Anyway, sovjeterna sticker över järnridån till USA och vill demonstrera landets nya stjärnatlet i en boxningsmatch. Apollo Creed (Carl Weathers) har drabbats av åldersnoja och anmäler sitt intresse omedelbart. Till sin hjälp har han filmens huvudperson, Rocky Balboa (Sylvester Stallone). Efter att Creed har förolämpat skiten ur Drago på olika presskonferenser är det äntligen dags för match. Tjusiga damer dansar på scen och James Brown visar att han kan pyssla med annat än knark, hustrumisshandel, våld mot tjänsteman och förmodad våldtäkt. Han kan ju sjunga också! "Living in America" pumpar på högsta volym i denna episka match mellan öst och väst. Creed är kaxig som vanligt med det står snabbt smärtsamt klart att han är rökt. Drago krossar Apollos hjärna som om det vore ett ägg, det är lite som The Mountain vs The Red Viper i Game of Thrones. I sin sista minut i livet ger Apollo sin vän Rocky direkta order om att inte kasta in handduken vad som händer. Rocky gör som han säger och strax därpå är hans gamla vän död. Och det är här, bland all slowmotion, alla skrikande människor, när Drago deklarerar för världen att inget kan besegra honom som jag inte kan hålla skrattmusklerna i styr. Jag vet att det är tänkt att vara dramatiskt, men dess tramsnivå är hysterisk! Det är också typ här som filmen blir episk!

Det kickar igång när Rocky i svårmod ger sig ut i sin Lamborghini Jalpa för att samla tankarna. Kärrans V8 kickar liksom igång musiken -No Easy Way Out av Robert Tepper-. Det här är det första montaget av flera i filmen, nej den nöjer sig inte med ett. Här blandas lite nostalgiska minnen av Apollo och Rocky kramandes på stranden med förstnämndes dödsögonblick. Drago flashar också fram och tillbaka i mörkret. Budskapet är tydligt, Rocky är fast bestämd att krossa Drago. Dessutom på bortaplan, i ett snödränkt Sovjet. På juldagen. Vilket officiellt gör detta till den tredje bästa julfilmen någonsin, efter Dödligt Vapen och Die Hard.. Planet dit hinner knappt nudda marken innan två montage till avlöser varandra. Först till "Workout Song" och sen till "Hearts on Fire". Det är skräniga elgitarrer och synthar och filmen blir nästan en 80-talsparodi i sig. Båda har ett visst tema som målar upp USA som underdogen mot den teknologiskt överlägsna Sovjet (återigen- jo tjenare). Medan Sovjet pysslar med sina sladdar, löpband, datorer och vetenskapsmän i vita rockar så springer Rocky runt i naturen, hugger ved i flisor, klättrar i berg, springer i isfyllda sjöar, bär timmer etc etc etc- gammalt hederligt amerikanskt jävlar anamma antar jag.

Därefter är det dags. Väst vs Öst, Kapitalism vs Kommunism, Coca-Cola vs Vodka, Cowboyhatt vs Björnfi- okej det räcker där.

"I must break you"

Sen är det igång. Drago ser ut att ha övertaget. Rocky ser snart ut som om han blivit överkörd av en pansarvagn och blir kastad runt omkring i ringen som en vante. Men sen blir det desto jämnare. Musiken blir återigen episk och ett litet minimontage kickar igång inuti själva matchen. Den fjärde i filmen. Ronder och tänder fortsätter flyga tills den annars fientliga publiken faktiskt börjar heja på den amerikanske underhunden. Sen ligger helt plötsligt Drago i backen och Rocky vinner till rungande applåder. Sen håller vinnaren ett inspirerande tal som stoppar kalla kriget.

Så kan det gå.

Som sagt det här är en förjävligt ostig film. Jag är ärligt talat ingen större fan av Stallone- men det här är en perfekt roll för honom. Han passar perfekt som boxare, hans ökända sludder kan lätt förklaras av lite för många slag mot skallen genom åren. Dolph Lundgren fungerar också perfekt som en lakonisk och själlös robot. Varför kan inte han spela Terminatorn nån gång? Men i övrigt lever filmen på sin charm. Vad den saknar i logik (vilket är mycket) vägs upp med hjärta. Och montage, väldigt många montage. Fuck it, jag ger mig ut å springer nu- har hela soundtracket på Spotify! Är faktiskt boxare själv vilket gör filmen extra underhållande antar jag.

Adjöken! Vad tycker ni om Rocky IV?

Här är ett montage över några av montagen. Metamontage.

https://www.youtube.com/watch?v=a0KmkrMIQRc

Så du vill spela Death March?

För de som inte spenderar halva sina liv åt att spela Dark Souls eller Bloodborne så kan högsta svårighetsgraden i Witcher 3 verka lite småläskig. Så också för mig. Men eftersom jag var fast besluten att ta alla achievements i spelet så var det bara att ge sig in i det. Andra genomspelningen är märkbart svårare, inte minst för att jag blev brutalt slaktad av några mesiga ghouler inom loppet av två minuter. Men nu har jag börjat få kläm på det hela och tar mig fram i världen utan några större problem. Bara man tänker sig för. Här är lite smågrejer jag upptäckte efter att ha spelat Death March i ca 50 timmar. Kanske kan vara användbart för någon annan? Eller så är det väl saker ni redan vet. Anyway.

Quen är din vän

Efter att ha mestadels flamberat alla fiender jag träffat på den normala svårighetsgraden med Igni så har det blivit en helomställning till Quen. Det är utan tvekan nyckeln till att överleva. Ett par hugg från fienden kan få Geralt att bita i gräset så det smäller om det och Quen kan stoppa de huggen. Sen låser man upp en förbannat bra alternativ sköld som absorberar skada och gör om det till hälsa. Ett fantastiskt smidigt sätt att omedelbart få tillbaka lite livskraft vilket gör att man inte behöver spendera en förmögenhet på mat. Smidigt, kostnadseffektivt och beskyddande- allt man behöver.

Roach är fantastiskt användbar

Geralts trogna gamla springare Roach är till att börja med ganska harig. Råkar man sladda in hos ett gäng nekkers så kan han slå bakut och helt plötsligt är man rökt. Men har man investerat i några schysta skygglappar så blir han desto mer användbar. Varför? Jo eftersom man kan plöja igenom fiender och utdela hugg med en enorm skadebonus på grund av hastigheten. Detta är perfekt för att röja runt i olika bandit camps och byar packade med ghouls. Det fungerar inte allt för bra i tät terräng eller mot Alghouls som har skrikattack som skrämmer slag på hästen. Men i andra fall är detta ett bra mycket bättre alternativ än till att springa runt på marken och försöka vinna den vägen.

Places of Power

Places of Power blir allt desto viktigare i Death March då de ger dig Ability Points vilket i sin tur gör att du kan uppgradera Quen, Axii och Fast Attacks ganska omedelbart i spelet. Detta gör att man slipper levla upp genom att slakta monster utan några som helst specialattacker. Det finns en hel rad av dem i White Orchard som är lätta att få tag på.

Axii, för när du vill andas en smula

Bortsett från Quen så är antagligen Axii den viktigaste magin i Death March. Ytterligare en attack jag gav fan i på den normala genomspelningen. Men nu är det dags att släppa igni, det var kul att grilla folk medans det varade- det är dags att växa upp. Axii har tre eventuella fördelar som man behöver här. Dels gör det så man kan undvika konflikter genom att manipulera andra människors hjärnor. Dels får det fienden att stanna till vilket gör att man själv får initiativet i strid, eller bara för att andas. Sist men inte minst kan man kontrollera fienden så de attackerar sina egna- ett måste för att skapa kaos i klungor med fiender. Ärligt talat är grupperna av fiender jävligare än bara ett stort monster eftersom det blir mer att hålla reda på. Varje break man kan få är välkommet.

Snabba attacker är inte så dumt

Jag har inte använt tunga attacker en enda gång i Witcher 3, så detta var en nobrainer. Det är detta och uppgraderingen av Critical Damage som är det viktiga på den röda delen av skillstree:et.

Mutera mera

Om man kombinerar skills med mutagens av samma färg kan man få en rejäl bonus. Personligen uppgraderar jag attackskada och Sign Intensity med blåa och röda mutagens och det fungerar fint.

Crafting, olja, slipstenar, alkemi etc etc etc, viktigare än någonsin

Crafting, oljor, dekokter, alkemi är alla desto viktigare denna gång. Varenda break man kan få som sagt är värt det. Personligen fann jag att Spectre oil är direkt nödvändigt för att besegra de där förjävliga vålnaderna. Dessutom är det bra att ha någonting mot vampyrer som återgenererar hälsa i rasande takt. Då gäller det att få död på dem snabbt. Slipar dessutom svärd och rustning inför varje kontrakt. Witcher-rustningarna blir också desto viktigare. Använder en kombination mellan Feline och Griffin Armor då de speedar upp attackskadan och Sign Intensity. Samma prioriteringar som med mutagenerna kort sagt.

Tålamod, det blir enklare.

I början kan Death March verka mer jobbigt än det är roligt. Men det svänger faktiskt ganska snabbt och spelet blir enklare. Åtminstone om man investerar i Quen och Axii så man slipper köpa mat hela tiden samt får möjligheten att stå emot några slag.

Så det var lite generella tips och tankar om Death March. Spelar du Witcher 3 på det? Vad har du för upplägg?

Actionfilmsbloggen är tillbaka! Åter igen en film med James Cameron innan han förstörde filmindustrin i den tredje dimensionen.

Ellen Ripley (Sigourney Wieaver- alltid badass) har det inte lätt. Efter att ha överlevt rymdmonstret i första filmen så har hon driftat runt i ett rymdskepp mitt ute i ingenstans. I 57 år. Mycket har kort sagt hänt när hon blir upplockad av civilisationen igen. Skådeplatsen för mardrömmen i första filmen har blivit aningslöst koloniserad av ca 60-70 familjer och en katastrof är bara att vänta. Lägligt till när Ripley vaknar upp så försvinner helt plötsligt kontakten med kolonin under mystiska omständigheter- något som såklart måste undersökas. Och vem ringer man då? Jo Colonial Marines, en grupp elitsoldater bestående av tuffa machomän och ännu tuffare machokvinnor. Med en blick av järn, slogans på gigantiska vapen och svordomar som bara väntar på att lämna deras läppar. Med i gänget har vi Hicks (Michael Biehn- fjärde gången i den här bloggen), Hudson (Bill Paxton- andra gången i den här bloggen) och Vasquez (Jeanette Goldstein- första gången i den här bloggen, men Terminator 2 kommer nån gång så det blir minst en gång till). Och lite annan kanonmat. Samt Ripley som har blivit en ofrivillig expert på Xenomorphs. De sticker ner till planeten för att undersöka saken och som väntat är alla (förutom en liten flicka kallad Newt), döda i kolonin. Sen tar det inte lång tid förrän rymdmonstren är tillbaka, denna gång i stora antal och lömskare än någonsin. Ammunitionen sinar, moralen likaså, antalet soldater också och inte minst oddsen för att ta sig därifrån. Det blir en belägring som sent kommer glömmas.

Ridley Scotts Alien är en perfekt skräckfilm. Den näst bästa rysaren som någonsin gjorts efter The Descent. Så hur gör man en uppföljare på världens näst bästa skräckfilm? Man gör det till en actionfilm och sätter Terminator-skaparen bakom rodret! Vips så har man dels en perfekt actionfilm, men också en perfekt uppföljare. Man tar några grundläggande koncept från första filmen och utvidgar universumet. Det finns så många ikoniska saker i den här filmen som gör att den står på egna ben. Alien-drottningen, Colonial Marines, Smart Guns. De byter till och med genre. Det är fräscht! Ikoniska scener är det inte ont om heller, powerloader vs Queen Alien, turrent-scenen - fan vad bra det är. Dessutom innehåller filmen en massa paralleller med Vietnamkriget vilket erbjuder lite mer djup. Bortsett från att uniformerna är väldigt lika så finns också temat med att en massa soldater luras ner till en köttkvarn på grund av deras överordnandes futtiga ambitioner och bristande sympati för mänskligt liv. Det gör att filmen får några skurkar (Burke) utöver Xenomorphesen. Tempot är fantastiskt rakt igenom och det finns alltid en känsla av att alla kommer bli slaktade. Det är ett sinnessjukt underläge. Eftersom karaktärerna är lätta att gilla så bryr man sig om dem och spänning uppstår. Detta är en basic grej som jag önskade att George Lucas fattade när han snickra ihop Star Wars-prequelsena. Sorry jag tar varje möjlighet jag får att racka ner på honom! Speaking of which....

Specialeffekterna är helt jävla lysande om man bortser från när några farkoster åker genom rymden. Salige Stan Winston visar återigen hur fan man gör ordentliga praktiska effekter och varför de är överlägsna allt som kan kokas ihop i en dator. Allting som involverar utomjordingarna ser helt strålande ut, allt ackompanjerat med fantastisk design och framförallt ljud. Kan inte någon vapentillverkare se till så att det blir indsutristandard med Pulse Rifle-ljudet till vapen? Alla dessa detaljer demonstreras i all dess skönhet i och med Xenomorph-drottningen. Jag vet att jag tjatar om sånt här och det är inte för att jag ogillar specialeffekter i datorn- jag bara älskar hantverket med praktiska effekter, fiffigheten. Utöver att det drar fram bättre prestationer från skådespelare så brukar jag fundera på hur fan de gjorde saker å ting. Lite som BB-8 i kommande Force Awakens, den saken trotsar fysikens lagar. Längtar efter Behind the Scenes-klippet.

Var va jag? Just ja, Aliens är fantastisk- se den! En film jag älskar lika mycket som första filmen- men av helt olika anledningar.

Ha en bra kväll allesammans!

Trailern

https://www.youtube.com/watch?v=XKSQmYUaIyE

Den fantastiskt simpla, men effektiva turrent scenen

https://www.youtube.com/watch?v=HQDy-5IQvuU

"Practical Power Motherfuckaaah!!!!

Ostlördag utgår denna lördag. Gick på ren impuls å såg Jurassic World istället. Och är nöjd.

SPOILERS SPOILERS SPOILERS SPOILERS!!!!

Trailern satte upp många röda flaggor
Vid första trailern var jag långt ifrån optimistisk. CGIn var tafflig, Pratt såg humorlös ut, hela trailern kändes extremt överexponerad och allting kändes ganska platt. Sen piffades specialeffekterna upp och jag blev något mer hoppfull om än fortfarande pessimistisk. Till skillnad från en del andra störde jag mig inte alls på att de försökte tämja Velociraptorer eller kokade ihop en egen dinosaurie. Jag tyckte det var en ganska intressant spinn på originalkonceptet- faran med att leka gudar. Nu tycker jag förvisso att om vi kan återuppliva dinosaurier, mammutar och drontar så kör påt- men det fungerar bra som tema i filmen.

Bra CGI och ett par bra karaktärer gör att det håller!
Så nu har jag sett filmen. Trots kass 3D är jag väldigt överraskad. Visst är kanske 95% av dinosaurierna CGI och det kommer aldrig slå praktiska effekter. Jag uppskattar att de använda sistnämnda vid en del nära scener- det behövs inte så mycket mer faktiskt för att man ska börja tro att de är på riktigt. Sen var jag ingen fan av de båda bröderna som får på tok för mycket tid dedikerat till dem. Jag älskade dock när de precis anlände till ön och musiken (som är fantastisk) pumpade igång. Då kände jag mig ungefär som den mindre broderns karaktär. Däremot Pratt och Dallas Howard hade faktiskt en överraskande skön kemi. Jag gillar Claires transformation från en stram affärskvinna som gör allt enligt regelverket för att sedan ränna framför en T-Rex. Det är karaktärsutveckling. Pratt är, trots trailerns porträttering, ungefär lika charmig som vanligt. Jag vill faktiskt att han ska spela Indiana Jones nu, tror faktiskt det skulle fungera helt fantastiskt. Ge karln en fedora. De två lyfter filmen tillsammans med killen i kontrollrummet som i princip spelar alla oss som var lite bittra på trailern. Det kändes som skaparna lite kaxigt skrapade ihop all kritik till en karaktär. Gjorde de det efteråt eller förutspådde de kritiken? Antagligen sistnämnda. Han sitter med en Jurassic Park- tröja å gör sig lustig över den genmodifierande dinon och pratar om hur allt var bättre förr. Jag tror det här var ett sätt att bita tillbaka mot all kritik de förutspådde- jag gillar det. Där fick jag.

Sämsta karaktären var nog faktiskt Doktor Wu från originalfilmen. Vad pysslade han med? Det kändes inte som han hade någon riktig funktion och allt var väldigt överspelat enligt mig. Sen fanns det någon generisk skurk också. Inget å hänga i julgranen, men till skillnad från Jurassic Park 3 fanns det någon åtminstone.

Storyn är har både toppar och dalar.
Så storyn då? Jovars. Forskarna på Jurassic World har tagit Velociraptor och T-Rex-DNA samt blandat ihop det med lite annat smått och gott för att göra ett riktigt monster som ska locka folk till parken. Att dinosaurier vandrar på jorden för första gången på 65 miljoner år är en nyhet som lägger sig snabbt. Vilket om det vore sant innebär att mänskligheten suger. In träder Indominus Rex, en hyperintelligent bjässe med elakt lynne och en fäbless för att döda saker enbart för att det är kul. Fanskapet lyckas fly och lik-taxametern börjar ticka. 20 000 människors liv står på spel. Sen måste den stoppas med all ammunition och alla Velociraptorer man kan skrapa fram. En rätt effektiv story kort sagt om överlevnad, en kraftfull katalysator om man använder den rätt. Samt får det att framstå som om karaktärernas liv är i fara. Och det var bättre än jag trodde för en PG13 film. Folk dör och det är lite blodstänk här å där. Detta är en av anledningarna att jag inte är en kolossal fan av Marvels filmer. Bättre en DC, visst, eftersom det finns karaktärer man kan tycka om- men inget står någonsin på spel. Man vet att alla kommer klara sig i åtminstone några filmer till. Därför har jag aldrig tyckt att en enda Marvel film har varit spännande (men kul och välskrivna!). Jurassic World undviker den fällan något sånär.

Jag var ingen fan av sidostoryn om att utveckla dinosaurierna till vapen. Det var bara överflödigt och generiskt. Det hade nog varit bättre om den inte var där alls. Sen det att Indominus kunde prata med Velociraptorerna var lite sådär. De var verkligen ute på tunn is där. Och mer blir det...

Slutet, fanservice med extra ost

Jag gillar att filmen innehöll flera referenser till Jurassic Park. I slutet blev det ren och skär fanservice. Det kändes helrätt att de plockade fram Tyrannosaurusen från första filmen för att plocka ner Indominus några steg från näringskedjan. "Fuck Yeah" var den spontana reaktionen. Visst kändes det lite weird att han samarbetade med Velociraptorerna och allra värst var det när de gick skilda vägar. Det var extremt ostigt och det känns som om de båda skräcködlorna skulle hoppa upp å göra en highfive efter att de besegrat det genmodifierade kräket. Sen skuttade Tyrannosaurusen upp och vrålade över den ödelagda parken och allt kändes rätt igen. Bortsett från att det blev lite väl cheesy på slutet så tyckte jag att den sista halvtimmen var strålande!

Mitt slutbetyg
Kort sagt var jag positivt överraskad. Den var klart bättre än 3:an. Men jag sätter den efter första Jurassic Park (givetvis) och Lost World. Ja jag gillar Lost World skarpt, trots gymnastikuppvisningen. Jeff Goldblum + Julianne Moore vs två T-Rexar är awesome. Varför hatar alla den filmen?

Jurassic Park: 10/10
The Lost World 8/10
Jurassic Park III 5/10

och Jurassic World 7/10

Kan jag få Operation Genesis 2 nudå?

Vad tyckte ni om filmen?

90 timmar tog det för mig att klara av CD Projects mästerverk Witcher 3. Tänkte summera lite tankar i punktform.

Det bästa RPGt någonsin, med gigantisk marginal

Tidigare vidhöll jag att Witcher 2 var långt mycket bättre än allt vad Bethesda och Dragon Age har gjort. Förstnämnda konkurrenten spelade dock lite i en egen liga med sin öppna värld så det var lite svårt å jämföra. Men nu är det inte det, Witcher 3 lägger ribban för hela genren.

Musiken, ljudeffekterna och grafiken är en klass för sig

Visst grafiken har blivit nedgraderad för att hålla jämnare kvalité med konsolvarianterna- MEN det hindrar inte det faktum att the Witcher 3 är det snyggaste RPGt genom tiderna. Vid flera tillfällen har jag varit tvungen att stoppa min tappra springare Roach bara för att insupa atmosfären. Ljudet är likaså fantastiskt. Musiken är fantastiskt vacker och får hjärtat och motivationen att vakna till liv ytterligare. Actionmusiken gör alltid att jag är taggad i strider och krogmusiken gör att jag alltid blir sugen på Gwent. Har stött på några enstaka buggar med fruktansvärd pop-in och vissa människors huvuden har svävat omkring i städerna. Utan att jag gjort något för att orsaka det! Dessa dyker mest upp när jag startar spelet (verkar som det inte laddat ordentligt). Sen senaste patcherna har det dock flutit på utan problem.

Gwent

Bästa minispelet i ett spel någonsin. Beroendeframkallande är bara förnamnet.

Storyn och sidouppdragen

Att hålla intresset uppe för storyn i 90 timmar är ingen liten utmaning, men de lyckades. Bethesda har aldrig lyckats med det för mig, tvärtom är mina lyckligaste minnen från deras spel när jag råkar skapa egna storys medan jag utforskar deras fantastiska världar. Bioware lyckades med Origins, däremot kändes Inquisition som en bra story som någon drämt en hammare på. Det var utspätt med så mycket filler av värdelösa sidouppdrag å grejer som uppenbarligen bara var där för att dryga ut speltiden. Istället för att ta den enkla världen med några ansiktslösa fetchquests så har CD Project arbetat i sitt anletes svett för att få sidouppdragen att bli roliga. De tar nästan alltid oväntade vändningar, kan få långväga konsekvenser för mycket större storys. Jag älskar monsterjägaruppdragen då man metodiskt måste planera varje attack minutiöst. Det är genomtänkt. Huvudstoryn i sig kommer jag inte gå närmare in på eftersom det finns så många spoilers, men det kändes verkligen som storyn blev ett resultat av allt jag gjort i spelet på ett rättvist sätt. Mitt slut blev kanske inte det bästa för hela världen- men det var på ett personligt plan så bra som det skulle kunna vara.

Fokuset på storyn fick mig att tänka mer på Red Dead Redemption än någon av RPG-konkurrenterna. Fast i en setting som jag personligen gillade mer samt bättre story. Inte en liten bedrift att köra om Rockstar direkt.

Oväntat rolig dialog

Spelserien har haft några drag av torr humor tidigare, men nu är den desto mer framträdande i dialogerna. Den går från mörk till torr till bisarr till ironisk hela tiden. Dialogen är genialt skriven. Vilket var lite av en överraskning för mig.

Ciri

Vid några tillfällen byter man perspektiv från Geralt till Ciri och varje gång är det en ren fröjd. Geralt framstår som ett klumpigt kylskåp i jämförelse mot Ciris sinnessjukt snabba attacker. Det är en powertrip varenda gång. Jag älskar Ciri, hon är badass, lätt den vassaste krigen i hela världen. Intressant ur både ett storymässigt och porträtterande perspektiv. Skulle hemskt gärna se att nästa möjliga spel handlade om henne, även om hon är overpowered som sjutton.

Tywin Lannister

Charles Dance är en strålande skådespelare, perfekt som skurk. Både som Tywin Lannister i Game of Thrones och i den sorgligt underskattade filmen Last Action Hero. I Witcher 3 är han inget undantag heller som kejsaren för imperiet Nilfgaard. Han är inte serietidningsond utan pragmatisk, kalkylerande och inte onödigt ondskefull- vilket gör han intressantare än om han bara ville ta över världen. Under flera gånger i äventyret funderade jag nästan på han egentligen borde vinna. Speciellt när alternativet är Radovid.

Långtgående konsekvenser

Flera konsekvenser utav ens val har stora konsekvenser som inte märks på evigheter. Det är förbannat coolt hur de har så många bollar i luften hela tiden utan att tappa några.

Lite negativt då...

Det här spelet är ett referensexepempel på ett 10/10 spel. Jag var en av de som nog undrade hur mycket det är som krävs för ett 10/10-spel när detta fick 9/10 av gamereactor. Speciellt jämfört med Skyrim som saknar en bra story eller minnesvärda karaktärer. Det borde vara basic för ett RPG vid sidan av en fängslande värld. Men det är en smakfråga såklart. Vissa grejer var jag kanske inte så stor fan av i spelet- här är några småsaker!

Actionen var i början väldigt klumpig och frustrerande. Men efter att ha uppgraderat svärdsskillsen lite så flöt det på desto bättre. Men Witcher 3 gör lite som sina föregångare och är svårare i början än i slutet. Jag är ingen fan av fistfightingsystemet då det oftast är på för små arenor och på tok för svårt. Jag gillar inte heller storybitarna på laddningsskärmarna som bara upprepar allting gång på gång (eftersom jag mest gjorde sidostorys). Jag gillar inte att man kan missa flera Gwent-kort vilket gör det omöjligt att ta den achievementen. Dessutom gillar jag inte när ljus står framför uppdragsgivare då det är samma knapp för att tända ljusen som för att prata. Jag hade gärna sett mer av Triss. Sen vart fan är Saskia? Skulle gärna vilja ha lite payoff från det eftersom det var en central del av tvåan. Men i övrigt hade jag inte mycket att klaga på. Roach är något av en dummy också å har en tendens att fastna på lite väl mycket geometri.

Så det var lite tankar om det hela. Det här är nog bland de fem bästa spelen jag någonsin kört bredvid Half-Life 1-2, Last of Us och Symphony of the Night. Nu kommer jag ge mig på den svåraste svårighetsgraden å köra om spelet. Har redan testat lite och det är mördande svårt. Men tillfredsställelsen att klara av det blir så mycket högre. Goa grejer.

Så vad är era tankar om spelet nu då när ni hunnit köra en del?