Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Dutch
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Mannen bakom Darth Vader

Jag låg och nattbläddrade Netflix i helgen. Som alltid på jakt efter någonting att se innan sängdags och hittade dokumentären "I Am Your Father" och tänkte "vattdahella" (som förövrigt är ett uttryck min femåriga son konstant slänger sig med) och tryckte igång skiten. Jag gillar ju dokumentärer och Star Wars, så hur kan det gå fel?. Jag hade lite koll på grunden innan, jag vet vem David Prowse är och hur han blev snuvad på slutscenen i sista filmen i originaltrilogin. Beskrivningen för dokumentären på Netflix löd: "Denna film berättar historien om den otursförföljde David Prowse..." Otursförföljde tänkte jag, det blir säkert smaskigt. Det jag istället fick se var en snyftig berättelse om en man som var uppenbart svår att jobba med, helt vinklad till att gubben Lucas och i stort sett hela Lucasfilm var mycket onda människor och att herr Prowse bara var ett offer för hemlighetsmakeri.

Jag tror (för jag vet ju faktiskt inte) att han hölls utanför vissa specifika händelser i filmerna just för att han konstant läckte saker till pressen - även om dokumentären gärna gör allt för att dementera det. Att Lucas inte ville ha hans nuna under respiratorn i den slutgiltiga scenen i Return of the Jedi för att han inte var tillräckligt gammal är i min bok helt och hållet acceptabelt. När sedan dokumentären i stort sett handlar om att de ska hylla karln genom att låta han spela in den scenen igen men gör det utan tillåtelse från Lucasfilm (vilket då betyder att vi som ser dokumentären inte får se resultatet) känns hela projektet som en kladdig pojkdröm där filmskaparen Marcos Cabotá mest påminner om ett nervöst fan. Vattdahella, säger jag.

Ingen Prowse här inte.

Skillnaden mellan Horizon: Zero Dawn och Mass Effect: Andromeda

... är såklart massiv, fast ändå inte. Hade du frågat mig i början av året om vilket spel som skulle bli bäst av Horizon: Zero Dawn och Mass Effect: Andromeda hade jag skrattat lite hånfullt och direkt börjat prata om hur ruttet Horizon verkligen ser ut. Tji fick jag. Jag tänker återkomma med mina samlade tankar om Andromeda lite senare i veckan och istället göra en direkt jämförelse med Horizon. Båda spelen lider av rätt taskigt animationsarbete, det vet vi. I alla fall på spelets karaktärer. Men där Scott Ryder mest känns som en stendöd plastgubbe utan liv i ögonen är Aloy mer som en levande plastkvinna - och den skillnaden är enorm när man väl spelar. Se bara på bilden nedan.

Som du säkert redan vet är både jag och Lisa ganska besvikna på Mass Effect: Andromeda trots en del kvalitéer, Horizon blev det bättre spelet och jag gråter inombords.

PLAST!

Horizon: Zero Dawn är verkligen döläckert

Jag har inte spelat särskilt mycket, egentligen, Zelda och Mass Effect har kommit i mellan. Men hittills är jag inte stormförtjust i Horizon. Det beror mer på mig än på spelet dock - jag är så trött på öppna världar med hundratals menlösa uppgifter att jag storknar. Men! Det går inte spela det här spelet på en Playstation 4 Pro utan att bli imponerad över det grafiska. Att det dessutom är helt öppet gör det bara mer imponerande. När Aloys hår rör sig i solnedgången tappar jag handkontrollen i golvet och sitter mest och stirrar på skärmen av häpnad. Det är verkligen döläckert.

Mass Effect: Andromeda är makalöst fult

Jag är cirka 30 timmar in i Biowares senaste rymdsaga och det finns mycket här för fans av serien att se fram emot. Jag har flirtat med med utomjordingar, stått och spänt mig på bryggan ombord på mitt rymdskepp och utforskat planeter som en dåre senaste dygnet. Och haft kul. Jag har egentligen ingenting mer att säga om det förutom att spelet är hiskeligt fult. Vi pratar alltså Playstation 3/Xbox 360-klass på grafiken på sina ställen. Det är synd, jag hade definitivt väntat mig mer på den fronten, faktiskt. Men man kan inte få allt här i livet, antar jag? Bilden nedan är från Playstation 4 Pro-versionen av spelet och visst ser det allt annat ut än "Pro"..

Bilden är inte densamma som när bloggen postades..

Zelda Souls: Breath of the Dead

Breath of the Wild-spoilers kan förekomma.

Jag ställer mig i ledet och skriker det från bergstopparna: Nya Zelda är makalöst på alla sätt och vis. Någon djupare analys än så tänker jag vänta lite med, du är säkerligen trött på att läsa och höra samma saker just nu oavsett. Istället tänkte jag snabbt beskriva en av ändringarna som ställer hela spelserien på kant, nämligen svårighetsgraden. Zelda: Breath of the Wild är riktigt utmanande på sina håll och det på ett sätt som får hela rasket att kännas riktigt fräscht. Nintendo litar helt på att du har koll på din egen utrustning, ser till att du har vapen så du klarar dig och att du har varit uppmärksam på vilka ingredienser du behöver för att koka ihop de bästa maträtterna och dryckerna. Bossarna påminner mig ibland om Dark Souls och dess trial and error-liknande upplägg och det är detta jag vill visa upp med ett hemmapulat videoklipp. Givetvis förekommer det spoilers för den känslige.

Jag dör, dör och dör.