Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Det är inte kul att spela Overwatch längre...

Missförstå mig rätt. Overwatch är riktigt roligt och ytterligare ett bevis på att Blizzard kan totaläga en hel genre på första försöket, om de bara vill. Jag har spelat det hyfsat regelbundet sedan det släpptes, både på PC och Playstation 4. För någon vecka sedan fick jag nog av hatet...

Jag är en okej Overwatch-spelare, inte MLG-1337-PR0 som Aldin - men helt okej. Brukar rocka Mercy och ha en bra upptid, för det mesta. Jag brukar variera mellan quick play och competitive med varierande resultat. Det som fick mig att avinstallera spelet i rent vredesmod var att många spelare är rent av elaka. Riktiga svin. Nu är inte jag särskilt lättpåverkad av internethat men det finns människor som kan ta illa vid sig på riktigt, jag har varit med om matcher i Overwatch (på PC) där spelare i mitt egna lag har bett mig att hänga mig själv i sladden till min mus, köra min bil i en bergvägg eller på andra sätt upphöra att existera. Varför? Jo, för att jag inte hade min ultimate-förmåga redo vid ett visst tillfälle, exempelvis. Jag spelar för att ha kul, det där är inte kul. Blizzard har fått mycket kritik just för att rapporteringen av andra spelare har skötts dåligt, men det ska tydligen bli bättre, sägs det.

Jag avinstallerade det från min PC och spelar nu bara på Playstation 4 och där är det ljusår bättre. Mycket på grund av att textchatten saknas, antar jag. Jag vill kunna hoppa in, spela fem-sex matcher och ha kul med de personerna jag spelar med om jag inte går in med ett gäng vänner. Det är liksom den grundläggande anledningen till att jag spelar online.

Utan att låta som moralfarsan numero uno här: Var trevliga mot folk online, allt blir roligare då.

Recensionen av Hellblade: Senuas Sacrifice...

Jag spelade klart Hellblade igår, på kvällen, och har börjat plita ner recensionen. Den dyker upp på tisdag klockan 09:00 och det vill du såklart inte missa. Jag kan inte berätta särskilt mycket om spelet men om du vet med dig att du gillar äventyrsspel och nordisk mytologi kanske du ska hålla lite extra utkik. Jag kan dock bjussa på en tjusig bild jag tog med spelets fotoläge. Det är direkt från spelet, inte från en mellansekvens.

Recensionen och spelet kommer på tisdag.

MÅNGA DREADLOCKS!

South Park: The Stick of Truth...

Mycket hett att skriva om ett spel som är fyra år gammalt, Kim. Bra bloggmaterial. Jag veeeet. Jag är supersen till festen, så sen att alla andra har gått hem och det skäms jag för. Igår rullade eftertexterna till The Stick of Truth och satan vilket spel det var. Inte briljant, absolut inget mästerverk. Men det känns och syns att det är skapat med 1000% ren kärlek. Det återspeglas nästan i varenda liten del och det var länge sedan jag blev road på det sättet jag blev av ett spel. Och då är jag inte överdrivet förtjust i South Park-humorn till att börja med.

Men, när abortscener, samlagsscener, vättar och utomjordingar alltihopa blandas ihop till ett spel på tio timmar går det inte göra annat än att tokflabba så svetten lackar. När jag mötte den första nazizombien och den pratar med inspelad Hitler-röst trodde jag att jag skulle kväva mig själv med min egen tunga, så kul var det. Spelet i sig lider av lite problem med tempot och ett par delar känns mest som fyllning, men kul. det är det.

Här är min Sir Douchebag. Komplett i operationskläder.

Splatoon 2 krossar alla mina förväntingar

Jag spelade aldrig det första spelet. Inte en enda gång faktiskt. Intresset för tvåan har mest legat i att jag vill ha någonting nytt att spela på min Switch och inte så mycket på spelet i sig. Efter att ha spelat förhandstesterna vid två separata tillfällen har jag blivit mer och mer sugen och efter det att spelet släpptes för en dryg vecka sedan har jag spelat som besatt. Som en galen människa, nästan.

Varför har ingen berättat för mig att Splatoon är beroendeframkallande? Jag och min Switch har levt i symbios flera dagar i sträck nu. Jag har spelat i soffan, i köket, i sängen, på toaletten och när jag borde ha jobbat. Och haft riktigt roligt. Jag har hittills tillbringat mest tid med att spela mot andra spelare och knappt rört kampanjen. Jag har även hunnit med ett par rundor i Salomon Run-läget, som faktiskt är överraskande kul. Kort sagt: Har du en Switch, köp Splatoon 2. Slut på meddelande.

Är Game of Thrones en av världshistoriens sämsta serier?

This post is tagged as: Game of Thrones

Jag har tidigare påpekat att den första säsongen av Game of Thrones är långsam, tråkig och rätt dålig. Vid tre olika tillfällen har jag försökt komma in i det, försökt förälska mig i världen och karaktärerna men aldrig kommit längre än till avsnitt två. Nu har jag dock faktiskt sett hela första säsongen. Alla tio avsnitt. Det var plågsamma timmar och sällan har jag behövt hålla mig så koncentrerad på en serie för att inte tappa fokus och börja göra annat. Alla jag har pratat med har sagt saker i stil med "Det blir bättre, du behöver bara ta dig igenom starten". Det är inte ett dugg sant. Inte i den första säsongen i alla fall.

Tråkiga karaktärer, slarvig uppbyggnad av världen och skådespelarinsatser (Dinklage, jag kollar på dig) som påminner om svenska Skilda Världar eller Tre Kronor i en salig soppa av trista intriger och ointressant maktspel. Hur i hela fridens namn kan serien snitta 9,5 på IMDB? Det är helt uppåt väggarna märkligt det. Jag ska fortsätta mig igenom säsong två, försöka liiiiite till men blir det inte bättre kommer jag stänga av, säga upp mitt HBO Nordic-konto och aldrig se tillbaka. Game of Thrones säsong ett får 4/10 i betyg av mig. En svag fyra.

Peter Dinklage - 1/10.