Jag gillar licensspel

På senare tid har jag likt ett litet glin med happy meal-kartong på huvudet fallit hals för en medioker produkt, bara för att jag gillar varumärket.

Jag laddade hem Castlevania Puzzle: Encore of the Night till min gamla slitna Ipod Touch för ett par veckor sedan. Och sen dess har jag spelat det på varenda buss och tågresa jag gjort. Trots att det verkligen inte är speciellt bra. Snarare upprepande och mediokert. Ett spel bland alla andra halvdana pusselspel om det inte vore för temat.

För trots att spelet kretsar kring de brukliga små färgade blocken så är en mycket omtyckt byggnad egentligen i centrum. Man traskar sig helt enkelt igenom hela gamla klassiska Symphony of the Night. Pusseldueller mot bossar och vanligt småpatrask. Samma musik och samma korridorer, men med pussel istället för action.

Encore of the Night är inget dåligt spel. Men det är sämre än Meteos och det är sämre än Lumines. En närmare jämförelse är väl Puzzle Quest. Även där står pusselvania sig slätt. Ändå är lockelsen från originalspelet så stor att jag är klistrad.

Det är alltså mycket få skillnader på mig och en unge som sett filmen, lekt med leksakerna och därför MÅSTE ha spelet.