Ångesten över att vara uppkopplad

Har suttit och kört lite bil idag, på Xbox 360. Jag är hemskt dålig. Så var det aldrig förr.

När jag var liten var jag världsmästare på spelet Tetris. Det fanns ingen levandes människa som kunde plocka högre poäng än mig i fyrkantsstapling. Men det var långtifrån min enda talang. Jag kom längst i Bomb Jack, var den enda som klarade Another World och knäckte fullständigt allt och alla i MS Röj. Mina reflexer var snabbast, mina kunskaper var djupast och jag var kung på problemlösning. Erövringarna fortsatte. Jag var den enda, som någonsin klarade alla "special" världarna i Super Mario World. Ingen annan hade så fantastisk koll på Mario.

Nålen som spräcker Illusionen heter naturligtvis uppkoppling. För jag kan piska tre "casual gamer"-vänner hur lätt som helst i mitt vardagsrum. Men när jag får placering 100 000-något efter att ha kört mitt livs bästa lopp på Colin Mcrae Dirt till Xbox 360 så inser jag mina begränsningar.

Spel brukade vara en höjare av självförtroende. Att få vara riktigt bra på något. Idag ser det annorlunda ut. Jag gillar inte förändringen. Så jag väljer att handikappa min 360 genom att inte köpa guldkonto. Och jag har exakt noll vänner på min Wii-lista. Det är min bubbla, där trivs jag bäst. Här skall fanimig inte komma någon och mästra.