Patapon efter några timmar

Jag lovade komma tillbaka med intryck från Patapon. Det dröjde tyvärr, min flygrädsla hindrade mig från att ge spelet den uppmärksamhet det förtjänade. Satt och svettades över luftgropar och kunde inte alls koncentrera mig på rytmisk krigsföring. Men nu är jag hemma, har spelat mer och tänkte dela med mig lite, för er som är intresserade och inte importerat än.

Patapon ser underbart ut i rörelse. Precis som förväntat. De små krigarna som slåss för ens sak (riktigt vad det är vi slåss för, är fortfarande höjt i dunkel) är supercharmiga små stressade krigsälskande galningar. Tillsammans utgör de en liten armé som följer dina rytmiska kommandon på ett ypperligt sätt.

Du trummar en snutt, de utför något medan de sjunger samma snutt. Du trummar en ny snutt och de följer. En lång melodi som inte bryts förrän banan är slut. Förvånansvärt svårt, faktiskt. Krigarnas sätt att sjunga svaret på mitt trummande förändras ibland och jag blir förvirrad och tappar takten.

Patapon är större och svårare än vad jag trott. Det är också mig veterligen det enda PSP-spelet där det nästan krävs att man stampar takten med foten medan man spelar. Recension kommer, men jag måste spela en del till först.

Pata pata pata pon!