Extrema motpoler

De två senaste spelen jag lirat igenom för att recensera har varit varandras motsats i princip allt. I fredags gav jag No More Heroes till Wii betyget åtta. Jag spelade otroligt långa pass No More Heroes för att försöka upptäcka så mycket som möjligt. Wii-arm var ett faktum. Spellycka också.

Det andra spelet, som jag nyss spelat färdigt och sitter som bäst och formulerar en recension om är Soldier of Fortune: Payback, ett actionspel till Playstation 3. Att spela dessa två spel efter varandra förstärker mina åsikter om båda spelen, eftersom skillnaderna då framtyder så tydligt.

Det ena är originellt, det andra ser ut precis som alla andra spel i genren. Det ena gör något nytt, det andra ger en slät spelupplevelse. I det ena är all action fyndig, stilfull och riktigt rolig att genomföra. I det andra är all action standard och blir snabbt långtråkig.

I det ena spelet rullas samma långtråkiga historia upp. En amerikansk antiterrorist som skjuter allt med utländsk brytning och räddar dagen. I det andra berättas en historia som inte liknar något annat i spelsammanhang. Fantasifull, humoristisk och cool.

I den ena är huvudpersonen en otaku-knäppgök med söt huskatt, massor av samlarfigurer på väggarna och en livsfarlig ljuspistol han köpt på nätet. I den andra är huvudpersonen samma amerikanska machomumlande legosoldat som vi sett tusen gånger innan.

Utan att avslöja vilket betyg jag ger Soldier of Fortune: Payback i förtid, kan jag i alla fall avslöja att jag tycker det är ett riktigt trist spel. Det är alltså ingen som helst tvekan vilket av spelen jag haft behållning av.

Det är tur att en del spelskapare har ambitioner att utveckla och förnya spelmediet och ge oss upplevelser ut över det vanliga. Andra sysslar mest med att ge amerikaner den adrenalinkick de verkar få så fort de får sikta på en terrorist i turban. Sällan har denna skillnad framträdigt så tydligt som efter att ha spelat No More Heroes och Soldier of Fortune: Payback på kort tid.