Som att komma hem till blodsplatter

Har nu spelat lite drygt hälften av Dead Space 2 (recension kommer senare), och jag kan inte låta bli att känna mig som om jag dykt ner under havets yta igen och stapplar omkring i Bioshocks undervattensstad Rapture.

Det är detaljerna som gör det. För även om The Sprawl är en rymdstation med ordentlig Dead Space-estetik så är känslan som förmedlas genom detaljerna oerhört Rapturianska, om man nu kan säga så. Det är melodierna när man går förbi en sönderbruten affär. Det är resterna efter vad som en gång var ett fungerande samhälle och det är affischerna som vittnar om en tid före sönderfallet.

Detta är för min del oerhört positivt och fyller mig inte bara med Dead Space egna obehagskänslor, utan även en touch av de känslor som Bioshock förde med sig. Vänta bara så dyker Sander Cohen upp, och gör en installation av Necromorphs.

Att möta Rapture i rymden känns lite som att komma hem, fast med den obehagliga aspekten att ens hem är totalförstört och fyllt med blodsplatter och läskiga rymdzombies.

Som en vanlig lördagskväll med andra ord.