Svenska
Blog

Resident Evil 6: Älskar/älskar inte

Här mina intryck från min tid med Resident Evil 6. Det blir mycket babbel, så hatar du väggar av text borde du vända om. Annars så lär du finna en detaljerad analys av allting i spelet här, och förhoppningsvis kommer du veta om det är något för dig eller inte när du väl har läst klart.

Jag har skrivit om Resident Evil-serien otaliga gånger i den här bloggen. Jag har till och med listat de 15 bästa fienderna i seriens historia. Jag älskar Resident Evil. Spelserien har varit en del av mitt liv som gamer sedan jag var 9 år gammal, och det enda jag egentligen har gemensamt med min styvfar är att vi gillar den här sortens spel. Jag sitter alltid bredvid honom i soffan när han spelar Resident Evil. Förr i tiden var det för att jag var intresserad, men nu för att jag tvingas ta över handkontrollen när det blir för stressigt.

Jag visade upp Resident Evil 6 för honom igår. Han tappade hakan. Han tyckte att det var som en välproducerad Hollywood-film. Det såg fantastiskt ut. Men det såg också ut att vara alldeles för mycket för honom. Han har alienerats av de senaste Resident Evil-spelen. Jag misstänker att många andra här på Gamereactor befinner sig i samma sits, men personligen så har jag ingenting emot den här sortens utveckling. Jag känner att spelserier måste förändras för att fortsätta vara relevanta.

En gång i tiden hatade jag Capcom för att de gjorde Resident Evil 4 mer actionorienterat, men sedan dess har jag insett dess genialitet, och det ha lett till helt nya kärleksförklaringar. Jag gillade även Resident Evil 5 riktigt mycket. Men hur ligger det till med sexan då? Spelet har sågats av många speljournalister världen runt. Jag förstår dem till viss del, men jag känner också att de är alldeles för hårda mot spelet. Jag har blandade känslor helt enkelt, och här kommer de:

Vi kan lika gärna börja med storyn antar jag. Tidigare har dessa spel setts som thrillers, men idag är de snarare som explosiva actionfilmer med snuskigt hög budget. Umbrella, dess anställda, Raccon City och t-virset är historia. Nu handlar det istället om biologiska vapen som säljs på svarta marknaden och används vid krigsföring och terrordåd. Jag tycker det är en logisk och spännande utveckling.

Storyn i Resident Evil 6 lever dock inte upp till sin potential, och mycket har att göra med berättandet. Spelet är uppdelat i fyra kampanjer, och medan man i tidigare spel fick ett överflöd av information serverat på ett fat så är det bara en massa fragment här som man tvingas sätta ihop själv. Det snackas om det nya C-viruset, men man får aldrig veta vad det är för något, vem som skapade det och varför. Det snackas om terrororganisationen Neo-Umbrella, men ingen i spelet verkar vara intresserade i att ta reda på vilka de är.

Storyn i dessa spel har alltid varit töntig och uppblåst, men det jag gillar med den är att den tar sig själv på väldigt stort allvar hela tiden. Resident Evil gillar att suga in spelaren i sin värld genom att ha en massa föremål och dokument som kan hittas. Jag gillar den här sortens samlarföremål, då det ger spelvärlden ett större djup, och det gör också fienden i nästa rum till något mer än simpel programmeringskod. Fienden förvandlas till en riktig person som kanske skrivit om sin förvandling i en dagbok, eller en stackars försöksperson som utsatts för värre saker än vad spelaren ens kan föreställa sig.

Den här typen av dokument återvänder i Resident Evil 6, men utanför själva äventyret. Istället får man skjuta sönder dolda emblem, och för varje nytt emblem man skjuter låser man upp ett nytt dokument som kan läsas i huvudmenyn. Det är lika ogenomtänkt som det låter, då hela poängen med att skapa inlevelse blir som bortblåst. Vem tänkte att det var en bra idé att behöva avsluta spelet för att få läsa om den det nya monstret som precis ska presenteras? Det är idiotiskt tänkt och jag blir arg bara av att tänka på det.

Det allra viktigaste i ett Resident Evil-spel är dock fienderna. Sann spelskräck är svår att bemästra, men finns det några groteska monster att frukta så har man kommit en bra bit på vägen. I Resident Evil 6 är många av fiender såkallade J'avo, beväpnade människor som infekterats av C-viruset. Som jag skrev tidigare så har jag ingen som helst aning om vad C-virutet är, men det verkar handlar om någon form av insekts-DNA så alla J'avo har fler än två ögon. De ser förfärliga ut, på ett bra sätt, och därför känns det skönt att blåsa bort deras huvuden med lite välplacerat hagel.

Fiendedesignen skiner dock som starkast när J'avo-soldaterna förvandlas till horribla insektsmutanter. En underkropp kan bli till en enorm mal som flyger iväg, ett huvud tranformeras till en bikupa med stora bin som attackerar spelaren, och en arm kan muteras till en tusenfoting som sträcker sig över stridsfältet och plockar upp spelaren. Det finns till och med de som förvandlas till enorma spindlar som kan klättra på väggar. Det är motbjudande, och ofta helt fantastiskt. Speciellt då man tvingas byta taktik för att kunna döda många av dem.

Men sen kommer vi till de riktiga bottennappen, fienderna som tillhör seriens absolut sämsta. Titta bara på den nya varelsen Napad till exempel, som ser ut att vara hämtad från Crash Bandicoots skurkgalleri. Och så har vi ju utvecklingen av motorsågsentusiasten från Resident Evil 5. I sexan är han lika galen och dödlig, men an har inte en riktig motorsåg den här igång. Istälet har han en hand som r ut som en motorsåg, gjord av ben och kött. Hans hjärta syns också inuti handen. Men hur kommer det sig då att hans hand låter exakt som en motorsåg, och har roterande tänder precis som på en riktig motorsåg?

Jag kan inte förklara med ord hur dum den här designen är, och som om inte det vore nog så tvingas man besegra honom säkert fem gånger i en av kampanjer, och seden fem gånger till i en annan innan han dör på riktigt. Det blir dock värre än så mot spelets slut, där någon underlig typ av soldater presenteras, med dräkter som ser ut som flugor. De ser ut att vara hämtade från någon fjollig sci-fi-film från 60-talet, och det finns ingen som helst förklaring till varför de ser ut som de gör.

Sen måste jag bara skriva av mig gällande en av bossarna. Vi snackar om en helt vanligt person på kanske 1 meter och 80 centimeter som kan transformera sig själv till en tio ton tung, in-och-ut-vänd Tyrannosaurus Rex. Komplett med de små armarna och allting. Använde sig Neo-Umbrella av fossiliserade myggor i kåda när de skapade C-viruset, eller vad? Är John Hammond ledaren för Neo-Umbrella? Och hur kan den här personen återgå till sin normala kropp på begäran utan några som helst komprimeringsproblem? Vad i helvete?!

De flesta av bosstriderna är dock grymma (även om det inte alltid är klart vad det är man ska göra). Resident Evil 6 är fyllt med den här sortens minnesvärda ögonblick som man snackar om med kollegorna på jobbet dagen efter. Det är action av graden fullt-ös-medvetslös. Har du spelat Spec Ops-läget i Modern Warfare-spelen? Chris kampanj får Call of Duty att framstå som introsekvensen till Half-Life. Kampen mot en megafet orm följs av en hektisk eldstrid mot ett dussintals spindelmutanter, som sedan avlöses av en intensiv biljakt med bombastiska explosioner, och kapitlet avslutas sedan med en bombplantningssekvens ombord ett fartyg där ett kolossalt monster och en massa jetplan attackerar en. Efter några timmar av detta var jag utmattad både fysiskt och psykiskt från det alltid lika höga tempot.

Resident Evil var också en av serierna som hjälpte till att göra Quick-Time Events populära, och trots att hela industrin nu föraktar dem så består säkert 50% av det spelmässiga i Capcoms sexa av dessa knapptryckningen. Resident Evil 6 älskar att ta kontrollen från spelaren helt enkelt. Med det sagt så finns det absolut några riktigt grymma ögonblick som absolut platsar i min långvariga bloggserie "Spelmoment att uppleva". Muterade vithajar, störtande flygplan, sjunkande ubåtar och Jake Mullers slutgiltiga duell mot Ustanak är bara några av sekvenserna där jag tappade hakan och dreglade ner min tröja rejält.

Till sist har vi ett antal punkter som jag känner rent hat för. Resident Evil 6 är proppfyllt med underliga designval som gör det svårare att avnjuta spelet. Simpla saker som troligen hade varit buslätta att åtgärda om Capcom endast tagit sig tiden att faktiskt polera spelet. Menyerna är ogenomtänkta, likaså typsnittet. Sparsystemet är genomuselt, där du kan skickas tillbaka en hel timme om du avslutar spelet mitt under ett kapitel. Så ska inte ett spel fungera år 2012.

Mycket av detta är såklart en bieffekt av spelets co-op stöd. Man kan inte pausa för det kan ju alltid finnas en annan person med dig i spelet. Men även om man spelar offline så insisterar Resident Evil 6 med dessa underliga designval. Värst av allt är de ökända "co-op-dörrarna", som båda karaktärerna måste vara vid innan man kan komma vidare. Som tur var så är alla AI-partners smartare än Sheva från Resident Evil 5, och den här gången är de åtminstone odödliga och har oändligt med ammunition så att man slipper vara barnvakt åt dem.

Det är också beklagligt att Capcom kikat så mycket på moderna militärskjutare när de skapade Resident Evil 6. Det är klart och tydligt, och det passar inte Resident Evil. Cover-systemet är malplacerat och många av omgivningarna är alldeles för trånga och linjärt designade för att kameran ska kunna göra ett bra jobb. Och hur kommer det sig egentligen att spelet är så mycket fulare än vad Resident Evil 5 var? Texturerna är gryniga, bildskärmsuppdateringen stundtals katastrofal, och karaktärernas hår ser ut att vara doppade i olja av någon anledning.

Och även om det finns några fantastiska spelsekvenser att uppleva så finns det även ett par scener som borde ha skickats tillbaka till helvetet redan innan man började betatesta spelet. Det finns en specifik under Jakes kampanj, där man måste distrahera en stor fuling medan Sherry hämtar en nyckel. Jag tror jag misslyckades 20 gånger innan jag var tvungen att fråga om hjälp på ett internetforum. Låt mig veta om du själv klarar av det utan hjälp.

Slutord

Sanningen är den att Resident Evil 6 är ofärdigt spel. Konceptet består av många fina idéer, de fyra kampanjen bjuder på många minnesvärda ögonblick, men man får inte njuta i mer än 30 sekunder åt gången innan någon form av hinder uppenbarar sig. Fyra kampanjer är såklart oerhört ambitiöst. En av de bästa sakerna med spelet är att se hur de påverkar varandra på sätt som man till en början inte riktigt räknade med. Men allting annat i spelet har påverkats negativt av det upplägget. Det finns så mycket innehåll men ingenting av det når upp till samma höga kvalité som jag förknippat med serien sedan den allra första delen.

Så varför gillar jag då Resident Evil 6 trots allt detta? För att Resident Evil-nörden inom mig kan förbise alla dessa brister. Jag är villig att ignorera det dåliga sparsystemet och den styltiga kontrollen, då jag fortfarande gillar karaktärerna, den löjliga storyn och de grymma monstren. Jag är väl något av en fanboy, antar jag. Men tyvärr ska inget spel, oavsett hur populärt det är, kunna begära något sådant från spelaren. Vi ska inte behöva förbise problemen bara att ha roligt med spel vi betalat 600 kronor för.

Så nu hoppas jag att Capcom kan använda sig av all denna kritik på ett positivt sätt. Att de går tillbaka till ritbordet med Resident Evil 7. Förhoppningsvis slutar de snegla på alla västerländska militärskjutare, men Capcoms riktiga snedsteg var att de var alldeles för ambitiösa och hade alldeles för många bollar i luften under utvecklingen. Således avslutar jag detta inlägg med ett uttryck från det engelska språket som passar in perfekt:

"Sometimes, less is more."

Resident Evil 6: Älskar/älskar inte

Betyg: 7/10

HQ