Jag tillbringade natten med Outlast 2

Du har väl inte missat att storosten Petter satt betyg på skräckfesten Outlast II? Han gillade Red Barrels uppföljare, trots "fekalie-läckage" och artificiell o-intelligens. Även jag har bekantat mig med satansdyrkarna i den lilla byn Temple Gate, och herregud vilken vistelse det varit. Outlast II är inte ett skräckspel - det är snarare en hjärtattackssimulator. Tro inget annat. Jag tog mig genom hela spelet i ett enda svep, vilket tog mig 5-6 timmar, och under den tiden var det inte en lugn stund. Ni vet den amerikanska söderns lite lantliga känsla, med alla dess majsfält, klippiga berg och djupa skogar? Allt det där är vanligtvis helmysigt enligt mig, men Red Barrels verkar inte bry sig alls om månskenspromenader vid sjön. Varje gång jag ser någonting vackert och atmosfäriskt i spelet kommer nämligen ett dussintal galna bybor springandes, med facklor och högafflar. Spelvärlden är ofta vacker att kolla på, men man känner sig ungefär lika välkommen i Oustlast II som i den där spanska byn från Resident Evil 4.

Det är egentligen ingenting mig emot vanligtvis. Om ett skräckspel vill överösa mig med fiender står jag alltid redo - men då vill jag åtminstone kunna försvara mig på något sätt. Problemet är att huvudpersonen i Outlast II är en riktigt jäffla mes. Lägg ner kameran en stund och slå tillbaka, bara en endaste gång, jag ber dig! Titta bara på hur Capcom lyckades balansera action och skräck i Resident Evil 7. Om du är beväpnad och möter en riktigt farlig typ har du ett val att göra: Ska du fly och hitta ett gömställe, eller ska du stanna kvar, slåss och riskera livet? Denna flykt- och kamprespons är en mänsklig överlevnadsmekanism. En instinkt som kommer till oss automatiskt. Spelutvecklarna behöver bara skapa scenariot - spelarnas hjärnor sköter resten. Men Red Barrels (och många andra utvecklare) verkar tro att det är som läskigast när ditt enda val är att fly. Denna flykt, denna fruktan för livet och hjälplösheten, är absolut helt fantastisk. Ibland. När den överraskar spelaren. Men när den späds ut och förlängs i sex timmars tid blir den snarare monoton.

Outlast II:s största problem är att spelet försöker alldeles för hårt. Det försöker inte bara vara läskigt och spännande från början till slut, det försöker få dig att drabbas av panik non-stop. Följden blir att man aldrig hinner återhämta sig. Man tappar snarare engagemanget och börjar störa sig på saker, som kass bandesign, idiotiska fiender och buggar. Plötsligt bryts illusionen, vilket är bland det värsta som kan ske i ett skräckspel enligt mig. Men om det låter som att jag totalslaktar Outlast II är det inte min mening. Detta är ett bra spel, och det är ett oerhört spännande sådant när det faktiskt försöker. När det inte fokuserar på att tortera spelaren för sakens skull. Jag diggar den tungt religösa storyn och samspelet mellan det som sker i spelet och det vi får se i huvudkaraktärens flashbacks (även om dessa är lite väl frekventa mot slutet). Att man låtit sig inspireras av en av mina favoritskräckfilmer, The Descent, gör mig riktigt glad, och jag älskar även vissa av fienderna man får möta under spelets gång - speciellt den gamla haggan Marta. Fy satan så äcklig hon är. Nightmare Fuel 3000 och så vidare.

Och slutet. Wow, vilket rackarns slut alltså. När eftertexterna hade rullat förbi satt jag stum i flera minuter med öppen mun och bara stirrade. Jag förstår inte ett dugg av vad som skedde som jag ska vara helt ärlig. Har jag förresten nämnt det groteska våldet? Den brutala råheten? Outlast II är nog ett av de mest grafiskt våldsamma spelen jag någonsin spelet. Vissa av bilderna som ritas upp här är rent ut sagt motbjudande - men jag är riktigt knäsvag för sådant. Me likey. Det finns med andra ord mycket gott att säga om Outlast II. Jag återvänder mer än gärna till spelet inom kort, främst för besvara några av de hundratals frågorna jag har sedan slutsekvensen. Tyvärr är det själva gameplayet som inte tilltalar mig. Jag hoppas att Red Barrels vågar ta lite risker nästa gång, så att vi slipper dessa Amnesia-doftande kurragömma-simulatorer. Det finns andra, mycket mer effektiva, former av skräck trots allt.

Betyget då? Jo, det blir 7/10 även från mig.