Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

--- Ny Korra-teaser! ---

Skrivet av moviefreak den 16 september 2014 kl 16:50
This post is tagged as: Legend of Korra, Book 4, Balance, Frisyr, Mr Smiley suger, Nickelodeon suger också

Det är mindre än tre veckor kvar till Legend of Korras sista säsong och ett officiellt klipp från Book 4 har äntligen dykt upp i Nicks streaming-sida.

Medan klippet i sig inte är jättespännande, visar det ändå att Korra fortfarande är rullstolsbunden och att Zaheers onda prägel fortfarande spökar hos henne. Detta indikerar helt klart på att Korra kommer att behöva bygga upp sig både fysiskt och mentalt för att möta det kaos som världen befinner sig i.

Måste säga att jag är lite förvånad över att det inte har dykt upp någon matigare trailer ännu. Inte ens en vag synopsis letade sig fram när producenterna väl annonserade säsongstiteln och dess premiärdatum. Detaljer kanske nystas upp så småningom och jag kanske bara är extremt otålig, men jag vill gärna se att man lägger mycket mer krut inför den sista säsongen. Det finns tid för det, ännu, så man hinner definitivt skapa ännu mer hype!

Något som Korra-skaparna troligen kommer att ägna sig åt under deras Comic Con-panel i New York den nionde oktober, en vecka efter att första avsnittet sänds. Detta blir förmdoligen den sista Korra-panelen.

I övriga nyheter så kommer Korra att klippa bort sin ikoniska frisyr. Inga uppseendeväckande nyheter, direkt. Jag vet. Men det indikerar åtminstone på att karaktären är redo att symboliskt lägga det förflutna bakom sig (eller något år det hållet) och vad är mer passande än att göra detta när serien lider mot sitt slut?

Kan även påminna om att alla Korra-säsonger ligger uppe hos Nickelodeons hemsida jag länkade innan och är ni inte bekanta med denna briljanta serie och föregångaren Last Airbender sedan tidigare, är det dags att göra det nu.

Who wears short short? She wears short short!

------ Korra Book 4 startar 3 OKTOBER ------

Skrivet av moviefreak den 11 september 2014 kl 13:26
This post is tagged as: Legend of Korra, Book 4, Balance, Premiär, Mr Smiley suger, Nickelodeon suger också

<< Förra Korra-uppdateringen

Ja, ni läste rätt: den sista säsongen av Legend of Korra kommer att sändas nu den tredje oktober och kommer att gå under namnet "Balance". Säsongen kommer att bestå av 13 avsnitt och sändas på Nick.com & Nick-appen varje fredag, precis som förr.

Med andra ord: vi kommer att få vänta mindre än en månad på att få se hur Korra kommer att återhämta sig efter de traumatiska händelserna i Book 3, vad Ba Sing Seis öde ser ut, hur lömsk Zelda Williams-karaktären kommer att vara och hur världen kommer att sättas i balans igen. Mer än så vet vi inte för tillfället, men räkna med att få se en trailer och andra teasers inom kort. Dessutom anländer det officiella Korra-spelet den 21 oktober och Book 3 släpps på Blu-ray den 3 december!

En del av mig är exalterad och överlycklig över att säsong 4 står precis bakom hörnet, men en annan del av mig är lite ledsen att serien plötsligt tar slut så snabbt. Jag kan inte skaka av mig känslan att Nickelodeon bara vill göra sig av med Legend of Korra så snabbt som möjligt, men åtminstone bygger de hype kring finalen.

Hur redo är du inför Book 4: Balance?

Korra... den sista avataren?

(Bildkälla)

Korra Update - Potentiell film, premiärdatum för Book 4 & ny skurk

Skrivet av moviefreak den 2 september 2014 kl 23:10
This post is tagged as: The Legend of Korra-film, Legend of Korra, Book 4, Book 3, Mr Smiley suger

Efter den känsloladdade säsongsfinalen förra månaden kändes det som en evighet kvar till nästa säsong, men redan nu verkar det ha kommit tillräckligt mycket information om nästa säsong för att göra väntandet mindre plågsamt.

Först och främst har en representant för Nickelodeon gått ut med att Book 4 får premiär i januari/februari nästa år, i samband med att Book 3 premiärsänds i Australien nu i höst. Detta överensstämmer med det faktum att Book 4 i detta nu är i sin efterproduktion, samt att produktionsboken för Book 3 släpps den 20 januari enligt Amazon (produktionsböckerna släpps i samband med nya säsongspremiärer). Producenterna har även gått ut med att deras förra Korra-panel hos Comic Con förmodligen var den sista stora panelen för Legend of Korra, så med tanke på att dessa paneler hålls runt vår/sommar-perioden är det sannolikt att Book 4 kommer nu i vinter.
Med andra ord är det mindre än ett halvår kvar!

Som strössel över dessa nyheter, arbetar Paramount Animations på att göra långfilmer av Nickelodeons utbud av IP's, som däribland inkluderar Dora Utforskaren och Legend of Korra. Paramount Animations vill bland annat punga ut en budget på 100 miljoner dollar för sina filmproduktioner, en budget som kan jämföras med flera datoranimerade kassakor på sistone.

Hittills finns inga detaljer om en potentiell Legend of Korra-film och produktioner av Nickelodeon-filmer har inte ens påbörjats, men en av producenterna har tidigare sagt att de gärna gör en film i sinom tid. Detta kan i och för sig ha ändrats med tiden, men möjligheten finns ändå där och en potentiell animerad Korra-film med en budget på 100 miljoner dollar kan väl ändå bara vara goda nyheter. Jag håller tummarna för att det ska bli av och att Shyamalans filmadaption inte blir den enda Avatar-baserade filmen.

Nya ledtrådar kring den nya antagonisten verkar även ha letat sig fram. En ny tv-trailer för Book 3 avslöjar nämligen två klipp som aldrig har vistas tidigare och som antyder att en bekant karaktär har något fuffens för sig. Minns ni Zelda Williams karaktär Kuvira från den förra säsongen? Hon tillhörde garden i metallstaden och först introducerades i säsongsfinalen av Book 3. Hennes sena introduktion var väldigt awkward med sin extrema närbild och lömska musik, men förklarar åtminstone att hon kommer att få en betydande roll nästa säsong.
Att hon i trailern dessutom ger intrycket av att hon har blivit en auktoritär figur, bär en väldigt lömsk "smirk" hela vägen och ses anfalla Korra (såvida det inte bara är vilseledande klippning), gör mig väldigt säker på att hon är den nya antagonisten. Eller åtminstone en av skurkarna.

Detta är såklart bara en kvalificerad gissning, men stöds ytterligare i en intervju med producenterna själva: de avslöjar att skurken varken är av andligt väsen eller någon Red Lotus-medlem , även om organisationen mer eller mindre kommer att vara närvarande. Så en metallbändare som skurk kan komma att bli aktuellt.

I övrigt har Platinum Games nya Korra-spel fått ett officiellt premiärdatum - den 21 oktober - och pillat ihop en "Pro-bending Mode" för de som är sugna att testa den fiktiva Avatar-sporten. Klicka här för att kika närmare.

Med andra ord - framtiden lovar gott för Korra-fans!

The Legend of Korra, snart på en bio nära dig?

Amazing Spider-Man 2 stinker rejält

Skrivet av moviefreak den 1 september 2014 kl 00:06
This post is tagged as: Amazing Spider-Man, Dålig filmhantverk, Recension, Mr Smiley suger, Precis som filmen, Stan Lee i sin tråkigaste cameo hittills

(Obs! Spoilers!)

Det är alltid klurigt att recensera filmer baserade på serietidningar. Det är mycket som hänger på hur trogen filmen är förlagan, hur väl det görs och hur mycket rättvisa filmen faktiskt gör. Men när det kommer till film, behöver filmen stå på egna ben. En sådan här film behöver inte bara tilltala serienörden, utan även gemene filmtittare som inte är lika insatt i serietidningsvärlden.

Jag kan därför inte riktigt säga hur trogen Amazing Spider-Man 2 är sin förlaga. Men jag dömde inte Raimi-filmerna efter hur trogna de var, utan efter rätt allmänna standrard-filmkriterier. Och som film betraktat, är Amazing Spider-Man 2 en katastrof. En av de absolut lataste och tråkigaste superhjältefilmerna jag någonsin har sett. Låt mig förklara varför...

Till att börja med ska jag säga att jag inte hade särskilt höga förväntningar på uppföljaren. Föregångaren var hjärtlöst trams och på förhand verkade tvåan inte bli särskilt mycket bättre.

Men vet ni vad? Jag var faktiskt en gnutta positivt överraskad till en början. För en stund kändes som att filmen gick åt rätt håll för Parkers karaktär: polispappans döende ord om att inte utsätta Gwen för risker tar övertaget och skulden över att inte hålla sitt löfte till honom tränger honom i ett hörn. Polispappans spökande ord tvingar honom att inse att han inte kan äta kakan och ha den kvar. Gwen får nog av hans splittrade beteende och gör slut med honom. Äntligen! Konsekvenserna som Peter egentligen borde ha tagit del av i förra filmen börjar äntligen ta form. Nu kanske den här hemska tolkningen av Peter Parker lär sig något. Nu börjar det likna något.

Jag var även lite såld på Max, den känslomässigt instabila ingenjören med överkammad flint och ett stort glapp mellan framtänderna. När han en dag blir räddad av Spiderman, känner han sig behövd och älskad för en gångs skull. I filmens bäst konstruerade scen - där Max både bokstavligen och symboliskt lyser upp sin skrämmande besatthet av Spiderman med obligatoriska "crazy-mind-maps" på väggen - uppvisar scenen vilken energi och personlighet Max besitter i sin ensamhet och besatthet, hur fånigt det än är att killen bakar en tårta med Electro-symboler på. Arketypisk dörrmatta som han är, lovar karaktären ändå väldigt mycket. Det hjälper också att karaktären förföljs av sin egna, trallvänliga "theme": Electro-musiken som Hans Zimmer snickrat ihop lyckas alltså på ett kreativt sätt gränsa mellan Danny Elfman-territorium och elektroniska nattklubbsljud.

Så långt verkade filmen smått lovande och jag hann till och med skapa förväntningar - ett tecken på att filmen faktiskt är engagerande. För vad skulle hända nu? Kanske skulle Max anordna en katastrofal olycka, bara för att locka och bjuda sin kompis Spiderman på födelsedagstårta och sedan förödmjukas av Spiderman. Kanske skulle Parker hitta en ny riktning i sitt liv. Kanske skulle Parkers föräldrar vara en viktig del av filmen den här gången. Kanske det skulle bli något bra av den här filmen. Kanske filmmakarna hade lärt sig sina läxor sedan sist.

Men efter ett tag börjar filmen tappa taget om sin självsäkerhet och sin energi; halvvägs vet jag faktiskt inte vad filmen handlar om eller vad den vill berätta, heller. Faktum är att filmen inte påminner om en film längre - det känns mest som en sekvens av fragment som inte hör ihop, men som ändå forceras ihop för att ge illusionen av att filmen har en röd tråd. Filmen kastar flera händelser i ansiktet på en, men inget som förändrar eller riskerar särskilt mycket.

För att dessutom vara ett snårigt hopkok av 50 olika historier, är det verkligen tunt med framåtrörelse, mening och... ja, handling. Faktum är att jag har försökt skriva en vettig synopsis för filmen i över en timme och gav upp. Det är ännu svårare att beskriva vad Peter Parkers resa handlade om, för där finns det ännu mindre av den varan. Efter att Gwen gör slut med honom, är det som att Peter bara inte har någonting att göra, som att han inte har någonting att ta itu med. Efter att filmen introducerar den lösa tråden från förra filmen - hans skuldkänslor över Gwens pappa - försvinner den här inre konflikten för resten av filmen.
Uppenbarligen vill han vara tillsammans med Gwen och återigen strunta i Gwens pappa , men hon vill visst flytta till England. Så det går ju inte. Häpp. Tur då att Electro attackerar, så att Peter har något att göra. Men efter det velar han deppigt fram och tillbaka om Gwen, igen. Jaha. Ja, vilka andra lösa trådar från förra filmen kan man fördjupa sig i? Just det, hans sviniga farsa övergav ju honom av någon anledning! Fast nä, så var det ju inte. Peter följer sin pappas kryptiska gåta och leder honom till i en video, där han förklarar varför han inte är ett svin. Jahaja. Ja, då var det mysteriet löst. Och Gwen är fortfarande fast besluten om att åka till England. Hmm. Ja, när kommer Electro tillbaka? Peter måste ju göra någonting medan han deppar i sitt rum.

Det enda som egentligen håller ihop den här röriga filmen är det faktum att ALLA Peters bekantskaper, av ren tillfällighet, arbetar hos Oscorp. Gwen jobbar där, Peters pappa jobbade där, Max jobbar där, hans "bästa vän" Harry blir företagets nya VD... ja, med sådana tillfälligheter behöver man inte anstränga sig med att ge handlingen någon spännande struktur.

Filmen är ospännande, helt enkelt. Inte ens skurkarna, som annars brukar vara den stora behållningen i superhjältefilmer, engagerar. Efter att Max ramlar i en tub med magiska ålar och ger honom superkrafter (likt den märkliga kattscenen i Batman Returns), tynar hans roll snabbt bort. Efter att Peter besegrar honom och Electro svor på att hämnas, tappar han i princip all relevans för berättelsen och hänger bara kvar i storyn för att bli Harry Osbournes gorilla.

Dessvärre kommer inte Harry Osborne särskilt långt som antagonist, heller. Harry och Peter återförenas efter sisådär 10 år över en obekväm kram och sedan snackar de om tjejer vid en hästkarusell. Det talas hela tiden om vilka bästisar Harry och Peter är, vilka saker de har varit med om, hur lika de är, etc. Men det visas aldrig och det känns aldrig. Jag känner det bara inte. Att Harry dessutom råkar vara dödligt sjuk och kräver en bloddonation från Spiderman (i hopp om att läka) känns otroligt forcerat och hänger väldigt löst i vad som verkar vara filmens upptrappande konflikt.

När filmen till slut landade på scenen där den extremt klyschiga Dr. Kafka, en galen nazi, torterar Electro med Strauss' kända "Blue Danube" i bakgrunden (för inget skriker INSANE BAD GUY som lite klassisk musik), tappade jag allt hopp för att filmen skulle vända. Det fanns ingen chans att något kunde rädda den här soppan; inte ens den ikoniska serietidningshändelsen - där Green Goblin dödar Gwen - lyckas rädda filmen från att vara helt hopplös.

Scenen där Gwen faller mot sin död är väldigt melodramatisk och väldigt emotionellt laddad; nätet som Gwen höll i och som hindrade henne från att falla klipps av (borde inte nätet vara starkare?) och faller i slowmotion. Peter svingar sitt nät mot henne, men det är försent - fallet bräcker henne och lämnar Peter gråtandes. Efter tragedin lämnar Peter sin mask i garderoben och försvinner från radarn i 5 månader. Men fem minuter senare invaderar Rhino New York i sin nya mecha-dräkt (är inte säker på vem som gav honom den eller varför; filmen förklarar ingenting) och Spiderman är tillbaka i god form, som om ingenting har hänt. Slut.

Snacka om en spottloska i ansiktet. Filmen upprepar nämligen exakt samma misstag som sin föregångare: den borstar bort alla konsekvenser eller lärdomar som Parker borde ha lärt sig. Likt förra filmen, borstas skulden över farbror Ben och polispappan bort, likt smuts från axeln.

Precis som farbror Ben, känns det aldrig som att Gwens död låg i Peters ansvar. Faktum är att manusförfattarna bara lättar på Peters samvete när de låter Gwen tvinga sig till Peters undsättning, trots Peters protester. Ja, det var ju hennes val, så varför älta om skuld och ansvar? Hon ville haka på, hon råkade bara dö. Varför ge huvudpersonen någon som helst utmaning förutom de fysiska slagen med antagonisterna? Allt som händer under de där fem månaderna är att Peter lär sig att gå vidare med livet efter att ha sett Gwens klumpiga examenstal. Allt är tillbaka till samma normalitet sedan sist; enda skillnaden är att Gwen är borta ur bilden och att Spiderman drämmer ett kloaklock i Rhinos ansikte. Lägg även därtill världens sliskigaste scen - där en pojke i Spiderman-kostym modigt utmanar terroristen Rhino - och filmkatastrofen är ett faktum.

The Amazing Spider-Man 2 är, i korthet, en uppvisning i hur trött och utbankad superhjälte-genren har blivit. Amazing Spider-Man 2 tar upp många ämnen och intriger som utforskats tidigare (framförallt i Raimis tappning), men gör absolut ingenting spännande eller intressant med det. I slutändan känns det som att Amazing Spider-Man 2's enda framgång är att låta Sony behålla filmlicensen - det kvittar om filmen är bra, så länge den fyller biografer med publik vartannat år.

Filmen är inte Batman & Robin-dålig, men når inte heller upp till de verkligt underhållande superhjältefilmerna. Amazing Spider-Man 2 är bara ett stort, tomt vakuum som enbart lyckas sluka filmtittarens tid och pengar. Ingenting annat.

Se Winter Soldier istället om ni vill åt en underhållande superhjälte-uppföljare.

Här sitter jag och kläcker skämt medan du rammar familjebilar. Visst är jag trogen förlagan, huh? HUH?!!

-------- Korra FINAL: A feel-trip --------

Skrivet av moviefreak den 23 augusti 2014 kl 15:54
This post is tagged as: Legend of Korra, Book 3, Final, Recension, Tear-bending, Feels, Mr Smiley suger, Nickelodeon suger också

VARNING FÖR SPOILERS

Episod 12 & 13: "Enter the Void" & "Venom of the Red Lotus"


Det har gått en dag sedan jag såg säsongsfinalen av Legend of Korra och sedan dess har jag haft otroligt svårt att släppa ett ögonblick från det sista avsnittet. Jag kan bara inte få ut den ur mitt huvud, vad jag än distraherar mig med. Den är så emotionellt omtumlande och så bitterljuv att det verkligen kniper i hjärtat bara av att tänka på det. Det är först nu som jag förstår varför säsongen heter "Change".

På sätt och vis har Team Avatar egentligen åter räddat dagen; allt landar tillbaka i sin trygga normalitet och det ser ljust ut för stunden: Korra har räddats från Red Lotus klor, Tenzin och luftbändarna är oskadd, Red Lotus-bovarna har elminerats, Zaheer är inlåst ännu en gång (dags att införa dödsstraff!), luftbändarna utses till världens väktare och Jinora får äntligen sina välförtjänta tatueringar. Men mitt bland applåderna, ekar något annat i luften. Något tomt, något svårt, något oerhört dystert.

Det är Korra i sin gnisslande rullstol: ledsen, svag och närmast apatisk. Hennes ögonpåsar hänger tungt över hennes tårfyllda ögon och hennes framtvingade leenden försvinner snabbt. Trots att Asami har fixat till Korra så bäst hon har kunnat och tydligt visat att Asami kommer att finnas där för henne, kan inget dölja det faktum att Korra har krossats till spillror. Korra är nämligen inte bara fysiskt svag - hon är emotionellt bruten och vilar i en slags själslig vånda så svår att hon inte kan låta bli att fälla en tår mitt under den annars glada ceremonin.

Det är inte så konstigt att hon befinner sig i denna emotionella sits, med tanke på den psykiska och fysiska tortyr hon fick utstå av Red Lotus. Red Lotus injicerar nämligen kvicksilver i hennes kropp för att tvinga fram hennes "avatar-state" och för att i samma stund döda henne. Med kvicksilvret sipprandes i alla hennes hörn och vrår, börjar Korra hallucinera och inte av den spralliga, färgglada typen: från hennes synvinkel, tar Red Lotus-medlemmarna form av Korras största rädslor och fiender. Amon är först på tur - personen som står för Korras största rädsla i världen - dyker upp i sin kusliga kabuki-mask och påminner henne om att världen inte behöver henne. Näst på tur är Unalaq - farbrodern som förrådde henne och som gjorde henne till den "sista och enda" avataren - för att hälsa henne att ge upp sitt liv. Sist på tur är Vatuu - mörkrets ande som ville ödelägga världen i mörker - som påminner henne om hur svag hon är och att allt är hopplöst. Allt medan kvicksilvret långsamt dödar henne.

Om inte detta, tillsammans med alla hemska upplevelser hon har varit med om sedan första säsongen, bidrar till Korras nuvarande psyke, så vet jag inte vad som gör.
Det slog bara mig att alla säsonger hittills har ägnats åt att bryta ner stackars Korra. I första säsongen blev hennes värsta mardröm besannad och övervägde att hoppa från en klippa när Amon tog hennes mest essentiella. I andra säsongen tvingades hon inta en politisk roll som vände halva världen mot henne, terroriserades av andar hon inte kunde kommunicera med och fick även den 10 000-åriga avatar-linjen avskuren. I denna säsong förlorar hon kontrollen om andeintegrationen, hon får även veta att en Illuminati-liknande organisation vill eliminera henne från Jordens yta och utsätts för hemska medel enbart för att folk önskar bort hennes existens.

Räkna även till det faktum att Korra nu är så otillräcklig och svag att luftnationen istället utses som världspolis - hennes egentliga jobb och roll i livet - och det faktum att Korra sedan början har motverkats, enbart för att hon är Avataren. Sedan början har hennes identitet som världspolis ifrågasatts; sedan början har hennes identitet sakta men säkert strippats av - och nu ersätts hon av luftnationen.

Visserligen är hennes fysiska tillstånd temporär (tydligen) och jag tror att Korra inte ångrar sina alla uppoffringar hittills. Tvärtom tror jag att hon känner att hon gjorde det rätta i slutändan och att hon är glad över att se luftnationen växa sig så stark. För ett ögonblick tror jag att Korra ser Aang i den skalliga Jinora och att hon känner att drömmen om att upprätta balans och föra luftbändartraditionen vidare är uppnådd. Men till ett stort pris: sig själv och sin identitet. För vem är hon nu? Är hon bara spillror av en gammal tradition? Behöver folk verkligen en Avatar längre?

Jag kanske rotar alldeles för djupt i detta, men jag tycker bara det är väldigt fascinerande - samtidigt som det är hjärtskärande - att Korras karaktärsutveckling blev så tungsint och jag känner att det här är en riktigt intressant väg för huvudpersonen. Korra behövde fler konsekvenser efter att ha förlorat så mycket på vägen och nu verkar hon ta del av dem med råge. Jag applåderar denna riktning och jag hoppas att den utvecklas ytterligare i säsong 4 - samtidigt som jag blir bedrövad av att se Korra så deprimerad och svag.

Det är då tur att karaktärerna som omringar Korras värld är så fulla av liv och har hanterats väldigt kärleksfullt denna säsong. Lins återförening med sin syster är rörande in i benmärgen, Bolins och Makos slum-familj tillför värme, Tenzins relation till sin familj är starkare än tidigare, de nya luftbändarna har omfamnat sin roll i världen och till och med skurkarna hade mänskliga interaktioner med varandra. Även Opal/Bolin-relation känns äkta och Asami tycks bara bli mer osjälvisk och mer omtänksam än någonsin; om något är Asami kanske till och med den starkaste av alla karaktärer, såsom hon utstått mycket skit och elände, men finner ändå plats att ge kärlek och omsorg i omgångar. Jag hoppas verkligen att Asami smittar av sig lite av sin goda aura på Korra.

Jag hoppas också att den skyhöga kvalitetsnivån som den här smittar av sig på nästa säsong, också. Jag älskar föregående säsonger, men den här säsongen - och i synnerhet dessa två avsnitt - visade var skåpet ska stå och hur dramatik verkligen utförs på allra bästa sätt, på alla möjliga plan.

Det finns även en hel del att hämta när det kommer till rå och nagelbitande action. Bara att se den förvildade Korra gå Super-Saiyan och gå loss på Superman-Zaheer var en fröjd för alla tänkbara sinnen: animationen och musiken är sömnlösa i sin djuriska dödsfight. Att sedan se alla luftbändare jobba tillsammans för att besegra Zaheer och att se Korra dra ner Zaheer med sin kedja... vilken kraft, vilken tillfredställelse. Skalan från Last Airbender och råheten från Legend of Korra är en brutal, ögonpoppande syn som är värd att ses om och om igen.

På tal om brutalt, så har serien verkligen låtit dödsscenerna hagla på i rasande fart. Den mest chockerande dödsscenen går till P'Li, som i sista stund får en heltäckande hjälm över sitt huvud när hon är på väg att blossa av ännu en eldmissil. De våldsamma detaljerna lämnas till fantasin när Zaheer upprört hittar en rykande moln på platsen hon stod på. Det var så oväntat att jag höll handen för min gapande mun när det hände. Men det fina här är att det inte dödas för dödandets skull och det finns mening bakom allt: när P'Li exploderar hjälper det Zaheer att klippa banden med sina jordliga behov och äntligen låsa upp den gamla luftkonsten att trotsa gravitationens lagar. Det finns tydliga konsekvenser och effekter av folks död.

Hm, nu börjar det bli dags att avrunda allt, inte sant?

I det stora hela är denna säsong fullkomligt lysande. Egentligen finns det inget negativt jag kan säga om denna explosiva, dramatiska, nagelbitande, gripande och glänsande säsongsfinal. Animationen är förstummande avancerad, den Dragonball-influerade striden mellan Zaheer och Korra var hårresande, Last Airbender-referenserna är utsökta, Zuckermans intensiva musik är rå och berättandet är magnifikt utfört. Det här är det bästa som har hänt Avatar-världen, hittills.

Jag hade bara hoppats på att Red Lotus plan involverade lite mer twister. Jag hade även önskat lite mer inblandning av andarna, med tanke på hur viktig andeintegrationen verkar ha varit sedan säsong 2.

Men i slutändan, vad gör det? Det här är en fenomenal berättelse med ett fenomenalt slut. Om det är något jag har fått lära mig under åren är att en stark berättelse är som bäst i sin enkelhet, och i sina sista (och bästa) stunder lyckades Legend of Korra avsluta Book 3 med en enkel och ändå rejäl smäll. Och vilken jädra smäll.

För där säsong 2 hade högre risker och mer bombastisk i sin konflikt, är säsong 3 intensiv på en helt annan nivå. Det är ingen Godzilla-strid mellan två kosmo-andar den här gången; det är en innerlig kamp om att visa sig vara värdig sin existens - en kamp om överlevnad, en känslomässigt laddad strid om att ge upp sig själv. Och olikt de andra säsongsfinalerna, är det inte med den optimistiska återhämtningen som Korra vanligtvis genomgår.

För nu när Korra är som mest omringad av vänner och älskade, är hon plötsligt som mest... ensam.

BETA +