Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Korra slutar sändas på tv

This post is tagged as: Legend of Korra, Mr Smiley suger, Nickelodeon suger också

Var i full färd att skriva recensionen av förra veckans avsnitt, tills jag snubblade över en rätt upprörande notis från Bryan Konietzko angående Legend of Korras framtid: resterande avsnitt av säsongen kommer att plockas bort från Nick's tv-sändningsschema och kommer istället att exklusivt sändas online.

Det handlar alltså inte om att serien är nedlagt på något sätt och man kommer att fortsätta kunna glutta på Korra online. Precis som vanligt. Men det är ändå frustrerande att se hur fortsatt dåligt den här serien behandlas av de högre hönsen hos Nickelodeon.

Att online/streaming-eran har kommit ikapp televisionen kommer inte som någon större överraskning och det märks väldigt tydligt i fallet Korra: Nickelodeon har nämligen inte bara varit obönhörligt usla på att marknadsföra/uppmärksamma kanalens överlägset bästa serie, de vet uppenbarligen inte heller hur man ska hantera sin publik längre.

Nick har gjort det svårt för trogna tv-tittare när de ständigt ändrar sändningstider (då de senaste sändningstiderna har varit rena rama Firefly-farsen enligt amerikanska tittare) och ännu svårare för online-tittare när de inte lägger upp avsnitten på sin egen hemsida (som de annars brukade göra). Nick lyckades även läcka ut fyra avsnitt på nätet förra månaden och kanalen tvingades pumpa ut avsnitten för att hinna ikapp det läckta materialet, utan någon som helst effektiv reklam. Är det då verkligen så konstigt att tittarsiffrorna har gått ner med tiden? Att folk föredrar att pirata serien?

Och nu när serien plockas bort från tv, lär det bara skapa ännu mer dålig kommunikation med tittarna och dessutom öka risken för ännu fler läckor online, vilket lär leda till ännu mer förvirring och frustration kring sändningarna.

Fans har i åratal sagt att Nickelodeon sabbar Avatar/Korra och just nu är det smärtsamt tydligt att kanalen inte förtjänar franschisen. Jag kan bara tänka mig hur jävligt det måste vara för serieskaparna att få sin briljanta tv-serie från sitt originalformat och kastas ut i kylan i mitten av säsong 3 - en säsong som verkligen hade förtjänat tittarsiffrorna.

Det verkar som att Nick inte längre har plats med en välskriven, spirituell och ambitiös serie som Legend of Korra. Barn-publiken, som mest troligt inte följer serier online, kan istället kika på repriser av den numera hjärndöda Svampbob-serien och billigt sitcom-skräp dagarna i ända. Trots att den nya säsongen har hyllats av kritiker och fans, handlar det bevisligen inte om kvalitet i slutändan. Bara siffror. Föga förvånande.

Nåja. Legend of Korra kommer som sagt fortsätta att visas online och jag är tacksam att det inte handlar om någon nedläggning, för Book 4 kommer garanterat att bli av. Jag hoppas bara att den begränsade tittarmetoden inte skadar serien ännu mer i fortsättningen och att Nick inte fumlar till det igen.

Imorgon klockan 2 på natten kommer avsnitt 8 - "The Terror Within" - att visas. Var och när resten av säsongen kommer att läggas upp vet man dock inte ännu. På Korra-panelen hos Comic-Con imorgon kommer mer information att ges.

UPDATE: Från och med 1 augusti kommer Korra att visas genom Nick.com, Amazon, Google Play, Xbox och Hulu. Fler tjänster kan tillkomma.

Källa: Korra Nation.

Vad är era tankar kring serien och Nickelodeon? Är televisionen död? Består kanalen av inkompetenta klåpare? Är serien inte tillräckligt "barnvänlig" för att engagera kanalens kärnpublik?

------ Korra Book 3: Avsnitt 4 & 5 - Recension ------

"In Harm's Way" och "The Metal Clan"

Spoilers utfärdas!

"In Harm's Way" börjar minst sagt explosivt när brottslingarna åker till Nordpolen för att frigöra den sista medlemmen i Anti-Avatar-ligan; en telekinesisk kvinna vid namn P'Li som kan skjuta förödande eldraketer från sin panna, en avlägsen anhörig till Last Airbenders "Sparky Sparky Boom Man".

Book 3 sparar verkligen inte på krutet när det kommer till intensiva stridsscener och bjuder på så saftigt animerade sekvenser att man storknar:

Tre episka minuter

Nu när alla i Fantastic Four (något måste man ju kalla dem) är fria, är det äntligen dags att se vad exakt deras motiv är. Antagonisternas motiv verkar för en gångs skull inte kretsa kring det klassiska ta-över-världen-syndromet, av det lilla vi har fått reda på. De verkar följa en extremistisk stig som rättfärdigar mord, en tro som grundar sig i gamla myter och skrifter och som inte räds att döda allt i sin väg för att nå sitt mål. Men vad är det de egentligen vill med Korra?

Jag gillar hur som helst hur mänskliga de här karaktärerna känns till skillnad från exempelvis Ozai eller Unalaq. De har ett fåtal interaktioner med varandra, men deras vänskapliga och romantiska band känns genuint, mänskligt. De är väldigt lätta att tycka om, trots att vi i princip inte vet någonting om dem. Bra grejer.

Jag vill även applådera den mängd Book Earth-fanservice som genomsyrade resten av detta gudomliga avsnitt, för adrenalinet kickar verkligen igång när gänget räddar luftbändarna från Dai Li-agenternas grusiga klor. För om det är något som dessa serier bevisligen är bra på, så är det utbrytarsekvenser och det är inget undantag här; förutom inledningens fängelsesekvens, bjuder avsnittet också på en smaskig räddningsaktion vid Jorddrottningens palats och den är så hårresande spännande, pampig och snygg att armhåren höll sig resta ända fram till avsnittets slut. Varje bildruta känns noggrant genomtänkt och detaljrikedomen i till exempel hur en stressad luftbändare missar att greppa tag i bjälke när hon klättrar uppför tornet är mycket uppskattat. Dessutom är Zuckermans musik så rafflande lyrisk att man för ett ögonblick känner att det inte finns något bättre än att slunga Dai Li-jävlar i luften.

Dai Li-fighten i all sin ärofyllda prakt

Som grädden på moset avslutas denna intensiva episod av rekryterandet av ett tjugotal nya luftbändare. Att se Tenzins ögon tåras av glädje ner den ena luftbändaren efter den andra frivilligt gick med i luftnomad-kulturen. Efter så många snedsteg och missförstånd, kan Korras och Tenzins frustration äntligen tyna bort. Lugnet innan stormen, med andra ord...

"In Harm's Way" har alltså allt och lite till, och så här i efterhand känner jag inte att avsnittet kunde ha varit bättre än så här. Det var roligt, tajt skrivet och absorberande medryckande. Det börjar bli allt svårare att se var dessa intriger kommer ta vägen. Det här avsnittet var seriöst spännande och mer spännande blir det i nästa avsnitt!

"The Metal Clan" som följde tätt efter var en väldigt mäktig episod. Inte för att det dryper av actionsekvenser likt tidigare avsnitt, utan för att den verkligen är så fullsmockad av nyheter, intriger och karaktärer att man nästan spricker av nya intryck. Men ändå lyckades man balansera allt på ett underhållande vis.

En guide presenterar tidigt den nya Metall-staden för Korra och oss tittare, där man bland annat skymtar en ståtlig metallstaty av Toph och stadens unika metall-arkitektur. Medan stadens identitet vecklade upp sig, slog det mig plötsligt hur Bioshock-influerad den här Metall-staden faktiskt är. Metall-staden är en slags fristad som prioriterar individen och sina talanger främst; en undangömd stad som inte bara avskärmat sig från omvärlden i sin lotusformade metallkupol, utan är också oberoende av den monarkin i Jordriket och allt som Jorddrottningen står för. Det är med andra ord ett elitiskt styre som sätter konsten och teknologin framförallt annat - en stad där konstnärer, ingenjörer, arkitekter och andra metallinfluerade talanger lever i harmoni, trots att en del av dem har brottsliga bakgrunder. Jag gillar verkligen den här idén; att denna utopi bara ser vad som är framför sig, inte vad som har hänt i det förflutna. Jag gillar också att staden helt bygger på metallbändningens ädla konst och som grundar sig i Tophs förmåga att utveckla jordbändningen och utveckla gemene jordbändare.

Ta bara Varrick som exempel: detta älskvärda, magnifika rövhål (<3) han tilläts troligen även bo hos metallbändarna då han råkar vara ett geni som kan bidra till metallbändningens utveckling. De dömer inte honom för hans kriminella förflutna, de tänker på framtiden och stödjer honom i sitt kommande projekt: magnetismen.

Dessvärre hinner inte Varrick stjäla alltför mycket scener, då vi istället får bekanta oss med stor portion exposition kring Toph, hennes liv och hennes familj. Vi får nämligen inte bara veta att hon fortfarande lever, vi får också veta att hon hade det ihop med två fäder och att Lin Beifong har en halvsyster! Tycker det är roande att gåtan kring Beifongs far - en gåta fansen har ställt sig i flera år - nu i princip har fördubblats. Förhoppningsvis får man lite fler hintar kring fädernas identitet, men det verkar inte vara avsnittets huvudsakliga fokus; avsnittets huvudsakliga fokus kretsar kring den förstörda syskonrelationen mellan Lin och sin halvsyster Suyin Beifong.

Att placera Lin i Metallstaden tar fram en mycket engagerande kontrast hos henne och tillför en hel del till den trappande konflikten hon har med Suyin: Suyin förväntar sig att Lin ska tillhöra hennes familj eftersom hon och resten avstaden bor i förändringens tid - de vill se framåt snarare än bakåt - men Lin är bara inte redo att omfamna förändringen så snabbt. Inte nog med att hon måste stå ut med det faktum av att det kryllar av benådade brottslingar i staden, hon tvingas även in i ett familjemyller hon inte är redo att ta del av. Jag gillar verkligen hur man följer upp tematiken kring anpassning av förändring i ens liv: precis som luftbändarna, är man inte alltid redo att bara acceptera saker som de är. Vissa kanske kan ta till sig förändring med nyfikenhet och längtan, men andra tar till sig förändring med rädsla och ångest. Man förväntas att hänga på den nya strömmen, men man vet ofta inte hur. Lin personifierar detta galant och hennes agerande mot Suyins familj sätter verkligen sina spår.

Jag måste säga att jag blev väldigt förvånad över hur sträng och fientlig Lin är med Suyin. Det är uppenbart att det ligger en hund begraven i Beifong-familjen, men ärligt talat hade jag väntat mig att Lin åtminstone skulle mjukna upp inför sin systerdotter - en otroligt givmild person som bara vill lära känna sin legendariska faster. Men inte ens det bräcker Lins kyliga mur och Korra ryter istället till på ett så personligt plan att man som tittare lämnades något skakad när Lin försöker dölja sina tårar. Jag hade verkligen inte väntat mig det, utan väntade mig snarare en kram eller något åt det hållet (kramar äger rum var femte minut i den här serien, känns det som).

Tanken var annars att detta avsnitt och avsnitt 6 skulle visas tillsammans enligt producenterna, men istället verkar vi få vänta nästa vecka på upplösningen och förklaringen till Lins fientlighet mot sin halvfamilj. Om man inte redan kikat på det läckta avsnittet, det vill säga - vilket jag på fullt allvar börjar överväga att kika på. Spänningen är för olidlig...

Hur som helst: förutom drama-bomber och en ny stad att upptäcka, får vi också ta del av en kraftigt expanderad rollista som mestadels består av Suyins fem barn: en äldre son, ett tvillingpar, Skrillex och vad som verkar vara ett nytt tillskott till Team Avatar-dynamiken: en blyg flicka vid namn Opal med nyupptäckta luftbändarförmågor. Vad hennes roll i det hela är något otydligt i dagsläget, förutom att hon verkar vara Bolins nya kärleksintresse. Det ryktas friskt på nätet om att Opal kanske är Lins dotter, men samtidigt ryktas det om saker som säger raka motsatsen. Dessa rykten kommer alltså från folk som inte har sett de läckta avsnitten, så ni behöver inte oroa er för onödiga spoilers. Men samtidigt känns många av dessa teorier något lösryckta, så jag väljer att inte tänka på Opals roll fram tills det är relevant.

Nu när vi är inne på Bolin såg jag en våg av tröttsamma stönanden bland streamare när de bevittnade Bolins tillgjorda, romantiska sida. Bolin verkar skruva upp raggar-sidan av sig själv när han får reda på att Opal har fattat tycke om honom och det går precis som man förväntar sig att det ska göra. Slutsatsen av detta möte att Bolin måste vara sig själv om hon skulle finna något intresse av honom. Så, är det allt? Vad får man ut av detta? Opals roll återstår som sagt att se och hon lär vara viktig med tanke på hur mycket närvaro hon hade, men jag måste säga att jag gillade denna korta interaktion på grund av Bolin; jag ser inte bara Bolin som den obligatoriska comic relief-karaktären, utan också som en karaktär som aldrig riktigt verkar ha varit uppriktig mot sig själv. Åtminstone i Book 2 ljuger han ofta för sig själv när det kommer till kärleksrelationer; när han är med Eska låtar han sig hunsas för att han inte vet att han förtjänar bättre och när han försöker få ihop det med sin motspelerska i Varricks filmer låtar han sin filmroll stå för hans prestationer istället för sig själv. Kanske en osäkerhet som föddes i och med att han aldrig var tillräcklig för Korra och där han räds att upprepa samma misstag. Kanske han hittar sig själv och den rätta denna säsong? Ja, det vettefan. Bara en tanke som slog mig. Tänkte att Bolin är lite djupare än han framställs, bara.

I övrigt var detta avsnitt inte lika actionspäckat som föregående episoder, men det betyder inte att den inte bjuder på en väldigt intensiv fightscen; samtidigt som Beifong-dramatiken trappas upp i metallstaden, nästlar sig Zaheer in hos lufttemplet, upptäcks av Kya och en våldsam strid äger rum. Jag ser inte riktigt varför det var så viktigt att fortsätta visa Zaheer i lufttemplet, eftersom han inte skulle hinna möta Tenzin/Korra och han avslöjades så tidigt, men jag måste säga att detta är ett av säsongens snyggaste slagsmålssekvenser.

Jag vet att jag har sagt ofta nu och jag lär mest troligt fortsätta i samma stil nu framöver, men animationen sticker verkligen ut här för mig. Främst är det Zaheers aggressiva luftbändning och kroppsanimation som verkligen imponerar. Det är oväntat uppfriskande att se en offensiv typ av luftbändning och att se Zaheer röra sig med sin nyfunna luftglidare som ett vapen är en fröjd. Animatörerna ska även ha kudos för Kyas vattenbändning. Hon verkar ha tagit efter sin mor, då vattenbändningen är galet badass och våldsamt på ett nästan vackert vis. Det gav verkligen mersmak.
Dessutom är den rakade Zaheer en mycket minnesvärd syn; han stylar sig som en luftnomad och bär på luftnomadens krafter, men vrider om den fredliga lufttraditionen till något av ondo. Som den mörka avspeglingen av luftbändaren. Läbbigt värre!

Kya vs. Zaheer

Det börjar bli dags att avrunda allt, så det räcker med att sammanfatta det hela som följande: dubbelavsnitten bjöd på strålande underhållning på både action- och dramatikfronten. Lin Beifongs avlägsna familj tar välbehövlig plats för att rama in en större bild av den mystiska Lin Beifong-tavlan; vem Beifong egentligen är.

Vad tycker ni om avsnitten?

Efter 13 år i fångenskap, kan hon äntligen grimasera offentligt igen

------ Korra Book 3: Diskussion av avsnitt 1, 2 & 3 ------

Säsong 2 fick blandade reaktioner när det väl började. Det var ett skakigt virrvarr av tunga expositions, röriga familjekonflikter och kärlekstrianglar. Förr eller senare hämtade säsongen upp sig, men dessa aspekter lämnade en något besk eftersmak hos vissa fans.

För de som alltså tvekar något inför den tredje säsongen av Legend of Korra, kan jag då försäkra er om att så inte är fallet denna gång. Book 3 börjar nämligen engagerande, tankeväckande, spännande och vacker. Jag diggar säsong 3 så här långt och är väldigt positivt inställd till hur serien vecklar upp sin story.

Här kommer en omfattande diskussion om samtliga tre avsnitt!

Tänkvärd story
Det hela börjar med konsekvenserna av Korras beslut att hålla ande-portalen öppen i säsong 2: andevärlden har integrerats med den industrialistiska civilisationen på ett sådant kaotiskt vis att flera delar av Republic City har blivit obeboeliga. Men samtidigt äger ett mirakel rum mitt i tumultet: den andliga energin verkar ha gett vissa personer förmågan att bända luft! Oförklarliga och förvirrande som dessa plötsliga förmågor än är, ser Tenzin och Korra detta som en chans att bygga upp den nästan utdöda luftnomad-kulturen igen. Det är faktiskt riktigt rörande att se Tenzin bli tårögd av blotta tanken att världen befolkas av fler luftbändare och hur han önskar att hans far kunde uppleva detta ögonblick med honom. Det är också väldigt rörande att se hur Tenzin och Korra samarbetar för drömmen om att återuppliva luftnomadernas kultur. Deras relation är lite av seriens kärnpunkter enligt mig och utgör en väldigt viktig del av vad serien i stort handlar om: att lära, att läras och att förstå varandra, trots sina tillkortakommanden. Säsongen verkar ta vara på detta och fortsätter att bygga far-dotter/lärare-elev-relationen på ett tillfredställande sätt.

Tenzins och Korras dröm leder hur som helst till vad jag anser vara avsnittens absoluta höjdpunkt: ansvaret att återuppliva en civilisation och dess bortglömda läror. Vi har tidigare fått ta del av Tenzins tunga börda att föra luft-traditionen vidare genom sina barn i tidigare säsonger, men den här gången är förändringen så stor och så plötslig att det inte direkt finns några enkla lösningar att ta till. För hur når man fram till folk? Hur integrerar man ett mirakel i sitt liv?

Jag gillar verkligen hur denna högst komplicerade fråga hanteras: Tenzin och Korra försöker rekrytera folk till lufttemplen, men det är inte alla som är redo att lämna sina liv, sina hem och sin ursprungliga kultur bakom sig. En middagsscen där Tenzin försöker rekrytera en familjeman blir exempelvis förvånande fientlig efter ett stort missförstånd och en scen där Korra försöker rekrytera en oärlig brottsling leder exempelvis till frågor om att ge folk en andra chans och vad som är det rätta att göra. Dessutom lyckas hela rekryteringssekvensen vara enastående rolig och vara tänkvärd när teamet tvingas kommersialisera sin approach och skapar därmed en väldigt intressant kollidering mellan gamla traditioner och modern marknadsföring.

Förutom detta utforskar serien också om detta mirakel verkligen är ett mirakel när luftbändargåvan hamnar i händerna på människor med illavarslande motiv, samt om Korras beslut att hålla andeportalen öppen faktiskt var en så bra idé.

Spännande grejer, hur som helst!

Nya karaktärer
Bland de nya ansikten ser vi vad som verkar vara en ny medlem i Team Avatar-familjen, en liten tjuv vid namn Kai som använder sina nya talanger på oärliga vis, och vi får också bekanta oss med vad som verkar vara en liga av fyra hänsynslösa mördare. Vi har visserligen fått se karaktärer dö förut i dessa serier (och framförallt den genombriljanta självmords/mordsscenen i slutet av Book 1), men det är intressant hur dödsiffrorna verkar trappas upp denna gång.

Jag menar; om inte en vass såg mot bröstkorgen, att bli slängd i kokande lava eller att bli instängd i en avlägsen cell utan mat och vatten i veckor är skoningslöst, så vet jag inte vad som är brutalt för Nickelodeons standard. Även om serieskaparna är försiktiga med att visa "in-your-face"-dödsscener utgör denna liga ändå ett intressant hot. Jag gillar framförallt den armlösa vattenbändaren som använder vatten som proteser. Men vad har de egentligen i görningen?
Sist vi såg dem, var de på väg att frita den fjärde medlemmen
Jag läste en recension som beskrev Korra som "Game of Thrones for kids" och jag befarar nästan vad som kan hända med seriens mest älskade karaktärer om förbrytarnas blodtörst växer...

Till denna nya skara karaktärer får vi även lära känna Makos och Bolins familj i Ba Sing Sei-slummarna. Familjen består av så många nya ansikten att det blev lite överväldigande ett tag, men det är imponerande att man lyckades klämma in så mycket känslor och trovärdiga familjeband på så kort tid. Definitivt en av de mer välskrivna delarna hittills och bjuder en hjärtskärande scen eller två.

Vi får även lära känna den bistra Jord-drottningen, en av serien antagonister som förbittrats rejält av det faktum att Republic City och dess infrastruktur "skurits bort" från Jord-nationen. Detta lämnar henne kvar med en alltmer lidande ekonomi, alltmer ökande klassklyftor och en alltmer avskyvärd personlighet. Jag gillar att antagonisten sätter Avataren i en svår sits: Korra förväntas samarbeta med henne, men samtidigt lider folk på grund av drottningens själviska handlingar. Konflikten är snyggt uppbyggt och om jag ska gissa vad drottningens sanna motiv är, så försöker hon mest troligt ta tillbaka Republic City som en del av Jord-nationen. Om så är fallet, kan vi säkert vänta oss en återerövring av staden. Kan det ligga något i det, månne?

Animationen och musiken
Jag kan glatt konstatera att Studio Mir återigen överträffar sig själva och denna gång med bravur: studion ha fått till en väldigt filmisk stil, då många av effekterna ser betydligt kostsammare och ambitiösare ut än någonsin. Utzoomningen av den trashiga slumområdet i Ba Sing Sei kändes väldigt avancerad när jag först bevittnade den, mycket av fightkoreografin känns tajtare ut än någonsin och scenen där metallbändare förflyttar sig till ett avlägset bergsfängelse i stora metallplattor kändes som något hämtat ur X-Men-filmerna. Dessutom har studion fått nöjet att leka mer med luftbändningen nu när flera karaktärer får förmågan och fighten mellan martial arts-experten Zaheer och fängelsevakterna kan vara en av seriens mest intensiva slagsmålsscener hittills.

Förutom det lyxiga smörgåsbordet som är Studio Mirs animation, får vi även nöjet att njuta av Jeremy Zuckermans bombastiska och vanvettigt vackra soundtrack. Nu är vi förvisso bara tre avsnitt in i säsongen, men jag tycker mig höra en mer down-to-earth-ton över musiken, som att musiken har hittat hem bland de mer emotionella stunderna. Musiken är broderad i berättelsen och animationerna på ett mer klaffande, naturligt sätt. Om inte Zuckermans musik var en självklar del av Legend of Korras värld, så är det definitivt nu.

Jag ser verkligen framemot mer av Zuckermans ljuva musik och jag skulle verkligen se framemot CD-utgåvor av Book 2 & 3-soundtrack - OM NICKELODEON NÅGONSIN TILLÅTER DET.

Min och fansens upplevelser och tankar
Det är för övrigt kul att se Korra-fansens reaktioner på... ja, i princip allt. Många fans blev till exempel överlyckliga av att återbekanta sig med Zuko och jag kan bara instämma i denna glädjeyra. Zuko är tveklöst den bästa karaktären - tillsammans med Toph - i The Last Airbender och att se honom som en gammal badass-gubbe som rider drake är givetvis mer än välkommet. Han bidrog även till en av premiärens absolut roligaste scener, där han delar ett ganska ankward samtal mellan Tonraq och de oskiljaktiga Eska & Desna i en hiss. Det känns redan som en av de "klassiska" ögonblicken det kommer talas varmt om. Att Zuko har en ny röst är också mycket välkommet, då jag inte hade orkat lyssna på Dante Bascos röst en gång till.

Många fans blev också till sig när Korra och Asami äntligen får lära känna varandra och bli polare, samt fick chansen att tillsammans sparka röv i en Mad Max-influerad ökenstrid.
Detta är mer än välkommet från min sida, då jag har väntat länge på att Asami knyter en närmare vänskap med Korra. Äntligen kan de knyta andra gemensamma band än att ha trasslat med broody-Mako. Asami och Korra är grymma karaktärer och tillsammans skapar de en välbehövlig dynamik som inte involverar bröderna. Lite "eskimo sisters", i princip.

"Shippers" verkar annars jubla över det faktum att Korra kallade Asami för sin "girlfriend" och att hon trivs i Asamis sällskap. Nu menar ju Korra "girlfriend" på ett platoniskt vis och jag är ingen "shipper", men visst hade det varit spännande med en kärleksrelation av samkönat slag i en familjeserie som denna? Inte för att man måste klämma in något liknande i Avatar-världen bara för sakens skull och jag tror den främsta anledningen till att Korrasami-shippen ens existerar är för att både Asami och Korra är tjejer, men tänk vilken frisk fläkt det skulle vara att se en liknande relation normaliseras i en serie som denna. Jag menar, varför inte?

På tal om Mako, fortsätter han att växa i mina ögon i dessa tre avsnitt. Hans konflikt mellan sitt kriminella förflutna och sitt polisjobb är subtilt hanterat och beteendet han uppvisar när han kommunicerar med Korra är väldigt realistiskt och mänskligt. Det krångliga triangeldramat och det emotionellt laddade break up-scenen från säsong 2 har satt sina tydliga spår och skapar en väldigt intressant relation till resten av "Team Avatar"-gruppen.

En annan karaktär som verkligen fortsätter att växa är Korra. Korra är ofta hårt kritiserad för att hon beter sig som en ilsken tonåring och för att... ja, hon inte är Aang, i princip. Många tittare kände att man loopade Korras karaktärutveckling i säsong 2 och att den lilla mognad hon gjorde i första säsongen var som bortkastad. Personligen hade jag inga problem med detta, då jag anser att Korra är en av de mer trovärdigare och mer sympatiska karaktärerna i serien. Hennes korta stubin, hennes tjurskalliga attityd och hennes förmåga att ta sig an problemen med näven före hör till Korras mest intressanta personlighetsdrag, för det är inte alltid bra resultat hon når fram till och hon måste ständigt jobba sig till framgång. Hon upplever ofta rädsla och besvikelse över sin otillräcklighet, men hon ger inte upp för det.

I säsong 3 märks det att hon har börjat förstå vikten av sin roll som Avatar - främst tack vare händelserna i Book 2 - och har hittat en mer ödmjuk sida vid sidan om sin välbehövliga kaxiga sida. Dessutom verkar hon vidga sina vyer i och med att hon inte längre är välkommen i Republic City och att låta henne uppleva andra miljöer - som Ba Sing Sei - är en skön omväxling för tittaren. Korra lovar gott, med andra ord.

Verdict
Min upplevelse av dessa tre avsnitt kan kortfattat beskrivas som "salig". Vi är bara tre avsnitt in, men redan vid andra avsnittet kändes avsnitten verkligen finputsade i både manus- och animationsdepartamentet. Episoderna känns självsäkra i sitt berättande, välbalanserade i sina intriger, stabil i sitt fokus. Book 3 bjuder på massor av asskicking, massor av läcker animation och massor av energi som verkar sträcka sig genom hela säsongen.

Jag är något förvånad över hur snabbt man förflyttade sig från andeintegrationen, dock. Jag trodde att säsongen skulle fokusera mycket mer på detta, men det lär absolut återkomma; det finns ännu ingen konkret förklaring till att folk plötsligt skulle få luftbändarförmågan och jag tvivlar på att andarnas roll i den här nya komplotten är slut.

Tyvärr får vi nog vänta på avsnitt 4 fram till den 11 juli. Nästa vecka firar jänkarna Fjärde Juli nämligen, så Nickelodeon vill nog helst bespara Korra mindre tittarsiffror den helgen.

Stick, Mako. Det är platonisk girlfriend-time!

------ KORRA-FEBER: Korra-spel & Korra-premiär! ------

Om inte min avatar och min bloggbanner var en indikation, är jag - likt många andra här - ett stort fan av den eminenta tv-serien Avatar: The Last Airbender och framförallt ett enormt fan av den pågående uppföljaren Legend of Korra. Dessa serier är lite av de sista i sitt slag när det kommer till dramatiska animerade tv-serier, men när det kommer till andliga resor och enorma mängder rövsparkande elementbändning är det ännu inte riktigt slut på den varan.

För inte nog med att den den tredje säsongen av Legend of Korra förgyller morgondagens premiär med hela tre avsnitt (!), för senare i höst kommer Platinum Games att släppa ett Legend of Korra-spel och en annan spelstudio kommer att släppa ett turn-based strategispel till 3DS!

Just nu finns inga närmare detaljer om dessa lir, förutom att Platinum Games-spelet kommer att vara storydrivet, skrivet av Tim Hendrick (manusförfattare för tv-serierna ifråga) och låta spelare använda martial arts och de fyra elementen för att sparka röv.

Klicka på denna länk för mer information!

För er som inte har en susning om vad Last Airbender eller Korra är för något, finns det nu en chans att ta igen och haka på Avatar-paraden! Alla tre säsonger av The Last Airbender finns att beskåda hos Netflix och samtliga säsonger Legend of Korra finns att se hos Nickelodeons amerikanska hemsida.
Annars finns serierna att köpa på dvd och säsong 2 av Korra släpps på dvd den första juli (region 1, dock).

Mycket mumma för oss Avatar-fans! Och även om många är överens om att Korras andra säsong var svagare än sina föregångare på vissa plan, så anser jag att Korra är bland det bästa som har hänt tv (tillsammans med Last Airbender, såklart). Jag älskar stilen, utmaningarna, karaktärerna, världen, animationen, musiken och mänskligheten som serien förmedlar. Det är gjort med så mycket hjärta och själ att jag knappt kan hålla munfradgan i styr.

De kommande dagarna är alltså bra dagar för Avatar/Korra-fans. Är ni lika hypade som jag inför Legend of Korra - Book 3: Change?

Bunkra upp er med kaktus-juice och Varri-kakor, för imorgon 7pm (runt 1-2 på natten) smäller det! Jag kommer även att skriva recensioner/reflektioner efter varje sänt avsnitt, så missa inte det!

------ Jag & Fargo ------

(Detta inlägg innehåller grova spoilers från tv-serien och filmen "Fargo". Läses på egen risk.)

Jag såg precis klart finalen av HBO's hyllade "Fargo", en slags uppföljare till Coens briljanta film från 1996. Känslorna är väldigt blandade.

Inte för att det är någon dålig serie - det är bara inte riktigt "Fargo". Inte för mig. Tv-serien är mer av en platt, märklig fars än någon sann uppföljare i Coen-spåren. Serien är medioker som bäst och kan inte alls mäta sig med Coens förträffliga original. Inte för mig.

Jag kan börja med att säga att det här är sinnesjukt snygg serie. Fotot är fenomenalt och bildspråket är nästan hypnotiserande sagolikt. Berättelser som utspelar sig i snö eller i snöiga områden är väldigt tacksamma, då det går att göra så mycket snygga bilder och situationer med snön och kylan (något som serien utför klockrent).

Skådisarna är välcastade, välspelade och ramar in berättelsen väldigt snyggt.

Musiken är stämningsfull, precis som i filmen.

Stilen och tonen känns igen från filmen.

Det märks att man vill leva upp till Coens original, på alla sätt och vis.

Förutom att man har glömt forma en äkthet i berättelsen, överhuvudtaget.

Bland det första man får se till exempel är hur den plågade försäkringsagenten Nygaard förvandlas till ett monster på någon dag. Det är inte direkt konstigt, med tanke på att alla personer i hans liv bokstavligen är skrivna som demoner. Hans fru spyr normalt ur sig saker som "Jag gifte mig med fel Nygaard!" och "Du är värdelös på allt, även i sängen! LOSER!". Hans douche-bror gör det inte hela lättare, då han vardagligen spyr ur sig saker som "Du har varit en börda för mig i hela mitt liv!" och "Jag brukar berätta för folk att du är död, så mycket hatar jag dig". Samma dag får Nygaard även möta sin high school-mobbare för första gången på 20 år - trots att de båda har bott i samma lilla håla i 20 år - och blir terroriserad likt gamla da'r. Allt detta i pilotavsnittet.

Ursäkta, men utförandet är så galet forcerat! Det hjälper dessutom inte att nästan alla fruar i den här serien demoniseras eller att serien vill spegla filmen så mycket och så hårt som möjligt.

Det är uppenbart att exempelvis Nygaard - spelad av en annars förträfflig Martin Freeman - är inspirerad av Jerry Lundegaard från Coens film, spelad av förträfflige William H. Macy. Precis som Jerry agerar Nygaard tafatt, tycks inte kunna fullborda meningar och tillägger "Heck", "Darn" och "Ah jeez" för att fylla Fargo-quirkyness-kvoten (ingen Fargo utan en "Heck" här och var, am I right?). Precis som Jerry, smulas hans värld ner och hamnar snart i en ofrånkomliga sörja av brottslighet, egoism och mord. Precis som Jerry är han ryggradslös, är värdelös på att ljuga och sätter dit själv mer än någon annan.

Men där Nygaard förvandlas till en psykopat med ett fingerknäpp, blir Jerry snarare inträngd i ett hörn av sin egen girighet och lämnar honom maktlös, svag, förstörd. Man tycker faktiskt synd om Jerry, trots att han är en av de ansvariga för sin frus död; han gör sitt bästa för att styra upp situationen, men det blir bara värre ju mer han försöker täcka sina spår. Hans frustration, ångest och fruktan strålar ur honom ju längre in i smeten han sjunker och eskalerar i en arresteringsscen, med ett skrik så kraftig och sårbar att man blir berörd ända in i benmärgen.

Men Nygaard? Han är mest en parodi med Ned Flanders-slängar och som enbart klarar sig så långt för att universum hela tiden belönar mannen med klockrena sammanträffanden och mirakulösa skeenden. Mina ögon kunde inte sluta rulla när han sätter dit sin egen bror för frugans mord och lyckas vända hela staden mot brodern, trots att det fanns många anledningar att ifrågasätta det hela.

Innan jag börjar pladdra för mycket, går serien i samma stil resten av säsongen. Serien försöker vara smart, quirky, brutal och käck som filmen var, men trampar sig själv i tårna på grund av onödigt spretiga intriger, brist på trovärdighet och karaktärer som skruvats till några varv för mycket.

Där Coens Fargo blir svart humor och hjärtslitande tragedi i ett, blir serien en slarvig kalkylkopia som hellre skissar upp udda personer än att hitta en äkthet eller mänsklighet i sin berättelse.

Hur kunde det gå så fel? Hur kan det här vara så hyllat? Och hur tusan kunde Coens själva ens vara inblandade i den här smeten?

Suck. Jag skriver inte detta bara för att vara negativ eller för att visa hur lätt det är att peka ut negativa aspekter från en berättelse.

Jag skriver detta för att jag är frustrerad över hur Fargo har förvandlats till en dum fars. Fargo är en av mina absoluta favoritfilmer och en film jag håller väldigt, väldigt kärt. Jag skulle till och med våga säga att Fargo var filmen som gjorde att jag blev den filmfantast jag är idag, den "moviefreak" som lurkat omkring i detta forum så länge.

Jag minns fortfarande juldagen då jag fick denna film i present och kliade mig i huvudet.

Hur salig jag blev av den där sagolika, mäktiga Fargo-musiken.

Hur håren på mina armar reste på sig när den skräckinjagande Peter Stormare jagade ner det oskyldiga paret och mejade ner dem kallblodigt, utan att blinka.

Hur jag skrattade när indianen smiskade sönder Steve Buscemi med ett bälte.

Hur chockad jag var när Jerry blev arresterad, skrek av ångest och lämnade kvar en familj i spillror.

Hur tårögd jag var när Marge drog sitt tal om hur meningslöst all våld var i slutändan.

Hur översköljd av känslor jag var när filmen slutade.

Samma stund som Fargo slutade, satte jag på den igen. Och igen. Och igen.

Sedan den juldagen har jag sett filmen fler gånger än jag kan räkna och försöker se den varje jul.

Sedan dess har jag och min bäste vän inspirerats att göra egna Fargo-inspirerade filmer, där vi gick ut i de snöiga skogarna och lekte lönnmördare med leksakspistoler, en väska med leksakspengar och någon liter fejkblod.

Sedan dess lyckades jag även med konststycket att få precis samma idé - att göra en uppföljare till Fargo - och skriva en roman om det när jag var ungefär 15 år.

Jag letade faktiskt upp denna roman idag för att se var min kärlek till Fargo tog mig.

Låt mig vara den första att erkänna att den är bedrövlig. Pretentiös, spretig och korkad. Men det var ändå roligt att se hur jag själv uttryckte min passion för Fargo.

Romanen kretsade kring väskan med pengar som Steve Buscemi grävde ner i snön; två bröder hittar väskan efter en bråkig natt i krogen och tror sig ha hittat lyckan. Men en av dem råkar sprida ordet vidare och lockar en korrupt polis, en pank bilförsäljare, en psykopatisk lönnmördare med en Walkman och ett öra för klassisk musik, samt några maffiamedlemmar. Historien slutade i tragedi, blodbad och ångest.
Jag var stolt över skiten när jag väl skrev klart den. Men jag var även bedrövad av resultatet; jag visste att det inte var på samma nivå som Coens kung-rulle. Inte ens i närheten. Det var tramsig fan-fiction, inget annat. I skam gömde jag den för att aldrig svärta ner Fargos eller Coens namn igen.

Men det hindrade tydligen inte någon annan från att göra det. Fast... vem är jag att klandra någon för sin kärlek till Fargo? Serieskaparen skrev hela serien på egen hand. Det säger väl ändå ganska mycket? Åtminstone lyckades manusförfattaren hålla ett väldigt bra tempo och pussla ihop minnesvärda scener. Det finns även några ganska sympatiska karaktärer i serien som är lätta att följa. Det kan författaren få en klapp på axeln för, trots att han skrev en scen där en karaktär berättar om sitt liv och sina drömmar PRECIS innan denne brutalt mördas.

https://www.youtube.com/watch?v=oG82W_UHYGE

Men tänk om... tänk om jag hade gått till HBO med min roman från tonåren och fick grönt ljus? Haha! Tänk att se min lönnmördare lyssna på Beethoven medan han kallblodigt sköt ner ett par poliser. Det vore dråpligt. Dröm vidare, moviefreak. Dröm vidare...

Ja, var leder denna pladdriga blogg egentligen?

För mig visar inte bara Fargo hur genialisk en film kan vara, hur magisk film kan vara, hur fantastiska Coen-bröderna är. Fargo visar mänskligheten i ett nötskal på ett så storartat och småskaligt vis att man blir knäsvag av beundran.

Jag kanske är orättvis mot tv-serien, enligt er. Jag kanske är onödigt petig. För kategorisk, för blind av min egen uppskattning till Coen-brödernas mästerverk. Uppenbarligen uppskattar ju folk denna nytolkning av Fargo; de skyhöga gröna betygsspalterna hos Metacritic skvallrar väl ändå om någon slags kvalitet. Det kanske bara jag som är tillräckligt galen för att inte uppskatta serien? Fast å andra sidan... vad som helst kan ju i och för sig vara på betygstoppen hos Metacritic nuförtiden...

För mig räcker det liksom inte att centrera hela tv-serien kring Malvo - den brutala Chigurgh-kopian som har perfekt tajming hela tiden och som spyr ur sig sin ifrågasättande livsfilosofi på allt och alla - för att skapa spänning. Det räcker inte med att måla upp en cirkus av udda personligheter för att hitta en slags charm. Det räcker inte med att återspegla nästan allt och alla i Coen's Fargo för att ha samma "blod"/"anda" eller att referera till höjdpunkterna i filmen.

Nej, förlåt. Jag ska inte grotta in mig i denna negativa spiral något mer.

Eller jo, en petig sak till: antagonisten heter Malvo. MAL-vo! Kunde han inte ha hetat McVillain som andranamn också? Dessutom heter detektiven i serien Solversson. SOLVER-sson!

http://3.bp.blogspot.com/-JTWO0xOw2uY/Uuwa5n4KlTI/AAAAAAAA
KA8/QAvhtLdzF4A/s1600/10.gif

http://cinemagraphs.ch/wp-content/uploads/2011/11/cinemagraph_
Fargo.gif

BETA +