Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

--- Alien: Covenant var spektakulär ---

This post is tagged as: Alien, Covenant, Äckel, Prometheus, Ridley Scott, Uppföljare

Covenant kan nog bäst beskrivas som ett kärleksbarn mellan Alien och Prometheus; den utsatta stämningen från Alien och skapelsefilosofin från Prometheus blandas ihop till en sensationellt skräck-actionhybrid som inte alltid samsas - och som även dras med problem från Prometheus - men som i helhet bjuder på en äcklig och visuellt slående monsterupplevelse.

Covenant är en skräckinjagande uppföljare till Prometheus, men på mer ett romantiskt plan. Det för tankarna till Mary Shelleys gotiska alster, på ett sådär obehagligt perverst plan som bara Scott kan få till. Skapelsemytologin från Prometheus sätts på sin spets när ett gäng kolonister upptäcker någonting hemskt fel med vad som i första anblick är en paradisplanet...

Det finns både en elegans och en morbiditet i filmens skapelsetema. Det spinner vidare på Prometheus maktrelation mellan skaparen och tjänaren, där temat muteras till någonting perverst och där kärlek och förakt i princip blir samma sak. I synnerhet står filmens androider för filmens mest engagerande handling, som just behandlar temat om tjänaren och skaparen och jag önskar att filmen hade helt fokuserat på vem som var det verkliga monstret.

Men eftersom Alien står i filmtiteln, är farliga Xenomorphs att vänta och i ärlighetens namn hade filmen kanske vunnit på att fortsätta distansera sig från det klassiska filmmonstret, lite som Prometheus. De nya monstrena är underbart läbbiga, men mot filmens sista 10 minuter känns Xenomorphen något överflödig - trots en effektivt obarmhärtig slutscen. Jag ska inte säga alltför mycket såklart, men filmen hade förmodligen klarat sig utan ett sista genomskinligt försök att skrämma slag på publiken.

Jag tror också att filmen hade vunnit på att förstärka kolonibesättningens logik lite mer. Det ska sägas att jag gillar den här besättningen betydligt mer än den i Prometheus och jag förstår varför de undersöker paradisplaneten, men när de dras med samma oförsiktighet som i Prometheus kan saker och ting snabbt falla platt. Sätt på er hjälmar, åtminstone!

Men jag ska erkänna, jag är rätt förlåtande i den punkten. Jag ser goda anledningar till att karaktärer agerar som de gör och jag är också ganska förlåtande till väldigt bekanta scener från Alien-filmerna. För även om finns det scener som känns mer än lovligt familjära vid det här laget, såsom den klassiska födseln ur bröstkorgen, hittar Scott ändå nya sätt att presentera dessa ögonblick. En scen där Xenomorphen tar sina förstå kan exempelvis te sig märkligt vacker i sin motbjudande presentation, eller en scen där en Xeno och en maskin möts kan kännas intressant, häftig.

Jag njuter i stora drag av Ridley Scotts bibliska, gotiska rymdopera. Jag smälter som smör när androider interagerar med varandra, jag gottar mig i de frånstötande skapelsebilderna och jag älskar den där obeskrivliga ondskan som sjuder i bakgrunden. Det finns helt enkelt ingen som trollbinder med äckel päckel och futuristiska landskap lika mycket som gubbstollen Ridley Scott. Ridley Scott gives no fucks och jag älskar det - trots sina brister.

--- Mycket Shell, Lite Ghost ---

This post is tagged as: Ghost in the Shell, Major Kusanagi, Japan, Anime, Amerikansk filmversion, Mr Smiley luktar sopor

När jag såg kultfilmen Ghost in the Shell för första gången som tonåring, blev jag hårt präglad av den. Jag var kallsvettig, hade tårar i ögonen när eftertexterna rullade. Det var mycket att ta in som trettonåring, men jag visste redan då att jag var förälskad i Ghost in the Shell-världen. Idag känner jag mig lyckligt lottad över att ha upplevt och konsumerat denna vackra, mörka framtidsvärld, för att den alltid inspirerar och driver mig i mitt skrivande och skapande.

Om den amerikanska filmversionen skulle ha varit mitt allra första intryck av Ghost in the Shell som trettonåring, hade jag mest troligt inte känt samma sak. Jag skulle vara betagen av det visuella, men som filmvärld skulle jag inte återbesöka den på samma sätt och skulle då förmodligen ta miste av allt det som gjorde Ghost in the Shell så speciell, så unik. För denna Ghost in the Shell känns redan för bekant, för lågsint.

För er som redan har tagit del av Major Kusanagis äventyr genom kultfilmerna, mangan eller den magnifika tv-serien, finns det nämligen väldigt lite att hämta här. Filmen är ett "best of"-homage till den första Ghost in the Shell-filmens läckraste actionscener och spektakulära vyer, där du som initierat GitS-fan kommer att känna igen många scener från originalet - som i princip klistrats över i live action-format. Men det är också allt du får; du får saker du redan har sett eller känner igen, utan att någonsin tillföra någonting nytt eller tankeväckande.

För mig var Ghost in the Shell alltid utmanade. Komplicerad. Provocerande. Ghost in the Shell-världen var hårt knuten till vår nutid, där individualismen och samhällsstrukturen alltid sattes på sin yttersta spets för att berätta nya sanningar om vår sköra, desperata mänsklighet. Den här filmen, å andra sidan, gör sitt yttersta för att simplifiera mycket av Majorens existentialism och den värld hon bebor. En karaktär som exempelvis blivit övergiven och ignorerad av samhället i den japanska versionen, är i denna film bokstavligen övergiven, som gårdagens sopor. Majorens inre konflikt om hennes mänskliga existens förvandlas här till en jakt på sitt förflutna - ett förflutet som i originalen aldrig var särskilt viktigt att utforska, eller åtminstone inte i denna bleka Robocop-tappning. Antagonisterna i originalen hade också många lager och engagerande motiv och som präglade både Majoren och samhället i stort, medan de platta skurkarna i denna filmversion bara finns till för att ge Majoren ett fysiskt hinder. Gäsp.

Jag förstår samtidigt mycket väl vad filmen är ute efter: att välkomna nya tittare till framtidens Japan. Folk som aldrig har upplevt Sektion 9's kamp mot cyberterrorism kan i denna film lättsamt introduceras till en cool, Blade Runner-doftande värld med vilda Yakuza-cyborgs och hårda insatsstyrkor. Jag förstår denna tanke helt och hållet.

Jag förstår också att filmen menar väl. För trots att filmskaparna tagit avstånd från Ghost in the Shells filosofiska natur, vill den så gärna nudda vid den dystopi-utopiska glansen och det finns ju faktiskt mycket uppföljarpotential. Jag gillar Tugosa, Batou och Arimaki, även om de inte gör jättemycket. Jag gillar också den visuella stilen och designen, även om den ibland kan bli överdriven (de där hologramfiskarna som simmar på bilvägarna är en seriös trafikfara). Även de tystare scenerna lyckas engagera, men så fort den träiga dialogen drar igång igen, är den blanka illusionen återigen bruten.

Kortfattat kan man säga att den amerikanska Ghost in the Shell är så ofarlig och oförarglig en actionfilm kan vara, vilket inte alls passar Ghost in the Shell. Ghost in the Shell ska överraska, vilket denna filmversion aldrig riktigt gör. Filmen utspelar sig precis som du tänkt dig att den ska göra och mystiken blir som bortblåst.

Om du alltså vill uppleva Ghost in the Shell-fenomenet för första gången, rekommenderar jag dig att istället rikta uppmärksamheten till kultfilmerna, den animerade tv-serien och mangan. Den här filmen ser bra ut, men saknar dessvärre en ande.

Arga, skäggiga män (1) - Samurai Jack

This post is tagged as: samurai jack, is back, Toonami, Cartoon Network, Animation, Mr Smiley är en sopa, Genndy Tartakovsky, Blod

Om ni bor under en sten och har helt missat denna nyhet, så har Samurai Jack äntligen återvänt till tv-rutan efter flera års tystnad. Samurai Jack var en barndomspärla vars kamp mot demonen Aku aldrig fick ett ordentligt slut - tills nu. Och det är skäggigare, blodigare, argare och bättre än någonsin.

Efter 50 år i framtidens fångenskap, har Jack slutat åldras. Det finns inget sätt att återvända till det förflutna och Jacks ärofulla uppdrag att rädda sitt hem är ett minne blott. Jack hemsöks av sina besvikna föräldrars vålnader och även en livstrött version av sig själv, som vill inget annat än att bara göra slut på allt och göra sina förfäder sällskap.

I och med att Jack har förlorat sitt svärd, har han också förlorat sin själ och sin heder. Bepansrad i stålrustning och en demonisk mask, har han förlorat sig själv och det goda syfte han än gång stod för. Nu vandrar han ändlöst i Akus landskap, där varje brinnande by av massakrerade bybor är en påminnelse om hans många misslyckanden.

Men ändå fortsätter Jack att kämpa. Ändå reser han sig upp efter varje nederlag. Ett tecken på att samurajens anda ännu inte är död. Det finns ännu hopp för denna torterade ronin. En glimta ljus i Akus svärtade skugga.

Det är en svår konst att förvandla en redan stilbildande serie till en mer "vuxen" upplaga, för det är lätt att tänka att man kan "komma undan" med nästa vad som helst när man hamnar i Adult Swim. I fel händer skulle tarmar förmodligen spruta ur buken och karaktärer skulle svära och skrika sig hesa. Men Genndy Tartakovsky - en av modern tids stora animationsmästare och Samurai Jacks skapare - undviker i princip alla töntiga "vuxen"-fällor och djupdyker i Jacks sargade psyke på ett elegant vis.

Det finns en Kurosawa-inspirerad metodik och tålamod i seriens koreografi, actionscener och framförallt Jacks innersta konflikter. Genndy ger nämligen varje ruta en betydelse, där varje detalj som introduceras kommer att vara avgörande i nästa scen. Ett tyst löv som faller i floden förvandlas exempelvis lövet till Jacks mor som skriker efter hjälp - när hundratals löv sedan faller i floden, är det nästan skräckinjagande hur präglad Jack har blivit efter 50 års nederlag.

När Jack i det senaste avsnittet möter sin mest hänsynslösa fiende hittills, ägnas ett helt avsnitt åt Jacks överlevnad. Varje långsam svettdroppe och minsta lilla ljud från Jacks sandaler berättas med varsammaste noggrannhet gör mig som tittare oerhört nervös inför det som ska hända. När Jack gömmer sig från sin fiende i en grav och kramar åt sitt spjut så hårt, är mina fingrar så inborrade i soffan att jag inte kan bita i naglarna.

När det sedan spills mänskligt blod, är det oerhört dramatiskt och betänksamt utfört. Varje hugg och sår dryper av konsekvenser och när Jack gör det otänkbara för första gången i seriens historia - och som jag inte vill spoila här- är det som att tiden stannar. Tempot, musiken - allt stannar. Hjärtat fastnar i halsgropen och man glömmer att blinka ända fram tills eftertexterna rullar.

Visuellt sett är detta ljuvligt att titta på. Ruinerna från fördömda tempel och de tysta naturlandskapen hamnar i en stark kontrast med seriens Matrix-futuristiska ådra, på samma sätt som den vuxna tonen och den mer humoristiska ådran som serien alltid har haft - utan att någonsin skära sig mot varandra. Humorn och allvaret samsas i en perfekt balans och blotta tanken att demonen Aku går i terapi med sig själv i samma veva som Jack hämnas en ödelagd by, är nästan otänkbart. Det är en magi som bara gamla goda Genndy kan få till så väl.

Ska det riktas kritik, så kanske metaforerna är lite väl på näsan ibland. Men när det görs så här effektivt och så här smakfullt, spelar det ingen större roll. Samurai Jack har nämligen aldrig varit så här fängslande och vacker. Men det bästa av allt? Jag har inte den blekaste aning om vad som ska hända härnäst. Allt är så oförutsägbart, dynamiskt och mystiskt att det kanske är det bästa jag kan säga om denna "reboot" - varje avsnitt för dig närmare okändheten och du kommer att älska varje nagelbitande minut av denna spektakulära serie.

Samurai Jack is back.

La La La La La La La La La La Land

Skrivet av moviefreak den 24 februari 2017 kl 13:06
This post is tagged as: Oscars, Film, Recension

Om det inte handlar om komiska sångnummer eller pampiga Disney-stråkar, är jag inte så mycket för filmmusikaler. Nä - faktum är att jag knappt klarar av dem. Jag står inte ut med klassiker som Sound of Music och hoppade nästan själv från en bro efter att ha genomlidit Russell Crowe i Les Miserables. Oftast går sång och berättande inte ihop för mig.

Men La La Land gjorde det helt rätt, på något vis. Det som överraskade mig var att filmen i sig egentligen inte var en musikal hela vägen; det är en musikal som blossar upp och blommar ut när drömmarna är som varmast och kärleken som pirrigast, men när verkligheten börjar kyla ner stämningen gör musiken det också - den ena stunden förhöjer musiken ofta nya förändringar och de små tingen i livet, men i andra lämnar musiken också rum för det tysta tvivlet och de missriktade förväntningarna man ibland har i relationer.

Ja, La La Land var betydligt bättre än jag trodde. Jag trodde att jag skulle vrida mig i biostolen av att se Stone och Gosling flamsa omkring i skymningar på bästa Gene Kelly-manér, men det finns så mycket kreativitet och berättarglädje att det är svårt att inte sittdansa i biostolen. Se bara på öppningsnumret! Ett eländigt varmt trafikstopp på motorvägen förvandlas på ett ögonblick till en bombastisk, medryckande och underbart optimistisk livshyllning som blir svår att skaka av sig. Det händer att jag ibland loopar stycken som dessa när jag behöver pigga upp mig på vägen hem. "Vad smygdansar det där skäggmonstret till egentligen?" undrar nog många förbryllade förbipasserande.

Jag blev också helt såld på filmens ljussättning, snillrika färganvändning och lämpliga scenografibruk, som alla klingar av en skön amatörmässig ton - små miniatyrplan som flyger över en plastjordklot, färggranna flickor som dansar till ingenting annat än skymningsljuset och ensamma strålkastarljus över ett passionerat pianospel är snillrikt enkla ting som den mest ambitiöse filmstudent hade kunnat få ihop och dess enkelhet suddar ofta bort bilden av att musikaler måste vara pompösa och tillgjorda för att räknas som musikaler.

Men... förtjänar filmen verkligen de där 14 Oscarsnomineringarna? Gud nej! Bland de nominerade filmerna finns betydligt bättre kandidater som förtjänar den äran; se bara på förkrossande Manchester by the Sea, svettiga Hell or High Water, välskrivna Moonlight eller vad sägs om mästerverket Arrival? Alla filmer med betydligt starkare skådespelarprestationer, emotionella kärnor och oförglömliga filmscener som är klart överlägsna denna charmiga Singin' in the Rain-flirt.

Det kan bero på att kärleksrelationen mellan Stone och Gosling inte var helt övertygande för min del. Det kanske också beror på att Stone och Gosling inte riktigt har den kemi som det har tjatats om de senaste åren eller att Goslings jazzhipster snabbt blev enformig med sin forcerade spydighet och puristiska jazzpredikningar... för när det omtalade bitterljuva slutet väl dundrar fram, känner jag mig rätt oberörd och något likgiltig till hela konceptet om att välja drömmen framför kärleken eller det tryggare karriärvalet. Det är som in i sjutton snyggt och välgjort, men här tränger det minsann inte fram några tårar, inte.

Det kan också mycket väl bero på att jag är något cynisk till Hollywood-hypen kring filmen. Eftersom Hollywood älskar filmer om sig själva och eftersom La La Land verkar runkat av rätt Hollywood-farbröder, så kommer den förstås kamma hem alla Oscars. Usch nej, det var nog lite väl äckligt uttryckt. Ursäkta. För det är ju en hemskt trevlig och söt liten film, trots allt. En härlig dejtfilm. En svängig bioupplevelse, en modern jazzmusikal, en film gjord för filmfanatikerna i åtanke. Jag tror dock att La La Land kommer gå samma öde till mötes som numera bortglömda The Artist: en charmig, kreativ film som inte nådde upp till de överdrivna hyllningarna den fått. Om några år lär man kommentera La La Land med "Meh, det fanns betydligt bättre filmer det året. Som Arrival! Fy fan vad bra den var"

Nåväl. Än har musiken inte släppt taget om mig, så om något är det väl ett tecken på att filmen fortfarande påverkar mig på ett vis? Nä, nu måste jag åka vidare till några trista ärenden och med hjälp av La La Lands ljuva toner kanske förvandla den hostiga, trånga tunnelbanan till ett oemotståndligt kjollyftande musikalnummer.

Något så ovanligt som en musikal för de som avskyr musikaler

Rogue One var sådär (spoilers)

Skrivet av moviefreak den 28 december 2016 kl 19:15
This post is tagged as: Star Wars, Rogue One

Gareth Edwards är en gedigen actionregissör. Väldigt få actionregissörer lägger så mycket möda och öga på att skapa minnesvärda actionsekvenser, där framförallt skeppens storskalighet och de sargade markstriderna visar prov på Star Wars-universumets sanna visuella potential. Men Gareth har dessvärre inte tagit fasta på karaktärerna som bebor detta universum och precis likt Godzilla, trängs karaktärerna bort för att ge plats åt det mer spektakulära.

För även om jag för det mesta var underhållen och imponerad av det visuella (minus Tarkin), fann jag mig själv uttråkad då och då. Inte nog med att filmen hade svårt att komma igång (dess drivkraft dyker inte upp förrän 30 minuter in i filmen), det saknades också krydda och smak hos de bleka karaktärerna. De saknade karaktär, någonting som får mig att fastna för den udda skaran rebeller. Den första stora actionscenen, där rebellextremister angriper Imperiet i Jedha-torget, är ett bra exempel på filmens trista karaktäriseringar. Effekterna är där, det fina fotot är och snart visar det sig att alla karaktärer vi ska heja på är dräparexperter. Wow! Så vadå? Jag kunde ärligt talat inte vara mer uttråkad när munken petade ner en grupp stormtroopers med en stav. Gäsp. Var är faran? Var är de mänskliga interaktionerna? Varför ska jag bry mig om det här självmordsuppdraget?

Force Awakens största styrka var mänskligheten och karaktärernas emotionella djup. De hade inte särskilt mycket backstory att skryta med, men sättet de reagerade på händelser och tilltalade varandra på, pumpade varmt av mänsklighet. Även om det fanns mycket som inte sades, sade deras ögonglimmer, grimaser och kroppsspråk så mycket om hur de kände och tänkte.

Åtminstone försökte man göra något annorlunda med Rogue One, antar jag. För om det är något Rogue One ska få beröm för, är att skaparna åtminstone försökte hitta nya infallsvinklar och nyanser i kriget mot Imperiet. Saker som Alliansens tafatthet och Carissans mörka natur är intressanta inslag som jag gärna hade sett mer av. Jag gillar också hur inspirerat karaktärernas uppoffring kändes. En efter en, stupar de modiga rebellerna för den goda saken. Krennic, den karriärstörstande knähunden, kan bara se på när Tarkin använder sin skapelse mot honom, medan Jyn och Cassian kramas när det atombombsliknande svampmolnet närmar sig stranden och förvandlar allt till stjärnstoft. Det är ett fint ögonblick som Giacchino förstärker med sin Lost-doftande musik och som hade varit ännu starkare om det fanns lite mer vikt hos karaktärerna.

Dessvärre trängs karaktärernas ödesdigra slut också bort för att det, av någon anledning, var så viktigt att visa Darth Vader slakta folk och Leias CGI-nylle. Var det verkligen nödvändigt att knyta Rogue One till New Hope så fort alla andra är döda? Lite andrum i den här filmen hade inte skadat...

"Ja, vi kunde ha landat närmare er hytt, men visst såg det dramatiskt ut?"