Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

'*•.¸.•*'moviefreaks magiska julkalender (3)¸.•*'*•.¸

Skrivet av moviefreak den 5 december 2016 kl 19:33
This post is tagged as: Mr Smiley luktar gammal gröt, Julkalender, Jul, Film, Lucka, Årets bästa filmer

Dagens lucka:

Årets bästa filmer
10) The Assassin

Den här filmen är gjord som en gåta. Det är inte alltid säkert, åtminstone inte till en början, vad filmen egentligen vill säga. Det tar ett bra tag att få ett någorlunda grepp om vem som är vem och under vissa tillfällen är filmen så kryptisk att det nästan är krav på att se om filmen - flera gånger.

Regissören Hou Hsiao-Hsien menar alltså inte att mata tittaren med information; filmen är menad att stanna kvar i minnet och näthinnorna med sin hemlighetsfulla och slående prakt. Detta är nämligen inte den typiska wuxia-matinén; det här är en dikt i filmformat, där tystnaden är vassare än svärdets egg och där skönheten är lömskare än dynastipolitiken.

Årets bästa tv-serier
10) The Good Place

Från skaparen av Parks & Recreation kommer här en snitsig fantasyserie om Eleanor, som efter en bisarr olycka hamnar i paradiset. Eleanor är oförskämd, självisk och den minst kvalificeradepersonen att träda in i efterlivets varma ljus - hon hör alltså inte hemma här, men det hindrar inte henne från att njuta av efterlivets goda frukter.

The Good Place är en kvick och originell komedi om fel kvinna i fel plats, där Eleanors många försök att passa in snarare utesluter henne från att leva väl och hamnar istället i ett inre limbo. Gränsen mellan lögn och sanning suddas dock inte bara ut för henne - det gäller också paradiset självt, där den perfekta ytan snart visar sig vara en fasad för andra hemligheter...

Årets album
Blackstar

Texterna fån David Bowies sista album fick helt nya innebörd när Bowie bara några dagar senare dog i cancer. Blackstar började plötsligt urholka mig, infektera mig med berättelser om utomjordliga världar. Att uppleva Blackstar var att uppleva en döende stjärna - ett melankoliskt, kosmiskt farväl till ett universum som snart blev sämre utan Bowie.

Blackstar fullkomligt sjuder av död och ångest, men är gjord med sådan värdighet och stil att David Bowie aldrig riktigt kommer att försvinna ur universum; tvärtom kommer Bowies sista svansånger att eka långt in i evigheten och detta album markerar den odödliga konstnärens själ. Vila i frid, Major Tom.

'*•.¸.•*'moviefreaks magiska julkalender (2) ¸.•*'*•.¸

Skrivet av moviefreak den 3 december 2016 kl 18:30
This post is tagged as: Mr Smiley luktar gammal gröt, Jul, Julkalender, Lucka, Film, Årets bästa filmer

Årets bästa filmer
11) The Boy and the Beast

Boy and the Beast är rena rama lyckopillret och det har vi Mamoru Hosoda, mästare på känslor och geniet bakom Girl Who Leapt Through Time, att tacka för. Redan i filmens förtexter blir man så varmt välkomnad av den festliga musiken och magiska undanflykter att man inte kan göra annat än att sittdansa till filmens trivsamma familjesentimentalitet.

Medan filmen saknar den emotionella kraften från exempelvis Wolf Children och förlitar sig på lite väl många klyschor, består filmens styrka i den älskvärda dysfunktionella relationen mellan odjuret och pojken, där både lärare och elev lär sig saker om sig själva de aldrig hade lärt sig om det inte vore för varandras påfrestande sällskap...

Årets bästa tv-serier
11) Stranger Things

Så fort synthtemat i serieintrot spelades upp, visste jag att jag hade någonting alldeles särskilt att se framemot; genom den perfekta balansen mellan mys och skräck fick vi ett ruggigt litet Stephen King-flörtande äventyr som snabbt - och välförtjänt - blev en popkulturell succé.

Serien kan nog bäst beskrivas som det J.J. Abrams Super 8 aldrig riktigt blev; en kärlekshyllning till 80-talets Spielberg-magi och Goonies-nostalgi, där allt från barnskådespel till foto briljerar. Visst, vissa scener fungerar inte alltid och Wynona Ryder gör inte mycket annat än att vara hysterisk, men det finns tillräckligt många twister som får Stranger Things att ge kraftig mersmak.

Årets bästa slut
Star Wars: Rebels, säsongsavslutning

Rebels har inte en lätt uppgift. Inte nog med att serien måste följa upp den briljanta Clone Wars-serien - den måste också stå på egna ben, vilket den tyvärr inte alltid lyckas göra. Den har nämligen förmågan att alltför ofta snubbla över sig själv när den försöker vara dramatisk.

Men när serien verkligen vill, kan den vara så inspirerad och mäktig att jag får tillbaka hoppet om serien. När fan-favoriten Ahsoka i den andra säsongsfinalen mötte sin mästare, var det som att tiden stod stilla och vad som följer är ett slag som bara kan sluta på ett sätt. Eller? Det konstnärligt tvetydiga slutet är inte bara gripande, utan visar också prov på seriens sanna potential.

'*•.¸.•*'moviefreaks magiska julkalender (1)¸.•*'*•.¸

Skrivet av moviefreak den 1 december 2016 kl 18:30
This post is tagged as: Film, Filmmusik, Humanisten älskar Michael Bay, Jul, Julkalender, Mr Smiley luktar gammal gröt

Eller ja, magisk och magisk. Allt jag gör är att räkna ner julen med de 12 filmer, tv-serier, spel och annat medierelaterat som jag anser ha varit bäst (och sämst) i år. Sist fungerade det ju hyfsat, varför inte köra en till omgång och kompensera för min olidliga bloggtorka i år? Så halsa i dig ohälsosamma mängder must och red ut de där intrasslade ljussladdarna - nu räknar vi ner till julen med moviefreak!

Varannan dag.


Årets bästa filmer
12) Min Pappa Toni Erdmann

En av årets mest omtalade filmer är en väldigt enkel historia om en larvig pappa som försöker återuppta kontakten med sin deprimerade dotter. I någon annans händer kan en liknande historia lätt förvandlas till en löjlig familjekomedi enligt desperata Hollywood-konventioner.

Men i händerna på regissören Maren Ade blir historien så rar, oförutsägbar, obekväm, deprimerande och så dråplig - utan att nödvändigtvis vara en komedi - att det blir svårt att slita sig från skärmen, även om man ibland vill titta bort. Den jordnära ensamheten och krocken mellan det oanständiga och det känslolösa gör denna pärla till en av årets mest speciella filmer.

Årets tv-serier
12) X-Files

Ja, X-Files lilla återkomst fungerade mer som en teaser än en faktisk tv-säsong. Ja, säsongsfinalen är en av seriens största magplaskar hittills. Men... det hindrar inte mig från att mysa av kemin mellan Scully & Mulder, nya foliehattkonspirationer och härligt äcklig monsterbonanza!

På sex avsnitt berör den nya säsongen allt från utomjordisk teknologi, rikliga mängder fanservice, tramsiga drogtrippar och märkliga berättelser som kan ta vilken riktning som helst. I synnerhet avsnittet "Mulder & Scully Meets the Were-monster" är ett komiskt mästerverk som mycket väl kan vara bland det bästa som har gjorts i seriens historia. X-Files for life, baby!

Årets öppningsscen
Deadpool

Att öppna en film är inte det lättaste. På kort tid måste man visa publiken vad de kan förvänta sig och få tittaren att investera sig emotionellt så tidigt som möjligt. Skaparna av Deadpool (årets förmodligen bästa serietidningsfilm) gjorde detta på en två minuters bullet time-extravaganza, som med en gång fäster den självmedvetna humorn och ger fingret till.

När sedan Julie Newton klämmer ur sig "Just call me angel of the morning!" i samma sekund som Deadpool planterar sitt skrev i ansiktet på en stackars sate spillde jag ut min Pepsi över skärmen och blev därmed såld på filmens underbart vulgära stil. Manusförfattarna är verkligen hjältarna här!

10 Cloverfield Lane - Recension (spoilerfri)

Svårt att skaka av sig eftersmaken från Batman vs. Superman? Trött på intetsägande blockbusters? Sugen på årets bästa hook?

Då ska ni definitivt kolla in 10 Cloverfield Lane, den andliga uppföljaren till JJ Abrams-producerade monsterfilmen som inte riktigt har någon koppling till den amerikanska Godzillavarianten.

Michelle, spelad av förtjusande Mary Winstead, flyr undan sina vardagliga problem i ett mycket sällsamt musikmontage i början av filmen. Helt ovetandes om de obehagliga sanningarna som komma skall, vaknar hon plötsligt upp i en främlings bunker efter en olycka och får veta att något fruktansvärt har hänt utanför dess väggar.
Vad har hänt därute? Kan hon lita på sin "räddare"? Och är det klokt att ta reda på det? Dessa och mycket fler frågor ställs konstant i en fullkomligt nagelbitande, småskalig och tät bunkerhistoria som håller tittaren på helspänn och släpper inte taget förrän eftertexterna rullat. Jag kan inte minnas sist jag vred mig så mycket i biostolen, grävde naglarna i armstöden och spärrade ögonen så mycket.

John Goodman är enastående som den läbbige bunkerdåren Howard, Winstead är förträfflig som filmens egna MacGyver (som kan knåpa ihop underverk när faran är som värst) och framförallt slår interaktionen mellan henne och John Goodman gnistor när de utmanar varandra eller när de bara försöker lära känna varandra. Är Howard en paranoid galning eller är han en hyvens tok som råkar vara hennes enda räddning från okändheten därute? Man vet aldrig riktigt med Goodmans mystiske karaktär och precis som Winstead, sätter man som publik ständigt garden och vet ej när man ska lägga ner den. Förutom ett par catchy 70-talsklassiker, briljerar musiken också med att sätta kalla kårar och resa nackhåren under hela filmens gång.

Eftersom filmen har Cloverfield i namnet, kan man alltså vänta sig i ett mysterieelement som förr eller senare besvaras innan filmen är över. Slutet kommer alltså att vara något av en vattendelare, men som värst kommer de fem sista minuterna kännas lite långa eller onödiga. Personligen hade jag inget emot det och för att vara filmens svagare del, avrundas filmen ändå på ett tillfredsställande sätt.

10 Cloverfield Lane är en superb rysarthriller med spänningsmoment som skulle ha gjort Hitchcock stolt. Det är en ypperlig liten överraskning som gör sig allra bäst om man vet så lite om filmen som möjligt.
Med andra ord: undvik trailers, undvik IMDB och njut av årets rysmys!

---Daredevil! Igen!---

(Spoilers nedan)

Daredevil var en fräsch och banbrytande serie när den kom ut på Netflix i fjol. Även om serien inte var helt klockren, var det en tajt riktigt häftig serietidningsnoir som hämtade inspiration från helt rätt filmgenrer. Men nu när andra säsongen har blivit tillgänglig på Netflix, har nyhetsbehaget släppt lite. Förutom att de två första avsnitten var riktigt sega, hasade sig serien mest klumpigt fram till det efterlängtade mötet mellan Punisher och Daredevil - två sidor av samma brottsbekämparmynt. Dialogen var mest klumpig, budskapet skyfflades ner i halsen och den efterföljande actionscenen med MC-knuttarna blev mest långdragen.

Men efter att den irländska maffian kommer in i bilden tar det fart på riktigt och när Elektra väl introduceras, får serien plötsligt en fantastisk energi som blir svår att slita sig ifrån. Karaktärerna börjar engagera, kemin mellan karaktärer känns av och konflikterna stärks och spänns för varje minut som går. Serien tar originella kliv från det där serietidningstypiska och för en stund förvandlas kampen mellan rättvissa och lag till något mer än bara en fysisk fight på ett hustak. Karen Page, en karaktär som inte riktigt fann sin plats i förra säsongen, fullkomligt skiner i sin uppföljning av den "riktiga" mannen bakom den skrämmande Punisher-personan. Tillsammans med hennes sidohistoria, säsongens raffinerade tempo och balansen som Murdock försöker hitta mellan advokat och stadens väktare är uppslukande välgjort. Bara det faktum att jag såg hela säsongen i ett svep igår, trots att jag lovade mig själv att inte göra det, talar ganska väl om säsongens underhållningsfaktor.

Däremot kunde jag faktiskt inte ha varit mer uttråkad i seriens två sista avsnitt, där Punisher-historien läggs åt sidan för att istället sätta fokus på en uråldrig ondska från fjärran öst. Den onda organisationen "Handen", något som heter "Black Sky" och det krig som förutspås av Stick har hintats sedan förra året, men ärligt talat är det inte det minsta intressant - framförallt inte när organisationen i sig och deras mål är så vaga - och hamnar helt och hållet i vägen för seriens kärna. När Matt och Elektra i finalen slåss mot hundratals odödliga ninjor från att göra... någonting... kliar jag mig mest i huvudet. Varför kunde säsongen inte enbart handla om den kontrovers och dödsönskan som Punisher rev upp i New York? Varför slåss Daredevil mot en identitetslös skurk med exakt samma finesser som Jason i Fredag den 13:nde-filmerna? Finns det en enda kotte i staden som bryr sig om vad som händer med den här konstiga sekten?

Jag får känslan av att skaparna själva inte vet vad serien ska vara för något i slutändan. Serien började lovande när den började puttra i hjältars moraliska övertygelser och samhällsplikter à la The Dark Knight, men när den sedan urartar i en hjärnlös, klyschig och vag actionspektakel. När Daredevil mot slutet ser Punisher i sin ikoniska dödskalletröja på ett hustak, verkar han mest tänka: "Ja just det, han existerar ännu" och utmaningen som byggdes mellan dem glöms i princip bort. Det är synd att det bara är Karen, och inte Daredevil, som hamnar i centrum för Punishers annars spännande jakt på den som är ansvarig för hans familjs död.

Andra omgången av Daredevil är alltså både en förbättring och en försämring. Serien är som bäst i mitten av säsongen, där Murdock hamnar i kläm mellan den man han är och den man han vill vara, men mot slutet av säsongen spårar det hela ur när Ra's Al Ghul-tramset tar all uppmärksamhet. Vilket är synd, med tanke på att Daredevil fortfarande är en av Netflix-tjänstens allra mest sevärda originalserier.

Sammanfattningsvis rekommenderas andra säsongen av Daredevil - även om det inte blev den fullträff jag hoppades på