Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

10 Cloverfield Lane - Recension (spoilerfri)

Svårt att skaka av sig eftersmaken från Batman vs. Superman? Trött på intetsägande blockbusters? Sugen på årets bästa hook?

Då ska ni definitivt kolla in 10 Cloverfield Lane, den andliga uppföljaren till JJ Abrams-producerade monsterfilmen som inte riktigt har någon koppling till den amerikanska Godzillavarianten.

Michelle, spelad av förtjusande Mary Winstead, flyr undan sina vardagliga problem i ett mycket sällsamt musikmontage i början av filmen. Helt ovetandes om de obehagliga sanningarna som komma skall, vaknar hon plötsligt upp i en främlings bunker efter en olycka och får veta att något fruktansvärt har hänt utanför dess väggar.
Vad har hänt därute? Kan hon lita på sin "räddare"? Och är det klokt att ta reda på det? Dessa och mycket fler frågor ställs konstant i en fullkomligt nagelbitande, småskalig och tät bunkerhistoria som håller tittaren på helspänn och släpper inte taget förrän eftertexterna rullat. Jag kan inte minnas sist jag vred mig så mycket i biostolen, grävde naglarna i armstöden och spärrade ögonen så mycket.

John Goodman är enastående som den läbbige bunkerdåren Howard, Winstead är förträfflig som filmens egna MacGyver (som kan knåpa ihop underverk när faran är som värst) och framförallt slår interaktionen mellan henne och John Goodman gnistor när de utmanar varandra eller när de bara försöker lära känna varandra. Är Howard en paranoid galning eller är han en hyvens tok som råkar vara hennes enda räddning från okändheten därute? Man vet aldrig riktigt med Goodmans mystiske karaktär och precis som Winstead, sätter man som publik ständigt garden och vet ej när man ska lägga ner den. Förutom ett par catchy 70-talsklassiker, briljerar musiken också med att sätta kalla kårar och resa nackhåren under hela filmens gång.

Eftersom filmen har Cloverfield i namnet, kan man alltså vänta sig i ett mysterieelement som förr eller senare besvaras innan filmen är över. Slutet kommer alltså att vara något av en vattendelare, men som värst kommer de fem sista minuterna kännas lite långa eller onödiga. Personligen hade jag inget emot det och för att vara filmens svagare del, avrundas filmen ändå på ett tillfredsställande sätt.

10 Cloverfield Lane är en superb rysarthriller med spänningsmoment som skulle ha gjort Hitchcock stolt. Det är en ypperlig liten överraskning som gör sig allra bäst om man vet så lite om filmen som möjligt.
Med andra ord: undvik trailers, undvik IMDB och njut av årets rysmys!

---Daredevil! Igen!---

(Spoilers nedan)

Daredevil var en fräsch och banbrytande serie när den kom ut på Netflix i fjol. Även om serien inte var helt klockren, var det en tajt riktigt häftig serietidningsnoir som hämtade inspiration från helt rätt filmgenrer. Men nu när andra säsongen har blivit tillgänglig på Netflix, har nyhetsbehaget släppt lite. Förutom att de två första avsnitten var riktigt sega, hasade sig serien mest klumpigt fram till det efterlängtade mötet mellan Punisher och Daredevil - två sidor av samma brottsbekämparmynt. Dialogen var mest klumpig, budskapet skyfflades ner i halsen och den efterföljande actionscenen med MC-knuttarna blev mest långdragen.

Men efter att den irländska maffian kommer in i bilden tar det fart på riktigt och när Elektra väl introduceras, får serien plötsligt en fantastisk energi som blir svår att slita sig ifrån. Karaktärerna börjar engagera, kemin mellan karaktärer känns av och konflikterna stärks och spänns för varje minut som går. Serien tar originella kliv från det där serietidningstypiska och för en stund förvandlas kampen mellan rättvissa och lag till något mer än bara en fysisk fight på ett hustak. Karen Page, en karaktär som inte riktigt fann sin plats i förra säsongen, fullkomligt skiner i sin uppföljning av den "riktiga" mannen bakom den skrämmande Punisher-personan. Tillsammans med hennes sidohistoria, säsongens raffinerade tempo och balansen som Murdock försöker hitta mellan advokat och stadens väktare är uppslukande välgjort. Bara det faktum att jag såg hela säsongen i ett svep igår, trots att jag lovade mig själv att inte göra det, talar ganska väl om säsongens underhållningsfaktor.

Däremot kunde jag faktiskt inte ha varit mer uttråkad i seriens två sista avsnitt, där Punisher-historien läggs åt sidan för att istället sätta fokus på en uråldrig ondska från fjärran öst. Den onda organisationen "Handen", något som heter "Black Sky" och det krig som förutspås av Stick har hintats sedan förra året, men ärligt talat är det inte det minsta intressant - framförallt inte när organisationen i sig och deras mål är så vaga - och hamnar helt och hållet i vägen för seriens kärna. När Matt och Elektra i finalen slåss mot hundratals odödliga ninjor från att göra... någonting... kliar jag mig mest i huvudet. Varför kunde säsongen inte enbart handla om den kontrovers och dödsönskan som Punisher rev upp i New York? Varför slåss Daredevil mot en identitetslös skurk med exakt samma finesser som Jason i Fredag den 13:nde-filmerna? Finns det en enda kotte i staden som bryr sig om vad som händer med den här konstiga sekten?

Jag får känslan av att skaparna själva inte vet vad serien ska vara för något i slutändan. Serien började lovande när den började puttra i hjältars moraliska övertygelser och samhällsplikter à la The Dark Knight, men när den sedan urartar i en hjärnlös, klyschig och vag actionspektakel. När Daredevil mot slutet ser Punisher i sin ikoniska dödskalletröja på ett hustak, verkar han mest tänka: "Ja just det, han existerar ännu" och utmaningen som byggdes mellan dem glöms i princip bort. Det är synd att det bara är Karen, och inte Daredevil, som hamnar i centrum för Punishers annars spännande jakt på den som är ansvarig för hans familjs död.

Andra omgången av Daredevil är alltså både en förbättring och en försämring. Serien är som bäst i mitten av säsongen, där Murdock hamnar i kläm mellan den man han är och den man han vill vara, men mot slutet av säsongen spårar det hela ur när Ra's Al Ghul-tramset tar all uppmärksamhet. Vilket är synd, med tanke på att Daredevil fortfarande är en av Netflix-tjänstens allra mest sevärda originalserier.

Sammanfattningsvis rekommenderas andra säsongen av Daredevil - även om det inte blev den fullträff jag hoppades på

--- Crouching Tiger 2 - ris eller ros? ---

Skrivet av moviefreak den 29 februari 2016 kl 21:30

Crouching Tiger, Hidden Dragon är en av mina absoluta favoritfilmer. Ett mästerverk på alla sätt och vis. Nu har uppföljaren Sword of Destiny haft premiär på Netflix och skillnaderna mellan filmerna är enorma.

Hur ska jag beskriva uppföljarens relation till Lees mästerverk? Jag ser det på det här viset; Lee är mästerkocken i femstjärniga restaurangen Crouching Tiger, som med finess och fingertoppkänsla levererar utsökta och unika rätter bortom denna värld. Sword of Destiny däremot är mer som hämt-maten från favoritbuffén, som bjuder på stora portioner traditionell kinaslafs. Man kan vara på humör för båda sorters mat och det är inget fel att gilla båda.

Där Crouching Tiger, Hidden Dragon alltså bjuder på mer tidlös och raffinerad filmpoesi, bjuder Sword of Destiny på mer lättuggad action. Vilket är helt ok. Jag gillade det. Mer än förväntat, faktiskt.

Sword of Destiny utspelar sig 18 år efter Crouching Tiger, där mästerfäktaren Shu Lien vandrar omkring som en vålnad från det förflutna. Hämndens och sorgens ärr rivs upp när den hänsynslösa krigsherren Hades Dai försöker råna det legendariska Jadesvärdet från Liens ägo, men nya vänskaper och gamla kärlekar nystas upp när en samling krigare hjälper henne att försvara svärdet - däribland den man hon en gång skulle giftas bort med.

Medan storyn är av det tunnare slaget, innehåller flera klyschor och dränks av flashbacks, finns det ändå mycket att gotta sig med i form av intressanta sidohistorier och mysiga karaktärer. Bäst gillar jag Hades' lönnmördarjänta Mantis och historien mellan den förtjusande Snö Vas och fången Fang, två fiender som visar sig vara menade att finna varandra - samspelet mellan dem är riktigt fint och deras öde påminner vagt om den romantiska ådra Lee fick till i Crouching Tiger.

Ja, det finns flera inspirerade ögonblick i den här filmen. När filmen är som bäst, känns den uppfinningsrik i sina många koreografier och lekfull i berättandet. Ögonblicket där en av hjältarna exempelvis lägger beslag på det legendariska Jadesvärdet till filmens temalåt får mig att rysa, exempelvis. Men när filmen är som sämst, kan samma läckra fight snart förvandlas till Matrix Reloaded sett till specialeffekterna och man tappar lite hype. Tacksamt nog gäller det mest fighten i slutet, men det sticker ändå i ögonen att se.

Filmen har också en tendens att kännas kraftigt nerklippt. Jag kan inte bevisa det, men det känns som att minst en halvtimme har klippts bort. Kanske det kan förklara att vissa scenövergångar känns hafsiga och att vissa sidohistorier känns tunnare än andra.

Filmens digitala ljussättning är också något som drar ner filmen något enormt. Flera gånger kändes det som att Peking belystes av trafiklyktstolpar, där dess orangea sken förflyttar vackra Kina till närmsta ljusförorenade L.A-motorväg. Ljussättningen påminner också om Jacksons framstressade Hobbit-filmer, där green screen-användningen känns ganska uppenbar. Det är dessutom lite väl distraherande att utomhusmiljöerna spelades in i Nya Zealand, på tal om Hobbit. Glöm Ang Lees grönska - nu rider kineser till Rohan, eller något.

Är man cynisk, kan man se Sword of Destiny som en av många cashgrabs som enbart vinner på ett respekterat namn. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte var en rasande underhållande film och jag skulle inte ha något emot att se den en tredje gång. Vrider man ner sina förväntningar en aning eller om man bara vill ha light wuxia-action en seg fredagskväll, kommer filmen troligen att duga. Jag gillade filmen, trots sina brister, och ärligt talat hoppas jag på fler äventyr från Crouching Tiger-världen.

Så länge det finns ett bra manus och att det inte ser ut som Battle of the Five Armies.
__________________________________

PS: Filmens stora kontrovers, det engelska talet, är inte så farligt som jag hade trott, även om det var ett märkligt beslut till att börja med. Jag såg filmen med både kinesisk dubbning och engelskt tal, och båda har sina fördelar; förstnämnda gör filmen mer "autentisk" och mer stämningsfull, medan den engelska varianten bjuder på betydligt mindre exposition - något som ärligt talat ger lite bättre flyt i filmen.

Zootopia - Rasism, fördomar och roliga djur

Skrivet av moviefreak den 25 februari 2016 kl 21:36

När Disney för något år sen släppte teasers för Zootopia, där berättaren förklarade hur djur bar på olika attributer, tänkte nog många som jag: "Jaha? Vad är så originellt med antropomorfiska Disney-djur egentligen?" Jag avvisade filmen som en furrys våta dröm och tänkte inte mer på saken sedan dessa. Fram tills nu.

Jag hade helt fel om filmen. fel. Trots att jag redan fick en bra känning av filmens handling från trailerna, var det betydligt mer bett och tanke i filmen än jag trodde att det skulle vara. Det var nämligen svårt att inte bli medryckt av den levande, fantasifulla värld som Zootopia erbjuder, där djurens gnistrande metropolis erbjuder finurliga lösningar till alla djurens behov och där varje djur känns mänskligt (!) gestaltad. Men under den vackra ytan bubblar också främlingsfientligheten senare fram när djurens "inre" djur visar sitt fula ansikte och idén om en harmonisk utopi mellan rovdjur och växtätare utmanas.

Detta är något som Zootopias första kaninpolis Judy Hopps får uppleva när motgångarna från både samhället och sin egen kaninkapacitet svämmar över henne, där hon konstant trampas på av ruffiga oxar och sluga rävar. Är det hit djurrikets evolution har lett henne? Att bli en token-kanin? Är djur menade att leva separerade? Det blir inte mycket bättre när fallet hon, tillsammans med en den listiga räven Nick, jobbar på är sprängladdat av känsliga sanningar om djurens sanna väsen.

Jag beundrar hur skickligt filmmakarna får fram det aktuella budskapet utan att bli för politisk, för Disney-sockrigt "preachy" eller för klumpigt framställd. Filmen hittar nämligen rätt motsvarighet till vår värld, där de oförlåtande fördomarna balanseras ut med träffsäker humor och roliga observationer på skillnaderna individer emellan. Även om storyn och budskapen i sig redan är välbekanta, sitter filmen på mycket kött i benen tack vare den fina balansen mellan allvar och humor och de älskvärda karaktärerna.

Disneys första riktiga buddie cop-film är alltså en mycket lyckad sådan. Det är en rar familjefilm med kaninvärldens egna motsvarighet till "n*gga" och andra roliga detaljer som alla åldrar kan ta till sig. Förutom att den är en av årets hittills bästa filmer, kan det mycket väl också vara studions bästa verk sedan Wreck-it-Ralph.


Naturliga fiender, naturliga vänner

Singel? Ät en gigantisk ost

Skrivet av moviefreak den 14 februari 2016 kl 12:45

Jag drömde om Seinfeld igår, bisarrt nog. Jag var Jerry, klädd i en ful 90-talsjacka som bara Jerry kan ha på sig. Jag, George, Elaine och Kramer hade alla skaffat en dejt var och vi bestämde oss för att testa en ny restaurang i snöiga Minnesota på första dejten. Från New York till Minnesota! Sheesh! Eftersom det var en dröm, så var det såklart inga konstigheter med reselängden. Men eftersom Costanza är Costanza, började han klaga på bensinkostnaden och det faktum att han alltid får en läskig bensingranne(som pumpar bensin mittemot) varje gång han ska stanna vid en bensinmack. Nej, George var trött på bensinmackar och bestämde sig för att imponera på sin dejt med en elbil istället. Han menar att den ska vara effektivare och att vi skulle hinna före Elaines bil. Challenge accepted! Medan Kramer och Elaine kör iväg med samtliga dejter till Minnesota, går jag och George iväg för att köpa oss en ny elbil.

Med Costanzas vanliga tur, går inget som förväntat - George har nämligen blivit blåst av säljaren och råkat köpa en radiobil med en lååång förlängningssladd. Jag föreslog att vi skulle ta bussen, men George var alldeles för stolt för att ta buss - nej, vi skulle minsann köra den slöa radiobilen ända ut till Minnesota. Sagt och gjort, rullade vi i 1km/h i en stormig motorväg, utan vare sig tak eller fönster. Dessutom la radiobilen av varje halvtimme, så vi rullade ut förlängningssladden, knackade på hos random folk och frågade om vi kunde ladda vår bil hos i deras kök. Jävla George.

Mirakulöst nog tar vi oss hela vägen till Minnesota-restaurangen i vår skruttiga puckomobil och George rusar in till restaurangtoanutan att ens att hälsa på sin dejt och våra vänner, som stått utanför restaurangen och fryst häcken av sig i väntan på oss. Min dejt visar sig ha gått hem efter att ha väntat i fyra timmar (don't blame her), men Costanzas dejt - en kraftig kvinna en trumpen uppsyn - stannade kvar bara för att ge honom ett meddelande: hon började förklara i detalj för mig vilken skam George var för mänskligheten och att bara yttra hans namn var tillräckligt för att få henne att gråta av förtvivlan.

Jeez! Jag menar, visst var det jävligt onödigt att åka genom halva USA för att testa en restaurang på första dejten, men den här maran tog det hela ett steg längre: hon gav mig en spegel som avkedsgåva och instruerade mig att ge den till George så att han kan se sig själv i spegeln och stirra in i det fiasko han faktiskt var. Jag tar emot spegeln av någon anledning och när George kommer tillbaka från toaletten, har hon redan lämnat vårt sällskap.

Väl inne i restaurangen, försöker Elaine övertala mig att ge spegeln till George, som förtvivlat undrar varför hans dejt drog hem. För att jag är ett rövhål, ger jag honom spegeln och frågar honom vad det är han ser i spegeln. Medan han tittar på sig själv, förväntar jag mig det värsta - att han ska stirra på sin kala hjässa och att han inser att han misslyckats med i princip allt i sitt liv. Men nej. Han nickar belåtet mot sin spegelbild, lägger undan den, beställer den dyraste rätten på menyn och klappade sig själv på axeln för att han tog sig hela vägen till Minnesota i en radiobil.

Whaaaat? Det var direkt out-of-character att se Costanza så glad, även utanför tv-serien. Jag tror att det är första gången som jag ser George vara genuint lycklig med sig själv och sina korkade upptåg. Där ser man.

Maten i restaurangen då? Inget särskilt. Vanlig, asiatisk ful-buffé med slaskiga currysåser. Jag kläcker ett dåligt skämt om kinamat, men jag är helt enkelt inte rolig och får inga skratt tillbaka.

Vad ville jag ha sagt med denna flamsblogg? Ja, var som Costanza, helt enkelt. Dejten går kanske åt fanders, men ta't lugnt - var sann mot dig själv, ät en ost (stort som ett bilbatteri) i dina underkläder och njut lite av att vara dig själv innan din oundvikliga depression kickar in igen.