Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Dutch
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

La La La La La La La La La La Land

Skrivet av moviefreak den 24 februari 2017 kl 13:06
This post is tagged as: Oscars, Film, Recension

Om det inte handlar om komiska sångnummer eller pampiga Disney-stråkar, är jag inte så mycket för filmmusikaler. Nä - faktum är att jag knappt klarar av dem. Jag står inte ut med klassiker som Sound of Music och hoppade nästan själv från en bro efter att ha genomlidit Russell Crowe i Les Miserables. Oftast går sång och berättande inte ihop för mig.

Men La La Land gjorde det helt rätt, på något vis. Det som överraskade mig var att filmen i sig egentligen inte var en musikal hela vägen; det är en musikal som blossar upp och blommar ut när drömmarna är som varmast och kärleken som pirrigast, men när verkligheten börjar kyla ner stämningen gör musiken det också - den ena stunden förhöjer musiken ofta nya förändringar och de små tingen i livet, men i andra lämnar musiken också rum för det tysta tvivlet och de missriktade förväntningarna man ibland har i relationer.

Ja, La La Land var betydligt bättre än jag trodde. Jag trodde att jag skulle vrida mig i biostolen av att se Stone och Gosling flamsa omkring i skymningar på bästa Gene Kelly-manér, men det finns så mycket kreativitet och berättarglädje att det är svårt att inte sittdansa i biostolen. Se bara på öppningsnumret! Ett eländigt varmt trafikstopp på motorvägen förvandlas på ett ögonblick till en bombastisk, medryckande och underbart optimistisk livshyllning som blir svår att skaka av sig. Det händer att jag ibland loopar stycken som dessa när jag behöver pigga upp mig på vägen hem. "Vad smygdansar det där skäggmonstret till egentligen?" undrar nog många förbryllade förbipasserande.

Jag blev också helt såld på filmens ljussättning, snillrika färganvändning och lämpliga scenografibruk, som alla klingar av en skön amatörmässig ton - små miniatyrplan som flyger över en plastjordklot, färggranna flickor som dansar till ingenting annat än skymningsljuset och ensamma strålkastarljus över ett passionerat pianospel är snillrikt enkla ting som den mest ambitiöse filmstudent hade kunnat få ihop och dess enkelhet suddar ofta bort bilden av att musikaler måste vara pompösa och tillgjorda för att räknas som musikaler.

Men... förtjänar filmen verkligen de där 14 Oscarsnomineringarna? Gud nej! Bland de nominerade filmerna finns betydligt bättre kandidater som förtjänar den äran; se bara på förkrossande Manchester by the Sea, svettiga Hell or High Water, välskrivna Moonlight eller vad sägs om mästerverket Arrival? Alla filmer med betydligt starkare skådespelarprestationer, emotionella kärnor och oförglömliga filmscener som är klart överlägsna denna charmiga Singin' in the Rain-flirt.

Det kan bero på att kärleksrelationen mellan Stone och Gosling inte var helt övertygande för min del. Det kanske också beror på att Stone och Gosling inte riktigt har den kemi som det har tjatats om de senaste åren eller att Goslings jazzhipster snabbt blev enformig med sin forcerade spydighet och puristiska jazzpredikningar... för när det omtalade bitterljuva slutet väl dundrar fram, känner jag mig rätt oberörd och något likgiltig till hela konceptet om att välja drömmen framför kärleken eller det tryggare karriärvalet. Det är som in i sjutton snyggt och välgjort, men här tränger det minsann inte fram några tårar, inte.

Det kan också mycket väl bero på att jag är något cynisk till Hollywood-hypen kring filmen. Eftersom Hollywood älskar filmer om sig själva och eftersom La La Land verkar runkat av rätt Hollywood-farbröder, så kommer den förstås kamma hem alla Oscars. Usch nej, det var nog lite väl äckligt uttryckt. Ursäkta. För det är ju en hemskt trevlig och söt liten film, trots allt. En härlig dejtfilm. En svängig bioupplevelse, en modern jazzmusikal, en film gjord för filmfanatikerna i åtanke. Jag tror dock att La La Land kommer gå samma öde till mötes som numera bortglömda The Artist: en charmig, kreativ film som inte nådde upp till de överdrivna hyllningarna den fått. Om några år lär man kommentera La La Land med "Meh, det fanns betydligt bättre filmer det året. Som Arrival! Fy fan vad bra den var"

Nåväl. Än har musiken inte släppt taget om mig, så om något är det väl ett tecken på att filmen fortfarande påverkar mig på ett vis? Nä, nu måste jag åka vidare till några trista ärenden och med hjälp av La La Lands ljuva toner kanske förvandla den hostiga, trånga tunnelbanan till ett oemotståndligt kjollyftande musikalnummer.

Något så ovanligt som en musikal för de som avskyr musikaler

Rogue One var sådär (spoilers)

Skrivet av moviefreak den 28 december 2016 kl 19:15
This post is tagged as: Star Wars, Rogue One

Gareth Edwards är en gedigen actionregissör. Väldigt få actionregissörer lägger så mycket möda och öga på att skapa minnesvärda actionsekvenser, där framförallt skeppens storskalighet och de sargade markstriderna visar prov på Star Wars-universumets sanna visuella potential. Men Gareth har dessvärre inte tagit fasta på karaktärerna som bebor detta universum och precis likt Godzilla, trängs karaktärerna bort för att ge plats åt det mer spektakulära.

För även om jag för det mesta var underhållen och imponerad av det visuella (minus Tarkin), fann jag mig själv uttråkad då och då. Inte nog med att filmen hade svårt att komma igång (dess drivkraft dyker inte upp förrän 30 minuter in i filmen), det saknades också krydda och smak hos de bleka karaktärerna. De saknade karaktär, någonting som får mig att fastna för den udda skaran rebeller. Den första stora actionscenen, där rebellextremister angriper Imperiet i Jedha-torget, är ett bra exempel på filmens trista karaktäriseringar. Effekterna är där, det fina fotot är och snart visar det sig att alla karaktärer vi ska heja på är dräparexperter. Wow! Så vadå? Jag kunde ärligt talat inte vara mer uttråkad när munken petade ner en grupp stormtroopers med en stav. Gäsp. Var är faran? Var är de mänskliga interaktionerna? Varför ska jag bry mig om det här självmordsuppdraget?

Force Awakens största styrka var mänskligheten och karaktärernas emotionella djup. De hade inte särskilt mycket backstory att skryta med, men sättet de reagerade på händelser och tilltalade varandra på, pumpade varmt av mänsklighet. Även om det fanns mycket som inte sades, sade deras ögonglimmer, grimaser och kroppsspråk så mycket om hur de kände och tänkte.

Åtminstone försökte man göra något annorlunda med Rogue One, antar jag. För om det är något Rogue One ska få beröm för, är att skaparna åtminstone försökte hitta nya infallsvinklar och nyanser i kriget mot Imperiet. Saker som Alliansens tafatthet och Carissans mörka natur är intressanta inslag som jag gärna hade sett mer av. Jag gillar också hur inspirerat karaktärernas uppoffring kändes. En efter en, stupar de modiga rebellerna för den goda saken. Krennic, den karriärstörstande knähunden, kan bara se på när Tarkin använder sin skapelse mot honom, medan Jyn och Cassian kramas när det atombombsliknande svampmolnet närmar sig stranden och förvandlar allt till stjärnstoft. Det är ett fint ögonblick som Giacchino förstärker med sin Lost-doftande musik och som hade varit ännu starkare om det fanns lite mer vikt hos karaktärerna.

Dessvärre trängs karaktärernas ödesdigra slut också bort för att det, av någon anledning, var så viktigt att visa Darth Vader slakta folk och Leias CGI-nylle. Var det verkligen nödvändigt att knyta Rogue One till New Hope så fort alla andra är döda? Lite andrum i den här filmen hade inte skadat...

"Ja, vi kunde ha landat närmare er hytt, men visst såg det dramatiskt ut?"

*•.¸.•*'Sista luckan + GOD JUL!¸.•*'*•.¸

Skrivet av moviefreak den 24 december 2016 kl 10:45
This post is tagged as: Mr Smiley luktar gammal gröt, Film, Årets bästa filmer, Lucka, Sista luckan, Julkalender, Jul, Overwatch

Då har vi äntligen nått slutet av min 12-dagars kalander. Hoppas ni har fått många goda rekommendationer av mig och jag önskar er en förträffligt god jul!

Dagens sista lucka bjuder på ett nytt hopp i en hopplös värld, en romantisk resa i skotska krigsfält och den mänskliga kommunikationens egentliga värde. God jul på er!

Årets bästa tv-serie: Outlander

Jag brukar vanligtvis inte stå ut med romanser och när en vän beskrev serien för mig - en engelsk 40-talskvinna som mystiskt reser tillbaka i tiden och förälskar sig i en hunkig skotte - luktade på förhand fränt av de där sliskiga Fabio-romanerna. Men tji, fick jag. Det var inte ens i närheten av såpa jag hade väntat mig. Det jag såg var istället rykande, nervkittlande, rafflande, smart, klipsk och det mest underhållande jag sett på tv-väg i år.

Outlander är en ljuvlig bladvändare i serieformat, vars friska äventyr redan imponerade mig i sin första säsong, men som golvade mig totalt i sin andra. Slutet av andra säsongen var rena rama långfilmen, som tog sig tid och möda för att både avsluta en blodig epok och påbörja en ny, omöjlig resa i kärlekens uråldriga spår. I de blåsiga högländerna, i pompösa fästningar, i den blodiga gyttjan - det är där jag vill vara. Ta mig tillbaka i tiden, Outlander - ta mig tillbaka till pärsen, till famnen, till dina eviga slätter. Sjung mej en sång om en tös som försvann...


Årets bästa spel: Overwatch

Jag visste inte att jag kunde vara så förälskad i ett spel igen. Så pass mycket att jag spelat detta non-stop sedan premiären. Eller ja, jag blev egentligen förälskad långt innan dess. Redan i dess känsloväckande teaser blev jag betagen, ja, otroligt rörd av spelets tematik och lockad av dess estetik. I nästa laddade teaser ropade spelet på mig: "du kan vara alla dessa hjältar! Du kan vara Clint Eastwood! Du kan vara en cyberninja! Du kan vara vad du vill!" Och när jag väl satte tänderna i det... var jag frälst. Än idag, mot årets slut.

Jag avgudar det här spelet. Älskar. Diversiteten i spelandet. Hur ingen match är sig lik. Hur unika alla hjältar är. Hur beroendeframkallande det är att planera en nådastöt. Hur spelets omvärld fortsätter att växa, en cinematic och serie i taget. Hur Blizzard lägger all hjärta och själ på att variera och förgylla sitt nya flaggskepp. Och framförallt hur roligt det är att puckla sönder Gamereactors Mr Smiley som en rabiat gorilla.

Overwatch har blivit en del av mitt liv, på gott och ont, och jag kommer att fortsätta drömma mig bort till den mysiga, ultracoola Overwatch-futurismen ett bra tag till...

Årets bästa film: Arrival

Jag var tvungen att bita ihop flera gånger för att inte grina som ett litet barn. Mot filmens sista akt blev jag lamslagen, som flera örfilar på raken. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Det chockade mig, faktiskt - att en berättelse om mänsklighetens första möte med utomjordingar skulle säga så mycket om vår otillräcklighet och kapacitet, på samma gång. Och utfört på det vackraste möjliga sättet... Herregud. Arrival.

Jag är förkrossad, deprimerad och hoppfull. Gripen. Det är som att jag fortfarande sitter i biografen, satte händerna för min gapande mun när det hela avtäcktes. Vad de ville. Vad hon ville. Acceptansen. I en perfekt symmetri, där tid och rum är ett och samma. På ett sådant sätt som inte ens tidsbändare som Nolan vågat drömma om. Herregud. Arrival.

Arrival är ett mer än en intelligent och fulländad film - det är ett monument över mänsklighetens tvetidiga kommunikation, det är ett tjut från själen, det är... det är det ultimata beviset på att kärleken är universums språk. Herregud. Arrival...


Vilken är årets bästa film, tv-serie och spel enligt dig?

'*•.¸.•*'moviefreaks magiska julkalender (11)¸.•*'*•.¸

Skrivet av moviefreak den 21 december 2016 kl 19:00
This post is tagged as: Mr Smiley luktar gammal gröt, Lucka, Julkalender, Jul, Film, Årets bästa filmer

I dagens lucka: mord, blod och svårmod

2) Årets bästa filmer
The Handmaiden

Det är ondskefullt, det är erotiskt, det är suggestivt, det är våldsamt, det är utsökt, det är vansinnigt - det är The Handmaiden, den senaste fullträffen från mästerregissören Park Chan-Wook. Under den japanska ockuperingen av Korea, sätter en svindlare ihop en plan om att bedra en arvtagerska på sin förmögenhet med hjälp av en tjänsteflicka - men känslor kommer i vägen...

The Handmaiden är en omtumlande och läcker filmupplevelse som återigen visar prov på mästerregissörens djärvhet och konstnärliga formsinne. Allt från sanslösa kameraarbetet, det knivskarpa fotot och det helskruvade manuset imponerade stort i vad jag anser vara den absoluta höjdpunkten i Stockholms Filmfestival. Missa inte den svenska premiären i januari, för allt i världen!

2) Årets bästa tv-serier
The Night Of

Naiva Ahmed är på väg till en fest tills en mystisk flicka kittlar hans nyfikenhet och de spenderar en lång natt tillsammans - en natt som varar i en plågsam evighet när Ahmed plötsligt blir befinner sig mitt i ett ohyggligt mord i precis fel plats och tidpunkt. John Torturros sympatiserande försvarsadvokat gör allt han kan för att stödja Ahmed genom en svår och händelserik rättsprocess...

Sällan har jag haft en sådan dödsångest när jag tittar på en tv-serie. Visst finns det gott om ångestframkallande serier... men redan i pilotavsnittet? Jisses amalia vad man ville knäppa av programmet och ta sig en dusch, men samtidigt var det svårt att slita ögonen ifrån tv-skärmen. Så stark är HBO's svettiga, nyanserade och banbrytande kriminaldrama.

2) Årets bästa spel
Witcher 3 - Blood and Wine

Det är måhända fuskigt av mig att kora vad som tekniskt sett är ett DLC på andraplats. Men faktum är att Blood and Wine är så raffinerad, så magiskt och så polerat att det lika gärna kan vara ett fullprisspel. Hur kan man inte älska det möda, hjärta och själ som CD Projekt lägger i sitt mästerliga fantasyäventyr? Det går bara inte.

Blood and Wine är, precis som huvudspelet, själva definitionen av spelmys. Det är den typen av spel där jag kan ägna timmar åt att bara rida runt i gräset, hitta gömda sidemissions och bara mysa i spelets härliga vädereffekter. Gerard & co. gör mig salig och jag längtar tills jag kan sätta tänderna i denna blodfulla och berusande spelupplevelse igen.

Jag har nämligen inte spelat klart det. För trots min omätliga kärlek till Witcher-spelen, har ett annat spel slukat all min gamingtid det senaste halvåret. Det spelet kommer jag att diskutera närmare i nästa - och sista - julkalenderluckan... så missa inte det!

'*•.¸.•*'moviefreaks magiska julkalender (10)¸.•*'*•.¸

Skrivet av moviefreak den 19 december 2016 kl 20:46
This post is tagged as: Mr Smiley luktar gammal gröt, Jul, Julkalender, Lucka, Film, Årets bästa filmer

Dagens lucka: isolation, hästmän och cyborgs

Årets bästa filmer
3) Room

När jag minns tillbaka till det gångna filmåret, var det inte Revenant, Spotlight eller Danish Girl som gjorde starkast intryck på mig; det var en liten film jag knappt hade hört talas om, men som trollband mig från början till slut. Steget från det lilla skjulvärlden till den skrämmande verkliga världen var ett hårresande, gripande kliv som jag sent kommer att glömma.

En av årets mest rörande filmer var en film som kom från ingenstans och undvek i princip alla klyschor i den här sortens film. Det fanns inte enda förutsägbar scen, inte en enda otrovärdig händelse och inte en enda melodramatisk sekund som rubbade detta superba drama. Skådespelet var tvättäkta och slutet hör till en av de mest tårdrypande ögonblicken i år...

Årets bästa tv-serier
3) Bojack Horseman

Tredje säsongen av den grovt alkoholiserade hästmannens nystartade filmkarriär dök ännu djupare i Bojacks tv-förflutna och vad som först visar sig vara ett ganska obetydligt snedsteg i hans karriär, visar sig snart vara det yttersta beviset på hans egoism och hur han tar sina närmsta för givet. Något som visar sig ha mer ödesdigra konsekvenser än någonsin...

Om denna Netflix-exklusivitet fortfarande får dig att tvivla med sin absurda humor och märkliga design, är det dags att tänka om; Bojack som serie har nog aldrig varit i bättre skick nu när titelfiguren (ironiskt nog) befinner sig i sin värsta livskris hittills. För tredje gången i rad lyckas serien leverera ett dialogdrivet drama i toppklass och lyckas leverera nya emotionella magsparkar med fingertoppskänsla.

Årets bästa spel
3) Deus Ex: Mankind Divided

Efter att ha avslöjat en ohygglig konspiration mot cyborgs, kan Adam "Didn't ask for this" Jensen inte göra något annat än att se på när mänskligheten sliter isär sig själva av hat och fördomar, där cyborgs skickas till dödsdömda ghetton, terroristdåd är vardagsmat för Prag och media är manipulerad ända in i benmrägen. Konspirationen är ännu i rullning med andra ord, men vad kan en enda cyborgman göra?

Visst, inlärningskurvan är fortfarande krånglig och kontrollen är inte alltid klockren... men jag kan inte låta bli att älska det. I vad jag anser vara ett framsteg för Deus Ex-serien och som doftar lätt av Ghost in the Shell och Mass Effect 2, stiftar vi en ny bekantskap med Jensen, som är mer bruten än någonsin. Även om spelet är mer av en politisk thriller och intrigen har en mer steril natur, är det de små mänskliga ögonblicken som lyser igenom metallproteserna som gör senaste Deus Ex till ett gediget och skakande spel.