Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

------ Topp 10 TV-finaler: 7-5 ------

This post is tagged as: Topp 10, Topplista, Tv-finaler, Tv-serier, Originellt, Mr Smiley luktar sopor

<< Plats 10-8

7) Frasier - Goodnight, Seattle

Frasier är den skarpaste, roligaste och den mest välskrivna sit-comen som någonsin har gjorts. Så är det bara. Att man lyckades göra Cheers tråkigaste karaktär Frasier - den arroganta, självupptagna psykologen - till en av tidernas dråpligaste figurer är en konst i sig, men det var en helt annan konst att avsluta Frasiers galna upptåg efter 11 år på ett så elegant och så smakfullt vis.

I början av serien, var Frasier en bedrövad människa efter sin skiljsmässa. Att börja ett nytt liv i Seattle med sin grinige far och excentriske bror var för honom en jobbig situation och tycktes aldrig finna sinnesfrid, men i finalen märks det hur mycket han har förändrats och när han beslutar sig för att börja ett nytt liv i Chicago, ser han livet och framtiden i ett nytt ljus. Jag förstod inte riktigt Tennysons Ulysses när jag var yngre, men nu när jag hör Frasier tolka dikten igen, blir jag rätt rörd av hur Frasier har utvecklats under åren. Slutet av Frasier handlade om att våga ta risker och hur besvär i livet hjälper att forma en som person. Att börja ett nytt kapitel är inte lätt, men om man så bara vill, så kan det bli ett riktigt spännande kapitel.

Frasier has left the building


6) Star Trek: The Next Generation "All Good Things..."

Jag skulle inte säga att jag är någon Trekkie, men man behöver inte vara det för att uppskatta det kärleksbrev som manusförfattarna skrev till fansen när serien led mot sitt slut. I sista avsnittet, tvingas Picard lösa ett farligt Q-pussel mellan tre olika tidslinjer och när Picard klarar testet, berättar han för sin besättning om vad som hände i framtiden; att besättningen skiljdes åt i ont blod och att framtiden var deprimerande ensamt; något han absolut tänkte göra något åt, trots att han är medveten om att man inte bör leka med tidslinjerna.

Slutet av Next Generation handlade om att leva i nuet och ta vara på sina vänner, där Picard i seriens sista minuter sätter sig ner med sin besättning för att för första gången spela en omgång poker. Inga stora slag, inga politiska intriger, inga möten med aliens - Star Trek var mer än så, det var i grunden ett äventyr och ett karaktärsdrama. Bara scenen där Picard varmt betraktar sin besättning och säger "Jag borde ha gjort det här för länge sen" är ett bevis på att serien inte bara hade hjärna, utan också ett stort hjärta för sina karaktärer.

All good things come to an end


5) Blackadder "Goodbyeee"

Blackadder var min och farsans favoritkomedi för många, många år sedan och när vi väl bevittnade det makabra slutet av Blackadder satt vi i ett slags chocktillstånd. En spänd tystnad lade sig över vardagsrummet, långt efter att eftertexterna rullat förbi. "Ja, jag mår bra" svarade jag när farsan frågade och sedan gick jag till mitt rum för att gråta en skvätt. Komedi? Helvete heller!

Alla som har sett Blackadder i sin helhet minns slutet där Blackadders kompani gör sig redo att lämna skyttegravarna och möta tyskarna. Man får aldrig se de makabra detaljerna, men dialogen klippningen och den tunga musiken gör det smärtsamt tydligt att kompaniet är historia. Man lämnas med sedan tomhet för att det egentligen fanns något hopp för Blackadders gäng. När Baldrick spånar fram en plan att ta sig ur knipan, avfärdar Blackadder förslaget; han vet nämligen att det inte finns någon återvändo. Slutet är starkt, slående och hemskt, och ärligt talar vill jag inte ha det på något annat sätt. Det finns trots allt inga skratt kvar efter det helvete som var första världskriget...

Good luck, everyone

------ Topp 10 TV-finaler: del 1 ------

This post is tagged as: Topp-lista, Topp 10, Tv-finaler, Tv-serier, Originellt, Mr Smiley stinker sopor

Vad gör en bra tv-seriefinal, egentligen? Är det när världen blir räddad? Är det när alla trådar prydligt knyts ihop? Är det när man lämnar tv-publiken både frustrerad och förundrad över någon mystisk mumbo-jumbo?

Svårt att säga. Vad som däremot kan sägas är att det finns något särskilt med tv-finaler. Man följer en serie så länge att det blir en del av ens liv och när den tar slut, är det som att riva av en del av sig själv - så länge slutet gör tittaren tillfreds. Originell som jag är, knåpade jag därför ihop en lista på de tv-finalerna som gjort allra störst intryck på mig som tv-tittare och som manusförfattare. Reglerna är enkla: inga kortlivade serier som varade i en säsong, mini-serier eller serier som avslutas med filmer. Spoilers förekommer för både äldre och nyare serier.

Så, det var allt! Låt oss börja...


10) Cheers - "One for the Road"

Cheers fanns där i både vått och torrt, den fanns alltid där när man behövde den som bäst. Det gäller både mig och ungkarlen Sam, seriens titelfigur, som mot slutet av serien valde bort kvinnorna i sitt liv för att stanna hos sitt livs största kärlek: Cheers. I seriens sista minuter, rättar Sam till Coach's bild - mentorn/fadersfiguren som hjälpte Sam från och som tyvärr dog mellan säsonger - och talar om en för en törstig kund att baren är stängd. Sam går hem och livet går vidare. Nästa dag kommer han att öppna baren och snacka skit med vännerna, precis som vanligt, men den här gången får han klara sig utan oss som tv-tittare.

Även om Cheers har åldrats något, hjälper den dämpade finalen att höja seriens mysfaktor i överlag och ger även serien en slags odödlig klang, en skön känsla av att allt ordna sig för karaktärerna och den oundvikliga känslan av att besöka Cheers igen, från allra första början. Det är ett fint slut som avrundar serien på ett opretentiöst och småskaligt vis. Här fanns ingen pompa och ståt - bara en kall öl...

... where everybody knows your naaaameee...

9) Futurama - "Meanwhile"

Futurama har alltid levt farligt när det kommer till nedläggningar och dess livlina var så tunn, att manusförfattarna knåpade ihop hela tre "utifall"-finaler. Tanken var att hålla finalerna hyfsat öppna utifall serien skulle förnyas, men de kändes ofta ojämna och klickade aldrig riktigt för mig.

Med "Meanwhile" fäller serien ridån med bravur, applåder, allt; den vrickade humorn, den bedårande sentimentaliteten och den intelligenta mind-fuckery som serien gjort sig känd för, gör sig starkt påmind när Fry och Leela råkar stanna tiden och bestämmer sig för att leva ut resten av sina liv - tillsammans. Deras kärlek och tillgivenhet blir bokstavligen tidlös när de åldras och njuter av varje sekund i det sekundlösa tidsvakuumet.

Det sista avsnittet var varmt, inspirerat och nostalgiskt, såsom den återgav magin från seriens första, magiska säsonger på ett klockrent vis. Det är romantiskt, förbaskat roligt, otroligt känslosamt och helt jävla galet; det är Futurama.

8) Boardwalk Empire - "Eldorado"

Boardwalk Empire började tappa mitt engagemang mot den trötta säsong 4 och när man lät sista säsongen utspela sig 8 år efter alla de spännande maffiakrigen, för att istället skissa upp Nuckys ointressanta barndom, började jag nästan tappa tålamodet.

Men tji, fick man; precis som serien belönade tittarnas tålamod med säsong 2 & 3, belönar serien tv-tittaren med en final som utspelar sig i både slutet och början av Nuckys kriminella karriär. När den fasansfulle kommendören erbjuder Nucky rikedom i utbyte mot oskyldiga Gillian, sätts hjärtat i halsgropen. Alla hår på min kropp reste sig när Nucky övervägde dealen. Jag visste hur det skulle gå, jag visste vad som rörde sig i Nuckys skalle - och ändå lyckas finalen få mig att hoppas på ett annat resultat. Sälj inte din själ till djävulen! Du kan leva ett fattigt, men lyckligt liv med din fru och Gillian! Nej, vad gör du? Vänd om! Snälla... gör det inte... gör det inte...

Om inte detta är ett bevis på att Boardwalk Empire är en av de mest välskrivna serierna i tv-historien, så vet jag inte vad som är. Slutet är ren och skär poetisk rättvisa och ett tragiskt slut på en tragisk saga. Ditt imperium var inte mer än en gammal legend, Nucky...

--- Den vackraste filmen någonsin ---

This post is tagged as: The Tale of Princess Kaguya, Studio Ghibli, Animation, Joe Hisaishi, Princess Kaguya, Film

Ibland stöter man på en film som för ett ögonblick gör en så salig att man likt, Jehovas Vittnen, vill terrorisera människors dörrklockor för att berätta hur frälst man är.

Ibland stöter man på en film så genuin, så gripande och så ghiblisk att man bara vill slita ut sitt hjärta, ge den som gåva till filmskaparna och säga "Den här är er, för evigt".

Den filmen är The Tale of Princess Kaguya och kan mycket väl vara den vackraste filmen jag någonsin har sett.

Ghiblis senaste alster i raden av succéfilmer är mer än bara en film; det är en levande och ödmjuk berättelse som fullständigt krossade mig med sin uppriktighet och skönhet - det är en berättelse som talar om människans sannaste essens och som kommer att eka lika sant och grant till människo-erans slut. Stora ord, men ack så befogade när det kommer till Kaguyas fantastiska liv.

Baserad på en japansk folksaga, tar filmen vid när en bambuhuggare hittar en mystisk flicka i ett bambuträd och fostrar henne som sin egen dotter. Filmen brinner av liv och kärlek, och det är svårt att inte slukas av den lycka som följer när Kaguya lyser upp bergfolkets liv med sin livsglädje och nyfikenhet. Men i takt med att Kaguya växer upp och tvingas flytta från sitt barndomshem, mognar också filmens ton och Kaguya får vara med om lidandet som livet envisas med. Hennes drömmar om vad som kunde ha varit, hennes ånger över saker hon inte kunde styra och hennes längtan efter en svunnen tid som aldrig kommer tillbaka... speglar livet på ett sådant ärligt och poetiskt vis att jag fortfarande inte kan torka bort saltet från mina kinder och ögonvrån. Tänk att en gammal folksaga fortfarande kan vara så tidlös, så smärtsam, så ljuvlig.

När det kommer till animationen, har jag nog aldrig sett något så levande och äkta som den skissartade animationen i Kaguya. Ghibli har här pumpat blod i de japanska skriftrullarna och skapar en känsla av tidlöshet och mänsklighet, där dess skönhet ligger i hur passionerat Kaguya skuttar och dansar; hur andra karaktärers kroppsspråk säger så mycket om dem; hur deras starka känslor uttrycks med snabba, fasta drag över pappret; hur enkelheten i karaktärers ansikten ger rum för så många livliga uttryck; hur detaljerat gräs dansar i vinden eller hur detaljerat adelsmännens påsiga byxor pyser ut luft när de sätter sig.

Och musiken! Herregud, musiken. Joe Hisaishi, en av Japans mest framstående musikkompositörer, gör här sitt livs mest komplexa verk och bjuder in dig i en värld där den sorgligaste musiken kan vara den mest hoppfulla och där den gladaste musiken kan vara den mest hjärtskärande.

Hisaishis skoningslöst vackra musik, det drömska bildspråket, de underbara karaktärerna... jag är frälst. Princess Kaguya både svider och renar, lockar både skratt och tårar; det är den vackraste, och kanske viktigaste, filmen jag har sett och jag kan inte annat än att rekommendera den.

Princess Kaguya har svensk premiär i april och är man otålig som jag, finns bluray-utgåvan att beställa hos Amazon. Ah, och köp näsdukar. I massor. De kommer att behövas...

------ Den vackraste filmen någonsin ------

This post is tagged as: The Tale of Princess Kaguya, Studio Ghibli, Animation, Joe Hisaishi, Princess Kaguya, Film

Ibland stöter man på en film som för ett ögonblick gör en så salig att man, likt Jehovas Vittnen, vill terrorisera människors dörrklockor för att berätta om hur frälst man är.

Ibland stöter man på en film så genuin, så gripande och så ghiblisk att man bara vill slita ut sitt hjärta, ge den som gåva till filmskaparna och säga "Den här är er, för evigt".

Den filmen är The Tale of Princess Kaguya och kan mycket väl vara den vackraste filmen jag någonsin har sett.

Ghiblis senaste alster i raden av succéfilmer är mer än bara en film; det är en levande och ödmjuk berättelse som fullständigt krossade mig med sin uppriktighet och skönhet - det är en berättelse som talar om människans sannaste essens och som kommer att eka lika sant och grant till människo-erans slut. Stora ord, men ack så befogade när det kommer till Kaguyas fantastiska liv.

Baserad på en japansk folksaga, tar filmen vid när en bambuhuggare hittar en mystisk flicka i ett bambuträd och fostrar henne som sin egen dotter. Filmen brinner av liv och kärlek, och det är svårt att inte slukas av den lycka som följer när Kaguya lyser upp bergfolkets liv med sin livsglädje och nyfikenhet. Men i takt med att Kaguya växer upp och tvingas flytta från sitt barndomshem, mognar också filmens ton och Kaguya får vara med om lidandet som livet envisas med. Hennes drömmar om vad som kunde ha varit, hennes ånger över saker hon inte kunde styra och hennes längtan efter en svunnen tid som aldrig kommer tillbaka... speglar livet på ett sådant ärligt och poetiskt vis att jag fortfarande inte kan torka bort saltet från mina kinder och ögonvrån. Tänk att en gammal folksaga fortfarande kan vara så tidlös, så smärtsam, så ljuvlig.

Och tänk så levande, så unik och så äkta den skissartade animationen i Kaguya är. Ghibli har här pumpat blod i de japanska skriftrullarna och skapar en känsla av tidlöshet och mänsklighet, där dess skönhet ligger i hur passionerat Kaguya skuttar och dansar; hur andra karaktärers kroppsspråk säger så mycket om dem; hur deras starka känslor uttrycks med snabba, fasta drag över pappret; hur enkelheten i karaktärers ansikten ger rum för så många livliga uttryck; hur detaljerat gräs dansar i vinden eller hur detaljerat adelsmännens påsiga byxor pyser ut luft när de sätter sig.

Och musiken! Herregud, musiken. Joe Hisaishi, en av Japans mest framstående musikkompositörer, gör här sitt livs mest komplexa verk och bjuder in dig i en värld där den sorgligaste musiken kan vara den mest hoppfulla och där den gladaste musiken kan vara den mest hjärtskärande.

Hisaishis skoningslöst vackra musik, det drömska bildspråket, de underbara karaktärerna... jag är frälst. Princess Kaguya både svider och renar, lockar både skratt och tårar; det är den vackraste, och kanske viktigaste, filmen jag har sett och jag kan inte annat än rekommendera den.

Princess Kaguya har svensk premiär i april och är man otålig som jag, finns bluray-utgåvan att beställa hos Amazon. Ah, och köp näsdukar. I massor. De kommer att behövas...

Spock är död - RIP, Leonard Nimoy

Skrivet av moviefreak den 27 februari 2015 kl 20:31
This post is tagged as: Spock, Star Trek, RIP, Live long and prosper, Amazing Grace, Nimoy

Slutet av det utsökta sci fi-äventyret Wrath of Khan blev plötsligt så... mycket mer äkta nu.

Idag slumrade Leonard Nemoy in, 83 år gammal och världen blev genast lite gråare för det. Nimoy var en talangfull och cool gammal räv karl som för evigt välsignade oss med sin fantastiska gestaltning av Spock - en av de mest välskrivna och mest ikoniska figurerna inom sci fi-historia.

Nu blir det ännu svårare att se Spocks kista slungas iväg i den tomma, kalla rymden, till tonerna av Amazing Grace...

Live long and prosper, Nemoy

Det blir ingen resa till Genesis den här gången