Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

--------- Hipp hurra, för här kommer Biggu Bossu ---------

Fick en idé till en liten serie idag, tackar herr Brandon Mariano för inspirationen.

Enjoy!


Ett rätt ojämnt spel, för övrigt. Kontrasterna mellan gubbsjuka, skruvhumor och våldtäkt och tortyr inför Phantom Pain kan bli väldigt... eh. Men att kunna importera egen musik under heroiska moment är genialt.

---------DEJT MED MOVIEFREAK 3!---------

Skrivet av moviefreak den 14 februari 2014 kl 16:08

Hoppla! Verkar som att det blev en liten tradition, detta. Teckna serier i mest prestigefyllda ritprogrammet någonsin på "Alla hjärtans dag" med moviefreak i huvudrollen. Vet inte om det alltid kommer att vara en tradition, men ja, här är den, iaf!

Dejt nummer 3! Med moviefreak! I tredje person!


Den där moviefreak kan romantik, han

-------- Tävlingsbidrag, Fenjima -------

This post is tagged as: Fenjimas tävling, Detta är moviefreak, Mr Smiley suger

Ännu ett tävlingsbidrag i Fenjimas hutlöst spännande tävling! Och vad vore en bättre representation av mig än att rita något på Microsoft Paint, ritprogrammet jag har använt här i så många år?

Skissade snabbt ihop detta på någon timme eller så. Känns bättre att den är i lite ofärdigt skick, tycker jag. Jag tror att det beskriver mig som mest.


-----Nya Hobbit är ojämn och trist-----

Skrivet av moviefreak den 15 december 2013 kl 20:20
This post is tagged as: Hobbit, Peter "George Lucas" Jackson, Mr Smiley suger

Om ni följer min blogg, vet ni förmodligen att jag var inte överförtjust i Peter Jacksons utspädda filmatisering av Bilbo-boken. Det var inte en dålig film; det var bara en plågsamt utdragen första akt i en onödigt mycket längre berättelse. Så det var med betydligt lägre förväntningar som jag såg andra delen av Hobbit och döm av min förvåning när jag faktiskt var hyfsat underhållen av filmens början. Visserligen fanns det störningsmoment såsom det hoppiga berättandet, lite väl vimsiga kameraåkningar och ett märkligt tempo i vissa scener, men jag måste säga att jag ändå var måttligt road av Persbrandst Beorn, skogsscenen och spindelsekvensen. Även delen där dvärgarna tillfångatas av skogsalver, dvärgen Kili får en trevlig karaktärsfördjupning, den uppfriskande karaktären Tauriel gör entré och Bilbos sanslösa räddningsaktion visade sig vara rasande underhållande och för ett ögonblick kändes det som att Jackson började hitta rätt spår för sin film: ett rappt och kul äventyr där Bilbo var huvudpersonen, där hans ständigt betonade mod, klipskhet och relation till ringen sattes på prov. För ett ögonblick verkade det som att filmen började fokusera på rätt saker, trots mindre problem på vägen.

Men när filmen börjar närma sig Laketown-delen börjar filmen sakta men säkert återgå till den röra som var första filmen: en film där självaste Bilbo mest sitter i baksätet och bara... stirrar och reagerar på allt annat som händer runt omkring honom och det som händer runt omkring honom är dessvärre inte särskilt intressant. Stephen Fry som den bruntandade överklassgrisen är direkt löjlig och det "revolutionära hotet" som tydligen ska råda i klassamhället känns inte av, trots att det slängs på ett dussin spioner (däribland Stephen Colbert i ögonlapp) och oändliga dialoger om hur farlig den Robin Hood-influerade karaktären Bard är för den lilla överklassen. Det leder inte riktigt någonstans och tar så mycket mycket plats att man nästan hinner glömma att dvärgarna faktiskt ska återerövra dvärgriket från draken.

När äventyrarna väl börjar sig närma berget, börjar det dock bli spännande igen. Dvärgarnas nostalgiska reaktioner när de äntrar berget och tar på bergsväggarna är smått rörande och väldigt lovande. Bilbo blir central till berättelsen igen och det blir direkt pirrande att se Bilbo leta efter den där kungastenen (vad det nu än var som gjorde den så viktig) i det gigantiska pengavalvet. Kanske filmen äntligen hittar rätt spår? Efter snart två filmer? Kanske draken kan rädda filmen?

Tyvärr lyckas inte ens Smaug bära upp filmen, då Smaug-scenen snabbt förvandlas till denna filmseries mest utdragna actionsekvens någonsin. Istället för att avrunda Bilbos möte med draken på ett passande och sansat vis, slänger Jackson in actionsekvenser som aldrig tycks ta slut eller har någon som helst mening. Medan dvärgarna försöker ta sig an Smaug genom en onödigt komplicerad hämndplan (och klara sig helskinnade undan Smaugs vrede, varje gång), slåss Legolas mot en datoranimerad orch och ser allmänt awkward ut när han brottas med datorfiguren. Det klipps ständigt mellan dessa sekvenser, men når aldrig en vettig slutsats eller förändring i historien. Återigen, inget verkar leda någonstans, riktigt.

Suck. Peter Jackson, vad har hänt med dig? När blev konsekvenslösa CGI-kavalkader grundstommen för en berättelse? När blev oändliga actionsekvenser synonymt med spänning? Filmen började ju så lovande! Kompaniets tveksamheter för Beorns splittrade personlighet var smått utsökt, den obehagliga tonen i Mirkwood-skogen var lyckat, Bilbos reflekterande över sin våldsamma natur när ringen är i fara var spännande, konflikten mellan dvärgar och alver trappades upp så väl och även flyktsekvensen, som även den lider av viss utspädning, kändes någorlunda kreativ och var hyfsat kul att titta på. Men i slutändan väljer filmen att borsta bort de lovande premisserna och bjuder istället på en lång actionsekvens som slutar med en billig cliffhanger.

Anledningen till att jag, som så många andra, älskar originaltrilogin är för att det fanns mening i allt som hände. Det fanns spänningar i konflikter mellan karaktärer, det fanns värme i vänskapen, det fanns sorg och förtvivlan när döden närvarade för karaktärerna och det fanns hopp och tröst när det såg som mörkast ut för hjältarna. Sagan om Ringen-trilogin bevarade en stark genomträngande mänsklighet, trots att det hela utspelade sig i en utflippad fantasyvärld. Det fanns känslosamma och dramatiska ögonblick som berörde och gjorde berättelsen värdefull. Stunder som Boromirs uppoffring och kämparglöd när Lurtz genomborrade honom med pilar. Stunder som Theodens insikt om sin sons död och gråter tyst vid hans grav. Stunder som Sams beslutsamhet för att hjälpa sin bäste vän på alla sätt han är kapabel till, även om han riskerar att drunkna för det.

Det enda emotionella bandet jag kände i filmen var Kilis och Tauriels relation. Visst kan vissa dialoger mellan de bli lite smöriga och jag hoppas att deras relation inte leder till något romantiskt i slutändan, men jag måste erkänna att jag blev rätt tagen av deras etablerade vänskap. Precis som filmens andra plotlines åker den på tomgång när filmen inte orkar knyta ihop vissa säckar, men scenerna med detta omaka par påminde mig starkt om den emotionella rikedom som originaltrilogin bjöd på.

Visst, Shores pampiga musik finns här. Den läckra scenografin finns här. De spektakulära actionsekvenserna finns där. Den oerhörda talangen och hårda arbete som har stått bakom originaltrilogin finns här. Men den finns en stor avsaknad på emotionellt engagemang överhuvudtaget. När Gandalf exempelvis besöker den där hemsökta fästningen, när draken för tolfte gången luras in i en fälla av dvärgarna eller när Legolas bankar skiten ur den digitala orchen som vägrar att dö kunde jag ärligt talat inte vara mer uttråkad; detta eftersom ingenting riktigt står på spel och ingenting nämnvärt förändras.

Åtminstone genomgick Bilbo någon slags förändring i förra filmen. Här... vet jag inte riktigt vad jag ska bry mig om. Jag vet inte vad jag kan tillägga mer. Jag vill inte vara gnällig eller för hård, då detta inte är en dålig film. Visst kan man fortsätta kritisera småsaker såsom den löjliga läppanimationen till Smaug eller överflödig dialog (där majoriteten av filmens dialog bestod av enbart bekräftelser på självklara saker), men allt jag egentligen vill ha sagt är att jag vill kunna bry mig om Midgård, dess rika mytologi och dess fantastiska invånare igen. Det är bara det att den viktigaste ingrediensen för en lyckad berättelse - ett starkt känslomässigt band - är som bortblåst i den här filmen, med Kili/Tauriel och filmens början som undantag.

I korthet bjuder alltså den nya Hobbit-filmen på en lovande start, en mer närvarande Bilbo (nåja) och några intressanta scener, men som i slutändan går på tomgång för att Jackson hellre trycker in tråkiga fillers än att göra fullständiga filmer. Så för er som diggade första filmen, lär ni falla för denna. För er som däremot hoppas på en förbättring, lär ni nog bli besvikna.

Snart smälter de samman... snart!

The Last of Us som vetenskaplig grund

Skrivet av moviefreak den 12 december 2013 kl 15:01
This post is tagged as: The Last of Us, Vetenskap, Mr Smiley suger

Jag har inte bloggat så mycket sedan jag slutförde The Wire-listan. Eller, alls. Detta beror på att jag har arbetat på en C-uppsats sedan september och har varit strängt upptagen sedan dess. Det var nämligen inte lätt att komma igång med själva arbetet. Jag visste bara att jag ville studera något om emotionell framkallning och respons i berättelser genom ett antal perspektiv och teorier, men där stannade det. Jag slet mig i håret, vandrade mumlande omkring i min lägenhet och slog väggar av ren frustration i veckor för att jag inte visste hur jag skulle gå tillväga med min uppsats. Bara ordet "vetenskap" skrämde slag på mig; jag - som går i en manusutbildning på högskolenivå - kände att det inte riktigt var mitt område, samt att emotioner var ett osäkert ämne att forska sakligt.

Men när jag till sist bestämde mig för att hämta inspiration från tv-spelsmediet, så flöt uppsatsen plötsligt på och min oro försvann: jag hittade min metod, jag hittade min uppsatsstruktur och jag hittade en glödande inspiration som inte brann ut förrän det var dags att lämna in den till examinator. Det var tack vare att jag valde att skriva om The Last of Us, Nuaghty Digs mästerliga överlevnadsäventyr. Detta spel har funnits i mitt huvud sedan jag först lade händerna på ett exemplar i somras och kändes som ett självklart exempel på en berättelse som bygger på en rik, stark och emotionell grundstomme. Med The Last of Us som utgångspunkt kunde jag alltså identifiera och analysera emotionellt framkallande berättartekniker på ett tillräckligt vetenskapligt plan.

Nyligen fick jag betyg och kommentarer om min uppsats och gladdes något enormt åt att jag fick högsta betyg. Men det känns också lite tomt. Jag har ägnat så mycket tid på att skriva uppsatsen att det känns lite bittert att inte fortsätta skriva mer om spelet och det jag har kommit fram till. Själva analysbiten var riktigt rolig att skriva, vilket kan förklara varför tiden plötsligt har flugit förbi så snabbt. Jag kommer knappt ihåg något från de två senaste månaderna förutom just uppsatsen. Jag saknar arbetstempot lite nu och skulle kunna fördjupa mig betydligt mer i ämnet. Nåja, jag antar att jag kan sätta igång med en engelsk version av den, åtminstone. Handledaren menade att jag skulle kunna få min undersökning publicerat någonstans, så det är skönt att veta att min text har potential till mer! Om jag orkar översätta...

Vad jag antar att jag vill få sagt med detta blogginlägg är att jag är tacksam för att The Last of Us visade sig vara ett såpass bra källmaterial till min undersökning. Det är en otrolig berättelse som nu har täckts på ett vetenskapligt plan (kan man väl säga). Spelet förtjänar all uppmärksamhet den kan få!

Detta betyder även att jag har mer tid för andra projekt, däribland ett Paint-bloggprojekt jag har önskat sätta igång med i flera månader nu. Nu har jag äntligen tiden att plocka fram världens sämsta ritprogram och doodla på!

BETA +