Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

------ Legend of Korra-spelet på ingång! ------

Skrivet av moviefreak den 20 oktober 2014 kl 22:03
This post is tagged as: Legend of Korra, Tv-spel, Platinum Games, Activision, Nickelodeon, Mr Smiley suger

(För er som snubblade över denna text och som inte vet vad The Legend of Korra är för något: The Legend of Korra är uppföljaren till Avatar: The Last Airbender och som nu gått och blivit tv-spel. Kolla upp det, vetja!)

Peppen är stor, åtminstone från min sida. Jag har länge väntat på ett Avatar-spel där man kan kombinera de fyra elementen i slagsmålssyfte och redan imorgon kommer man att få slå skiten ur folk med hjälp av jord, eld, luft och vatten!

Teaser

Beat'em-up-spelet Legend of Korra - baserat på serien med samma namn - släpps nämligen för nedladdning redan imorgon via PC, PS3 och PS4, medan Xbox-varianten får vänta till onsdag. Jag får gott vänta till på onsdag/torsdag med PS3-versionen (europeiska PS Store uppdateras då), men tills dess ser jag framemot att se vad recensionerna säger när de trillar in under veckan.

Av det lilla man har fått se hittills, lovar det gott för både Platinum Games-fans och Legend of Korra-fantaster; hög svårighetsnivå och galna fight-combos utlovas i sann Platinum Games-anda, i vad som ser ut att vara det "förlorade" avsnittet mellan säsong 2 och 3. Spelet tar nämligen vid där säsong 2 slutade och kretsar kring Korras val att lämna andeportalerna öppna för den mänskliga världen och de negativa konsekvenserna det medför. En antik ondska letar sig ur andevärlden och lyckas inte bara ifrån henne sin bändning, utan slår även ihop sig med andar och maffian i Republic City för att göra livet svårt för Avataren. Det är nu upp till Korra att få tillbaka sina krafter och förinta ondskan - en ondska som tydligen haft en oplockad gås med Avataren för tusentals år sedan...

Behind the scenes 1

Behind the scenes 2

Det ska direkt sägas att jag inte är överförtjust av i spelets cutscenes. Animationen ser lite stelare ut än den förtrollande animation som Studio Mir skämt bort oss med i tv-serien. Framförallt Korra, kanske seriens mest uttrycksfulla karaktär, ser lite blek ut, men i övrigt ser spelet toppen ut. Stridssystemet verkar härligt tajt och galet, vilket är precis allt man kan önska sig från Platinum Games, och jag ser verkligen framemot att kombinera olika element! Jag gillar också det lilla man har hört om storyn, som behandlar de negativa konsekvenserna Korra aldrig riktigt fick ta del av i den tredje säsongen - en viktig intrig som nu flitigt används i spelformat och som lär fördjupa Avatar-världen ytterligare. Spelet är skriven av serieskaparna själva, så trognare förlagan än så här kan det inte bli!

Dessutom tillkommer ett minispel baserat på Legend of Korra-världens populära sport "Pro-bending", en slags utslagningsspel där tre lagkamrater får kämpa om territorier och ära i en slags dodgeball-influerad tävling. Detta låses dock bara upp om man klarat huvudkampanjen.

Jag kan inte säga så mycket om hur anpassad spelet är för folk som inte har kännedom om serierna, men spelet borde kunna stå på egna ben för nyintroducerade fans. För resten av oss Korra-fans, lär vi däremot inte ha några som helst problem med att bända för glatta livet och sparka ande-röv som aldrig förr...

Kommer DU att spela The Legend of Korra?

--- Ghibli's nya ser magisk ut ---

Skrivet av moviefreak den 19 oktober 2014 kl 11:37
This post is tagged as: Ghibli, Princess Kaguya, Isao Takahata, Anime, Film, Mr Smiley suger

Som vi alla vet, har Studio Ghibli stängt portarna på grund av dess osäkra framtid. En dyster nyhet som drabbade alla Ghibli-fantaster, men än finns det saker att glädja sig åt: The Tale of The Princess Kaguya, Ghiblis evighetsprojekt på åtta år och med en budget på 50 miljoner dollar, släpptes nyligen på amerikanska biografer och hyllningarna haglar om den. Med 100% från Rotten Tomatoes och en 90 från Metascore, talar kritikerna om en "...visionary tour-de-france", en "masterpiece".

Filmen baseras på den japanska folksagan Sagan om bambuhuggaren och kretsar kring en pytteliten flicka som hittas i ett bambuträd. Under hennes uppväxt för hon med sig lycka och rikedomar, men drar även till sig oönskad uppmärksamhet från kejsaren som ämnar gifta sig med henne. Hon trotsar kejsaren och för det väntar ett straff för hennes "brott".

Trailer

Extended Trailer

Om jag ska vara ärlig var jag inte helt övertygad om animeringsstilen när jag först såg lite filmmaterial förra året; jag var rätt förvånad att det inte handlade om slarviga rörelseskisser, utan att filmen faktiskt skulle se ut såhär. Jag menar, det är ju Ghibli vi talar om - Ghibli som gjort vanvettigt vackra alster som Spirited Away och Howls Moving Castle.

Men ju mer jag såg från detta passionsprojekt, desto mer ville jag ha. Jag börjar verkligen digga hur denna saga ser ut som och andas japanska skriftrullar. Bara av att se trailerna känns som att supa in allt som den japanska kulturen står för - som att se tavlor komma till liv. Detta kommer trots allt från en person som älskade Okami's bläckiga stil och jag älskar det jag ser just nu.

Att filmen dessutom hittar tillbaka till sina japanska rötter och tragiska folksagor med hjälp av den nu 80-åriga filmregissören Isao Takahata - hjärnan bakom tårdryparen Flugornas Grav - gör mig sinnessjukt sugen. Det kan liksom inte bli mer japanskt än princessor som föds i bambuskott, körsbärsblommor, korrupta kejsare, Joe Hisaishis musik och mytologisk mystik.

Projektet doftar så mycket passion och magi att jag blir ledsen av att inte se någon svensk premiär i sikte. Om Sverige ens har intresse att visa upp den på svenska biografer. Men tills dess, väntar jag på en import-variant de kommande månaderna.

Korra Recension - "The Coronation"

Skrivet av moviefreak den 17 oktober 2014 kl 23:21
This post is tagged as: Legend of Korra, Book 4, Balance, Korra, Recension, Mr Smiley suger

Book 4, avsnitt 3

Ännu ett Korra-avsnitt, ännu ett bevis på att den här serien vill beblanda sig bland de stora tv-serierna. Avsnittet tar en politisk avstamp när Wu's kröningsceremoni närmar sig. Världsledarna oroar sig över Wu och hur lätthänt han tar bördan som konung över ett rike, men oroar sig också över rykten om Kuviras hårdhänta återställning av Jord-nationen. Det ryktas om att hon bland annat skickat folk till hemliga fängelseläger på grund av meningsskiljaktigheter och att hon inte har några som helst planer på att lämna ifrån sig sin temporära presidentroll. Mycket riktigt utser hon sig själv som Jord-nationens ledaremitt i Wu's kröningsceremoni och passar samtidigt på att meddela världens ledare att all motstånd krossas om de så ens försöker rubba det hon har konsturerat i tre år.

Avataren behövs nu mer än någonsin, men hon är inte riktigt redo för att tackla världens nya problem. Korra befinner sig nämligen hos Toph, där hon ska få hjälp att komma upp på fötter igen. Men helt förgäves: Korra har inte minsta suck mot Tophs övermänskliga jordbändning och slutar med att stackars Korra kastas runt som en trasdocka. Inte ens Korras förbättrade fysik verkar hjälpa henne. Men åtminstone lyckas Toph lokalisera Korras problem: Zaheers gift fortfarande cirkulerar i Korras kropp och att det mycket riktigt kan vara orsaken till Korras försämring. Eller?

Där föregående avsnitt fungerade som etablering av karaktärers och världens tillstånd i Avatarens frånvaro, fungerar detta avsnitt som den som rör om i grytan. Det tar inte lång tid innan Kuvira utser sig själv till Jord-nationens ledare(föga förvånande), något som tacksamt nog inte tog särskilt lång tid. Nu när brasan är tänd, är det bara att vänta och se vem som lägger mer ved eller vem det är som vill släcka den; för nu har konflikter trappas upp mellan Beifong-familjen, mellan världsledarna och mellan Mako och Bolin.

Den nya konflikten mellan bröderna kan jag inte riktigt säga mycket till om. Det känns å ena sidan trovärdigt att de bråkar baserat på vilka riktningar de har tagit i sina liv, då båda egentligen vill se varandra hamna på rätt stig. Å andra sidan får jag känslan av att vi redan har sett hur Bolins relation till sin familj skadas när han väljer att arbeta för Kuvira. Opal gjorde exempelvis ett ypperligt jobb med att visa hur sviken hon känner sig av Bolins beslut. Så frågan är väl var denna syskon-besvär kommer att ta vägen? Vi får helt enkelt se.

Konflikten med världsledarna är i synnerhet intressant: för även om majoriteten är överens om att Kuvira tar sin militära roll för långt, är de ändå beroende av Jord-nationens metallresurser och Kuviras popularitet bland folket växer så det knakar. Kuvira har, trots sin brutalitet, återställt fred över en hel kontinent. Dessutom har Kuviras befäl i princip kontroll om transporten mellan Republic City och Jord-nationen, samtidigt som hennes bundsförvant Varrick (denna världs Tony Stark) står bakom den ledande teknologin hos Kuviras armé.
Så vad kan världsledarna egentligen göra?

Ah, Kuvira. Vad finns inte att gilla? Vass i mun, smart och bara allmänt cool. Hittills är hon en välkonstruerad antagonist med en stark grund. Men hur fast står hon vid sina ord om att "krossa" all motstånd? Vi ser att hon menar väl när hon tryggar Bolin i hennes sällskap igen, övertygandes om att hela "krossa"-köret enbart var för retoriskt syfte. Men minuten efter ser vi att hon inte är helt förtjust i att Zaofu opererar självständigt och verkar vilja erövra staden om Suyin inte erkänner Kuvira som sin ledare. Det är alltså rätt uppenbart att Kuvira vandrar på skurkens stig, men man förstår åtminstone varför hon agerar som hon gör. Vem hade inte tagit till hårdhandskarna om det visar sig att man bara har varit en bricka i Raikos politiska spel? Att dessutom överlämna tre års slit (och återställning av en hel kontinent) till en inkompetent pajas och nöja sig med en klapp på axel vore rätt dumt. Också förståeligt att hon vill avskaffa monarkin eftersom hon växte upp i Zaofu - en fristad som just förespråkar moderna samhällsstrukturer - är det inte heller konstigt att hon vill avskaffa monarkin.

Men den som hungrar efter makt stillar aldrig sin hunger, då hon tillsammans med Varrick är i färd med att konsumera ande-energi från de där andliga rötterna. Varför? Vill de skapa någon slags energikälla? Vill de separera ande-världen från Jord-nationen? Vad det än är, hoppas jag att det inte handlar om något slags domedagsvapen. Det vore i alla fall väldigt konstigt från Varricks sida (som själv gjorde propaganda-filmer som parodierade Unalaq med ett domedagsvapen), men jag tror att författarna är fiffigare än så.

Men allra bäst i detta avsnitt är inte några politiska intriger eller familjegräl: det priset går till Korras och Tophs träning. Det doftar lätt Star Wars när vår hjältinna möter upp en bändningsmästare i en sunkig träskmiljö, men Toph är ingen Yoda så att säga. För Toph har inte förändrats ett dugg sedan The Last Airbender: hon är precis samma härligt sarkastiska med den orubbliga attityden, fast flera gånger tuffare och visar ännu mindre nåd än tidigare. Nästan som att Toph var född för att vara en rövsparkande gammal tant. Sättet hon tränar Korra på och sätt hon trycker ner Korras relevans i världen påminner faktiskt lite om den hårdhänta kung fu-mästaren från Kill Bill Vol. 2, där mästaren inte tycks göra annat än att förödmjuka sin elev. Vilket, ska sägas, är både elakt och väldigt, väldigt roligt när det kommer till Tophs tough love.

När Korra exempelvis beklagar sig över att Korra inte fick in en enda träff mot Toph, är Toph snarare belåten över hur mycket stryk hon kunde dela ut till Korra, trots sin ålder. Hon berättar också att om hon var i sina bästa år, hade hon också kunnat förinta Korra om hon så ville, följt av ett högt skratt. Förlåt mig Korra, men jag får svår andnöd av Tophs skadeglädje. Never change, Toph.

Men vad vore en mästare utan att besitta enorm vishet också? Inte bara lyckas Toph lokalisera kvicksilver i Korras kropp, hon lyckas också visa hur klarsynt hon är, trots att hon är blind och inte av någon spirituell natur. Nu talar jag inte om scenen där Toph tycks se världen från jordens rötter (rätt så häftig egenskap), utan om scenen där hon förklarar varför hon lämnade polisenheten. Som ett stort The Wire-fan, kan jag inte göra annat än att uppskatta Tophs ord om hur ingenting egentligen förändras, hur mycket skillnad man än vill göra. Det är verkligen som taget från The Wire's bitterljuva filosofier om kriminalitetens natur och gör mig riktigt sugen på att se en slags spin-off om Tophs liv som polis och mamma.

Jag uppskattar också scenen där hon låter Korra veta att hennes bräcklighet beror på hennes rädsla för risk - risken att skadas återigen skadas emotionellt och fysiskt, risken att återigen vara ersättningsbar och icke-behövd. Toph ser det som en patetisk personlighetsdrag och vägrar ta ut kvicksilvret förrän Korra löser sina undermedvetna problem på egen hand. Detta gör saker och ting lite mer spännande; detta visar bara att Korras emotionella problem inte är lätta att fixa och jag älskar att manusförfattarna inser att det handlar om mer än bara ett besök hos en jordbändar-legend för att bli kvitt sina problem.

Mitt enda egentligen problem med avsnittet är egentligen prins Wu. Vi spenderar nämligen väldigt mycket tid med denna nykomling; vi ser honom peppa inför sin kröningsceremoni, vi ser hans besvikelse på de saknade familjejuvelerna, vi ser hans frustration när Kuvira tar makten och vi ser honom tappa förståndet när ingen - inte ens i Chinatown-doftande "Little Sing Sei" - visar honom sitt stöd.

Det är egentligen ingen dålig sak att vi får se glimtar av hans karaktärsutveckling; jag gillar att det faktiskt finns en osäker ung man bakom den uppblåsta arrogansen och jag gillar framförallt scenen där han ställs inför någon slags existentiell återvändsgränd; behöver Wu kungatiteln mer än folket? Har han det som krävs för att vara kung? Vill Wu ens vara kung? Jag gillar också hur Mako utvecklas till någon slags förebild för Wu, som här agerar som någon slags substitut för Bolin.

Men prins Wu blir lite väl mycket av en huvudperson i detta avsnitt och medan jag mer än gärna välkomnar nya karaktärer till serien, tar Wu ifrån lite av spänningen som byggs upp och slukar värdefull tid från karaktärerna vi redan är engagerade hos. Ett bra exempel på detta är hur korthugget det intensiva mötet mellan Suyin och Baatar Jr. är. Jag ville se mer om den giftiga relationen mellan mor och son, men Wu är snabbt där för att försöka ragga upp Kuvira (i en annars mycket rolig scen). Ett annat exempel är hur lite vi får se från världsledarnas reaktioner när Kuvira i princip utmanar världen att röja henne från presidentrollen, då man istället riktar fokus på hur bestört Wu reagerar. Som sagt, ingen dålig sak - men jag hade hellre sett mer från Suyin, Tenzin och den nyintroducerade Zukos dotter.

Detta avsnitt är alltså inte lika starkt som föregående avsnitt, men är ändå långt ifrån någon urspårning. Tvärtom visar manusförfattaren prov på stor kännedom om karaktärer, upptrappande spänning och god humor i både Korra- och Kuvira-intrigen. Saker och ting är nu på rullning och alla konflikter är nu spikade. Detta är helt enkelt ett mycket stabilt "advencement"-avsnitt, späckat med härliga cameos och spännande intriger. Allt som saknas nu är att Korra- och Kuvira-intrigen möts; precis som Tenzin säger till sina barn, behövs Avataren mer än någonsin. För jag kan knappt vänta tills Korra kommer upp på fötter och sparka röv igen...

Lika som bär. Enligt Bolin, alltså.

Eftertankar:

- Det verkar som att denna säsong kommer på att fokusera på någon slags spegling mellan Korra och Kuvira. Bolin gör visserligen ett taffligt försök att försvara Kuvira genom att jämföra henne med Korra (en jämförelse som inte faller Mako i smaken), men jag kan se speglingen på ett mer överskådligt plan. Kuvira har inte bara ersatt som fredsbevarare, hon råkar också vara allt Korra inte är för tillfället: ett praktexempel på en fredsbevarare som inte räds att vara hård för att återställa balans i världen. Jag menar, kontrasterna mellan dem är rätt stora med tanke på vad de har hunnit utfärda på tre år.

- Det finns säkert en god anledning till Wu's stora roll i detta avsnitt. Han lär mest troligt spela en stor roll i återtagandet av sin krona, någon som rentav börjar utvecklas till en mer osjälvisk person. Lite som Kuzko i Kejsarens Nya Stil, månne? Jag ser hur som helst framemot en kunglig gestalt i Jord-nationen som inte är en inkompetent idiot.

- Det var bara en tidsfråga innan Wu's"signature-move" skulle få en gif.

- Det slog mig alldeles nyss att Korra kvicksilver i sin kropp och att hon oundvikligen kommer att träffa metallbändaren Kuvira snart. Kommer vi att få se Kuvira köra en Magneto och ta kontroll om Korras kropp? Hmm.

- Hotellscenen i första akten bäddar upp för riktigt bra komik, framförallt när Bolin möter upp Eska och Desna. Det slog mig hur mycket jag faktiskt saknar dessa läskiga tvillingar, framförallt efter Eskas monotona missuppfattning om Bolins relation till Kuvira ("Boss, girlfriend... same thing").

- Att höra Varrick motvilligt benådas av president Raiko och kallas för en progressiv invånare, för att i sin tur be Zhu Li att sno så många hotell-tvålar som möjligt, är komiskt guld. Vid sidan om en The Wire-influerad Toph-spin off, önskar jag nu mig en Varrick-spin off. Make it happen!

Korra BOOK 4, Ep2 - recension

Skrivet av moviefreak den 12 oktober 2014 kl 20:55
This post is tagged as: Legend of Korra, Book 4, Balance, Nickelodeon, Korra, Mr Smiley suger

S0402 - Korra Alone

I torsdags närvarade Bryke (Bryan och Mike) i den sista stora Avatar-panelen i New York Comic Con. Serien är som sagt på väg att sluta och det var dags att tacka för sig. Det blev väldigt känsloladdade tack till fansen, där de hinner påminna om att de har jobbat med Avatar sedan 12 år tillbaka och att denna värld alltid kommer att vara en del av oss. Men de passade även visade på att köra en smygpremiär av det senaste avsnittet, "Korra Alone", via Twitch's livestream - ett avsnitt tydligen var något av en stolthet för dem. Men varför?

Som avsnittets titel antyder, har Korra klippt alla band med omvärlden och reser ute i världen på egen hand. Korra har bytt nationaldräkt och klippt bort sitt hår för att inte kännas igen offentligt. Hon är inte som hon ska och ganska snart kastas vi tillbaka 3 år för att se var allt gick så fel.

Väl hemma i Sydpolen har hon svårt att komma igång med sin återställning. Fan, hon har svårt att faktiskt bara be om hjälp. I avsnittets kanske mest deprimerande scen, sitter Korra apatiskt i sin rullstol och stirrar tomt mot norrskenet. Hennes oroliga mamma konfronterar henne om att faktiskt söka professionell hjälp och Korra faller i gråt. Jisses. Tacksamt nog får vi en sekvens som visar Korras fysiska förbättring. Sakta men säkert börjar hon äntligen få kläm på sina fötter och även sin klassiska Avatar-styrka.

Men mentalt blir det bara värre; Zaheers fula nuna spökar ännu i bakhuvudet och hindrar Korra helt från att fungera korrekt. Dessutom manifesteras hennes trauma i form av henne själv, en skugga som ständigt påminner henne om sina svagheter. Något som bara gör henne mer ensam än någonsin; trots att hon är omringad av en familj som bara vill henne väl, märks det att ingen annan förstår Korras trasiga psyke än henne själv. Detta är något bara hon kan fixa. Eller?

För er som har sett avsnittet, vet mycket väl att så inte är fallet. Korra hittar äntligen en glimta hopp efter att ha träffat på legendernas legend: muthafuggin' Toph. Faktum att det mesta av avsnittet gick åt att bara vänta på scenen där Toph äntligen gör sin officiella comeback (något vi alla visste skulle komma när trailern släpptes), så slutet kom aldrig som en överraskning.

Missförstå mig fel - jag fick svår gåshud när Toph hälsade henne med "Nice to see you again, Twinkle Toes". Ja, jag tror till och med att jag fick en tår i ögat (hur kan man inte?). Men avsnittet bjuder på så mycket mer än Tophs efterlängtade återkomst: det bjuder på en förträfflig karaktärsstudie och en mycket finstämd melankoli.

Manusförfattaren/skaparen Michael DiMartino brukar vanligtvis bädda in lite väl frekventa storybeats, mycket backstory och mängder av emotionella tyngder (något som nästan alltid riskerar att spilla över i hans manus). Men här gör han det så omtänksamt och med så mycket djup hos detaljer, att jag inte längre behöver oroa mig för hans "kill-your-darlings"-tendenser. Bara en sådan sak som att han lyckas porträttera den varma vänskapen och saknaden mellan Korra och vännerna Bolin, Mako och Asami - utan att ens ha Korras vänner närvarande i samma rum - är imponerande. Den vänskapen har nog aldrig känts mer äkta än i scenen där deppiga Korra läser deras bekymrade brev. Hög efter hög, brev efter brev, läser Korra om sina vänners äventyr i Republic City. Vännernas unika personligheter och karaktärsdrag lyser verkligen igenom textraderna och fyller Korras blekt upplysta rum med värme och omtanke.

En värme som Korra dessutom har svårt att besvara för att hennes skam är så stor; det går tydligen så bra för Asamis företag, Makos poliskarriär och Bolins nya livskallelse att Korras farhågor om att inte behövas ständigt bekräftas. Dessutom har Kuvira "räddat" Jord-nationen på egen hand, också. Vad är det som hennes vänner saknar, egentligen? Är hon verkligen mer än bara Avataren? Vem är hon, förutom Avataren? Korras frustration, depression och apati lyser också väl igenom; hennes skam och dalande motivation är trovärdigt skildrade och det är fräscht att se hur dedikerad manusförfattaren är till Korras förändring. Visst har vi sett Korras turbulenta känsloliv tidigare, men inte på det här sättet; den här gången känns det väldigt intimt, väldigt komplicerat, väldigt introvert. Bara sådana saker som att hon inte kan klä på sig själv eller att hon omedvetet förolämpar Kataras förmåga att hjälpa henne... klämmer verkligen.

Detaljer som att Korra enbart skriver tillbaka till Asami säger också en hel del om hur deras relation har utvecklats med tiden (främst med tanke på att dessa två karaktärer inte hade någon vidare kommunikation förrän i säsong 3), samt hur selektiv Korra är med sitt intima rum. Korra bär på en smärta som bara Asami kan förstå tydligen, då hon anser att ingen annan skulle förstå.

Vad som också hjälper att vidare engagera sig Korras isolerade psyke är färden hon tar genom världens alla hörn och vrår - en färd som verkligen tar tillvara på Studio Mirs magiska animation. Bildspråket blandar nämligen Korras distans och ensamhet med den dynamiska Avatar-världen på ett nästan poetiskt vis.

Ta bara en sådan scen som när Korra bändar de fyra elementen framför en överväldigande, stjärnspackad natthimmel; eller en scen där Korra vandrar uppför en dramatisk vulkan, vars lava krockar mot klippor likt havsvågor; eller en scen där Korra omringas av gulliga andar i den urholkade meditationsträdet; eller en scen där Korra hallucinerar om Raava i ett torrt, oändligt ökenlandskap; eller en scen där Korra bevittnar sin skuggfigur i en mardrömslik gatugränd. Aldrig har Korras resa känts så öde, och så vacker, på samma gång.

Ja, det finns flera scener som verkligen tar andan ur en. Nästan så att det börjar bli tradigt att skriva recensioner som bara hyllar varje avsnitt som sänds. Nästan som att man börjar få slut på superlativ. Men jag kan bara inte låta bli att ännu en gång konstatera att Legend of Korra är en av de bästa serierna som går just nu, framförallt när detta avsnitt spikar precis all den skönhet som serien består av.

Efter det här avsnittet förstår alltså jag varför skaparna känner sådan stolthet för sitt 12-åriga projekt...

Lite eftertankar
- Förutom att avsnittet återbesöker den fysiska andevärlden från säsong 2, visar också avsnittet hur Korras relation till andarna har utvecklats sedan sist. Eftersom Korra varken kan komma i kontakt med sin spirituella sida eller Raava känner andarna av en rubbad balans hos henne, men Korra har uppvisat sådan ödmjukhet att andarna ändå känner behovet att hjälpa henne. Attraktionslagen som gamle Iroh filosoferade om visar nu sina tydliga spår,

- Dessutom lyser anden upp en väldigt intressant ledtråd angående Korras skuggfigur; eftersom anden kan se skuggan, är det möjligt att det inte bara är Korras psyke som spökar? Kan det vara en illasinnad ande som bara vill jävlas?

- En annan god detalj är parallellerna med Zuko och Azula i The Last Airbender. Precis som Zuko är hon på jakt efter sitt sanna väsen, men precis som Azula förhindrar hon sin egen potential tack vare sin mentala kollaps. Hm. Undrar vad som hände med Azula?

- Jag tappade nästan andan av skratt när jag såg Aangs fotografi i sushi-ståndet. Äntligen ser vi Aang som den "goof" han egentligen är, till skillnad från den seriösa gamlingen vi har vant oss vid i tidigare säsonger av Korra.

- Klipp från nästa avsnitt. Prins Wu visar ännu en gång hur ansvarsfull och redo han är för kronan...

Korra BOOK 4-premiär; Recension

This post is tagged as: Legend of Korra, Book 4, Balance, Avatar, Last Airbender, Mr Smiley suger

S0401 - After All These Years

Det var med visst vemod som jag började titta på premiären av Book 4: Balance. Det slog mig att det här är den sista säsongen av Legend of Korra, en serie som verkligen hunnit sätta sina spår hos mig. Men det är samtidigt äckligt spännande att se hur serien tänker knyta ihop säcken och enligt mig är "After all these years" ett tydligt tecken på seriens avrundning ligger hos trygga händer. Faktum är att detta är den bästa säsongspremiären i både A:TLA och LoK.

Låt oss träda in i spoiler-territorium för att ta reda på varför!

Handlingen hittills
Om inte trailern eller de senaste klippen var en tillräckligt stark indikation, så har Legend of Korra verkligen gått igenom en stor förändring. Inte nog med att tre år har splittrat vännerna åt och har åtagit sig markanta roller inom den politiska återställingen av Jord-nationen: Korra saknas helt ur bilden och har numera ersatts av den Jedi-doftande luftbändar-ordningen.

Asamis ekonomiska framgångar har kopplat samman infrastrukturen mellan Republic City och Jord-nationen, en förtjänst som hjälpt president Raikos diplomatiska band med prins Wu - näst på tur att ta över kronan i Jord-riket. Någon som dock inte är helt nöjd med Raikos växande politiska nätverk är Mako; han tvingas agera livvakt åt den arroganta prinsen och därmed avlösas från Beifongs polisstyrka, bara så att presidenten kan hålla prinsen i sin ficka.

Samtidigt har metallklanen etablerat sig som världens stormakt och som de officiella fredsbevarna. Tillsammans med Bolin och den älskvärde entreprenören Varrick, har general Kuviras militära framfart växt i rasande fart. Delstat efter delstat, befriar hon landet från laglöshet och med hjälp av sina mecha-dräkter och sitt enorma folkliga stöd, förenar hon landet till ett stolt rike. Eller ja, det är den bilden hon vill att folk ska ha av henne. För bakom kulisserna tycks hon ha något mer planerat än att bara ena landet och tycks maskera sina brutala erövringsmetoder bakom sin "generositet" gentemot de utsatta invånarna. Det hintas om att hon vill åt landet malm-resurser till varje pris, men det ligger något annat lömskt i sikte för henne. Något betydligt värre...

En vuxen ton
Jag konstaterade detta redan i Book 3, men den här gången känns det verkligen som att serien har växt till sig ordentligt. Inte enbart för att serien har förändrats stilmässigt och inte heller på grund av den politiska vikten den har fått, utan för att serien tydligt visar att den kan sköta ett komplicerat berättande på ett klockrent vis. Strukturellt sett har de många intrigerna och karaktärerna hittat en riktigt fin balans med varandra och omfattningen av denna enorma fiktionsvärld känns mer naturlig än någonsin. Tempot är klockrent och expositionen är betydligt smidigare hanterat än exempelvis säsongspremiären av Book 2. Det kändes faktiskt som att titta på en 50-minuters avsnitt av samtliga aktuella kvalitetsserier, fast i ett animerat 22-minuters format. Så bra är det.

Relationer mellan redan etablerade karaktärer känns även genuina och får precis lagom rampljus för att inte roffa åt sig alltför mycket utrymme från nya karaktärer. Mötet mellan Asami och Mako är ett exempel på mognadsnivån serien har nått: efter all kärleksstrul var deras interaktioner alltid väldigt obekväm, men efter tre år möts de igen som gamla goda vänner. De har lämnat det förflutna bakom sig och lever äntligen i nuet. Det kändes rätt belönande att se dessa två hitta en väg mellan all tonårsdrama och bemöta varandra som vuxna människor.

Kuvira är lovande
De nya karaktärerna i sin tur får gott om utrymme att visa vad de går för, utan att någonsin ta ifrån rampljuset från redan etablerade karaktärer. Redan efter ett avsnitt känns de främsta nykomlingarna - prins Wu och general Kuvira - som självklara delar av den här världen och man vill se mer av dem. Framförallt Kuvira gjorde ett starkt intryck och är redan en given favorit.

Zelda Williams röstskådespel är både kall och närvarande, hoppar smidigt mellan ödmjukhet och hotfullhet i sin ton. Hennes bakgrundsmusik är pampigt, men också väldigt metodisk. Sättet hon slåss på är aggressivt, men också väldigt elegant. Hennes långsiktiga mål är goda, men också dunkla. Det är en både mystisk och väldigt färgstark karaktär vi har att göra med.

Hennes brinnande målmedvetenhet och sättet hon lindar in generositet och ödmjukhet i sina hänsynslösa förhandlingsmetoder är bara så hänförande och underhållande. Scenen där hon låter banditerna välja mellan att ansluta sig till hennes armé eller att få sina armar avhuggna på tågrälsen (!) är ett underbart sätt att visa vad karaktären går för, likaså scenen där hon försöker manipulera guvernören att lämna över hans svältande folk till hennes armé. Att sedan se den stackars guvernören tvingas sätta sin lojalitet till henne efter att en bandit stjäl folkets förnödenheter (mest troligt anlitad av Kuvira själv) och att se banderollen rulla ut bakom Kuviras auktoritära kroppshållning, samtidigt som hon förklarar delstaten som "räddad"... gav rysningar. Hennes sanna motiv är inte helt klara än, men allt jag vet är att jag längtar efter att få se mer av henne.

Komiska andrum och känsloladdade ögonblick
Med tanke på hur mörkt säsongen började, är det skönt att få sina mer lätsamma andrum. I det komiska planet lyckas framförallt göra prins Wu till en humoristisk höjdpunkt. Hans tafatta raggning på Asami, hans okänsliga beskrivning av sin fasters brutala död och ögonblicket misstar en jordgubbspaj för sitt eget blod talar verkligen volymer för karaktärens dryghet och visuella humor. Jag gillade också scenen där Meelo beskriver sig själv som karlakarl, med muskulösa näbbdjursbjörnar och rockig musik i bakgrunden. Det förde tankarna till The Last Airbender och den mer utflippade tonen den hade.

Men sedan återvänder man till de mer seriösa delarna och man påminns plötsligt hur mycket allt har förändrats. Ögonblick som Opals besvikna blick mot Bolin eller som guvernörens överlämning av sig själv och sitt svältande folk till Kuviras "generösa" hand är exempelvis tecken på att förändringens vindar inte alltid blåser åt rätt håll. Framförallt Opal bjuder på många inre konflikter kring sin ideologiskt splittrade familj och sin något naive pojkvän.

Men det känslomässiga ögonblick som tar priset som den starkaste går till stackars Korra. När vi äntligen får en aning om var hon håller hus, blir hon uppspöad i en sten-wrestling-match. Hon har klippt bort sin ikoniska frisyr och även klippt bort alla band med vänner och familj. Hon har övergivit sin roll som världsbeskyddare och övergivit sin identitet. Hon är ensam och försörjer sig på att skada sig själv. Som någon slags bestraffning, månne? Vad det än är, är det hjärtskärande att se vilket vrak hon har blivit och hur hon låter sig straffa sig själv för något hon inte kunde kontrollera - det faktum att världen kanske inte alls behöver henne längre.

Jag gillar verkligen att Korra har sjunkit i denna identitetskris. Inte för att jag nödvändigtvis anser att mörka riktningar är ett måste, utan för att det visar vilken ambition och omtanke som har lagts på Korras resa. Det känns verkligen som att skaparna har lagt så mycket krut som möjligt på att göra en så stark karaktärsutveckling som möjligt och jag blir nästan nervös inför hur legenden om Korra faktiskt slutar.

Korras resa i Book 1 började så... oskyldigt. Hon skulle ta världen med storm. Hon skulle leva ett självständigt liv. Men det här var nog knappast det hon hade i sikte...

Slutliga omdöme
Jag hade väntat mig att åtminstone två avsnitt som premiärvisning, men med tanke på hur omfattande och tillfredsställande denna säsongspremiär faktiskt är, har jag inte mycket att klaga på. Inget alls, faktiskt. Det här är nämligen ett mästerligt utfört avsnitt, ett av de absolut bästa avsnitten i serien hittills; ett praktexemplar av ett välbalanserat, välstrukturerat och välskrivet manus. Det är ett noggrant, genomtänkt och självsäkert avsnitt som tar sin publik på allvar och som bäddar inför en stor final. Animationen, effekterna, bildkompositionerna, röstskådespeleriet och musiken håller även hög klass och detaljrikedomen är som vanligt stor.

Den har helt enkelt allt och lite till. Eller ja... det behövs mer Korra.

:(

Vad tyckte ni om säsongspremiären? Vilka förväntningar har ni på säsongen?