Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Korra - A CLIP SHOW?!

Skrivet av moviefreak den 21 november 2014 kl 15:15
This post is tagged as: Legend of Korra, Book 4, Balance, Recension, Jävla Nickelodeon, Mr Smiley suger

S0408 - "Remembrances"

Igår kom oväntade nyheter från både recensenter och från producenterna själva: tack vare Nickelodeons topphöns, skars budgeten ner för Book 4 ner till den grad att skaparna var tvungna att göra en "clip show" - ett avsnitt i en serie som återanvänder gammalt material, oftast i syfte för att förbereda tv-publiken inför finalen av en tv-serie eller helt enkelt för att man måste fylla i en lucka på grund av budgetstrul.

"Remembrances" agerar som båda och; avsnittet i sig fungerar som en sista lättsam stund innan finalen drar igång på allvar och använder sig av klipp från tidigare säsonger för att reflektera och påminna tittaren vad som har hänt hittills. Denna reflektion är uppdelad i tre separata delar: en träningssession mellan Wu och Mako, en diskussion mellan Asami & Korra och en mover-synopsis från Varrick själv. Så de som kanske förväntade sig en ny "The Ember Island Players" - en av de mest snillrika "clip shows" som har gjorts - kan direkt dämpa förväntningarna.

Personligen avskyr jag denna typ av recap-episoder, i både studio-produktioner och i animerad form. Medan det ändå är fullt förståeligt varför man gör clip shows, är det ingen tillfällighet att denna typ av avsnitt kallas för "cheaters" för det är svårt att inte undgå känslan av att ha blivit snuvad på ett riktigt Korra-avsnitt; framförallt när förra avsnittet slutade med en sådan retlig cliffhanger.

Men åtminstone var jag någorlunda beredd på det och ska jag vara helt ärlig, är avsnittet inte så illa. Avsnittet tar efter de mer klipska "clip show"-varianterna och det märks att man har gjort sitt bästa för att åtminstone placera alla flashbacks i en reflekterande och trovärdig inramning. Det finns åtminstone fem minuter ny animation som prydligt komprimerar händelser och karaktärsutvecklingar från föregående säsonger, även om det inte handlar om särskilt mycket mer än några dialoger. Jag är även tacksam att inget särskilt hände i detta avsnitt; hade något viktigt hänt i storyn, men som sölades ner av nedskuren budget och återanvända klipp, hade jag varit sur. Men eftersom detta är mer av ett reflektions-avsnitt, gör det inte så mycket. Det är bara tråkigt att behöva vänta ännu en vecka på den riktiga fortsättningen.

Jag uppskattar exempelvis att Mako görs mer sympatisk när han reflekterar över hur illa han hanterade sina kärleksrelationer. De kritiska kommentarerna han får av Wu och sin farmor påminner om den kritik som serien har fått för och gör sig bra som självmedvetna "bryta-genom-fjärde-väggen"-kommentarer. Småroliga chibli-huvuden poppar även upp i ett försök att piffa upp det gamla materialet, vilket inte direkt skadar det hela, men gör inte så mycket väsen av sig heller.

Under tiden dricker Korra och Asami te framför en varm solnedgång och diskuterar huruvida världen behöver en Avatar överhuvudtaget. Det är en diskussion som förts tidigare i säsongen, men jag gillar hur det poängteras att Avataren är viktig på ett symboliskt plan, lite som resonemanget White Lotus förde i The Last Airbender. För Korra är mer än bara någon som kan bända fyra element; hon är en inspiration för världen och det är viktigt att bevara den bilden. Jag gillar även hur idealistisk och optimistisk Asami är som karaktär. Man kan liksom aldrig få för mycket Asami.

Medan dessa delar inte riktigt kommer fram till några banbrytande insikter, är det ändå värt att ta sig igenom enbart för Varricks del. För det märks att produktionsteamet haft som roligast med Varrick och som passar på att driva med sig själva (det närmaste som detta avsnitt kommer Ember Island Players, faktiskt). I denna del knåpar Varrick ihop storyn för en ny Nuqtuq-rulle medan han och Bolin seglar mot Republic City: Nuqtuq måste denna gång tampas med "The Fearsome Foursome" - en kriminell organisation bestående av samtliga av seriens antagonister - för att rädda dagen och omringas av damer.

Med andra ord lindar Varrick in flera actionscener från tidigare säsonger och ersätter Korras insatser till Bolins hjältedåd. Bara saker som att man klipper in Bolins ansikte i Korras andejätte, att Unalaq blir utfryst från resten av skurkarna (en liten wink till kritiken som Unalaq har fått som antagonist) och att man förklarar otydliga storyelement som Jinoras roll i Book 2-finalen som ett magiskt sago-element är helt och hållet klockrent. Det är genuint roligt och helt utflippat.

Men med det sagt, hur värt är det egentligen att se "Remembraces"? Tja... medan det är beundransvärt hur mycket möda det har lagts på denna episod med tanke på de olyckliga omständigheterna, missar man ändå inte särskilt mycket. Faktum är att det faktiskt går bra att skippa denna om man vill dra igenom hela säsongen efter att de sista avsnitten sänds, eller man om man rentav planerar en Korra-maraton i framtiden. Men är man ett fan av Korra, så bjuder avsnittet ändå på ett par rejäla skratt och några intressanta reflektioner. För det är en överraskande trevlig episod och långt ifrån den soppa många förväntade sig.

"Remembrances" är i korthet ingen ny "Ember Players": det är en traditionell clip show som fungerar mer som en kul liten bonus. Det är förstås tråkigt att Nicks jävelskap tvingade fram en clip show (det var antingen det eller att sparka staff), men lyckligtvis väntar fem nya avsnitt utan budgetnedskärningar. För hittills är säsongen fortfarande riktigt bra och om ryktena stämmer, planeras det att klumpa ihop de sista avsnitten till en enda lång, oavbruten final.

Det är inte ditt fel att Nickelodeon ratar sin bästa franschise, Korra...

Korra - Battle of Zaofu & Reunion

Skrivet av moviefreak den 19 november 2014 kl 22:40
This post is tagged as: Legend of Korra, Book 4, Balance, Recension, Nickelodeon, Mr Smiley suger

(Spoilers framöver)

S0406 - Battle of Zaofu

Det här var ett svårt avsnitt att svälja om man är ett fan av serien. Den efterlängtade striden mellan Kuvira och Korra slutar i ett förnedrande nederlag för Korra och Zaofu faller i händerna på Kuvira. Efter så mycket vunnet självförtroende och förnyad motivation att vara Avataren igen, sviker hennes Avatar-tillstånd henne igen när Korras skuggfigur spökar igen och liksom suger ur all styrka från henne.

Så ja, det var svårt att se Korra besegrad. Igen. Men också lättad över hur dedikerade manusförfattarna är till Korras inre bekymmer och hur väl de hanterar det; jag var rädd för att Korra skulle vara fullt frisk efter att ha svettats ut giftet från sin kropp - att det hela löste sig lite för lätt - men tvärtom visar det sig att hennes sår är djupare än kvicksilvret och något utom det fysiska hindrar henne från att utföra sina Avatar-ärenden.

Det är också härligt att se hur detaljerad fighten är mellan Kuvira och Korra: medan det inte på något sätt är någon explosiv superbatalj som man kanske kunde ha förväntat sig, är detaljrikedomen och skillnaderna mellan Kuviras Bruce Lee-skuttande teknik och Korras ruffiga slarv desto mer underhållande. Det märks att Korra inte varit på toppform de senaste tre åren när hon visar hur hon saknar kreativitet och kvickhet när hon slåss - det finns ingen taktik bakom alla de där eldkastande nävarna, bara frustration och oslipade rörelser. Kuvira i sin tur skuttar kaxigt omkring henne, fnittrar över Korras klumpighet och kastar henne runt likt en trasdocka med sina metallbrickor. Lite som Toph's "toph love", fast ännu mer förödmjukande för Korra, för nu har hon hela världens ögon på sig.

Med andra ord gillar jag konflikten av emotionella responser under den avgörande fighten: det är surt att se Korras taskiga kondition och Kuviras kaxighet, men också roligt att se hur karaktärernas självsäkerhet och tillstånd reflekteras i den minutiösa animationen hos karaktärerna. Jag måste också, ännu en gång, flika in hur cool Kuvira är. Hon tar sig inte bara an Avataren på egen hand, trots den övervägande risken att Korra kan göra köttfärs av henne - Kuvira lovar dessutom att hennes armé kommer att lämna Zaofus gränser om Korra vinner. Att dessutom rättfärdiga invasionen genom att tvinga Jinora och Opal göra intrång när Kuvira riktar sylbladsvassa knivar mot Korra och därmed bryta dealen? Genialt.

Och då har jag inte ens nämnt hur förbenat vass Varrick är när han frigör sig själv från Kuviras klor; genom att bygga en tidsinställd bomb framför näsan på Bataar Jr och bli en martyr. Jag tror att det är överflödigt vid det här laget att ens nämna hur kunglig Varrick är, men det är svårt att inte överraskad gång på gång av karaktären. Det är som att man alltid hittar nya, oväntade sidor av honom och vilken överraskning han än bjuder på slutar det alltid i gapskratt. Lyckligtvis sprängde han inte sig själv i luften tillsammans med all sin forskning och jag ser framemot att höra fler berättelser om hur han nästan Varrick'd sig själv tack vare att någon Zhu Li'ade honom.

Medan det hade varit fantastiskt att se en slags Lord of the Rings-batalj på Zaofu, gillar jag ändå den mer karaktärsdrivna aspekten av invasionen. När Zaofus folk knäböjer sig inför sin nya ärofulla ledare, är det bara Jr's familj som står kvar och Bataar's pappa levererar en replik som må låta obetydlig, men som trampar i Jr's tår ännu hårdare: "I'm so dissapointed in you, Jr", med betoning på Jr. Minsta seger är alltid en seger och jag hoppas att Jr. får det han förtjänar för att ha huggit sin familj i ryggen.

Med andra ord levererar "Battle of Zaofu" på ett inte alltför actionspäckat vis, men det behöver den inte heller göra med ett vasst manus som detta. Det här avsnittet kan definitivt dela på seriens fan-base när det kommer till striden mellan Korra och Kuvira, men personligen ser jag det som bara ännu ett nödvändigt steg i en hittills mycket välskriven säsong. Möda har lagts på subtila detaljer i både animation och manus, samt fortsätter att överraska tittaren. Good shit, all around!

S0407 - Reunion

I och med "Battle of Zaofu" har första halvan av fjärde säsong nått sitt slut och med 7 avsnitt kvar av serien, verkar serien bädda upp för en riktigt stor final. Så hur har serien tett sig hittills och hur står sig "Reunion" som säsongens mittpunkt?

Anledningen till att jag delar upp säsongen så här är för att detta avsnitt fungerar som en slags "breather" mellan vardera halva, precis som "Original Airbenders" i säsong 3 och "Beginnings" i säsong 2. Dessutom resten av säsongen ligger i ett stort dunkel - förutom att trailern visar ett besök hos White Lotus och en resa till andevärlden, har jag faktiskt ingen aning om vad som väntar bakom hörnet. Givetvis väntar en slutstrid mellan Korra och Kuvira, men mer än så är väldigt oklart och öppen för spekulation.

Hur som helst är det inte vad "Reunion" handlar om, utan tar tillfället i akt att föra Korra tillbaka till civilisationen och återförenas med sina vänner. Men det går inte riktigt som hon tänkt sig: Mako får reda på att Korra enbart haft kontakt med Asami under de där tre åren och det frostar till ordentligt mellan Korra och Asami när den treåriga frånvaron sätter sina spår. Förväntningar går i kras och missuppfattningar uppstår, medan luften går ur den hypade återföreningen. I centrum för denna minst sagt misslyckade återförening står prins Wu, som i vanliga Wu-manér bara förvärrar situationen när han får sig själv kidnappad av några galna Kuvira-anhängare och återträffen får helt enkelt vänta.

Samtidigt stånkar Bolin och Varrick genom en skog efter att ha mirakulöst klarat sig från tidsbomben, ända tills de kidnappas av ett gäng rymlingar - Kuviras politiska motståndare. Rymlingarna behöver tydligen deras hjälp att smyga sig genom en checkpoint. Bolin och Varrick får en chans att bevisa sig själva och hjälpa Jord-nationens folk på riktigt, men råkar snabbt ut för mecha-trubbel...

Jag kan direkt säga att det här är mitt favoritavsnitt efter "Korra Alone" och "After All These Years". Jag älskade i princip allt som det här avsnittet hade att bjuda på - i synnerhet återföreningsstoryn - och kändes lite som ett hederligt matiné-äventyr, proppat med gammaldags biljakter och äventyrliga stunts i ett Republic City som doftar lätt 30-tals New York. För mig känns Republic City som Korras sanna hemtrakter: det är staden där allt i princip började och som alltid är spännande att utforska. Det är även staden där Korra fann sina bästa vänner och det är bara roligt att se gänget åka ut efter den kidnappade prinsen och smågräla lite på vägen - likt de goda gamla dagarna där de jagade bovar i första säsongen.

Jag älskar också att återföreningen mellan vännerna inte är klockren och belyser vilken återanpassning det krävs för att ta igen tre år av saknad. Man vet liksom aldrig veta vad som faktiskt har förändrats på tre år och det är därför svårt att veta vad man ska räkna med när återföreningen väl sker; en läxa som trion väl får erfara, men som de ändå försöker råda bot på genom att ta igen förlorad återträffstid och snacka om vad de har haft för sig på sistone, samtidigt som de jagar bovar.

Enda skillnaden är väl att Bolin inte kunde vara med på det nostalgiska kidnappningsdramat, för han och Varrick har istället fullt upp med Kuviras armé. Likt förra avsnittet skiner Varrick som vanligt när han i sann MacGyver-stil uppfinner i princip EMP'n för att slå ut mecha-dräkterna, men jag vill ta tillfället i akt att belysa vilka framsteg som Bolin har gjort som karaktär i denna säsong. Han har alltid varit naiv och har alltid haft problem med att hitta sitt sanna jag i livet, men i det här avsnittet visar han upp ett ansvarsfullt, självsäkert och vuxet jag när han på egen hand läxar upp barnslige Varrick och som slutligen hjälper rymlingarna när han inte ens behövde göra det. Det är ingen tvekan om saken; Bolin har lämnat sin osäkerhet i bakluckan och istället växt till sig en inspirerande och godhjärtad persona att aspirera på. Det är en slags nyfödd Bolin som har sett galenskapen i vitögat och som tänker ta ansvar för sina misstag som Kuviras diplomat.

I övrigt är animationen och musiken top-notch, men vill framförallt poängtera hur underbart det är att se Korras mer komiska ansiktsuttryck igen. Sedan första säsongen har Kora varit den mest uttrycksfulla av karaktärerna och som alltid bjöd på olika miner, men det har inte funnits särskilt mycket mer rum för dessa när säsongerna blev mörkare och mörkare. Detta kanske låter som en väldigt oviktig detalj, men jag ville bara hylla återkomsten för Korras roliga grimaser. För vem vet när vi får mer av den varan igen?

Säsongen lär onekligen gå mot mörkare territorium i och med Kuviras framfart i det spirituella träsket och hädanefter kan vi förvänta oss ett riktigt bombastiskt avslut. Nästan så att jag inte vill se något avslut, bara fler mysäventyr i Republic City. Jag vill inte att det ska ta slut så snabbt, för jag älskade detta avsnitt. Det är ett hederligt äventyrsavsnit som både fördjupar och underhåller till max, utan att behöva driva huvudhandlingen vidare.

Ugh. 6 avsnitt kvar nu. Och det ryktas om att de fyra sista avsnitten ska slås samman, likt en film. Slutet är så nära nu...

The Legend of Hugs, Book 4: Even more hugging

Korra - The Calling & Enemy at the Gates

Skrivet av moviefreak den 9 november 2014 kl 21:05

(Spoilers ohoy!)

S0404 - The Calling

Detta avsnitt är det hittils mest lättsamma. Nästan som att man för ett ögonblick glömmer bort hela Kuvira-kriget och stormningen av Zaofu. Efter ett rörande litet avsked mellan föräldrarna och barnen, drar ungarna ut på jakt efter Korra. Stopp efter stopp, söker de igenom Jordnationens alla delstater på sin fräkniga luft-bison och bjuder på en hel del filler på vägen, om än väldigt roligt sådant. Meelos alfahanne-attityd nämligen går systrarna på nerverna och Jinora tycks aldrig kunna meditera ifred tack vare sina syskon. Det är liksom uppbäddat för en förutsägbar "samarbete/lära av varandra"-moralkaka, men tacksamt nog ligger fokus mer på Ikki - systern som vi vet allra minst om. Ikki dras med mellanbarns-syndromet, dvs. att hon alltid hamnar i kläm mellan de mer extrema syskonen och får aldrig riktigt komma till tals. Men efter att Meelo slängt bort deras proviant (för att självständigt hitta egen mat), stormar Ikki argt iväg från sin familj, enbart för att bli kidnappad av Kuviras soldater.

Eller ja, det är vad soldaterna ska tro. Ikki sitter nämligen i kontroll i avsnittets tveklöst roligaste interaktion och det är en fröjd att se den här annars lättglömda karaktären blomma upp så plötsligt. För att vara gisslan, är hon nämligen riktigt bra på att manipulera fram information från de korkade soldaterna. Hon lyckas hitta en potentiell plats som Korra befinner sig i och lyckas till och med att skapa ett fint band mellan Dum och Dummare, som spelar på varandras utanförskap och ensamhet - soldaterna har nämligen övergivits i en värdelös postering i skogen och beklagar sig över att inte vara med i Kuviras anfall av Zaofu. Jag gillar också den tysta humorn när Ikki med lätthet drar ut armarna från repen hon bundits i och som är så subtil att inte ens soldaterna tycks reagera på det.
Jag gillar verkligen denna omaka grupp, nästan som att man vill se dessa leta efter Korra på egen hand!

Samtidigt som avsnittet i sig är väldigt lättsamt och lite mer barnsligt i sitt fokus på Tenzins barn, hinner den också gräva djupare i varför Korra mår som hon gör och återintroducerar även en karaktär från Last Airbender. Nej, det är inte Toph jag pratar om - jag pratar om träsket. Det kanske låter en smula märkligt, men vid det här laget känns träsket som något slags levande väsen, likt andeväxterna i Republic City, men med en större dos mystik. Lite som Empire Strikes Back, typ.

Precis som Aang och gänget, visar träsket för Korra att hon är kopplad till hela världen; hennes skam har lett henne till att isolera sig från de som älskar henne och visar för henne att hon måste lyssna noga för att förstå att hon faktiskt inte är ensam; hon är kopplad till världen, med allt och alla. Något hon blir påmind av när barnen äntligen hittar henne i träsket och de delar en stor kram runt hennes armar - bara synen av dem får Korra att gråta och plötsligt slår det mig att barnen är mer än bara Tenzins ungar; de är lite som Korras syskon, de syskon hon aldrig har haft. Det är en bedårande scen som stärks ytterligare när Korra äntligen motiveras till att ta ut giftet från sin kropp.

Något som visar sig vara en oväntat intim scen där Korra, på egen hand, måste svettas ut giftet från sina armar och inse att hon fortfarande bär på skräcken från sitt förflutna. Hon börjar äntligen inse att hon låter det förflutna sluka henne. För allt och alla har en koppling, som fallet med Korras fiender. För Korra utkämpar fortfarande gamla strider; strider och ideologier som hon borde ta lärdom av istället för att förstå sig själv och världen lite bättre. Det är sådana här små stunder som visar varför jag uppskattar den här serien så mycket. Det är små ögonblick, men tänkvärda och minnesvärda sådana; det är små stunder som visar hur medveten serien faktiskt är om sina karaktärer och hur kopplat allt är.

Medan jag kan förstå varför detta avsnitt inte lär passa alla - med tanke på det slöare tempot och fokuset på Tenznins barn - är det ändå ett alldeles bedårande avsnitt som hämtar andan innan de mer actionspäckade episoderna stormar in och som även fångar den där puttriga moralkake-tonen som gjorde The Last Airbender till ett så mysigt äventyr. Det är ett ultramysigt avsnitt med härliga Last Airbender-vibbar som bjuder på en starkare Korra och på ännu mer Toph-madness. Hennes haiku-doftande sammanfattningar av Aangs äventyr är verkligen klockren komik...


S0405 - Enemy at the Gates

Där "The Calling" var ett andrum från den upptrappande Kuvira-konflikten, är "Enemy at the Gates" avsnittet som verkligen sätter Zaofu-berättelsen i rullning. Redan i avsnittets första sekunder ser vi Kuviras stolta krigsskepp närma sig Zaofus murar och Suyin kan inget göra än att bara låta det ske framför hennes näsa. Kuvira har mage att förhandla om en fredlig erövring med hjälp av den alltid lika naive och optimistiska Bolin och den här familjekonflikten har nog aldrig känts så giftig som den gör nu. Bolin är fullt övertygad om att det Kuvira gör är rätt, ända tills han och Varrick får veta precis hur galen Kuvira faktiskt är.

Medan avsnittet i sig är väldigt intensivt, är det skönt att se hur lite man faktiskt behöver av action-varan för att föra handlingen framåt. Som i början av avsnittet, där Meelo blir förvånad när det visar sig att Korra inte tänker ta sig an Kuvira med våld - hon tänker istället förhandla mellan de drabbade parterna. Som tittare reagerar man lite på samma sätt: efter så mycket politiskt spel, depressioner, rullstolsbundna hjältinnor och psykologiska ärr, vill man se hjältinnan slå tänderna ur Kuvira. Men samtidigt är det spännande att se Korra hitta andra fredliga lösningar, likt när hon försökte stoppa inbördeskriget i säsong 2.

Precis som i inbördeskriget, befinner Korra sig i mitten av en "fredlig" invasion och Korra kan helt enkelt inte vara till lags för Suyins familj. Det är en utsökt komplicerad soppa där man verkligen förstår vad som händer på bägge sidorna om invasionen: man förstår Suyins önskan att eliminera Kuvira på fläcken, men samtidigt är Kuvira tillräckligt slug och manipulativ att erbjuda en icke-våldsam erövring och skjuter även upp invasionen för att ge Korra en chans att lösa saker och ting på ett fredligt vis. Men en fredlig utväg innebär att Zaofu inte längre blir en självständig stat och att Kuvira får som hon vill... måste Korra då återgå till sina gamla "slå först, fråga sen"-metoder eller går det att resonera med Kuvira?

Man vet redan vid det här laget att Kuvira är en makthungrig diktator, men manusförfattarna gör ett fortsatt bra jobb att utveckla hennes karaktär, fördjupa hennes motiv och hur hennes fientlighet mot Zaofu började. I en flashback hinner vi se hur Kuvira erbjuder sin hjälp för att lösa kaoset som Jordnationen befinner sig i; Kuvira anser att de borde ta efter Zaofus egna motto och livsstil - utveckling & barmhärtighet - och därmed dela med sig av sina resurser, sin avancerade teknologi och sin kunskap till de drabbade. Suyin däremot anser att Zaofu inte har något ansvar eller anledning att hjälpa världsledarna. Kuvira förbjuds att ens ha något med saken att göra och Kuvira förlorar förtroendet för sin modersfigur. Hon inser att Suyin bara är intresserad av sin egen säkerhet och har ingen som helst tanke på att föra världen till framtiden.

Flashbacken är väldigt hastig, men man får precis lagom information; vi ser hur instängd Kuvira känner sig, hur hon vill bryta sig ur Suyins envisa självintressen och hur hon från början kände ett ansvar för världens kritiska tillstånd. Ett ädelt mål som väldigt snart hamnar i en stor kontrast med den person hon är nu, för när hon upptäcker att Varrick råkat utveckla ett massförstörelsevapen av ande-rötterna, gör hon allt för att tvinga Varrick att fortsätta utveckla projektet - även om hon nu så måste strypa Varrick och kasta honom ut på den dödliga tågrälsen.

På tal om Varrick, är hans storyline den som stjäl hela avsnittet. Inte bara på grund av Varrick (varje replik som flyger ur Varricks mun är ren och skär guld), utan också för att hans lojala assistent/bakgrundsfigur Zhu Li äntligen utvecklas som karaktär. Efter en olycka i Varricks labb - där ande-roten kastar en laserstråle likt UnaVatuu gjorde i säsong 2 - slår det plötsligt Varrick att hans samvete spökar när han inser hur destruktiv och dödlig ande-energin är. Medan han ändå kan tjäna pengar på vapnet, står han oväntat nog mitt i ett moraliskt dilemma. Samtidigt börjar det även slå Zhu Li vilken oerhörd tölp Varrick är och att hennes känslor för hans briljanta hjärna kanske förblindade henne från hans sanna sida. Trots att en uppenbar sexuell spänning uppstår mellan dem, har Varrick inte en susning hur mycket Zhu Li's offrat för honom. Och Varrick gör det bara värre när han ständigt beskyller henne för inkompetens, trots att hon bara räddat hans skinn hela tiden.

Det var verkligen på tiden att vi fick se mer av detta radarpar och riktningen den tar är ett riktigt knivhugg i hjärtat: hon ger upp hoppet om Varrick och överlämnar honom till Kuvira. Aldrig har "Do the thing!" känts så rysligt som när Zhu Li bussar Kuviras vakter på Varrick och förklarar därmed sin lojalitet till Kuvira. Visst är det självklart att hon egentligen inte gett upp sin älskade Varrick - hennes ansiktsreaktioner genom avsnittet och hennes oväntade förräderi talar om att hon spelar ett dubbelspel - men frågan är hur länge hon vill att Varrick ska straffas innan hon oundvikligen räddar honom.

För den som annars trånar efter mustig action, är den avslutande mecha-fighten en riktig höjdare. Trots att de datoranimerade mecha-dräkterna står ute lite väl mycket från den övriga animationen, är det ändå otroligt häftigt att se Zhu Li med lätthet kasta omkring mecha-dräkter och det är även ett sant nöje att se hur vild Bolin faktiskt kan vara när det verkligen gäller. När hans mecha-dräkt krossas, blir han som en helt annan person på stridsplanen: han sliter upp enorma träd, slungar sig som en komet och drämmer in marken till vilda lavavågor. Otroligt härlig bändar-batalj, detta.

Om det finns något jag kan kritisera, så är det nog Asamis story. Hennes berättelse känns lite malplacerad och känns inte som naturlig del av det rasande politiska dramat. Fast å andra sidan tillhör hennes interaktion med sin far en av seriens allra bästa ögonblick. Bara en sådan sak som att de pratar med varandra igen (något som inte har hänt sedan första säsongen) är otroligt emotionellt.
Det ögonblicket är någonting jag har väntat på väldigt länge och det är faktiskt konstigt att detta inte har haft någon betydelse förrän i sista säsongen; man hade lätt kunnat utveckla en hel storylinje enbart om far/dotter-relationen eller Asamis ensamhet (det verkar som att hon inte har andra vänner än Avatar-gänget). Men, men. Jag ska inte klaga - det var ett välbehövt och intimt ögonblick som äntligen ägnar tid åt stackars Asami.

Åtminstone slutar det någorlunda lyckligt för Asami. Resten av världen håller på att rasa ihop utanför Zaofus murar; Kuviras invasion är på ingång, Bolin skickas iväg till ett arbetsläger, Varrick tvingas utveckla ett vapen mot hans vilja, Zhu Li sätter en kniv i hans rygg, Suyins planerar att mörda Kuvira och Korra hamnar i mitten av ett fullskaligt krig. Den här säsongen är verkligen inte nådig.

Med andra ord är "Enemy at the Gate" riktigt häftig, riktigt rolig och riktigt fartfylld. Storyn avancerar med ett fartfylld tempo och jag ser verkligen framemot att se den oundvikliga striden mellan Korra och Kuvira. Med tanke på hur mörk säsongen har varit hittills, säger något mig att Zaofu lär falla... men jag hoppas att Korra hinner dela ut en käftsmäll eller två i nästa avsnitt.

Förstår din smärta, Asami - jag är också ledsen att Hayao Miyazaki pensionerade sig...

------ Interstellar - Ren och skär filmmagi ------

Skrivet av moviefreak den 8 november 2014 kl 11:26
This post is tagged as: Interstellar, Chris Nolan, McConaughey, Anne Hathaway, Recension, Humanisten älskar Michael Bay, Mr Smiley suger, Film

(Spoilerfri recension)

Att resa till stjärnorna har nog aldrig varit så kallsvettigt intensiv och så överväldigande vacker, på samma gång. Inte sedan 2001: A Space Odyssey har en upptäcksfärd mellan stjärnorna och naturfenomen bortom det mänskliga förståndet varit så häpnadsväckande och så uppslukande. Nästan som att man vill påstå att man inte har sett någonting liknande - även om det inte är helt sant, med tanke på att filmen redan bär bekanta sci fi-troper. Men jag skulle ljuga om jag påstod att det här är en seger för den bristande sci fi-varan i dagens filmutbud; en sanslöst finslipad och välgjord film som är tre timmar lång, men som känns som tre minuter.

Filmen tar vid i en nära framtid där Jorden är så illa tilltygad av att mänskligheten nästan gett upp. Världen täcks av giftigt damm, föda håller på att ta slut, världens militära kraft har avskaffats för att spara minsta slant och jordbrukets konst har blivit så viktigt att skolor snarare prioriterar bondeutbildningar än ingenjörskap och annat som världen inte är i behov av. McConaugheys avdankade astronaut tvingas leva som bonde med sin familj och känner sig mest malplacerad i världen... ända tills han får upp spåret till en av världens bäst bevarade hemligheter: en rymdfarkost som kan resa mellan stjärnorna och som har kapaciteten att hitta en bättre, beboelig planet. Ödet kallar...

Det är svårt att prata om filmens handling utan att avslöja för mycket, men jag kan garantera att man kommer sitta som på nålar genom filmen. Nolan använder skickligt en stressfaktor genom filmens gång som gör varje reaktion, varje handling kritisk och jäktig. Allt som sägs och görs under filmens gång spelar stor roll och har grava konsekvenser om avviker det minsta lilla. Filmen är i grunden byggd som en upptäcksfärd, men av det farligaste slaget. Glöm filmen Gravity; Interstellar är filmen som visar vilket kaos universum verkligen är.

Musiken, skådespelet och framförallt den urläckra designen gör också sitt för att göra Interstellar till ett oförglömligt sci fi-äventyr: här finns nämligen inte ett enda spår av töntiga, flashiga framtidsmojänger och känns så äkta som det bara går. Inga hologram, inga navigationssystem där man måste vifta händerna a la Kinect - bara äkthet. Detsamma kan sägas om den stora, kalla rymden de reser i: universums tomhet och mörker har nog aldrig varit så överväldigande, så klaustrofobisk, så gastkramande, så ångestfylld, så... vacker.

Om det finns kritik jag måste ge, så finns några mindre klumpiga, lite väl utläggande dialoger i början av filmen som stör en annars riktigt bra set-up för filmens händelser. Det är lite synd med tanke på hur väl filmen presenterar världens dödsdömda tillstånd: detaljer som att folk vänder tallrikar och glas upp-och-ner för att inte råka få i sig dammet eller historielärare som förvränger historia... talar redan volymer om hur hopplös situationen är. Även McConaugheys ranger-dialekt kan gå en på nerverna då och då.

Men i överlag är dessa hickor ingenting som egentligen förstör helhetsintrycket, för redan i början märks det att Christopher Nolan behärskar berättarkonsten galant och överträffar sig själv för varje minut som går. Och varje minut räknas i den här filmen: för varje minut som McConaughey ju längre in reser mellan stjärnorna, desto större blir gapet mellan sig själv och mänskligheten som lider på Jorden - däribland hans familj.

Det märks alltså tydligt att Chris Nolan, innerst inne, är en hopplös romantiker och hur mycket inbäddad vetenskap och kvantfysik det än finns, väver Nolan ihop filmen med hjälp av den mest mystiska och den mest oförklarliga av mänsklighetens gåtor i universum: kärleken.

Med andra ord är Interstellar ingenting annat än strålande filmmagi. Det här är science fiction när den är som allra bäst och jag planerar redan nu att se den en andra gång...

------ Legend of Korra-spelet på ingång! ------

Skrivet av moviefreak den 20 oktober 2014 kl 22:03
This post is tagged as: Legend of Korra, Tv-spel, Platinum Games, Activision, Nickelodeon, Mr Smiley suger

(För er som snubblade över denna text och som inte vet vad The Legend of Korra är för något: The Legend of Korra är uppföljaren till Avatar: The Last Airbender och som nu gått och blivit tv-spel. Kolla upp det, vetja!)

Peppen är stor, åtminstone från min sida. Jag har länge väntat på ett Avatar-spel där man kan kombinera de fyra elementen i slagsmålssyfte och redan imorgon kommer man att få slå skiten ur folk med hjälp av jord, eld, luft och vatten!

Teaser

Beat'em-up-spelet Legend of Korra - baserat på serien med samma namn - släpps nämligen för nedladdning redan imorgon via PC, PS3 och PS4, medan Xbox-varianten får vänta till onsdag. Jag får gott vänta till på onsdag/torsdag med PS3-versionen (europeiska PS Store uppdateras då), men tills dess ser jag framemot att se vad recensionerna säger när de trillar in under veckan.

Av det lilla man har fått se hittills, lovar det gott för både Platinum Games-fans och Legend of Korra-fantaster; hög svårighetsnivå och galna fight-combos utlovas i sann Platinum Games-anda, i vad som ser ut att vara det "förlorade" avsnittet mellan säsong 2 och 3. Spelet tar nämligen vid där säsong 2 slutade och kretsar kring Korras val att lämna andeportalerna öppna för den mänskliga världen och de negativa konsekvenserna det medför. En antik ondska letar sig ur andevärlden och lyckas inte bara ifrån henne sin bändning, utan slår även ihop sig med andar och maffian i Republic City för att göra livet svårt för Avataren. Det är nu upp till Korra att få tillbaka sina krafter och förinta ondskan - en ondska som tydligen haft en oplockad gås med Avataren för tusentals år sedan...

Behind the scenes 1

Behind the scenes 2

Det ska direkt sägas att jag inte är överförtjust av i spelets cutscenes. Animationen ser lite stelare ut än den förtrollande animation som Studio Mir skämt bort oss med i tv-serien. Framförallt Korra, kanske seriens mest uttrycksfulla karaktär, ser lite blek ut, men i övrigt ser spelet toppen ut. Stridssystemet verkar härligt tajt och galet, vilket är precis allt man kan önska sig från Platinum Games, och jag ser verkligen framemot att kombinera olika element! Jag gillar också det lilla man har hört om storyn, som behandlar de negativa konsekvenserna Korra aldrig riktigt fick ta del av i den tredje säsongen - en viktig intrig som nu flitigt används i spelformat och som lär fördjupa Avatar-världen ytterligare. Spelet är skriven av serieskaparna själva, så trognare förlagan än så här kan det inte bli!

Dessutom tillkommer ett minispel baserat på Legend of Korra-världens populära sport "Pro-bending", en slags utslagningsspel där tre lagkamrater får kämpa om territorier och ära i en slags dodgeball-influerad tävling. Detta låses dock bara upp om man klarat huvudkampanjen.

Jag kan inte säga så mycket om hur anpassad spelet är för folk som inte har kännedom om serierna, men spelet borde kunna stå på egna ben för nyintroducerade fans. För resten av oss Korra-fans, lär vi däremot inte ha några som helst problem med att bända för glatta livet och sparka ande-röv som aldrig förr...

Kommer DU att spela The Legend of Korra?