Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Dunkirk var hisnande

Tick, tack, tick, tack, tick, tack

Klockan tickar. Tiden rinner ut som sand mellan de löddriga fingrarna.

Hundratusentals brittiska soldater sitter strandsatta på en grå strand och väntar på att någon ska rädda dem från tyskarnas haglande bomber. Ingen kommer.

Samtidigt lastar civila britter in flytvästar i sina båtar för att segla ut mot öppet hav och få hem soldaterna - ett opålitligt hav som svärmar av torpeder och minor.

I det mest avgörande ögonblicket i slaget om Dunkirk, flyger tre ensamma stridspiloter över havet för att skjuta ner fiendeplan. Men de har en timme på sig att vända hem innan bränslet tar slut.

Klockan tickar.

Tiden är knapp i Nolans brutalt realistiska krigsskildring, vars olika tidsdimensioner - ett koncept han har lekt med i tidigare alster - sammanfaller väl med varandra. Den geniala klippningen sammanfläter stressen från stridsflyget, bedrägligheten från havssekvenserna och ångesten från de strandade soldaterna i en enda stor adrenalinstorm. Tillsammans med Hans Zimmers tickande soundtrack, bildas illusionen av en nedräknande tidsbomb där varje sekund är avgörande och kulminerar i en alarmerande final som skulle få krigsveteraner att sätta hjärtat i halsgropen.

Dunkirk är dundrande och rafflande i sin bombastiska inlevelse, fåordig och osentimental i sin emotionella realism. Soldaterna behöver inte spilla ut sin livshistoria för sina kamrater, Tom Hardy behöver inte ha ett fotografi av sin fru och nyfödda son på cockpiten, båtfolket behöver inte käbbla med varandra för att skapa drama - gnistan kommer från kampen att överleva till varje pris, i utsattheten självt. Vi är där med dem, i nuet, mitt i det gurglande, oljetäckta helvetet - ända in till slutet. Det finns så mycket nerv i strukturen, så mycket detaljrikedom i fotot och så mycket glöd i skådespelarna att det tårades i ögonen av spänning.

Det finns ingen tvekan om saken - Dunkirk är ett finputsat och snillrikt mästerverk, som mycket väl kan vara Nolans allra finaste stund.

Tick, tack, tick, tack, ti-

Klockan tickar. Vad väntar du på?

Prima primater på bio

This post is tagged as: monkeytrouble, apornas planet, War of the planet of the apes, Andy Serkis, Trilogi, Blockbuster, Recension, Bio

Det djuriska blir mänskligt och det mänskliga blir djuriskt i en avgörande trilogiavslutning

Aptrilogin har kommit långt sedan skakiga Rise of the Planet of the Apes, som i sitt avslutande kapitel har raffinerat och finputsat kärnpunkterna i filmserien. Raskonflikter, kommunikationssvårigheter och komplicerade samlevnadsfrågor har alltid stått i centrum för denna filmserie, men det är först nu apledaren Ceasars djuriska sida sätts på sin yttersta spets.

Man vet att en film är riktigt bra när man konstant glömmer bort att alla apor i War of the Planet of the Apes gömmer sig bakom CGI-smink. Särskilt Andy Serkis är ett kraftpaket som Ceasar, som i sin animerade schimpanskostym uttrycker så mycket känslor att övriga skådespelare bleknar i jämförelse. Han har aldrig känts så verklig som nu och det är inte bara specialeffekterna som imponerar.

Vad som lätt hade kunnat följa i samma spår som den senaste tidens huvudvärksframkallande actionfester, tog den här filmserien alltid ett djupt andetag innan explosionerna haglade och denna film i synnerhet tog tillfället i akt att utforska vad det faktiskt innebar att vara mänsklig i en omänsklig värld. När en hänsynslös general förkastar apledaren Ceasars fredsförslag och förklarar krig mot apkolonin, ser Ceasar rött och drar ut på en personlig hämndresa genom ett postapokalyptiskt USA... och vilken resa! I en stillsam och nervig resa genom snötäckta landskap, upptäcker Ceasar hur rädd han är för att förlora sig själv i sitt människohat; i sin hjälplösa vrede tvingas han möta sitt inre djur, som ironiskt nog är det tydligaste spåret av mänsklighet. Människorna i sin tur är rädda för att räkna in sina sista dagar på planeten, där de är villiga att överge sin mänsklighet för att bevara människoarvet.

Så vad innebär det att vara människa, egentligen? Det är en fråga som ingen riktigt hinner svara på för att alla är så upptagna med att förgöra varandra och trots "war" i titeln, ligger filmens kärnpunkt i hur Ceasars tar itu med hans omkullkastade värld; hur han tvingas ta itu med sina personliga brister och ta ledarskapet i en snabbt döende värld.

Även om det finns gott om napalmbomber och uppoffringar i den svulstiga finalen, som förvisso följer lite väl många klassiska actionrecept, hittar Ceasars sista film en fin balans mellan den väpnade och den inre konflikten. Kriget kommer i andrahand i en personlig historia om det självförgörande hatet när man drar det korta strået i ett krig. Så missa för allt i världen inte avslutningen på vad som mest troligt är en av de bästa sci fi-trilogierna just nu.

Oh, Shyamalan... Del 2

This post is tagged as: Shyamalan, Split, Regissör, Unbreakable, Film, analys

En historia om Splits brister, Unbreakables styrka och antagonistens kärna

I slutet av Split skonar McAvoy en av de kidnappade flickorna efter att ha sett ärren över hennes armar och gömmer sig från omvärlden. Dagen därpå diskuterar några kvinnor i ett café hur det människoätande freaket på nyheterna påminner de om en den kriminella geniet i rullstol. Vad hette han nu igen?

"Mr. Glass" svarar Bruce Willis som sitter bakom dem och ser lagom uttråkad ut. Han väntar nu på uppföljaren som ingen riktigt frågade efter, där han mest troligt kommer att ryka ihop med McAvoys ådriga hulk. Det är här som skon verkligen klämmer. Riktigt, riktigt hårt. Varför? För att det är för sent. Efter alla vidrigheter i Split är det äntligen dags för en hjälte att resa sig upp och slå ondskan på truten, men jag kan inte riktigt se vad som väntar framför mig. Jag fick nämligen inte ut någonting från Split som berättelse, eftersom det en ekande tom historia som saknar ett engagerande eller övertygande motiv. Visst förtjänar McAvoy att få stryk, men inte är han någon Mr. Glass, inte.

Handlar Split om McAvoys störda karaktär(er)? Nja. Vi får ju aldrig riktigt någon inblick hos mannen bakom de excentriska personligheterna. Redan från filmens start vet vi att hans mest tyranniska personlighet, Dennis, är den som styr skutan och håller alla andra personligheter i schack. Redan från början vet vi att den ultimata personligheten, Besten, är på ingång och vi vet att inget kan förhindra denne. Allt är så hårt kontrollerat att det aldrig finns utrymme för, låt oss säga, inre konflikter, nyanser eller andra drag som målar upp denna tragiska figur. Som tittare tycks vi vänta i i evigheter tills Besten kommer, för att allt som vi dittills får veta om McAvoys rollfigur är så intetsägande. Detta är varför flickornas flyktförsök aldrig känns särskilt spännande: ingenting tränger igenom McAvoys hårt kontrollerade fasad.

Mot filmens slut får vi under ett snabbt ögonblick veta att någon slags barndomstrauma fick honom att skapa nya personligheter för att skydda sitt ursprungliga jag - som vi t.o.m. får träffa under 30 sekunder - men det hela känns mest som en snabb ursäkt för att förmänskliga detta bokstavliga monster och vid den tidpunkten är det alldeles försent; filmen är redan en trist slasher och scenen där Besten skonar flickan klingar konstigt, forcerat.
Det funkar liksom inte när vi fortfarande inte vet ett jota om mannen i fråga och McAvoy, som inte har någonting annat att bita i än människokött. Snacka om förlorad potential...

Jämför nu detta med Samuel Jacksons rullstolsbundna serietidningsfanatiker i Unbreakable, en man som levt med både inre och yttre smärtor under hela sin livstid; inte nog med att han föddes med en benskörhet som gör det omöjligt för honom att anstränga sig utan att bryta alla ben i kroppen - han vet inte vem han är, var han hör hemma eller varför han ens finns. Han är ensam. Vilse i en värld som inte hänger ihop för honom. Allt han lever för är sina serietidningar, för att serietidningens värld är så underbart simpla till ytan: där slåss den goda hjälten och den onda skurken i en simpelt uppdelad värld av synliga motsatser. Men vem är han i den verkliga världen? Vilken roll har en svag krympling i den här världen? Han kan inte vara en Superman, för att allt hos honom skriker av brister. Kan det vara så att han har en motsats, precis som det är uppdelat i serietidningarna? I sin jakt efter sig själv, utför han flera hemska dåd enbart för att hitta sin motsats - och därmed sig själv: en brusten man som varje dag undrar varför han ens föddes.

"Now that we know who I am... I know who I am" säger en tårögd Elijah när Bruce Willis karaktär upptäcker sanningen om honom. Han har äntligen en självklar roll i världen. Sanningen om sig själv renar honom från all tvivel och smärta. "They called me Mr. Glass" säger han och gråter. Ridå.

För att sammanfatta: Shyamalan verkar, i sitt försök att skapa en motsats till Unbreakable, ha glömt bort att göra en historia om människan bakom sina dåd. För trots färgstarka 23 personligheter (och vi får bara se glimtar av 6-7), är detta en oerhört tam och tunn ursprungshistoria om en sinnesjuk man som varken involverar tittaren eller gör någon som helst rättvisa till den dramaturgiska och känslosamma styrkan i Unbreakable. Split skrapar enbart på ytan när det kommer till den brustna människan, trots sina många försök att berätta om människans gräsliga natur. Därför klämmer skon så mycket: Split och Unbreakable är som två helt olika världar och jag befarar att uppföljaren kommer att förlora sig själv Splits tomhet, snarare än Unbreakables många styrkor.

En bra hjälte följs ofta upp av en bra skurk i serietidningens värld, men så är inte fallet med Split. Om nu Shyamalan försökte göra en slags ursprungshistoria om en serietidningsskurk, har han dessvärre helt tappat greppet om vad som gör en antagonist så fascinerande. För när man gör en film som Split, som inte har ett uns av mänsklighet... vad har man egentligen kvar?

Fortsättning följer i den tredje och sista delen...

Oh, Shyamalan... Del 1

This post is tagged as: Shyamalan, Film, Regissör, Split, Monster, Thriller

(Spoilers för Split)

Jag har varit ganska tålmodig med Shyamalan de senaste åren. Även med hans senaste stolpskott, som After Earth och The Visit, kände jag en smula hopp om att den där underbara talangen han än gång besatt skulle blomma ut igen. Sedan tonåren har jag beundrat hans verk. Allt han behövde göra var att komma på fötter igen och experimentera lite, inte sant?

Så jag väntade ivrigt på hans stora comeback.

Och väntade.

Fram tills nu.

Efter hans senaste film Split, en hybrid mellan en kidnappningsthriller och slasherskräck, vågar jag inte hoppas mer. Det är nog hög tid att inse det. Mannen som jag i många år förtrollades av finns inte kvar längre. Det fanns aldrig någon trollkarl, för jag har nu sett den verkliga mannen bakom gardinerna. Game over, man.

Jag ville till en början att bloggtiteln skulle heta Splittrad kring Split, men jag kunde bara inte förmå mig att göra det. Jag är inte alls splittrad kring filmen - Split väckte faktiskt en märklig avsky som jag inte kan skaka av mig. Split gjorde mig arg och desillusionerad. Tekniskt sett är The Happening och The Visit betydligt värre filmer, men den här jävla filmen visade sig vara det ultimata beviset på att Shyamalan inte kan slita huvet ur sin egen röv. Bara Shyamalan kan förvandla en hyfsat rolig premiss till en patetiskt smaklös skräckis, där en thriller om en djupt störd man med ett tjugotal personligheter som kidnappar tre tonårsflickor och som senare förvandlas till en best som kan klättra på väggar, böja stål och äta människor. Alltså, va? Vad hände där?

Räcker verkligen inte den ursprungliga premissen? Jag gillar faktiskt hur de fängslade tonårsflickorna försöker manipulera McAvoys mer naiva personligheter och jag gillar hur hans korkade psykiatriker ser honom som någon slags extraordinär X-man. Trots dassig dialog och ojämnt tempo, gillade jag det hela till en början. Jag såg framemot den lekfulla idén, jag ville se mer av de excentriska personligheterna, jag ville se betydligt mer av den faktiska människan under alla skepnaderna. Men Shyamalan kunde inte ens ta vara på sina enda bra idéer och allt faller bara isär när Shyamalan vill göra McAvoy till en människoätande freak i slutändan. Shyamalan är så förälskad i idén om en monstruös personlighetsstörning att han verkar ignorera allt som gör en thriller spännande, såsom fokus, upptrappning och NERV. Det är nästan spektakulärt katastrofalt hur katastrofalt intrigen faller ihop efter en halvtimme, lite som ett fullsatt tåg som åker över ett stup och landar rakt in i havsklipporna. Oh, the humanity! Split kommer att undersökas i filmskolor under flera generationer framöver för sin arroganta not killing your darlings-approach.

Att berätta en historia om människans mörka natur, samtidigt som McAvoy förvandlas till en halvnaken hulk-varulv som flyger över murar, fungerar bara inte. Att göra sinnessjuka människor till bokstavliga monster och helt överge den mänskliga faktorn gör inte en bra thriller eller skräckfilm, alls. Men det är inte det värsta med filmen. Långt ifrån.

Det värsta är slutet av filmen, där Bruce Willis dyker upp i ett café med det eminenta Unbreakable-soundtracket i bakgrunden och tittar på nyheterna om den bestialiska mannen. En av mina absoluta favoritfilmer, någonsin. I samma filmvärld som Split. Och nu ska Willis och McAvoy slåss i en uppföljare.

Fan också.

Fortsättning följer i del 2...

Varför Fargo faller platt

This post is tagged as: Fargo, Film, Tv-serier, Coen, Snö, Mord

Tv-serien, alltså. Spoilervarning!

När kameran i säsongsfinalen långsamt sveper över en död polis och zoomar ut från Nikkis blodiga pöl, dundrar det där fantastiska Fargo-motivet fram... och det känns så... tomt. Som en axelryckning. Nikki har lurat döden fram tills nu, sekunder innan hon hann döda sin älskares mördare, och blir dödad av någon polis. "Ok, then" säger polisen Gloria när ambulansteamet bär bort hennes kropp och lämnar brottsplatsen. Jaha, ja. Ok. En av många karaktärer som lurat döden dör en meningslös död och det finns ingenting här som rättfärdigar den emotionella katarsiseffekten som serien förväntar sig att tittaren ska få. Nikkis död är inte särskilt tragisk, folk dör som flugor i den här serien och Nikki... had it coming, så att säga. Är det meningen att tittaren ska känna sig sorgsen nu?

Låt oss gå tillbaka till den mästerliga förlagan, i synnerhet en av slutscenerna som använder sig av samma ledmotiv, men som använder det mycket mer effektivt: scenen där Marge kör den rysliga psykopaten Grimsrud till poliskåren. Medan hon på ett moderligt sätt försöker tala honom till rätta, sitter han bara i baksätet, tyst och kylig. När de kör förbi Brainerd-statyn, följer han statyn med blicken och hans fokus vandrar bort för ett ögonblick. Vad tänkte han på, just där? Glömde han något? Är han sugen på pannkakor igen? Känner han någon slags ånger, överhuvudtaget? Det vet vi inte. Inte Marge heller. Hon är en obotlig optimist som aldrig kommer förstå människor som Grimsrud eller Lundegaard.

"I just don't understand" säger hon sorgset och det känsloladdade musiken klämmer till hjärtat. Visst känns ledmotivet starkt nu? Det här är en av de bästa filmscenerna i filmhistorien av en anledning, just för att allt som ledde till denna scen var så... meningslöst. Jerry Lundegaard skrikgråter av ångest när han fängslas. Hans fru är mest troligen död, liksom hennes far och en parkeringsvakt. Hur kommer deras son reagera när han får veta sanningen om sin far?

Meningslösheten är något som tv-serien också tar vara på, men problemet är att serien fokuserar mer på de märkliga omständigheterna kring meningslösheten än på de utsatta människorna i dessa situationer. Fokus ligger mer på hur invecklade brotten är, det komplicerade och humoristiska i det idiotiska som är kriminaliteten. Men mänskligheten, som är en av Coens allra största styrkor, faller alltid bort i utbyte mot stiligt orkestrerade (och känslomässigt tomma) sekvenser.

Lite som säsongsfinalen. Efter Nikkis död hoppar vi fram i tiden och finner den slemmige storskurken Varga i händerna på Gloria, som nu arbetar för homeland security. Gloria menar att hennes folk när som helst kommer att slänga Varga in i en bur, medan Varga menar att hans folk när som helst kommer att släppa honom fri. Båda väntar på att någon ska komma in till förhörsrummet och klockan tickar. Eftertexterna rullar.

Det här en av de bättre scenerna i säsongen, faktiskt. Det är ett avgörande ögonblick som vi aldrig riktigt får ett svar på och som vi inte behöver ett svar på - människans framtid förblir alltid oviss. Men det är också allt; en simplifierad kamp mellan gott och ont, ljus och mörker. Hon är god, han är ond, punkt slut. Varga, som inte är mer subtil än Dr. Evil, saknar komplexitet och Gloria, också en optimist, saknar den personlighet som Marge stod för. Serien hämtar så många referenser och ämnen från Coens filmbibliotek, att mänskliga, minnesvärda karaktärer hamnar alldeles för långt ner i prioriteringslistan.

Tv-serien lever i en förhöjd verklighet, precis som många av Coens filmer, och det är helt ok. Allt behöver inte vara så seriöst, visst? Serien får gärna ta ut svängarna lite, utforska det konstiga. Coens filmvärld bebos också av komiska karaktärer och märkliga omständigheter utan svar. Grisiga mord, underliga karaktärer och lustig dialog är vardagsmat i Coens värld. Men även i brödernas mest nonsensartade stunder, finns det någonting som tickar och bultar under den märkliga ytan.

Inget tickar under tv-seriens forcerade yta...