Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Amazing Spider-Man 2 stinker rejält

Skrivet av moviefreak den 1 september 2014 kl 00:06
This post is tagged as: Amazing Spider-Man, Dålig filmhantverk, Recension, Mr Smiley suger, Precis som filmen, Stan Lee i sin tråkigaste cameo hittills

(Obs! Spoilers!)

Det är alltid klurigt att recensera filmer baserade på serietidningar. Det är mycket som hänger på hur trogen filmen är förlagan, hur väl det görs och hur mycket rättvisa filmen faktiskt gör. Men när det kommer till film, behöver filmen stå på egna ben. En sådan här film behöver inte bara tilltala serienörden, utan även gemene filmtittare som inte är lika insatt i serietidningsvärlden.

Jag kan därför inte riktigt säga hur trogen Amazing Spider-Man 2 är sin förlaga. Men jag dömde inte Raimi-filmerna efter hur trogna de var, utan efter rätt allmänna standrard-filmkriterier. Och som film betraktat, är Amazing Spider-Man 2 en katastrof. En av de absolut lataste och tråkigaste superhjältefilmerna jag någonsin har sett. Låt mig förklara varför...

Till att börja med ska jag säga att jag inte hade särskilt höga förväntningar på uppföljaren. Föregångaren var hjärtlöst trams och på förhand verkade tvåan inte bli särskilt mycket bättre.

Men vet ni vad? Jag var faktiskt en gnutta positivt överraskad till en början. För en stund kändes som att filmen gick åt rätt håll för Parkers karaktär: polispappans döende ord om att inte utsätta Gwen för risker tar övertaget och skulden över att inte hålla sitt löfte till honom tränger honom i ett hörn. Polispappans spökande ord tvingar honom att inse att han inte kan äta kakan och ha den kvar. Gwen får nog av hans splittrade beteende och gör slut med honom. Äntligen! Konsekvenserna som Peter egentligen borde ha tagit del av i förra filmen börjar äntligen ta form. Nu kanske den här hemska tolkningen av Peter Parker lär sig något. Nu börjar det likna något.

Jag var även lite såld på Max, den känslomässigt instabila ingenjören med överkammad flint och ett stort glapp mellan framtänderna. När han en dag blir räddad av Spiderman, känner han sig behövd och älskad för en gångs skull. I filmens bäst konstruerade scen - där Max både bokstavligen och symboliskt lyser upp sin skrämmande besatthet av Spiderman med obligatoriska "crazy-mind-maps" på väggen - uppvisar scenen vilken energi och personlighet Max besitter i sin ensamhet och besatthet, hur fånigt det än är att killen bakar en tårta med Electro-symboler på. Arketypisk dörrmatta som han är, lovar karaktären ändå väldigt mycket. Det hjälper också att karaktären förföljs av sin egna, trallvänliga "theme": Electro-musiken som Hans Zimmer snickrat ihop lyckas alltså på ett kreativt sätt gränsa mellan Danny Elfman-territorium och elektroniska nattklubbsljud.

Så långt verkade filmen smått lovande och jag hann till och med skapa förväntningar - ett tecken på att filmen faktiskt är engagerande. För vad skulle hända nu? Kanske skulle Max anordna en katastrofal olycka, bara för att locka och bjuda sin kompis Spiderman på födelsedagstårta och sedan förödmjukas av Spiderman. Kanske skulle Parker hitta en ny riktning i sitt liv. Kanske skulle Parkers föräldrar vara en viktig del av filmen den här gången. Kanske det skulle bli något bra av den här filmen. Kanske filmmakarna hade lärt sig sina läxor sedan sist.

Men efter ett tag börjar filmen tappa taget om sin självsäkerhet och sin energi; halvvägs vet jag faktiskt inte vad filmen handlar om eller vad den vill berätta, heller. Faktum är att filmen inte påminner om en film längre - det känns mest som en sekvens av fragment som inte hör ihop, men som ändå forceras ihop för att ge illusionen av att filmen har en röd tråd. Filmen kastar flera händelser i ansiktet på en, men inget som förändrar eller riskerar särskilt mycket.

För att dessutom vara ett snårigt hopkok av 50 olika historier, är det verkligen tunt med framåtrörelse, mening och... ja, handling. Faktum är att jag har försökt skriva en vettig synopsis för filmen i över en timme och gav upp. Det är ännu svårare att beskriva vad Peter Parkers resa handlade om, för där finns det ännu mindre av den varan. Efter att Gwen gör slut med honom, är det som att Peter bara inte har någonting att göra, som att han inte har någonting att ta itu med. Efter att filmen introducerar den lösa tråden från förra filmen - hans skuldkänslor över Gwens pappa - försvinner den här inre konflikten för resten av filmen.
Uppenbarligen vill han vara tillsammans med Gwen och återigen strunta i Gwens pappa , men hon vill visst flytta till England. Så det går ju inte. Häpp. Tur då att Electro attackerar, så att Peter har något att göra. Men efter det velar han deppigt fram och tillbaka om Gwen, igen. Jaha. Ja, vilka andra lösa trådar från förra filmen kan man fördjupa sig i? Just det, hans sviniga farsa övergav ju honom av någon anledning! Fast nä, så var det ju inte. Peter följer sin pappas kryptiska gåta och leder honom till i en video, där han förklarar varför han inte är ett svin. Jahaja. Ja, då var det mysteriet löst. Och Gwen är fortfarande fast besluten om att åka till England. Hmm. Ja, när kommer Electro tillbaka? Peter måste ju göra någonting medan han deppar i sitt rum.

Det enda som egentligen håller ihop den här röriga filmen är det faktum att ALLA Peters bekantskaper, av ren tillfällighet, arbetar hos Oscorp. Gwen jobbar där, Peters pappa jobbade där, Max jobbar där, hans "bästa vän" Harry blir företagets nya VD... ja, med sådana tillfälligheter behöver man inte anstränga sig med att ge handlingen någon spännande struktur.

Filmen är ospännande, helt enkelt. Inte ens skurkarna, som annars brukar vara den stora behållningen i superhjältefilmer, engagerar. Efter att Max ramlar i en tub med magiska ålar och ger honom superkrafter (likt den märkliga kattscenen i Batman Returns), tynar hans roll snabbt bort. Efter att Peter besegrar honom och Electro svor på att hämnas, tappar han i princip all relevans för berättelsen och hänger bara kvar i storyn för att bli Harry Osbournes gorilla.

Dessvärre kommer inte Harry Osborne särskilt långt som antagonist, heller. Harry och Peter återförenas efter sisådär 10 år över en obekväm kram och sedan snackar de om tjejer vid en hästkarusell. Det talas hela tiden om vilka bästisar Harry och Peter är, vilka saker de har varit med om, hur lika de är, etc. Men det visas aldrig och det känns aldrig. Jag känner det bara inte. Att Harry dessutom råkar vara dödligt sjuk och kräver en bloddonation från Spiderman (i hopp om att läka) känns otroligt forcerat och hänger väldigt löst i vad som verkar vara filmens upptrappande konflikt.

När filmen till slut landade på scenen där den extremt klyschiga Dr. Kafka, en galen nazi, torterar Electro med Strauss' kända "Blue Danube" i bakgrunden (för inget skriker INSANE BAD GUY som lite klassisk musik), tappade jag allt hopp för att filmen skulle vända. Det fanns ingen chans att något kunde rädda den här soppan; inte ens den ikoniska serietidningshändelsen - där Green Goblin dödar Gwen - lyckas rädda filmen från att vara helt hopplös.

Scenen där Gwen faller mot sin död är väldigt melodramatisk och väldigt emotionellt laddad; nätet som Gwen höll i och som hindrade henne från att falla klipps av (borde inte nätet vara starkare?) och faller i slowmotion. Peter svingar sitt nät mot henne, men det är försent - fallet bräcker henne och lämnar Peter gråtandes. Efter tragedin lämnar Peter sin mask i garderoben och försvinner från radarn i 5 månader. Men fem minuter senare invaderar Rhino New York i sin nya mecha-dräkt (är inte säker på vem som gav honom den eller varför; filmen förklarar ingenting) och Spiderman är tillbaka i god form, som om ingenting har hänt. Slut.

Snacka om en spottloska i ansiktet. Filmen upprepar nämligen exakt samma misstag som sin föregångare: den borstar bort alla konsekvenser eller lärdomar som Parker borde ha lärt sig. Likt förra filmen, borstas skulden över farbror Ben och polispappan bort, likt smuts från axeln.

Precis som farbror Ben, känns det aldrig som att Gwens död låg i Peters ansvar. Faktum är att manusförfattarna bara lättar på Peters samvete när de låter Gwen tvinga sig till Peters undsättning, trots Peters protester. Ja, det var ju hennes val, så varför älta om skuld och ansvar? Hon ville haka på, hon råkade bara dö. Varför ge huvudpersonen någon som helst utmaning förutom de fysiska slagen med antagonisterna? Allt som händer under de där fem månaderna är att Peter lär sig att gå vidare med livet efter att ha sett Gwens klumpiga examenstal. Allt är tillbaka till samma normalitet sedan sist; enda skillnaden är att Gwen är borta ur bilden och att Spiderman drämmer ett kloaklock i Rhinos ansikte. Lägg även därtill världens sliskigaste scen - där en pojke i Spiderman-kostym modigt utmanar terroristen Rhino - och filmkatastrofen är ett faktum.

The Amazing Spider-Man 2 är, i korthet, en uppvisning i hur trött och utbankad superhjälte-genren har blivit. Amazing Spider-Man 2 tar upp många ämnen och intriger som utforskats tidigare (framförallt i Raimis tappning), men gör absolut ingenting spännande eller intressant med det. I slutändan känns det som att Amazing Spider-Man 2's enda framgång är att låta Sony behålla filmlicensen - det kvittar om filmen är bra, så länge den fyller biografer med publik vartannat år.

Filmen är inte Batman & Robin-dålig, men når inte heller upp till de verkligt underhållande superhjältefilmerna. Amazing Spider-Man 2 är bara ett stort, tomt vakuum som enbart lyckas sluka filmtittarens tid och pengar. Ingenting annat.

Se Winter Soldier istället om ni vill åt en underhållande superhjälte-uppföljare.

Här sitter jag och kläcker skämt medan du rammar familjebilar. Visst är jag trogen förlagan, huh? HUH?!!

-------- Korra FINAL: A feel-trip --------

Skrivet av moviefreak den 23 augusti 2014 kl 15:54
This post is tagged as: Legend of Korra, Book 3, Final, Recension, Tear-bending, Feels, Mr Smiley suger, Nickelodeon suger också

VARNING FÖR SPOILERS

Episod 12 & 13: "Enter the Void" & "Venom of the Red Lotus"


Det har gått en dag sedan jag såg säsongsfinalen av Legend of Korra och sedan dess har jag haft otroligt svårt att släppa ett ögonblick från det sista avsnittet. Jag kan bara inte få ut den ur mitt huvud, vad jag än distraherar mig med. Den är så emotionellt omtumlande och så bitterljuv att det verkligen kniper i hjärtat bara av att tänka på det. Det är först nu som jag förstår varför säsongen heter "Change".

På sätt och vis har Team Avatar egentligen åter räddat dagen; allt landar tillbaka i sin trygga normalitet och det ser ljust ut för stunden: Korra har räddats från Red Lotus klor, Tenzin och luftbändarna är oskadd, Red Lotus-bovarna har elminerats, Zaheer är inlåst ännu en gång (dags att införa dödsstraff!), luftbändarna utses till världens väktare och Jinora får äntligen sina välförtjänta tatueringar. Men mitt bland applåderna, ekar något annat i luften. Något tomt, något svårt, något oerhört dystert.

Det är Korra i sin gnisslande rullstol: ledsen, svag och närmast apatisk. Hennes ögonpåsar hänger tungt över hennes tårfyllda ögon och hennes framtvingade leenden försvinner snabbt. Trots att Asami har fixat till Korra så bäst hon har kunnat och tydligt visat att Asami kommer att finnas där för henne, kan inget dölja det faktum att Korra har krossats till spillror. Korra är nämligen inte bara fysiskt svag - hon är emotionellt bruten och vilar i en slags själslig vånda så svår att hon inte kan låta bli att fälla en tår mitt under den annars glada ceremonin.

Det är inte så konstigt att hon befinner sig i denna emotionella sits, med tanke på den psykiska och fysiska tortyr hon fick utstå av Red Lotus. Red Lotus injicerar nämligen kvicksilver i hennes kropp för att tvinga fram hennes "avatar-state" och för att i samma stund döda henne. Med kvicksilvret sipprandes i alla hennes hörn och vrår, börjar Korra hallucinera och inte av den spralliga, färgglada typen: från hennes synvinkel, tar Red Lotus-medlemmarna form av Korras största rädslor och fiender. Amon är först på tur - personen som står för Korras största rädsla i världen - dyker upp i sin kusliga kabuki-mask och påminner henne om att världen inte behöver henne. Näst på tur är Unalaq - farbrodern som förrådde henne och som gjorde henne till den "sista och enda" avataren - för att hälsa henne att ge upp sitt liv. Sist på tur är Vatuu - mörkrets ande som ville ödelägga världen i mörker - som påminner henne om hur svag hon är och att allt är hopplöst. Allt medan kvicksilvret långsamt dödar henne.

Om inte detta, tillsammans med alla hemska upplevelser hon har varit med om sedan första säsongen, bidrar till Korras nuvarande psyke, så vet jag inte vad som gör.
Det slog bara mig att alla säsonger hittills har ägnats åt att bryta ner stackars Korra. I första säsongen blev hennes värsta mardröm besannad och övervägde att hoppa från en klippa när Amon tog hennes mest essentiella. I andra säsongen tvingades hon inta en politisk roll som vände halva världen mot henne, terroriserades av andar hon inte kunde kommunicera med och fick även den 10 000-åriga avatar-linjen avskuren. I denna säsong förlorar hon kontrollen om andeintegrationen, hon får även veta att en Illuminati-liknande organisation vill eliminera henne från Jordens yta och utsätts för hemska medel enbart för att folk önskar bort hennes existens.

Räkna även till det faktum att Korra nu är så otillräcklig och svag att luftnationen istället utses som världspolis - hennes egentliga jobb och roll i livet - och det faktum att Korra sedan början har motverkats, enbart för att hon är Avataren. Sedan början har hennes identitet som världspolis ifrågasatts; sedan början har hennes identitet sakta men säkert strippats av - och nu ersätts hon av luftnationen.

Visserligen är hennes fysiska tillstånd temporär (tydligen) och jag tror att Korra inte ångrar sina alla uppoffringar hittills. Tvärtom tror jag att hon känner att hon gjorde det rätta i slutändan och att hon är glad över att se luftnationen växa sig så stark. För ett ögonblick tror jag att Korra ser Aang i den skalliga Jinora och att hon känner att drömmen om att upprätta balans och föra luftbändartraditionen vidare är uppnådd. Men till ett stort pris: sig själv och sin identitet. För vem är hon nu? Är hon bara spillror av en gammal tradition? Behöver folk verkligen en Avatar längre?

Jag kanske rotar alldeles för djupt i detta, men jag tycker bara det är väldigt fascinerande - samtidigt som det är hjärtskärande - att Korras karaktärsutveckling blev så tungsint och jag känner att det här är en riktigt intressant väg för huvudpersonen. Korra behövde fler konsekvenser efter att ha förlorat så mycket på vägen och nu verkar hon ta del av dem med råge. Jag applåderar denna riktning och jag hoppas att den utvecklas ytterligare i säsong 4 - samtidigt som jag blir bedrövad av att se Korra så deprimerad och svag.

Det är då tur att karaktärerna som omringar Korras värld är så fulla av liv och har hanterats väldigt kärleksfullt denna säsong. Lins återförening med sin syster är rörande in i benmärgen, Bolins och Makos slum-familj tillför värme, Tenzins relation till sin familj är starkare än tidigare, de nya luftbändarna har omfamnat sin roll i världen och till och med skurkarna hade mänskliga interaktioner med varandra. Även Opal/Bolin-relation känns äkta och Asami tycks bara bli mer osjälvisk och mer omtänksam än någonsin; om något är Asami kanske till och med den starkaste av alla karaktärer, såsom hon utstått mycket skit och elände, men finner ändå plats att ge kärlek och omsorg i omgångar. Jag hoppas verkligen att Asami smittar av sig lite av sin goda aura på Korra.

Jag hoppas också att den skyhöga kvalitetsnivån som den här smittar av sig på nästa säsong, också. Jag älskar föregående säsonger, men den här säsongen - och i synnerhet dessa två avsnitt - visade var skåpet ska stå och hur dramatik verkligen utförs på allra bästa sätt, på alla möjliga plan.

Det finns även en hel del att hämta när det kommer till rå och nagelbitande action. Bara att se den förvildade Korra gå Super-Saiyan och gå loss på Superman-Zaheer var en fröjd för alla tänkbara sinnen: animationen och musiken är sömnlösa i sin djuriska dödsfight. Att sedan se alla luftbändare jobba tillsammans för att besegra Zaheer och att se Korra dra ner Zaheer med sin kedja... vilken kraft, vilken tillfredställelse. Skalan från Last Airbender och råheten från Legend of Korra är en brutal, ögonpoppande syn som är värd att ses om och om igen.

På tal om brutalt, så har serien verkligen låtit dödsscenerna hagla på i rasande fart. Den mest chockerande dödsscenen går till P'Li, som i sista stund får en heltäckande hjälm över sitt huvud när hon är på väg att blossa av ännu en eldmissil. De våldsamma detaljerna lämnas till fantasin när Zaheer upprört hittar en rykande moln på platsen hon stod på. Det var så oväntat att jag höll handen för min gapande mun när det hände. Men det fina här är att det inte dödas för dödandets skull och det finns mening bakom allt: när P'Li exploderar hjälper det Zaheer att klippa banden med sina jordliga behov och äntligen låsa upp den gamla luftkonsten att trotsa gravitationens lagar. Det finns tydliga konsekvenser och effekter av folks död.

Hm, nu börjar det bli dags att avrunda allt, inte sant?

I det stora hela är denna säsong fullkomligt lysande. Egentligen finns det inget negativt jag kan säga om denna explosiva, dramatiska, nagelbitande, gripande och glänsande säsongsfinal. Animationen är förstummande avancerad, den Dragonball-influerade striden mellan Zaheer och Korra var hårresande, Last Airbender-referenserna är utsökta, Zuckermans intensiva musik är rå och berättandet är magnifikt utfört. Det här är det bästa som har hänt Avatar-världen, hittills.

Jag hade bara hoppats på att Red Lotus plan involverade lite mer twister. Jag hade även önskat lite mer inblandning av andarna, med tanke på hur viktig andeintegrationen verkar ha varit sedan säsong 2.

Men i slutändan, vad gör det? Det här är en fenomenal berättelse med ett fenomenalt slut. Om det är något jag har fått lära mig under åren är att en stark berättelse är som bäst i sin enkelhet, och i sina sista (och bästa) stunder lyckades Legend of Korra avsluta Book 3 med en enkel och ändå rejäl smäll. Och vilken jädra smäll.

För där säsong 2 hade högre risker och mer bombastisk i sin konflikt, är säsong 3 intensiv på en helt annan nivå. Det är ingen Godzilla-strid mellan två kosmo-andar den här gången; det är en innerlig kamp om att visa sig vara värdig sin existens - en kamp om överlevnad, en känslomässigt laddad strid om att ge upp sig själv. Och olikt de andra säsongsfinalerna, är det inte med den optimistiska återhämtningen som Korra vanligtvis genomgår.

För nu när Korra är som mest omringad av vänner och älskade, är hon plötsligt som mest... ensam.

Korra ep. 10 & 11 - Brutalare och mörkare

Skrivet av moviefreak den 17 augusti 2014 kl 21:32
This post is tagged as: Legend of Korra, Book 3, Recension, Mr Smiley suger, Nickelodeon suger också

(GROVA spoilers förekommer här)

Det har länge trots att Nickelodeon plockade bort Legend of Korra från tv för att serien börjar bli alldeles för mörk för att sändas mellan Svampbob och iCarly. Och vet ni? Jag börjar jag tro att det ligger viss sanning i det. Jag menar, jag kan tänka mig hur svårt det är för Nickelodeon att
sälja skräpet från sina leksaksreklamer vid sidan om Korra:

"Hey kids! Make sure your parents buy you the latest Dora the Explorer-dolls! And now, back to the insane militia-group that wants to assassinate all world leaders and back to dwelling into wether human civilization is flawed!

Nick var inte redo för det Korra är redo att duka upp. Legend of Korra börjar närma sig vuxnare territorium och följande avsnitt är tydliga bevis på att Korra har växt bort från The Last Airbender när det kommer till sitt berättande.

Episod 10: Long Live the Queen

I detta avsnitt fortsätter Korras och Asamis äventyr när de blir strandsatta i ett öken och får sällskap av ett fasansfullt ökenvidunder. Samtidigt blir Mako och Bolin nerdragna till Ba Sing Sei fängelsehålor och Red Lotus gör en deal med Jorddrottningen: om de får Korra, får hon veta var hennes "stulna" luftbändare befinner sig.

Men det är inte bland sanddynor eller i unkna fängelsehålor som avsnittets matigare och mer intressanta aspekter vilar. Kronjuvelen i detta avsnitt är ögonblicket Red Lotus bevisar att de inte bara är "all talk" och att de är redo att gå så långt som att mörda drottningen i Ba Sing Sei.

Jepp. Mörda henne. Genom att ta ur luften ur drottningens lungor och stänga in henne i en vakuumfylld bubbla, kvävs då drottningen till döds. Med blodsprängda ögon och en skakande kropp försöker hon med sitt sista andetag greppa efter den luft som tagits ur henne, men helt förgäves. Drottningen kvävs till döds och Red Lotus har tagit första steget i sin mörka plan.

Visserligen ser man aldrig hennes exakta dödsögonblick, då serien snabbt tonar ut i mörker när hennes anda lämnar henne; inte heller får man höra orden "killed", "murdered" eller "assasinated" när karaktärer nämner drottningens död. Tv-censuren ersätter uppenbarligen "death" med finurliga ordval som "darkness" och drottningens öde diskuteras i termer som "brought her down", "took her down" och "the queens abruptly and violent end". Men vi alla vet att skaparna uppenbarligen vill sätta Avatar-världen i en ny riktning.

Och det slutar inte där; Zaheer går Dark Knight Rises när han meddelar befolkningen att de nu är befriade från den tyranniska drottningen och låter underklassen löpa amok i det kungliga palatset för att roffa åt sig alla värdesaker de kan bära med sig - och sätta nationen i lågor. Det är här som "shit gets real", som man så fint säger på engelska; det är nu som serien tagit sina största risker hittills och det är nu som serien helt kastar om spelreglerna. För nu kan vad som helst hända och det är rent av nagelbitande att fundera på vad Red Lotus har i kikaren härnäst.

Dessvärre går det inte riktigt att säga samma sak om resten av avsnittet. För vad resten av avsnittet angår... är det av det stelare slaget, tyvärr. Vilket jag antar inte för så mycket i slutändan, då avsnittet främst fokuserade på Red Lotus, men det är synd att avsnittet tappade i tempo när seriens huvudpersoner inte riktigt höll samma tyngd. Det kändes något plant.

Problemet ligger i att karaktärerna inte gör så mycket mer än att förflytta sig från punkt A till B. Det sker inte så mycket progression i dessa fall, ingenting förändras riktigt.
När vi ser Lin, hittar hon Korras jeep vid en ravin och nästa gång vi ser henne, surar hon i en bar med Zuko och Tonraq. När vi ser Korra och Asami efter deras kraschlandning, förflyttar de sig från öknen till Misty Palms-byn. När vi ser Bolin och Mako har de flyttat sig från Red Lotus lastbil till Jorddrottningens fängelsehåla. I slutet återförenas Korra med Lin och det verkar som att Mako och Bolin snart kommer att återförenas med Korra. Bolins försök till metallbändning leder inte riktigt någon vart (förutom att det nästan är uppenbart att Bolin kommer lära sig något i slutändan) och Korrasami-äventyret blir mer av en bagatell.

Men hey, jag ska inte klaga. Dessa sidohistorier bjöd ändå på en del spännande och skojiga moment. Stunder som småpratat med skurkarna i lastbilen (som verkligen fördjupade skurkarna lite) och stunder där Asami verkligen visar vad hon går för (nu har hon officiellt titeln "badass-engineer"). Plus, sandhajar. Sandhajar. Kan aldrig gå fel med sandhajar...

I övrigt höll avsnittet hög kvalitet både bild och ljudmässigt. Men inte lika högt och framförallt inte lika hjärtknipande som nästa avsnitt...

Episod 11: The Ultimatum

Det här är nog mitt favoritavsnitt i säsongen hittills och säsongens andra exempel på hur äckligt spännande. Rent av genialiskt spännande, faktiskt. Varför? Ja, låt oss börja med att se hur avsnittet är uppbyggt i grunden.

Avsnittet börjar med kaos: Ba Sing Sei ligger i ruiner efter att drottningen mördades. Underklassen löper amok på palatset och roffar åt sig så mycket värdesaker de kan bära med sig. Det är kaos och oroligheter. Men tittaren kastas snabbt i ett tryggt tillstånd när vi får återse Mako och Bolin igen. De har ett meddelande från Zaheer och måste leverera det så snabbt som möjligt. På vägen hinner de hämta sin familj från de brinnande slumrarna och beger sig till Misty Palms, där vännerna återförenas i varma kramar och ett och annat skratt.

Än så länge är allt frid och fröjd i avsnittets första halva: nästan hela casten samlas i den säkra metallstaden för ett gemensamt uppdrag. Karaktärerna är lugna och de olika karaktärsinteraktionerna är roliga och varma (framförallt Bolins fangirl-reaktion när han möter Zuko, samt mormor Yins kommentarer kring Korras muskler och varför Mako inte har dejtat Korra eller Asami). Vi får också ta del av en cameo från farbror Iroh, som ännu en gång värmer tv-rutan med sin vishet och optimism. Jag hoppas att detta leder till Zukos och Irohs återförening i nästa säsong, då scenen där Zuko förvånat upptäcker att Iroh fortfarande är vid liv i andevärlden gjorde mina ögon lite småsvettiga.

Så här långt inger avsnittet en lugn känsla av trygghet. Karaktärerna är utom fara för tillfället och som tittare befinner man sig nästan i en avslappnad trans. Men sedan får Korra meddelandet från Zaheer: om hon inte överlämnar sig själv till Red Lotus, kommer han att invadera det norra lufttemplet och döda alla luftbändare. Och i och med att tittaren har fått investera mycket tid med karaktärerna och alla karaktärerna hinner samlas, blir avsnittets andra halva nästan upprörande spännande; för innan Korra hinner varna Tenzin, har Red Lotus redan hunnit fram till lufttemplet.
Men den här gången känns Red Lotus hotfullare än någonsin, för vi vet vad Red Lotus är kapabla till; vi har hunnit skapat ett emotionellt engagemang med flera av dessa karaktärer - och nu är de i livsfara. Den emotionella risken att se någon av huvudpersoner kan dö gör sig plötsligt fasansfullt påmind. Denna spänning är något som håller i sig hela vägen och släpper inte taget förrän eftertexterna rullar.

Det är här som jag tycker avsnittet är genialt uppbyggt och som gör det till mitt favoritavsnitt hittills: andra halvan av avsnittet bygger enbart på tittarens rädsla att se något gå fel eller att se en karaktär ryka. Inte en enda gång klipper serien tillbaka till Korra & co. för att se deras reaktioner - hela invasionen och den efterföljande striden spelas upp i en rad riktigt hjärtknipande och olidligt spännande scener.

Och för ett ögonblick känner man en liten ljusglimt av hopp när Tenzin och hans syskon gör motstånd; Kya, Bumi, Tenzin och även Kai visar upp mod och våghalsiga färdigheter för att bevara luftnationens framtid. Kanske klarar de sig. Kanske misslyckas Red Lotus. Men tyvärr kastar de Bumi utför ett stup (!), skjuter ner Kai och slår sina påsar ihop för att besegra Tenzin. De tränger Tenzin in i ett hörn; vad än Tenzin gör, kontras mot honom. Red Lotus agerar bara när Tenzin anfaller; likt mobbare som omringar ett litet djur, agerar dessa svin enbart när Tenzin rör minsta fena, bara för att visa vem det är som bestämmer. Tenzin är hjälplös. Besegrad.

"Give up. It's over" säger en mallig Zaheer.

Tenzin svarar "As long as I'm breathing, it's not over" och sedan klipps det till Zaheer självbelåtna nuna. Jag rös till i hela kroppen när jag förstod vad det innebar; mannen som för en stund sedan mördade en drottning genom att ta hennes anda och stänga in henne i ett vakuum, kan vilken sekund som helst göra exakt samma sak med Tenzin.

Nej! Dö inte, Tenzin! Inte nu! Inte så här!

Det är i det här ögonblicket som säsongen lyser till med sitt briljanta berättande och starka manus. Det är i det här ögonblicket som serien verkligen leker med tittarens emotionella engagemang och som verkligen visar att Legend of Korra är mer än bara en av många tecknade serier på Nickelodeon. Men... hur går det då för Tenzin? Går Tenzin samma öde till mötes.

Mer än vad vi fick i avsnittet får vi faktiskt inte veta. Avsnittet tar slut innan något mer drastiskt hinner hända. Och ärligt talat tror jag inte att Tenzin dör offscreen på det här viset. Zaheer kommer att använda en tilltygad Tenzin för att tvinga till sig Korra, helt klart. Men det gör inte scenen i fråga mindre sorglig. För det var den.

För istället för att visa den mängd dödlig stryk som Tenzin får av mobbarna Red Lotus, panorerar kameran istället bort från den våldsamma scenen. Långsamt, försiktigt gömmer sig kameran bakom en vägg, medan den vemodiga musiken tonar ut och Tenzins smärtsamma skrik ekar i luften. Tittaren kan inget annat göra än att sitta och låta kamerapanoreringen lämna en del till fantasin.

Tenzin? Tenzin?!! TENZIIIIIIIIIIN!!!

Nästa vecka drar säsongsfinalen igång och då bjuds det på två avsnitt, så missa inte det. Vad tror ni kommer att hända härnäst...?

------ Korra - Avsnitt 9: The Stakeout ------

This post is tagged as: Legend of Korra, Book 3, Recension, Mr Smiley suger, Nickelodeon suger också

(Spoiler-varning)

Efter förra veckans intensiva avsnitt, kastas tittarana snabbt in i ett avsnitt som nostalgiskt tar oss tillbaka till soliga oaserna från The Last Airbender. Men det är långt ifrån lika skinande och idylliskt när folk i den svalkande sand-baren drar fram sina svärd när Korra hon tittar in: efterlysningsaffischer av samtliga Avatar-bundisar hänger nämligen över hela baren, där Jorddrottningen sägs betala en hög summa för dem som överlämnar Avatar-gänget till henne. Korra inser att hon snabbt skapat sig fler fiender än hon behöver och lämnar baren, ovetandes om vilken svår knipa hon snart är på väg att hamna i.

Tyvärr verkar avsnittet förlora alldeles för mycket tempo mot mittenakten när gänget väl hittar förrädaren Aiwei. De får reda på att Aiwei låst in sig i ett hotell för att möta upp Red Lotus och vännerna hyr ett rum mittemot för att hålla ögonen på förrädaren.

Men vägen dit känns lite väl söligt. Jag förstår att en "stakeout" är typiskt polisarbete och att det innebär långa vänteperioder; jag har heller ingenting emot det komiska vänte-montaget där Bolin och Asami hinner spela ett hundratal Pai Sho-matcher till Zuckermans New Orleans-influerade musik, men behövde det verkligen ta sådan tid att nå dit? Först blir gänget stoppade för att några Nuktuk-fans ville ha Bolins autograf och sedan argumenterar Bolin och Asami kring hur man egentligen spelar det oförståeliga Pai Sho-spelet. Inget fel med lite fanservice kring Last Airbenders Pai Sho-spel, men ärligt talat känns det som att man kunde ha använt den minuten eller två på något mer underhållande.

Jag säger bara detta för att det är episodens andra halva som de saftiga detaljerna verkligen blommar upp, i synnerhet Red Lotus sanna motiv. För när Korra upptäcker att hon kan hitta Zaheer i andevärlden, mediterar hon sig bort till en hotfullt orange trädgård där hon och Zaheer för ett civiliserat konversation kring hur han tänker eliminera världens ledare och störta alla existerande regeringar för att ge balans till världen.

Jupp, Red Lotus är en extremistisk milisorganisation som agerar bakom ridåerna och ser regeringar som ett tyranniskt gift och som måste förstöras, till varje pris. Jag måste säga att jag verkligen gillar detta motiv och det är en väldigt tänkvärd filosofiska kampen mellan frihet och civilisation, oberoende levnadsvillkor och lag & ordning. Utan styret av diktatorer som Ozai och Jorddrottningen kan världen andas ut från tyranner och makthungrande odågor; världen kan återvända till ett harmoniskt tillstånd där människa och natur lever sida vid sida utan överhuvuden som trycker ner människan. Men samtidigt kan världen, som i århundraden utvecklat civilisationen, kastas omkull i kaos, ovisshet och galenskap utan någon som styr upp allt. Med andra ord, har människan förmågan att utveckla oss till en ljusare framtid, men människan har också förmågan att och driva oss tillbaka till stenåldern...

Det kanske inte riktigt är anledningen till att Nick plockade bort serien från tv, men jag kan förstå om detta motiv är alldeles för verklighetsförankrad och mörk för barn - om de kan ta till sig en så pass tung filosofi kring människans roll i allmänhet. Svampbob kan förmodligen inte riktigt mäta sig med globala konspirationer och filosofier kring civilisationens bristfälliga infrastruktur.

Hur som helst så tar manusförfattaren chansen att bygga på en väldigt viktig byggsten i Korra-serien när det kommer till "böckerna" och deras hittills väldigt självständiga berättelser: kontinuiteten. Många har beklagat sig över att Korra-böckerna inte har så mycket med varandra att göra tema-mässigt. Många har exempelvis klagat på att övergången mellan Book 1 och 2 inte känns naturlig och att man saknade information om de resterande Equalist-anhängarna. Jag å andra har saknat fler andar i Book 3 och jag var en gnutta besviken när man lämnade andarna efter första avsnittet, med tanke på hur viktig denna integration verkade vara. Men i och med detta avsnitt kan man nog lugnt konstatera att pusselbitarna mellan säsongerna börjar hänga ihop. Inte med nog med att vi faktiskt får se ett flertal andekreatur härja i ökenlandskapen (yay); vi får också veta att Unalaq ingick i Red Lotus-sällskapet för att kidnappa Korra som barn! Det kanske inte fördjupar Unalaq så värst mycket (förutom att han är ett större rövhål än sist), men det ger också en känsla av att saker och ting hänger ihop. Att säsongerna har mer gemensamma drag än man trodde.

Så nu när en kontinuitet har fastställts mellan säsongerna, återstår frågan om hur mycket gemensamt de faktiskt har: var exempelvis Amon en medlem av Red Lotus? Ingår Varrick i organisationen? Och om så är fallet, ingår Suyin i den också? Eller har hon bara ingått i den och skapat metallstaden för att skydda sig från det kommande kaoset?

Hur som helst så återstår det att se och innan Korra får mer svar på Red Lotus motiv, blir Mako och Bolin dessvärre kidnappade av lava-snubben och kvinnan med vattenarmarna. Asami i sin tur försöker rädda Korras medvetslösa kropp, men blir istället kidnappade av Jorddrottningens spanare. Snacka om retlig cliffhanger.

I nästa avsnitt, "Long Live The Queen" kommer vi få att veta hur Red Lotus kommer att invadera Bas Sing Sei och med lite tur kanske vi också får veta vad Zaheer behöver Korra till...

"Chief Unalaq once tried to test me. I ate his liver with some lava beans and some nice cactus-juice."

-------------------------------------------------------------------------

Andra tankar:
- Jag tänker skriva under en idé som har diskuterats bland fans i flera år och som jag tror relaterar till Zaheers ultimata mål.Spoiler: Han vill åt det femte elementet - den osynliga, kosmiska substansen "eter". Ledtrådar om detta har lämnats av gurun som Zaheer citerar: "Let go your earthly tether. Enter the void, empty, and become wind". Det nämns också att gurun hittade nyckeln till viktlöshet - en egenskap som sägs bestå av just "eter". "Eter" råkar också betyda "ren luft" på grekiska och "void" är det femte elementet i österländsk filosofi, ett element som sträcker sig över de jordliga elementen. "Eter" är visserligen inget fullt vetenskapligt, men i en fantasy som denna känns det mer än passande att introducera ett femte element. Säsongen heter ju trots allt "Change" och behandlar förändringen i världen, så varför inte?
Hur de tänker använda etern för Red Lotus ändamål är dock osäkert och varför de behöver Korra är också oklart. Vissa menar att Zaheer lär använda denna kosmiska energi för att få folk att försvinna från planeten, men inget är hugget i sten. Jag har nog lagt alldeles för mycket dyrbar tid på dessa tankar...

- Kul att se några Bruce Lee-handböcker i det där unkna hotellet. Vad de nu än handlade om.

- Tycker nästan lite synd om Aiwei, som kastades ner i den eviga ande-dimman. Fast bara nästan. Kusligt dock att förlora förståndet för alltid. Värre än döden, ju.

- Nagas reaktion när Korra visar sig ha glömt sina snacks är förträffligt roligt.

- Så, är Pai Sho kinesisk schack eller vad? Eller finns det officiella regler ännu? Kan vara kul att se Pai Sho på någon brädspelshylla i framtiden.

- Jag hoppas att Korra väljer att samarbeta med Red Lotus. Hon lär nog inte göra det, men Korra har betydligt mer gemensamt med Kyoshi än med Aang, och hon hade inga problem att döda folk för att upprätta balans i världen. Kan bli intressant om Korra åtminstone tar till sig deras filosofi...

------ Korra: Avsnitt 6, 7 & 8 ------

This post is tagged as: Legend of Korra, Book 3, Mr Smiley suger, Nickelodeon suger också, Recension

Jag hann inte skriva recensionerna av samtliga tre avsnitt förra veckan, men bättre sent än aldrig!

Old Wounds
Lin Beifongs oplockade gås med sin halvsyster fortsätter i "Old Wounds", där Lins akupunktursession tvingar henne att möta sitt förflutna och tvingas återuppleva anledningen till att Beifong-familjen är så splittrad som den är. Det visar sig vara en tidsresa med flera stingande ögonblick för vår bittra hjältinna när det visar sig att hon och Suyin var på två motsatta sidor om lagen när de var mindre. Lin, i förhoppningar om att göra sin polis-mamma stolt, ägnar hela sitt liv åt lag & ordning, utan att se världen från något annat perspektiv. Suyin däremot är precis som Toph i sina gamla da'r, där hon tar för sig av livets frukter om det nu så måste vara genom kriminella metoder.

Det är förvånansvärt att se hur emotionell och mänsklig syskonkonflikten hanteras utan att behöva ta till de stora dramabomberna (där många fans exempelvis trodde att konflikten handlade om Lins oförmåga att föda barn). Istället handlar konflikten om skuld och orättvisa; hur förkrossande det är att leva i en värld där oansvariga människor belönas istället för att straffas av sina ogärningar och att ansvariga människor ständigt verkar betala dyrt istället för att belönas av sina gärningar. Det handlar också om hur otillräcklig man känner sig och hur ensam man faktiskt blir av att stänga in sina inre frustrationer och besvikelser. Men främst handlar det om att man måste kunna skapa sig en egen persona och en egen väg i livet.

Lin sitter dock fortfarande fast i det förflutna och trappar istället upp syskonkonflikten upp i en duell, som låter systrarnas frustrationer visualiseras genom ett regn av haglande stenbumlingar och farande meteoritklumpar. Fram tills Lin svimmar av utmattning då.

Morgonen därpå är Lin som en helt annan människa; hon hälsar folk god morgon, förlåter Opal för sin attityd och sluter fred med sin syster. Det stör mig faktiskt inte att Lin verkar förlåta sin syster så snabbt som hon gör här. Det är så fint utfört att jag snarare är imponerad över hur omtänksamt man löste en 30-årig familjekonflikt på sisådär 22 minuter, och klarar det utan att omvända Lin helt och hållet. Lin vore ju inte Lin utan att vara sådär härligt cynisk som hon brukar vara och hon visar ändå sitt missnöje över Suyins levnadssätt. Ärren - både bokstavligt och psykiskt - må fortfarande vara där, men Lin verkar vara redo att göra plats för lite förändring i sitt liv.

Smågnabb: Det enda jag kanske inte riktigt diggade lika mycket var scenerna där Red Lotus - namnet på de fyra antagonisterna - försökte rymma från Republic City. Även om det alltid är häftigt att se vad dessa hårdingar har för sig, vet jag inte om det tillförde särskilt mycket mer till Red Lotus-mysteriet eller förde fram handlingen. Man får visserligen reda på att de även vill åt presidenten av någon anledning och att Zaheed kan hitta Korra genom meditation, men behövde vi verkligen se Red Lotus fly från staden i en jäktig biljakt? Kunde inte Zaheer ha använt detta tidigare för att hitta Korra? Nåja, detta är bara smågnabb i en annars dramatisk och finkänsligt hanterat avsnitt som känns säker och träffande i sin syskonporträttering.

Original Airbenders
Jag är nog inte ensam om att rynka näsan åt fillers i tv-serier. Även om fillers ger möjligheten att stanna upp berättelsen för att djupforska karaktärer eller fokusera på sidospår, är det just det som stör mig: det stannar upp berättelsen. The Last Airbender lyckades kringgå fillervakuumet med avsnitt som "Zuko Alone", men gjorde mindre bra ifrån sig med avsnitt som "The Great Divide".

Med Korra finns det inte mycket utrymme för fillers, med tanke på att varje säsong är mellan 12-14 avsnitt långa. Korra är alltså mer rakt på sak, mer rättfram med sina intriger. Men ändå envisades Book 2 med alfahane-Meelo och Ikkis nya bison-familj, sidokaraktärer som jag ärligt talat inte kunde bry mig mindre om. Lyckligtvis hittar Book 3 en bra balans mellan underhållande sidokaraktärer och fördjupning av Avatar-världen, genom att återbesöka temat kring att anpassa sig efter en dramatisk förändring och att spinna vidare på det komplicerade förhållandet mellan lärare/elev.

Först och främst gillar jag verkligen telefonsamtalet mellan Korra och Tenzin, där Korra faktiskt ger bra lärartips till Tenzin. Korras karaktärsutveckling gör sig verkligen påmind när hon visar sin visa sida av sig själv och deras nuvarande relation - där båda lär av varandra - växer verkligen. Av alla karaktärsinteraktioner i serien är denna verkliga min absoluta favorit. Den envishet, äkthet och hjärta som spånar upp mellan dessa motsatser är guld värda. Hoppas på fler sådana moment framöver!

För det andra gillar jag att Jinora känns lite mer... mänsklig denna säsong och framförallt i detta avsnitt. Jinora var överraskande bra i Book 2 när hon visade sig vara den sanna ande-mästaren, men här känns hon mer som en människa än något heligt andeväsen. Här uttrycker hon sin frustration gentemot sin fars oförmåga att vara en ledare och det faktum att hon fortfarande har fått sina nomadtatueringar över huvudet. Tenzin må vara vis och skicklig, men han har ändå en lång väg att gå om han ska inse vikten av den förändring som världen - inklusive hans äldsta dotter - går igenom.

Men allra mest gillar jag de nya luftnomadernas. De är nämligen under hård press och jag gillar att de nya luftnomaderna fortfarande inte kan anpassa sig; att de återupplever missförhållanden som Dai Li stod för (tack vare Tenzins nya militära träning), att de fortfarande inte har hittat en trygghet. Men med tanke på hur snabb förändringen är måste de ändå inse att de är en del av någonting mycket större vare sig de vill det eller inte. Framförallt när det visar sig att ett gäng skoningslösa tjuvjägare kidnappar ett par air bison-bebisar och Jinora, måste de kämpa tillsammans för att bevara sin nya luftnomadfamilj.

Så för att vara en filler, är den ändå väldigt tillfredställande när det kommer till humorn och budskapet om att man inte alltid kan välja hur eller när man ska växa upp - att växa upp handlar om att växa upp tillsammans som familj. Alla växer upp, men ingen kan växa utan hjälp...

Djurplågeri: Tjuvjägarens air bison-päls var hämtad från en air bison-bebis! Insåg inte det förrän jag såg om avsnittet tidigare idag. Även det faktum att jorddrottningen verkar ha ätit upp björnen Bosko - Jordkungens husdjur - gjorde att avsnittet fick sig en väldigt mörk kant när det kommer till djurhanteringen i dessa serier, något som har utforskats tidigare i The Last Airbender. Kan man hoppas på lite poetisk rättvisa och låta Jorddrottningen bli uppäten av en björn? Snälla?


The Terror Within
Dayuuuum. Wow. Ok. Att Nick fortfarande står fast vid sitt beslut att sluta sända Korra på tv - efter den bästa nagelbitaren hittills - är direkt sinnesjukt. En stor förlust för folk som vill titta på serien på sina HD-televisioner.

Var ska jag börja? Tittaren hinner inte ens smälta Opals farväl av sin familj innan Korra kidnappas av Red Lotus mitt i natten. Alarm! Skrik! BAM! En våldsam fight gnistrar snabbt till i vad som tveklöst är den bästa striden som Avatar-serierna någonsin har bjudit på. Allt från det genuint hårresande "THEY GOT KORRA!!" av Bolins duktiga röstskådis, den dynamiska strategin mellan Mako och Bolin, den utsökta animationen, skurkarnas oförlåtande aggressivitet och Jeremy Zuckermans pirrande Red Lotus-tema bakas in i ett visuellt fyrverkeri som består av svettpärlor, kokande lava, kurvade eldraketer, störtande metallplattor och flygande systrar.

Bländande, hjärtklappande och explosivt - så kan världens bästa pyjamasparty beskrivas. Även det faktum att Red Lotus misslyckas med någonting för första gången - efter att ha sett dem mörda sig genom hinder utan problem - och att metallstadens vakter var både taktiska och användbara (inte som White Lotus med stormtrooper-tendenser) tillförde en extra spännande udd till fighten, som kändes genomtänkt och taktiskt upplagt in i minsta detalj.

För vad tusan kommer hända nu? Hur hårt kommer Red Lotus att slå tillbaka? Och är Red Lotus en global organisation med "sleeper agents" utspridda i världen? Avsnittets andra halva skriver under den teorin, då det snart visar sig att det finns en Red Lotus-anhängare i metallstaden och en deckargåta följer i ett virrvarr av konspirationer, anklagelser och en mycket oväntad bombsekvens som lyckas sätta hjärtat i halsgropen, trots att man innerst inne vet att det inte lär sluta så illa. Det är ju trots allt en Nickelodeon-serie, fortfarande. Men nu när Tema Avatar känner till förrädarens identitet, är de hack i hälarna på denne - och om vi ska tro trailern till morgondagens avsnitt, verkar de också vara en fälla på spåren - och även falla för den. Imorgon vet vi med säkerhet vad som kommer att hända och vad Red Lotus sanna motiv är...

Roligast: Jag vred mig av skratt när Mako satt utanför Team Avatar-kretsen i matsalen och klagade över hur mycket han hatade att sitta bredvid sanningssökaren. Klockrent.

Trevliga detaljer: Ögon är ett bra sätt att uppvisa en karaktärs natur och Studio Mirs ögonanimation gör ett särskilt bra jobb här. Ögonen hos vakten som blir beskylld för att samarbeta med Red Lotus utstrålar verkligen förvirring och oskuld, medan Suyins svajande och letande ögon gör henne något misstänksam när hon får veta att sanningssökaren var förrädaren. Jag känner på mig att hon vet något. Har hon träffat Red Lotus tidigare under sin cirkus-era, månne? Leder hon Korra till en fälla? Har hennes arkitekt-make något att göra med den hemliga tunneln?

En till intressant detalj är att sanningssökaren mest troligt försökte lägga skulden på Varrick för Red Lotus intrång, men Varrick är så genialisk att han förseglar sitt vattentäta alibi med filmbevis. Så sanningssökaren, i sin desperation, har inget annat val än att sätta dit en random vakt. Varrick, din magnifika motherfucker.

En annan kul detalj är att Zelda Williams, Robin Williams dotter, ger rösten till den kvinnliga vakten i metallstaden. Se där!

Var inte orolig, Suyin; Korra fortsätter att sändas klockan 18:00 på fredagar (svensk tid) genom Nick.com, Hulu, Google Play och Amazon.

BETA +