Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto

Arga, skäggiga män (1) - Samurai Jack

This post is tagged as: samurai jack, is back, Toonami, Cartoon Network, Animation, Mr Smiley är en sopa, Genndy Tartakovsky, Blod

Om ni bor under en sten och har helt missat denna nyhet, så har Samurai Jack äntligen återvänt till tv-rutan efter flera års tystnad. Samurai Jack var en barndomspärla vars kamp mot demonen Aku aldrig fick ett ordentligt slut - tills nu. Och det är skäggigare, blodigare, argare och bättre än någonsin.

Efter 50 år i framtidens fångenskap, har Jack slutat åldras. Det finns inget sätt att återvända till det förflutna och Jacks ärofulla uppdrag att rädda sitt hem är ett minne blott. Jack hemsöks av sina besvikna föräldrars vålnader och även en livstrött version av sig själv, som vill inget annat än att bara göra slut på allt och göra sina förfäder sällskap.

I och med att Jack har förlorat sitt svärd, har han också förlorat sin själ och sin heder. Bepansrad i stålrustning och en demonisk mask, har han förlorat sig själv och det goda syfte han än gång stod för. Nu vandrar han ändlöst i Akus landskap, där varje brinnande by av massakrerade bybor är en påminnelse om hans många misslyckanden.

Men ändå fortsätter Jack att kämpa. Ändå reser han sig upp efter varje nederlag. Ett tecken på att samurajens anda ännu inte är död. Det finns ännu hopp för denna torterade ronin. En glimta ljus i Akus svärtade skugga.

Det är en svår konst att förvandla en redan stilbildande serie till en mer "vuxen" upplaga, för det är lätt att tänka att man kan "komma undan" med nästa vad som helst när man hamnar i Adult Swim. I fel händer skulle tarmar förmodligen spruta ur buken och karaktärer skulle svära och skrika sig hesa. Men Genndy Tartakovsky - en av modern tids stora animationsmästare och Samurai Jacks skapare - undviker i princip alla töntiga "vuxen"-fällor och djupdyker i Jacks sargade psyke på ett elegant vis.

Det finns en Kurosawa-inspirerad metodik och tålamod i seriens koreografi, actionscener och framförallt Jacks innersta konflikter. Genndy ger nämligen varje ruta en betydelse, där varje detalj som introduceras kommer att vara avgörande i nästa scen. Ett tyst löv som faller i floden förvandlas exempelvis lövet till Jacks mor som skriker efter hjälp - när hundratals löv sedan faller i floden, är det nästan skräckinjagande hur präglad Jack har blivit efter 50 års nederlag.

När Jack i det senaste avsnittet möter sin mest hänsynslösa fiende hittills, ägnas ett helt avsnitt åt Jacks överlevnad. Varje långsam svettdroppe och minsta lilla ljud från Jacks sandaler berättas med varsammaste noggrannhet gör mig som tittare oerhört nervös inför det som ska hända. När Jack gömmer sig från sin fiende i en grav och kramar åt sitt spjut så hårt, är mina fingrar så inborrade i soffan att jag inte kan bita i naglarna.

När det sedan spills mänskligt blod, är det oerhört dramatiskt och betänksamt utfört. Varje hugg och sår dryper av konsekvenser och när Jack gör det otänkbara för första gången i seriens historia - och som jag inte vill spoila här- är det som att tiden stannar. Tempot, musiken - allt stannar. Hjärtat fastnar i halsgropen och man glömmer att blinka ända fram tills eftertexterna rullar.

Visuellt sett är detta ljuvligt att titta på. Ruinerna från fördömda tempel och de tysta naturlandskapen hamnar i en stark kontrast med seriens Matrix-futuristiska ådra, på samma sätt som den vuxna tonen och den mer humoristiska ådran som serien alltid har haft - utan att någonsin skära sig mot varandra. Humorn och allvaret samsas i en perfekt balans och blotta tanken att demonen Aku går i terapi med sig själv i samma veva som Jack hämnas en ödelagd by, är nästan otänkbart. Det är en magi som bara gamla goda Genndy kan få till så väl.

Ska det riktas kritik, så kanske metaforerna är lite väl på näsan ibland. Men när det görs så här effektivt och så här smakfullt, spelar det ingen större roll. Samurai Jack har nämligen aldrig varit så här fängslande och vacker. Men det bästa av allt? Jag har inte den blekaste aning om vad som ska hända härnäst. Allt är så oförutsägbart, dynamiskt och mystiskt att det kanske är det bästa jag kan säga om denna "reboot" - varje avsnitt för dig närmare okändheten och du kommer att älska varje nagelbitande minut av denna spektakulära serie.

Samurai Jack is back.

La La La La La La La La La La Land

Skrivet av moviefreak den 24 februari 2017 kl 13:06
This post is tagged as: Oscars, Film, Recension

Om det inte handlar om komiska sångnummer eller pampiga Disney-stråkar, är jag inte så mycket för filmmusikaler. Nä - faktum är att jag knappt klarar av dem. Jag står inte ut med klassiker som Sound of Music och hoppade nästan själv från en bro efter att ha genomlidit Russell Crowe i Les Miserables. Oftast går sång och berättande inte ihop för mig.

Men La La Land gjorde det helt rätt, på något vis. Det som överraskade mig var att filmen i sig egentligen inte var en musikal hela vägen; det är en musikal som blossar upp och blommar ut när drömmarna är som varmast och kärleken som pirrigast, men när verkligheten börjar kyla ner stämningen gör musiken det också - den ena stunden förhöjer musiken ofta nya förändringar och de små tingen i livet, men i andra lämnar musiken också rum för det tysta tvivlet och de missriktade förväntningarna man ibland har i relationer.

Ja, La La Land var betydligt bättre än jag trodde. Jag trodde att jag skulle vrida mig i biostolen av att se Stone och Gosling flamsa omkring i skymningar på bästa Gene Kelly-manér, men det finns så mycket kreativitet och berättarglädje att det är svårt att inte sittdansa i biostolen. Se bara på öppningsnumret! Ett eländigt varmt trafikstopp på motorvägen förvandlas på ett ögonblick till en bombastisk, medryckande och underbart optimistisk livshyllning som blir svår att skaka av sig. Det händer att jag ibland loopar stycken som dessa när jag behöver pigga upp mig på vägen hem. "Vad smygdansar det där skäggmonstret till egentligen?" undrar nog många förbryllade förbipasserande.

Jag blev också helt såld på filmens ljussättning, snillrika färganvändning och lämpliga scenografibruk, som alla klingar av en skön amatörmässig ton - små miniatyrplan som flyger över en plastjordklot, färggranna flickor som dansar till ingenting annat än skymningsljuset och ensamma strålkastarljus över ett passionerat pianospel är snillrikt enkla ting som den mest ambitiöse filmstudent hade kunnat få ihop och dess enkelhet suddar ofta bort bilden av att musikaler måste vara pompösa och tillgjorda för att räknas som musikaler.

Men... förtjänar filmen verkligen de där 14 Oscarsnomineringarna? Gud nej! Bland de nominerade filmerna finns betydligt bättre kandidater som förtjänar den äran; se bara på förkrossande Manchester by the Sea, svettiga Hell or High Water, välskrivna Moonlight eller vad sägs om mästerverket Arrival? Alla filmer med betydligt starkare skådespelarprestationer, emotionella kärnor och oförglömliga filmscener som är klart överlägsna denna charmiga Singin' in the Rain-flirt.

Det kan bero på att kärleksrelationen mellan Stone och Gosling inte var helt övertygande för min del. Det kanske också beror på att Stone och Gosling inte riktigt har den kemi som det har tjatats om de senaste åren eller att Goslings jazzhipster snabbt blev enformig med sin forcerade spydighet och puristiska jazzpredikningar... för när det omtalade bitterljuva slutet väl dundrar fram, känner jag mig rätt oberörd och något likgiltig till hela konceptet om att välja drömmen framför kärleken eller det tryggare karriärvalet. Det är som in i sjutton snyggt och välgjort, men här tränger det minsann inte fram några tårar, inte.

Det kan också mycket väl bero på att jag är något cynisk till Hollywood-hypen kring filmen. Eftersom Hollywood älskar filmer om sig själva och eftersom La La Land verkar runkat av rätt Hollywood-farbröder, så kommer den förstås kamma hem alla Oscars. Usch nej, det var nog lite väl äckligt uttryckt. Ursäkta. För det är ju en hemskt trevlig och söt liten film, trots allt. En härlig dejtfilm. En svängig bioupplevelse, en modern jazzmusikal, en film gjord för filmfanatikerna i åtanke. Jag tror dock att La La Land kommer gå samma öde till mötes som numera bortglömda The Artist: en charmig, kreativ film som inte nådde upp till de överdrivna hyllningarna den fått. Om några år lär man kommentera La La Land med "Meh, det fanns betydligt bättre filmer det året. Som Arrival! Fy fan vad bra den var"

Nåväl. Än har musiken inte släppt taget om mig, så om något är det väl ett tecken på att filmen fortfarande påverkar mig på ett vis? Nä, nu måste jag åka vidare till några trista ärenden och med hjälp av La La Lands ljuva toner kanske förvandla den hostiga, trånga tunnelbanan till ett oemotståndligt kjollyftande musikalnummer.

Något så ovanligt som en musikal för de som avskyr musikaler

Rogue One var sådär (spoilers)

Skrivet av moviefreak den 28 december 2016 kl 19:15
This post is tagged as: Star Wars, Rogue One

Gareth Edwards är en gedigen actionregissör. Väldigt få actionregissörer lägger så mycket möda och öga på att skapa minnesvärda actionsekvenser, där framförallt skeppens storskalighet och de sargade markstriderna visar prov på Star Wars-universumets sanna visuella potential. Men Gareth har dessvärre inte tagit fasta på karaktärerna som bebor detta universum och precis likt Godzilla, trängs karaktärerna bort för att ge plats åt det mer spektakulära.

För även om jag för det mesta var underhållen och imponerad av det visuella (minus Tarkin), fann jag mig själv uttråkad då och då. Inte nog med att filmen hade svårt att komma igång (dess drivkraft dyker inte upp förrän 30 minuter in i filmen), det saknades också krydda och smak hos de bleka karaktärerna. De saknade karaktär, någonting som får mig att fastna för den udda skaran rebeller. Den första stora actionscenen, där rebellextremister angriper Imperiet i Jedha-torget, är ett bra exempel på filmens trista karaktäriseringar. Effekterna är där, det fina fotot är och snart visar det sig att alla karaktärer vi ska heja på är dräparexperter. Wow! Så vadå? Jag kunde ärligt talat inte vara mer uttråkad när munken petade ner en grupp stormtroopers med en stav. Gäsp. Var är faran? Var är de mänskliga interaktionerna? Varför ska jag bry mig om det här självmordsuppdraget?

Force Awakens största styrka var mänskligheten och karaktärernas emotionella djup. De hade inte särskilt mycket backstory att skryta med, men sättet de reagerade på händelser och tilltalade varandra på, pumpade varmt av mänsklighet. Även om det fanns mycket som inte sades, sade deras ögonglimmer, grimaser och kroppsspråk så mycket om hur de kände och tänkte.

Åtminstone försökte man göra något annorlunda med Rogue One, antar jag. För om det är något Rogue One ska få beröm för, är att skaparna åtminstone försökte hitta nya infallsvinklar och nyanser i kriget mot Imperiet. Saker som Alliansens tafatthet och Carissans mörka natur är intressanta inslag som jag gärna hade sett mer av. Jag gillar också hur inspirerat karaktärernas uppoffring kändes. En efter en, stupar de modiga rebellerna för den goda saken. Krennic, den karriärstörstande knähunden, kan bara se på när Tarkin använder sin skapelse mot honom, medan Jyn och Cassian kramas när det atombombsliknande svampmolnet närmar sig stranden och förvandlar allt till stjärnstoft. Det är ett fint ögonblick som Giacchino förstärker med sin Lost-doftande musik och som hade varit ännu starkare om det fanns lite mer vikt hos karaktärerna.

Dessvärre trängs karaktärernas ödesdigra slut också bort för att det, av någon anledning, var så viktigt att visa Darth Vader slakta folk och Leias CGI-nylle. Var det verkligen nödvändigt att knyta Rogue One till New Hope så fort alla andra är döda? Lite andrum i den här filmen hade inte skadat...

"Ja, vi kunde ha landat närmare er hytt, men visst såg det dramatiskt ut?"

*•.¸.•*'Sista luckan + GOD JUL!¸.•*'*•.¸

Skrivet av moviefreak den 24 december 2016 kl 10:45
This post is tagged as: Mr Smiley luktar gammal gröt, Film, Årets bästa filmer, Lucka, Sista luckan, Julkalender, Jul, Overwatch

Då har vi äntligen nått slutet av min 12-dagars kalander. Hoppas ni har fått många goda rekommendationer av mig och jag önskar er en förträffligt god jul!

Dagens sista lucka bjuder på ett nytt hopp i en hopplös värld, en romantisk resa i skotska krigsfält och den mänskliga kommunikationens egentliga värde. God jul på er!

Årets bästa tv-serie: Outlander

Jag brukar vanligtvis inte stå ut med romanser och när en vän beskrev serien för mig - en engelsk 40-talskvinna som mystiskt reser tillbaka i tiden och förälskar sig i en hunkig skotte - luktade på förhand fränt av de där sliskiga Fabio-romanerna. Men tji, fick jag. Det var inte ens i närheten av såpa jag hade väntat mig. Det jag såg var istället rykande, nervkittlande, rafflande, smart, klipsk och det mest underhållande jag sett på tv-väg i år.

Outlander är en ljuvlig bladvändare i serieformat, vars friska äventyr redan imponerade mig i sin första säsong, men som golvade mig totalt i sin andra. Slutet av andra säsongen var rena rama långfilmen, som tog sig tid och möda för att både avsluta en blodig epok och påbörja en ny, omöjlig resa i kärlekens uråldriga spår. I de blåsiga högländerna, i pompösa fästningar, i den blodiga gyttjan - det är där jag vill vara. Ta mig tillbaka i tiden, Outlander - ta mig tillbaka till pärsen, till famnen, till dina eviga slätter. Sjung mej en sång om en tös som försvann...


Årets bästa spel: Overwatch

Jag visste inte att jag kunde vara så förälskad i ett spel igen. Så pass mycket att jag spelat detta non-stop sedan premiären. Eller ja, jag blev egentligen förälskad långt innan dess. Redan i dess känsloväckande teaser blev jag betagen, ja, otroligt rörd av spelets tematik och lockad av dess estetik. I nästa laddade teaser ropade spelet på mig: "du kan vara alla dessa hjältar! Du kan vara Clint Eastwood! Du kan vara en cyberninja! Du kan vara vad du vill!" Och när jag väl satte tänderna i det... var jag frälst. Än idag, mot årets slut.

Jag avgudar det här spelet. Älskar. Diversiteten i spelandet. Hur ingen match är sig lik. Hur unika alla hjältar är. Hur beroendeframkallande det är att planera en nådastöt. Hur spelets omvärld fortsätter att växa, en cinematic och serie i taget. Hur Blizzard lägger all hjärta och själ på att variera och förgylla sitt nya flaggskepp. Och framförallt hur roligt det är att puckla sönder Gamereactors Mr Smiley som en rabiat gorilla.

Overwatch har blivit en del av mitt liv, på gott och ont, och jag kommer att fortsätta drömma mig bort till den mysiga, ultracoola Overwatch-futurismen ett bra tag till...

Årets bästa film: Arrival

Jag var tvungen att bita ihop flera gånger för att inte grina som ett litet barn. Mot filmens sista akt blev jag lamslagen, som flera örfilar på raken. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Det chockade mig, faktiskt - att en berättelse om mänsklighetens första möte med utomjordingar skulle säga så mycket om vår otillräcklighet och kapacitet, på samma gång. Och utfört på det vackraste möjliga sättet... Herregud. Arrival.

Jag är förkrossad, deprimerad och hoppfull. Gripen. Det är som att jag fortfarande sitter i biografen, satte händerna för min gapande mun när det hela avtäcktes. Vad de ville. Vad hon ville. Acceptansen. I en perfekt symmetri, där tid och rum är ett och samma. På ett sådant sätt som inte ens tidsbändare som Nolan vågat drömma om. Herregud. Arrival.

Arrival är ett mer än en intelligent och fulländad film - det är ett monument över mänsklighetens tvetidiga kommunikation, det är ett tjut från själen, det är... det är det ultimata beviset på att kärleken är universums språk. Herregud. Arrival...


Vilken är årets bästa film, tv-serie och spel enligt dig?

'*•.¸.•*'moviefreaks magiska julkalender (11)¸.•*'*•.¸

Skrivet av moviefreak den 21 december 2016 kl 19:00
This post is tagged as: Mr Smiley luktar gammal gröt, Lucka, Julkalender, Jul, Film, Årets bästa filmer

I dagens lucka: mord, blod och svårmod

2) Årets bästa filmer
The Handmaiden

Det är ondskefullt, det är erotiskt, det är suggestivt, det är våldsamt, det är utsökt, det är vansinnigt - det är The Handmaiden, den senaste fullträffen från mästerregissören Park Chan-Wook. Under den japanska ockuperingen av Korea, sätter en svindlare ihop en plan om att bedra en arvtagerska på sin förmögenhet med hjälp av en tjänsteflicka - men känslor kommer i vägen...

The Handmaiden är en omtumlande och läcker filmupplevelse som återigen visar prov på mästerregissörens djärvhet och konstnärliga formsinne. Allt från sanslösa kameraarbetet, det knivskarpa fotot och det helskruvade manuset imponerade stort i vad jag anser vara den absoluta höjdpunkten i Stockholms Filmfestival. Missa inte den svenska premiären i januari, för allt i världen!

2) Årets bästa tv-serier
The Night Of

Naiva Ahmed är på väg till en fest tills en mystisk flicka kittlar hans nyfikenhet och de spenderar en lång natt tillsammans - en natt som varar i en plågsam evighet när Ahmed plötsligt blir befinner sig mitt i ett ohyggligt mord i precis fel plats och tidpunkt. John Torturros sympatiserande försvarsadvokat gör allt han kan för att stödja Ahmed genom en svår och händelserik rättsprocess...

Sällan har jag haft en sådan dödsångest när jag tittar på en tv-serie. Visst finns det gott om ångestframkallande serier... men redan i pilotavsnittet? Jisses amalia vad man ville knäppa av programmet och ta sig en dusch, men samtidigt var det svårt att slita ögonen ifrån tv-skärmen. Så stark är HBO's svettiga, nyanserade och banbrytande kriminaldrama.

2) Årets bästa spel
Witcher 3 - Blood and Wine

Det är måhända fuskigt av mig att kora vad som tekniskt sett är ett DLC på andraplats. Men faktum är att Blood and Wine är så raffinerad, så magiskt och så polerat att det lika gärna kan vara ett fullprisspel. Hur kan man inte älska det möda, hjärta och själ som CD Projekt lägger i sitt mästerliga fantasyäventyr? Det går bara inte.

Blood and Wine är, precis som huvudspelet, själva definitionen av spelmys. Det är den typen av spel där jag kan ägna timmar åt att bara rida runt i gräset, hitta gömda sidemissions och bara mysa i spelets härliga vädereffekter. Gerard & co. gör mig salig och jag längtar tills jag kan sätta tänderna i denna blodfulla och berusande spelupplevelse igen.

Jag har nämligen inte spelat klart det. För trots min omätliga kärlek till Witcher-spelen, har ett annat spel slukat all min gamingtid det senaste halvåret. Det spelet kommer jag att diskutera närmare i nästa - och sista - julkalenderluckan... så missa inte det!