Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

------ Legend of Korra är slut ------

Skrivet av moviefreak den 20 december 2014 kl 21:13

(Varning! Gigantiska spoilers nu framöver)

The Last Airbender var och förblir en fantastisk serie. En av tidernas allra bästa, faktiskt. Men det var bara något med Legend of Korra som gjorde mig förtrollad och uppslukad på ett helt annat sätt än vad jag var med Last Airbender. Musiken, protagonisten, effekterna, ljussättningen, animationen, karaktärerna, den något vuxnare tonen... det var ren och skär magi. Det var inte alls vad jag hade väntat mig av uppföljaren till Last Airbender. Inte det minsta.

En känsla som kröp tillbaka när jag bevittnade seriens sista avsnitt. Finalen består visserligen av två hopklumpade avsnitt, men det är i synnerhet det sista avsnittet som verkligen sätter sina spår. För där "Day of the Colossus" sannerligen bjuder på gnistrande spektakulär action, välplacerad humor och den efterlängtade kärleksförklaringen mellan Varrick och Zhu Li går "The Last Stand" och bryter i princip alla förväntningar jag hade av finalen.

För även om skaparna väljer att säga "tack och hej" på ett lite säkrare plan än exempelvis den oväntat tunga och deppiga Book 3-finalen, väljer de att fokusera på karaktärer istället för action.

Jag tror att fler än jag hade, exempelvis, väntat oss att se en slags bändarduell a la Aang vs. Ozai i slutet. Eller någon indikation på att Korra skulle kunna koppla upp sig till sina tidigare liv igen. Till en början kändes det som att serien skulle landa på precis de planen: luftbändarna lyckas distrahera maskinen, Hiroshi offrar sig själv för att rädda Asamis liv, Team Avatar kämpar sig sakta men säkert genom Kuviras maskin, Korra bryter sig in i Kuviras kontrollpanel, Jeremy Zuckermans hårresande imperialistiska slutfight-musik drar igång, Mako förstör maskinens energikälla (i en mycket heroisk scen) och fighten fortsätter i Republic City-parken - tills Kuvira hittar andekanonen och avfyrar den mot Korra, ovetandes att parken i sig består av ande-energi. Energin överbalastar kanonen och avfyras mot Kuvira.

Hade detta hänt några säsonger tillbaka, hade Korra förmodligen låtit kanonen göra jobbet åt henne. En diktator mindre att oroa sig för. Men istället för att låta Kuvira förinta sig själv med sitt eget andestråle, bändar Korra strålens energi och teleporterar istället båda två till en nybildad andeportal.

Som hämtad från Wan-avsnitten, svävar Korra i ett slags andligt undervatten-limbo. Förut befolkades denna limbo av Korras tidigare liv, men den här gången ekar det bara tomt. Vi blir påminda av att Korra förlorat sin koppling till alla Avatars och allt vad Avataren stod för. De är borta, för alltid. Den enda besökaren i denna limbo är Kuvira och för ett ögonblick ser Korra sig själv hos henne. Båda två har kämpat med sin rädsla att såras och en oerhörd vilja att guida världen i trygga händer. Plötsligt vaknar Korra och Kuvira upp i ett blomfält i andevärlden. Men istället för att fortsätta slåss, visar Korra istället barmhärtighet. Istället för att bara förgöra diktatorn på plats, visar hon istället medkänsla för Kuviras lidande och skapar en brygga av empati. Den här gången förstår Korra att sitt eget lidande öppnat världen för henne och gjort den lite klarare än tidigare. Kuvira inser att hon har mött sin överman och låter sig tas till krigsrätten. Där tar konflikten slut.

Aang var en pacifist som ständigt brottades med den våldsamma, kraftiga naturen som Avataren besatt. Det var därför häftigt att se Aang explodera av awesomeness när han äntligen gjöts in i sitt Avatar-tillstånd och ge Ozai stryk. Han dödade inte Ozai, men inte utan förödmjuka honom totalt. Aang lärde sig helt enkelt att vara en mothafuggin' badass, med viss måtta. Å andra sida har Korra alltid varit den typen av person som slår någon på käften först och ställer frågor senare. Så eftersom Korra är Korra, förväntar man sig att se Korra mosa Kuvira till en blodig pöl. Men det här är en Korra som lidit i omgångar, som accepterat det som har hänt henne och som därmed lärt sig att bygga ett mer spirituellt jag. Korra har uppnått balansen i kropp och själ.

Så ja, man kan väl säga att jag är riktigt nöjd med denna final. Det var inte en fyrdelad Sozins Comet-megasuperduperfinal, men det behövde det inte vara heller: actiondosen var tillräcklig och det var ett passande och mysig slut för Korras spirituella resa. Det kanske mest rörande med det hela är att Korra inte längre visar några som helst tecken på den rädsla hon har burit så länge; för första gången på länge är hon hoppfull och vill gå vidare med sitt liv. Hon vill lära sig mer om världen och känner inte av några som helst begränsningar längre. Hon ser framemot morgondagen och ser framemot att få leva igen.

Korra nådde helt enkelt sin fulla potential som Avatar och som seriens protagonist. Att finalen sedan avrundades med Varricks och Zhu Li's bröllop var oerhört mysigt och allt verkar återgå till det normala i Avatar-världen.

Och plötsligt händer det: Korra och Asami blir... mer än bara vänner. Efter att ha lockat iväg Tenzin, flyr de båda lite från det stojiga bröllopet för att skänka en tröst till varandra, efter allt de har gått igenom de senaste åren. Det är fullt av känslor, gråt och kramar. Det är som att de möts halvvägs, släpper sin tunga last och fokuserar på deras egna framtid tillsammans. De bestämmer sig för att fly undan världen lite till och besöka andevärlden. Bara de två. Mot det absoluta slutet vandrar de tillsammans till den nya andeportalen. De ler mot varandra, närmar sig portalen, håller plötsligt varandras händer, och börjar titta på varandra, länge, djupt, ömt. Korra och Asami får äntligen ett lyckligt slut efter all misär. Och sedan... är det slut.

Nej, det blev ingen kyss. Men inte för att det behövdes: tankarna fördes dit i alla fall, antydningarna var där. Fast hur intimt var det egentligen? Utan att låta som en manisk Tumblr-shipper, ser mina tankar ut som följande:

Som jag ser det, har Korra och Asami alltid varit rätt så ensamma människor. Korra hade inga vänner när hon växte upp i sin isolerade White Lotus-omgivning och fann inte vänskapen förrän hon anlände till Republic City, men även med Mako och Bolin hade hon ändå problem med att knyta an på ett mer emotionellt plan. För att inte tala om hur giftig den romantiska relationen blev med Mako och hur hon isolerade sig från omvärlden när hon blev förgiftad. Korra har inga problem med att uttrycka ilska och frustration, men när det kommer till svårare känslor håller hon det hellre privat med Asami.

I Asamis fall, har hon alltid fått det kortaste strået genom säsongerna. Hennes far hugger henne i ryggen i första säsongen och Mako dumpar henne för Korra - två gånger Sedan dess har hon alltid fått sitta i baksätet lite och det slog mig inte förrän fjärde säsongen hur ensam Asami faktiskt var. Vi ser henne aldrig umgås med andra karaktärer på samma sätt om exempelvis Mako och Bolin. Nästan som att hon räds att såras igen, likt Korra. Och bara för att jävlas med Asamis liv ytterligare, offras hennes far framför ögonen på henne. Never a break för stackars Asami.

Men på vägen hittade den en slags tröst hos varandra. Allt det där med att Asami alltid skulle finnas till för Korra, att de var de enda som brevväxlade med varandra, hur starkt båda reagerar mot varandra för att de har varit åtskiljda så pass länge, hur Korra mår dåligt för att hon aldrig bad Asami om ursäkt för de där tre förlorade åren och hur Asami förklarar att hon inte skulle klara sig om hon förlorade Korra också... ja, det finns definitivt någonting laddat där. Det är subtilt uppbyggt; det är inte så att de alltid varit intresserade av varandra på det sättet, utan att det är först nu som de kanske utvecklar något mer. En ny början.

Jag tycker att det var ett vågat och riktigt coolt sätt att avsluta serien. Och egentligen kvittar det om det är platoniskt eller romantiskt: det är en tolkningsfråga eftersom den kärleken aldrig sägs rakt ut och det är tillräckligt vagt för att kunna ses från andra kärleksperspektiv. Det är ändå ett mycket fint avslut för båda karaktärerna, men ärligt talat känns finalens sista minuter väldigt romantiska i det avseendet. Jag menar... i seriens absoluta sista minuter - de kanske viktigaste minuterna i en tv-series sista andetag - väljer manusförfattaren att inte avsluta Korras del med sin familj, sitt ex eller sin älskade mentor - utan med Asami. När Mako, Tenzin och Asami avrundar sina arcs, är det bara Korra kvar som måste avrunda serien och när Asami önskar sig lite semester, kastar Korra direkt ur sig att de kan gå på semester, tillsammans. Tanken att bjuda in Mako eller Bolin kommer inte ens på fråga.

Och sedan kommer den scenen. Musiken är romantisk och hoppfull när de närmar sig andeportalen, som en tröstande,varm vaggvisa. De tar sedan varandra i handen och går in i portalen. Det hade kunnat sluta där och inte antyda mer än så, men Bryke vill avsluta sin serie med stil: istället ställer de sig framför varandra, tar varandra i händerna och ser länge på varandra - ett tydligt kroppspråk som är en direkt parallell till seriens andra turturduvor och en bild som är en direkt spegling till den sista scenen i Last AIrbender. För mig är det ingen tvekan om saken - Bryke förstår hur viktigt det audiovisuella språket är i animation och jag tror att de ville vara tydliga med sina intentioner. Att co-skaparen DiMartino dessutom personligen länkar delar med sig av den här artikeln på sin Facebook-sida - eller att scenen med handhållningen och ögonkontakten hölls hemlig från seriens storyboardare - känns inte direkt som en slump, liksom.

Men nu vill jag egentligen låta hela Korrasami-grejen överskugga resten av finalen eller serien i stort; det är bara en del av någonting större i Korras framtid. En mycket ljus och hoppfull framtid. Men hur ser den framtiden ut för Korra? Vilka fler underbara äventyr kommer hon att uppleva? Tråkigt nog får vi nog aldrig någonsin veta det. För där Last Airbender knöt ihop alla trådar och kändes som ett komplett avslut, känns Korra-finalen snarare som en ny början för Korra. Och det smärtar som fan att veta att det inte finns en femte säsong som väntar runt hörnet.

Vad det är jag försöker säga är att slutet kändes helt rätt. Bitterljuvt, men helt rätt. Världen är nu i balans, likaså Korras spirituella resa. För nu när hon har accepterat sin smärta, finns det nu rum att gro ny kärlek och nya upplevelser - något som guru Pathik en gång lärde Aang. Det är egentligen vi behöver veta.

Jag är egentligen mest bara glad över vilken utveckling och vilken styrka denna serie besitter. Det är en serie som känns otroligt uppfriskande och hoppfull för animerad television ämnad för yngre. En serie som ständigt utmanar tittaren och som vågar bryta barriärer. En serie med en otroligt komplex, trovärdig och sympatisk protagonist som berört mig på djupt på flera plan. Kommer serien att förändra animerad yngling-tv? Har det redan gjort så? Svårt att säga, men en sak är i alla fall säker: Bryke har satt sina tydliga spår i tv-historien.

Jag har redan i omgångar kärleksförklarat den här underbara tv-serien och jag kan som sagt inte lägga till mer än så här. Allt jag behöver säga nu är att seriens avslut var oväntad, uppslukande och magiskt. Precis samma reaktion jag fick när jag började titta på Legend of Korra. Jag saknar redan den här serien.

Post-series-depression, here I come...


You did it.

Korra - Nära nu

Skrivet av moviefreak den 14 december 2014 kl 20:28
This post is tagged as: Legend of Korra, Book 4, Balance, Recension, Korra, Animerad tv-serie

(Spoilers ohoy!)

S0411 - Kuvira's Gambit

Krig är i princip utanför Republic Citys tröskel när Kuvira marscherar en vecka tidigare än förväntat och när det inte kunde se värre ut, avslöjar Kuvira sitt äss från rockärmen.

När två nattväktare får syn på Kuviras marscherande armé i den dimmiga horisonten, kunde de aldrig ha anat att de i samma stund var dödsdömda; för innan de hinner varna folk hör de dånande fotsteg. De vänder sig om. En silhuett av ett gigantiskt metallmonster tittar fram från dimman och stannar bakom armén. Månljuset blottar dess skinande konturer och blottar även den laddade kanonen på dess ärm. Innan väktarna ens hinner förstå vad det är de ser, har den fruktansvärda maskinen satt de båda och deras högkvarter i lågor.

Man vet att en serie är riktigt bra när man nästan fnittrar av spänning under ett avsnitt. Bara en sådan scen där Kuviras hemliga vapen - en vandrande bomb, högt som ett berg - är så ljuvligt och kusligt presenterat att frågor kring hur var/när/hur de byggde kolossen inte riktigt spelar någon roll; det är ett äss som fungerar för att man har lekt med tittarens förväntningar. I förra avsnittet avtäcktes Kuviras kanon i sin fabrik och då den sammansattes på en räls, var det bara naturligt att anta att det var hennes mästerplan. Man såg magnituden hos vapnet, man förstod att tågrälsen var kopplad till Republic City, man drog slutsatsen att Kuvira skulle rulla upp sin kanon mot Republic City och BAM! En metallkoloss från ingenstans. Plötsligt slår det en varför Kuvira tog isär de lotusformade sfären från Zaofu för så många avsnitt sedan. Och varför hon var så beroende av att tömma delstaterna på malm. Good stuff, good stuff.

På tal om Kuvira gör nog karaktären, samt röstskådespelaren Zelda Williams, sitt bästa framträdande hittills. Nog för att Kuvira alltid har varit en övertygande och häftig antagonist, men förutom hennes makthunger berörs det inte särskilt mycket om hennes känsloliv. Inte för att antagonister alltid behöver uppvisa det, men jag har alltid varit nyfiken på vad hon känner för Bataar. Är han bara en av hennes många brickor i sitt spel eller finns det någon genuin kärlek mellan dem?

Svar får vi, med besked. När Korra hotar kidnappade Bataar med att han minsann aldrig kommer att få se sin älskade Kuvira igen, stannar det plötsligt i huvudet för Kuvira. För ett ögonblick vet hon inte vad som pågår eller vad Bataars försvinnande innebär. Sedan får hon samtalet från Korra om Bataars situation och hon ställs inför ett val: att antingen ge upp Bataar eller att göra som Korra säger. Zeldas spruckna röst i detta ögonblick säger egentligen allt om den inre konflikten och följdfrågorna hon konfronteras av: hur mycket har Bataar egentligen berättat för Korra? Är det värt att slänga bort tre års slit för att rädda Bataar? Hur stark är egentligen hennes kärlek till honom?

Ganska snart blir svaret ganska självklart när hon spårar upp samtalet till Asamis fabrik och avfyrar plötsligt kanonen mot fabriken. Hon visste mycket väl att Bataar var där med fienden och föredrog att offra Bataar än att kasta in handduken. Här behövs inga flashbacks, inga stora tal, inga forcerade utläggningar om hennes emotionella tillstånd för att veta vad som pågår hos henne - hennes spruckna röst och den subtila reaktionen där hon tar ett stort andetag från det mest känslokalla hon har gjort i sitt liv innan hon åter sätter fokus på att erövra Republic City... räcker gott och väl. Hon kanske älskar Bataar, men i slutändan älskade hon sitt imperium mer. Iskallt, Kuvira. Iskallt.

Det finns egentligen så mycket mer att diskutera i detta avnitt - såsom Wu's karaktärsutveckling, luftbändarnas stealth-uppdrag, Zhu Li's återförening med Varrick, alla cameos från första säsongen, den strategiska och förståndiga Korra - men för tillfället känns det inte riktigt som att jag kan tillägga något mer. Jag har redan talat så varmt om denna underbara serie i månader nu och jag tror att jag ska spara lovorden till nästa vecka istället. Jag kan i alla fall säga att seriens mojo är stark, nästan alla pusselbitar i denna serie börjar nu falla på plats och legenden om Korra börjar äntligen ta form. För här sparas det minsann inte på krutet och skaparna verkar vilja "go out wih a bang".

Nästa vecka kommer det - slutet.

Ingen återvändo

Korra - Trauma, kvinnliga karaktärer och en stundande final

Skrivet av moviefreak den 9 december 2014 kl 15:02
This post is tagged as: Legend of Korra, Book 4, Balance, Korra, Recension, Jävla Nickelodeon

Om två veckor smäller det: slutet för Legend of Korra sänds och Avatar-världen kommer att eka tomt ett bra tag. Suck.

Det är väldigt bitterljuvt att se Bryan Konietzkos bildsamlingar från staffens sista dagar; Zuckerman har precis stämt sin sista Korra-komposition, ljuddesignern Ben blev klar med ljudmixen, Bolins röstskådespelare blev den sista att göra röstomtagning...

Jag kommer verkligen att sakna den här serien och allt det har erbjudit hittills. För de senaste avsnitten har varit riktigt suveräna och det smärtar som fan att veta att denna kvalitetsshow upphör om mindre än två veckor. Men än är det inte läge att förtidssörja; idag tänkte jag bara reflektera lite kring de två senaste avsnitten jag aldrig hann recensera.

S0409 - Beyond the Wilds

"Beyond the Wilds" känns som en oerhörd kompensation efter "clip show"-skandalen med tanke på det rasande tempot och det matiga innehållet. Nästan så att det känns som två episoder i ett - något som, på både gott och ont, känns av.

I de första fem minuterna märks det nämligen att manusförfattaren vill skynda fram handlingen. Säsongens utspridda storylines rusar in till en och samma scen och kolliderar med varandra när Kuviras hot äntligen tas på allvar; världens ledare (minus Vatten-stammarna) samlas i stadshuset för att diskutera hur de ska hantera Kuvira, men avbryts abrupt när Korra rusar in för att berätta vad Kuvira har för sig i det spirituella träsket - och för att upptäcka att hon inte har bjudits in i mötet. Samtidigt våldgästar Bolin och Varrick stadshuset för att avslöja Kuviras planer om ett massförstörelsevapen.

Inramningen för denna feta kollision av information kretsar kring andeväxterna i Republic City som gått bananas (till följd av Kuviras inkräktande aktiviteter) och som har börjat kidnappa människor. Samtidigt samarbetar Asami motvilligt med Varrick för att kontra Kuviras massförstörelsevapen.

Allt detta på ca 7-8 minuter. Det är väldigt många plotlines att trycka in i första akten och fastän jag imponeras av väl dessa plotlines flätas med varandra, kan jag inte skaka av mig känslan av att jag hellre hade sett denna utveckling i två separata avsnitt. Framförallt med tanke på att avsnittet i sig inte handlar om de oberäkneliga andeväxterna eller det politiska läget; utan om Korras trauma och hur hon möter sin värsta rädsla i ögonen - Zaheer.

För Korras möte med Zaheer är inte bara avsnittets bästa och inte bara en av säsongens bästa ögonblick; det är en av de bästa minuterna i både Last Airbender och Korra-sagorna. Korras behandling av sin trauma sköttes med nästan sinnesjukt perfektion: röstskådespelaren Janet Varney bjuder på en enastående variation och en förkrossande trasighet i Korras nervösa stämma och den noggranna animationen finsätter uttrycksfulla detaljer i hennes animation, såsom hennes puppiller, grimaser och hennes vinande hår.

Detsamma gäller den ordentligt ovårdade Zaheer; hans reaktion när han inser att han i själva verket låg bakom Kuviras framfart utgörs av väldigt små rörelser med ögonen, men samtidigt så betydande och starka att han inte behöver knysta ett enda ord om den ångest han känner. Det känns också helt naturligt att Zaheer hjälper Korra att komma över sin djupaste rädsla, nu när de faktiskt har ett gemensamt mål i sikte; när Zaheer argumenterar för Korras oändliga potential och hur Korra måste acceptera den elände och förnedring hon utstod, känns det aldrig forcerat - han säger det med sådan vördnad och sådan medmänsklighet att det är svårt att inte bli berörd. Det betyder verkligen mycket när det kommer från Zaheer. Vilken karaktär, den där Zaheer.

Vad som dessutom gör den här historien så äkta är att läsa traumatiserade människors reaktioner på avsnittet ifråga. Jag har själv aldrig råkat ut för ett trauma, men att läsa om hur avsnittet träffade mitt i prick hos folk som med exempelvis barndoms- och krigstrauman gör Legend of Korra till ett sant litet mästerverk. Att Svampbob knuffade ut Korra från tv-rutan är fortfarande en av de sorgligaste tv-händelserna någonsin...

S0410 - Operation Beifong

Det kan aldrig slå fel med Beifong-familjen. Vad ett avsnitt än handlar om, är det nästan en principsak att Beifongs alltid underhåller, nästan som Varrick-principen. Vare sig det handlar om surmulna Toph, lättretliga Lin, givmilda Opal eller badass-Suyin stöter de alltid ihop sig på bästa tänkbara sätt.

Och tacksamt nog får vi ett helt avsnitt dedikerade åt den oväntade återföreningen av Beifong-kvinnorna. Suyin och hennes familj sitter nämligen fortfarande inlåsta hos Kuvira och det är upp till Lin, Opal, Bolin och Toph att återförenas en gång för alla - samt att ge Kuvira fingret.

Medan det inte är lika emotionellt uttömande som "Beyond the Wilds", är det här ett avsnitt som håller hög klass på precis varje plan; karaktärers interaktioner känns naturliga, intrigerna vävs balanserat ihop och actionscenerna tillhör det absoluta toppskiktet denna säsong. Lins ursinne över Tophs kändes helt rätt för båda karaktärerna och Suyin gör det hon gör bäst; fullständigt blända tittaren med sina fighting-färdigheter.

Fighten mellan Suyin och Kuvira är knappt en minut lång, men var så medryckande och så snyggt att jag spolat tillbaka ett tjugotal gånger bara för att njuta av den kvicka animationen och kreativa slagsmålsmetoderna. Varje gång Suyin och/eller Kuvira strider, känns det alltid väldigt spontant; de improviserar mycket med sin omgivning och uppvisar mycket påhittighet när det kommer till både anfall och försvar. Det är alltid ett nöje att se metallbändare slåss och jag hoppas få se mer av den varan i de kommande avsnitten.

Det slog mig också hur kvinnotät denna säsong har varit och i synnerhet de senaste avsnitten; Opal, Toph, Lin, Suyin, Kuvira, Zhu Li, Izumi, Asami, Jinora, Korra (duh)... det är kul att se en varierande skara välskrivna, kvinnliga karaktärer i betydande roller. Tacksamt nog är skaparna smarta nog att inte inkludera något av det där "stark för att vara kvinna"-tramset, utan behandlar sina karaktärer som människor med problem och som inte är helt fläckfria: Toph klär helt enkelt inte rollen som någon super-mamma, Lin kommer att fortsätta hålla agg mot sin mor, Kuviras makthunger har stigit henne åt huvudet, Zhu Li visar sina sanna färger när hon hellre väljer dör på fläcken än att följa Kuviras galna befäl, etc.

Men samtidigt undrar jag om det var nödvändigt att ta upp Kataras anledning att inte strida för självständighet i inbördeskriget - att överlämna morgondagens problem till nästa generation? Det klingar förvisso viss sanning i det Toph säger och det är ett smart sätt att inte inkludera Aang-gänget alltför mycket. Men jag antog alltid att Katara bara var gammal och tog hand om de sårade i sin sjukstuga; inte att Katara faktiskt tog avstånd från ett inbördeskrig på grund av kvasi-politiska skäl. Det tog mig lite ut ur avsnittet om jag ska vara ärlig.

Nåja, bortsett från den lilla detaljen, känns det säkrare än någonsin att manusförfattarna kommer att ro den här briljanta serien i hamn. För om dessa två avsnitt visar prov på något, så är det hur naturligt intrigerna smälter in med varandra och hur god kemi karaktärerna har sinsemellan. Mindre misstag som överflödiga dialoger och påskyndade intriger bleknar ganska snabbt i jämförelse med briljansen serien bjudit på hittills.

Alla inblandade i Korra-produktionen verkar nämligen satsa hjärta och själ på att göra finalen så pampig och minnesvärd som möjligt. Det märks, nu när finalen stundar.

Avsnitt 11 - "Kuvira's Gambit" - sänds nu på fredag. Fredagen därpå, slutet.

Jag gillar också hur serien blandar WWII's fasor tillsammans med kalla krigets teknologiska kapplöpning. Den där Gustav-kanonen är nämligen inte att leka med...

Korra - A CLIP SHOW?!

Skrivet av moviefreak den 21 november 2014 kl 15:15
This post is tagged as: Legend of Korra, Book 4, Balance, Recension, Jävla Nickelodeon, Mr Smiley suger

S0408 - "Remembrances"

Igår kom oväntade nyheter från både recensenter och från producenterna själva: tack vare Nickelodeons topphöns, skars budgeten ner för Book 4 ner till den grad att skaparna var tvungna att göra en "clip show" - ett avsnitt i en serie som återanvänder gammalt material, oftast i syfte för att förbereda tv-publiken inför finalen av en tv-serie eller helt enkelt för att man måste fylla i en lucka på grund av budgetstrul.

"Remembrances" agerar som båda och; avsnittet i sig fungerar som en sista lättsam stund innan finalen drar igång på allvar och använder sig av klipp från tidigare säsonger för att reflektera och påminna tittaren vad som har hänt hittills. Denna reflektion är uppdelad i tre separata delar: en träningssession mellan Wu och Mako, en diskussion mellan Asami & Korra och en mover-synopsis från Varrick själv. Så de som kanske förväntade sig en ny "The Ember Island Players" - en av de mest snillrika "clip shows" som har gjorts - kan direkt dämpa förväntningarna.

Personligen avskyr jag denna typ av recap-episoder, i både studio-produktioner och i animerad form. Medan det ändå är fullt förståeligt varför man gör clip shows, är det ingen tillfällighet att denna typ av avsnitt kallas för "cheaters" för det är svårt att inte undgå känslan av att ha blivit snuvad på ett riktigt Korra-avsnitt; framförallt när förra avsnittet slutade med en sådan retlig cliffhanger.

Men åtminstone var jag någorlunda beredd på det och ska jag vara helt ärlig, är avsnittet inte så illa. Avsnittet tar efter de mer klipska "clip show"-varianterna och det märks att man har gjort sitt bästa för att åtminstone placera alla flashbacks i en reflekterande och trovärdig inramning. Det finns åtminstone fem minuter ny animation som prydligt komprimerar händelser och karaktärsutvecklingar från föregående säsonger, även om det inte handlar om särskilt mycket mer än några dialoger. Jag är även tacksam att inget särskilt hände i detta avsnitt; hade något viktigt hänt i storyn, men som sölades ner av nedskuren budget och återanvända klipp, hade jag varit sur. Men eftersom detta är mer av ett reflektions-avsnitt, gör det inte så mycket. Det är bara tråkigt att behöva vänta ännu en vecka på den riktiga fortsättningen.

Jag uppskattar exempelvis att Mako görs mer sympatisk när han reflekterar över hur illa han hanterade sina kärleksrelationer. De kritiska kommentarerna han får av Wu och sin farmor påminner om den kritik som serien har fått för och gör sig bra som självmedvetna "bryta-genom-fjärde-väggen"-kommentarer. Småroliga chibli-huvuden poppar även upp i ett försök att piffa upp det gamla materialet, vilket inte direkt skadar det hela, men gör inte så mycket väsen av sig heller.

Under tiden dricker Korra och Asami te framför en varm solnedgång och diskuterar huruvida världen behöver en Avatar överhuvudtaget. Det är en diskussion som förts tidigare i säsongen, men jag gillar hur det poängteras att Avataren är viktig på ett symboliskt plan, lite som resonemanget White Lotus förde i The Last Airbender. För Korra är mer än bara någon som kan bända fyra element; hon är en inspiration för världen och det är viktigt att bevara den bilden. Jag gillar även hur idealistisk och optimistisk Asami är som karaktär. Man kan liksom aldrig få för mycket Asami.

Medan dessa delar inte riktigt kommer fram till några banbrytande insikter, är det ändå värt att ta sig igenom enbart för Varricks del. För det märks att produktionsteamet haft som roligast med Varrick och som passar på att driva med sig själva (det närmaste som detta avsnitt kommer Ember Island Players, faktiskt). I denna del knåpar Varrick ihop storyn för en ny Nuqtuq-rulle medan han och Bolin seglar mot Republic City: Nuqtuq måste denna gång tampas med "The Fearsome Foursome" - en kriminell organisation bestående av samtliga av seriens antagonister - för att rädda dagen och omringas av damer.

Med andra ord lindar Varrick in flera actionscener från tidigare säsonger och ersätter Korras insatser till Bolins hjältedåd. Bara saker som att man klipper in Bolins ansikte i Korras andejätte, att Unalaq blir utfryst från resten av skurkarna (en liten wink till kritiken som Unalaq har fått som antagonist) och att man förklarar otydliga storyelement som Jinoras roll i Book 2-finalen som ett magiskt sago-element är helt och hållet klockrent. Det är genuint roligt och helt utflippat.

Men med det sagt, hur värt är det egentligen att se "Remembraces"? Tja... medan det är beundransvärt hur mycket möda det har lagts på denna episod med tanke på de olyckliga omständigheterna, missar man ändå inte särskilt mycket. Faktum är att det faktiskt går bra att skippa denna om man vill dra igenom hela säsongen efter att de sista avsnitten sänds, eller man om man rentav planerar en Korra-maraton i framtiden. Men är man ett fan av Korra, så bjuder avsnittet ändå på ett par rejäla skratt och några intressanta reflektioner. För det är en överraskande trevlig episod och långt ifrån den soppa många förväntade sig.

"Remembrances" är i korthet ingen ny "Ember Players": det är en traditionell clip show som fungerar mer som en kul liten bonus. Det är förstås tråkigt att Nicks jävelskap tvingade fram en clip show (det var antingen det eller att sparka staff), men lyckligtvis väntar fem nya avsnitt utan budgetnedskärningar. För hittills är säsongen fortfarande riktigt bra och om ryktena stämmer, planeras det att klumpa ihop de sista avsnitten till en enda lång, oavbruten final.

Det är inte ditt fel att Nickelodeon ratar sin bästa franschise, Korra...

Korra - Battle of Zaofu & Reunion

Skrivet av moviefreak den 19 november 2014 kl 22:40
This post is tagged as: Legend of Korra, Book 4, Balance, Recension, Nickelodeon, Mr Smiley suger

(Spoilers framöver)

S0406 - Battle of Zaofu

Det här var ett svårt avsnitt att svälja om man är ett fan av serien. Den efterlängtade striden mellan Kuvira och Korra slutar i ett förnedrande nederlag för Korra och Zaofu faller i händerna på Kuvira. Efter så mycket vunnet självförtroende och förnyad motivation att vara Avataren igen, sviker hennes Avatar-tillstånd henne igen när Korras skuggfigur spökar igen och liksom suger ur all styrka från henne.

Så ja, det var svårt att se Korra besegrad. Igen. Men också lättad över hur dedikerade manusförfattarna är till Korras inre bekymmer och hur väl de hanterar det; jag var rädd för att Korra skulle vara fullt frisk efter att ha svettats ut giftet från sin kropp - att det hela löste sig lite för lätt - men tvärtom visar det sig att hennes sår är djupare än kvicksilvret och något utom det fysiska hindrar henne från att utföra sina Avatar-ärenden.

Det är också härligt att se hur detaljerad fighten är mellan Kuvira och Korra: medan det inte på något sätt är någon explosiv superbatalj som man kanske kunde ha förväntat sig, är detaljrikedomen och skillnaderna mellan Kuviras Bruce Lee-skuttande teknik och Korras ruffiga slarv desto mer underhållande. Det märks att Korra inte varit på toppform de senaste tre åren när hon visar hur hon saknar kreativitet och kvickhet när hon slåss - det finns ingen taktik bakom alla de där eldkastande nävarna, bara frustration och oslipade rörelser. Kuvira i sin tur skuttar kaxigt omkring henne, fnittrar över Korras klumpighet och kastar henne runt likt en trasdocka med sina metallbrickor. Lite som Toph's "toph love", fast ännu mer förödmjukande för Korra, för nu har hon hela världens ögon på sig.

Med andra ord gillar jag konflikten av emotionella responser under den avgörande fighten: det är surt att se Korras taskiga kondition och Kuviras kaxighet, men också roligt att se hur karaktärernas självsäkerhet och tillstånd reflekteras i den minutiösa animationen hos karaktärerna. Jag måste också, ännu en gång, flika in hur cool Kuvira är. Hon tar sig inte bara an Avataren på egen hand, trots den övervägande risken att Korra kan göra köttfärs av henne - Kuvira lovar dessutom att hennes armé kommer att lämna Zaofus gränser om Korra vinner. Att dessutom rättfärdiga invasionen genom att tvinga Jinora och Opal göra intrång när Kuvira riktar sylbladsvassa knivar mot Korra och därmed bryta dealen? Genialt.

Och då har jag inte ens nämnt hur förbenat vass Varrick är när han frigör sig själv från Kuviras klor; genom att bygga en tidsinställd bomb framför näsan på Bataar Jr och bli en martyr. Jag tror att det är överflödigt vid det här laget att ens nämna hur kunglig Varrick är, men det är svårt att inte överraskad gång på gång av karaktären. Det är som att man alltid hittar nya, oväntade sidor av honom och vilken överraskning han än bjuder på slutar det alltid i gapskratt. Lyckligtvis sprängde han inte sig själv i luften tillsammans med all sin forskning och jag ser framemot att höra fler berättelser om hur han nästan Varrick'd sig själv tack vare att någon Zhu Li'ade honom.

Medan det hade varit fantastiskt att se en slags Lord of the Rings-batalj på Zaofu, gillar jag ändå den mer karaktärsdrivna aspekten av invasionen. När Zaofus folk knäböjer sig inför sin nya ärofulla ledare, är det bara Jr's familj som står kvar och Bataar's pappa levererar en replik som må låta obetydlig, men som trampar i Jr's tår ännu hårdare: "I'm so dissapointed in you, Jr", med betoning på Jr. Minsta seger är alltid en seger och jag hoppas att Jr. får det han förtjänar för att ha huggit sin familj i ryggen.

Med andra ord levererar "Battle of Zaofu" på ett inte alltför actionspäckat vis, men det behöver den inte heller göra med ett vasst manus som detta. Det här avsnittet kan definitivt dela på seriens fan-base när det kommer till striden mellan Korra och Kuvira, men personligen ser jag det som bara ännu ett nödvändigt steg i en hittills mycket välskriven säsong. Möda har lagts på subtila detaljer i både animation och manus, samt fortsätter att överraska tittaren. Good shit, all around!

S0407 - Reunion

I och med "Battle of Zaofu" har första halvan av fjärde säsong nått sitt slut och med 7 avsnitt kvar av serien, verkar serien bädda upp för en riktigt stor final. Så hur har serien tett sig hittills och hur står sig "Reunion" som säsongens mittpunkt?

Anledningen till att jag delar upp säsongen så här är för att detta avsnitt fungerar som en slags "breather" mellan vardera halva, precis som "Original Airbenders" i säsong 3 och "Beginnings" i säsong 2. Dessutom resten av säsongen ligger i ett stort dunkel - förutom att trailern visar ett besök hos White Lotus och en resa till andevärlden, har jag faktiskt ingen aning om vad som väntar bakom hörnet. Givetvis väntar en slutstrid mellan Korra och Kuvira, men mer än så är väldigt oklart och öppen för spekulation.

Hur som helst är det inte vad "Reunion" handlar om, utan tar tillfället i akt att föra Korra tillbaka till civilisationen och återförenas med sina vänner. Men det går inte riktigt som hon tänkt sig: Mako får reda på att Korra enbart haft kontakt med Asami under de där tre åren och det frostar till ordentligt mellan Korra och Asami när den treåriga frånvaron sätter sina spår. Förväntningar går i kras och missuppfattningar uppstår, medan luften går ur den hypade återföreningen. I centrum för denna minst sagt misslyckade återförening står prins Wu, som i vanliga Wu-manér bara förvärrar situationen när han får sig själv kidnappad av några galna Kuvira-anhängare och återträffen får helt enkelt vänta.

Samtidigt stånkar Bolin och Varrick genom en skog efter att ha mirakulöst klarat sig från tidsbomben, ända tills de kidnappas av ett gäng rymlingar - Kuviras politiska motståndare. Rymlingarna behöver tydligen deras hjälp att smyga sig genom en checkpoint. Bolin och Varrick får en chans att bevisa sig själva och hjälpa Jord-nationens folk på riktigt, men råkar snabbt ut för mecha-trubbel...

Jag kan direkt säga att det här är mitt favoritavsnitt efter "Korra Alone" och "After All These Years". Jag älskade i princip allt som det här avsnittet hade att bjuda på - i synnerhet återföreningsstoryn - och kändes lite som ett hederligt matiné-äventyr, proppat med gammaldags biljakter och äventyrliga stunts i ett Republic City som doftar lätt 30-tals New York. För mig känns Republic City som Korras sanna hemtrakter: det är staden där allt i princip började och som alltid är spännande att utforska. Det är även staden där Korra fann sina bästa vänner och det är bara roligt att se gänget åka ut efter den kidnappade prinsen och smågräla lite på vägen - likt de goda gamla dagarna där de jagade bovar i första säsongen.

Jag älskar också att återföreningen mellan vännerna inte är klockren och belyser vilken återanpassning det krävs för att ta igen tre år av saknad. Man vet liksom aldrig veta vad som faktiskt har förändrats på tre år och det är därför svårt att veta vad man ska räkna med när återföreningen väl sker; en läxa som trion väl får erfara, men som de ändå försöker råda bot på genom att ta igen förlorad återträffstid och snacka om vad de har haft för sig på sistone, samtidigt som de jagar bovar.

Enda skillnaden är väl att Bolin inte kunde vara med på det nostalgiska kidnappningsdramat, för han och Varrick har istället fullt upp med Kuviras armé. Likt förra avsnittet skiner Varrick som vanligt när han i sann MacGyver-stil uppfinner i princip EMP'n för att slå ut mecha-dräkterna, men jag vill ta tillfället i akt att belysa vilka framsteg som Bolin har gjort som karaktär i denna säsong. Han har alltid varit naiv och har alltid haft problem med att hitta sitt sanna jag i livet, men i det här avsnittet visar han upp ett ansvarsfullt, självsäkert och vuxet jag när han på egen hand läxar upp barnslige Varrick och som slutligen hjälper rymlingarna när han inte ens behövde göra det. Det är ingen tvekan om saken; Bolin har lämnat sin osäkerhet i bakluckan och istället växt till sig en inspirerande och godhjärtad persona att aspirera på. Det är en slags nyfödd Bolin som har sett galenskapen i vitögat och som tänker ta ansvar för sina misstag som Kuviras diplomat.

I övrigt är animationen och musiken top-notch, men vill framförallt poängtera hur underbart det är att se Korras mer komiska ansiktsuttryck igen. Sedan första säsongen har Kora varit den mest uttrycksfulla av karaktärerna och som alltid bjöd på olika miner, men det har inte funnits särskilt mycket mer rum för dessa när säsongerna blev mörkare och mörkare. Detta kanske låter som en väldigt oviktig detalj, men jag ville bara hylla återkomsten för Korras roliga grimaser. För vem vet när vi får mer av den varan igen?

Säsongen lär onekligen gå mot mörkare territorium i och med Kuviras framfart i det spirituella träsket och hädanefter kan vi förvänta oss ett riktigt bombastiskt avslut. Nästan så att jag inte vill se något avslut, bara fler mysäventyr i Republic City. Jag vill inte att det ska ta slut så snabbt, för jag älskade detta avsnitt. Det är ett hederligt äventyrsavsnit som både fördjupar och underhåller till max, utan att behöva driva huvudhandlingen vidare.

Ugh. 6 avsnitt kvar nu. Och det ryktas om att de fyra sista avsnitten ska slås samman, likt en film. Slutet är så nära nu...

The Legend of Hugs, Book 4: Even more hugging