Gamereactor devil icon Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Inside Out - Pixars bästa?

Skrivet av moviefreak den 28 augusti 2015 kl 23:07
This post is tagged as: Pixar, Film, Animation, Inside Out, Recension, Mr Smiley är en sopa

Det är inte ofta man stöter på en film så skicklig, så intelligent, så finslipad, så... perfekt. Den här filmen är perfekt. Eller ja. Så nära perfektion en film kan nå, åtminstone.

Pixars senaste alster, en historia om personifierade känslor hos 11-åriga Riley, är genialiskt simpel och samtidigt komplex, insiktsfull och galet uppfinningsrik. Bakom den stojiga, skojiga skalet döljer sig nämligen ett stort djup med en detaljrikedom av sällan skådat slag. Handlingen, som kretsar kring en oväntad förändring i Rileys liv, skapar osämja och kaos i känslornas högkvarter: Joy (en fullkomligt lysande Amy Poehler) är helt övertygad om att lycka och glädje kan bota alla sår och ställer till det ordentligt för Riley när hon låter en särskild känsla förträngas. För att ställa allt till rätta, måste hon göra en farlig resa i Rileys inre - och sig själv.

Det att filmskaparna gjort sin research och format berättelsen med stor möda, utan att någonsin tappa sin lekfullhet och fantasi. Karaktärerna är otroligt starka och manuset är både vasst och roligt, där den mest uppmärksamme tittaren belönas gång på gång när det kommer till detaljnivån. Detaljer som fallande tänder i Rileys dröm, hur tankar tar en helt annan form när Riley försöker förenkla abstrakta begrepp eller hur subtila färgdetaljer avslöjar vilka karaktärerna faktiskt är - Joy är exempelvis både gul och blå, till skillnad från andra känslor - är bara några av de små skatterna man kan hitta under filmens gång och det finns många.

På ett berättartekniskt plan är filmen fullständigt briljant, både sett till sitt utförande och i sin variation. Mestadels följer man Rileys känslor, men man hoppar även in hos andra karaktärer i Rileys liv. Ibland kan filmen hoppa in till förstapersonsperspektiv och ibland bryter filmen ut i flera dimensioner än tredimensionellt. Filmen fullkomligt sprutar alltså av liv och kreativitet. Det här är, utan någon som helst tvekan, Pixars mest konstnärliga film rent visuellt och berättarmässigt och studion förtjänar alla applåder i filmvärlden för det.

Det här är även Pixars största triumf på ett känsloplan. Ja, de första tio minuterna i Up är sorgliga och slutet av Toy Story 3 är en knytnäve i magen, men den känslomässiga tråden i Inside Out känns mer... raffinerad. Mer ömtålig. Det finns en ständigt närvarande känsla av ofrånkomlighet i filmen som gör en väl medveten om vad saker och ting kommer att leda till, men inte på ett förutsägbart sätt; mer på ett "shit, här kommer det, här kommer det!!"-vis som Pixar återberättar med hårfin försiktighet och värmande intimitet. Här finns exempelvis den mest tragiska karaktären som Pixar någonsin har skapat och här finns även fina, tysta ögonblick som känns sällsynta i animerad film nuförtiden. När en karaktär exempelvis känner sig förkrossad, kan kameran stanna på hennes ansikte, medan hon med gråt i halsen erkänner något. När hon sedan börjar gråta, fångas snyftningarna, hulkandet, axelrörelserna, hennes darrande läppar, hennes kroppspråk på ett så verkligt sätt att det är lätt att smittas av känslouttrycken.

Känslorna i Inside Out tränger också in djupare av den enkla anledningen att man relaterar till Rileys kaotiska inre. Det är nämligen lätt att reflektera sig själv hos Riley och bli extra medveten om sig själv och sin barndom - till exempel hur man ser sig själv var som barn, vilka känslor som dominerar dig, hur du värdesätter dina minnen, osv. Att följa Riley är alltså en resa i två dimensioner, vilket gör Inside Out till en väldigt unik upplevelse. Men det kanske bara är jag.

Egentligen finns det mycket mer att säga om denna underbara film, men jag vill inte säga alltför mycket. Allt som behöver sägas är att ni själva måste uppleva Pixars bästa film hittills. Det är en magisk film för alla åldrar där man skrattar, gråter och fängslas om vartannat; en film som kommer att bli en av de där självklara klassikerna som man bara måste ha i filmhyllan.

I övrigt var den traditionella Pixar-kortisen, "Lava", rätt medioker. Animationen är slående vacker, men följer samma gamla "hitta kärleken"-mall som Pixars kortfilm om paraplyerna. Rätt oinspirerat med andra ord. 3D-effekten, som dessvärre tvingas med den engelska versionen, är inte heller särskilt imponerande. Medan det inte tog ifrån berättelsen någonting, märkte man knappt av 3D-effekten. Den varken förhöjde eller försämrade upplevelsen - den bara fanns där, att glömmas bort. För ett tilläggspris på 15 onödiga kronor.

Nåja. Åtminstone fanns en positiv sak med 3D-brillorna. Ingen kommer att se dig gråta under brillorna...

True Detective 2 - Finalen

Skrivet av moviefreak den 11 augusti 2015 kl 13:30
This post is tagged as: True Detective, HBO, Recension, Final, Vince Vaughn, Noir, Mr Smiley ä en sopa, Säsong 2

---Spoilers!---

De senaste sju avsnitten har varit kantade med problem; trots engagerande skådespelare och de många konspirationerna, var säsongen nära att snubbla över sig själv med alla nedstämda nunor som stirrar i intet, de pinsamma "wannabe-hårdkokt"-replikerna och den tjatiga dialogen.Nästan så att mordmysteriet slutade vara intressant ett tag, om det ens var viktigt alla visste hur korrupt Vinci-staten var). Ja, vi alla visste att mordet bara var en pusselbit i en större konspiration, men ärligt talat kändes majoriteten av säsongen som en filler. Som att Pizzolato fyllde 4-5 avsnitt med fladdrig information för att hinna med sin deadline.

Men under finalens gång föll allt på plats. Allt kändes rätt. När det görs så här poetiskt och stämningsfullt kan jag med lätthet överse hur otroligt ojämn säsongen varit. Den där frustrerade eftersmaken från de röriga avsnitten är borta och bjuder istället på ett drömlikt, utomvärldsligt vackert avslut på en väldigt tragisk historia. Karaktärer blev plötsligt självklara i en klimax som klockrent öppnar deras väsen och tematiken blev äntligen konkret i ett vasst manus som berättade historien utan en massa tröttsam dialog.

Även klippningen, musiken och fotot var något utöver det vanliga. Scener som Ray & Anis bekännelse fram och tillbaka, hur Lera Lynns soundtrack förföljer karaktärerna i tågstationen, hur Ray stirrar upp mot de gigantiska skogsträden en sista gång, hur Frank ensam vandrar mot sandstormarna i öknen, hur vissa karaktärer faktiskt ler för en gångs skull...

Ja, den här finalen var en seger. Framförallt för Vaughn. Jag må älska Colin Farrell, men för min del var Vince Vaughn det starkaste kortet i leken. Medan alla andra deppade, jämförde sina ögonringar med varandra och tävlade om vem som kunde spy ur sig den mest nihilistiska, kämpade Vince med att bevisa sig själv - både som karaktären Frank och som dramaskådis. Trots att Vince Vaughn fick de pinsammaste replikerna, trots att karaktären var den svåraste att greppa, var han den ende i serien som jag faktiskt bedrövades över när han väl dog.

För herregud, vilken gripande dödsscen. Bilden av hans skräckslagna ansikte när han ser sin livlösa kropp har etsat sig fast i mitt huvud för alltid. Han skulle ha dött i den där öknen i vilket fall, med eller utan kavaj. Men det låg inte i Franks karaktär att bara ge upp, utan reste sig upp och trotsade öknen med ett blödande gap i magen. Utan att se sina spöken i ögonen, utan att uppmärksamma gamarna bakom honom, fortsätter han att gå mot sandstormarna. Plötsligt ser han Jordan i vitt och hans smärta försvinner. Han haltar inte längre. "Du kan vila nu" säger hon tröstande. "Man ska aldrig stanna", säger han bestämt, utan att inse att han stannade för länge sedan. Han faller på marken, ensam. Jag faller från min fåtölj, förstörd.

Goodnight, sweet prince

Jag gillade denna säsong, framförallt tack vare den tillfredställande, förödande finalen. Säsongen rår såklart inte på den täta första säsongen, men jag gillar båda av olika anledningar. Det fanns nämligen ett ständigt tillstånd av osäkerhet i förra säsongen. Berättarna var opålitliga och mysteriet tog ständigt nya vändningar. Man visste inte riktigt var fallet skulle leda detektiverna, för mörkret var så ovisst, så overkligt. Men i denna säsong är mörkret så påtagligt, att slutet inte alls kommer som en överraskning. Korruptionen och mörkret överkommer allt i Kalifornien-noir, med någon glimta hopp.

Finalen bjöd alltså på ett äkta noir-slut, som för mig gjorde den gropiga resan värt det.

Vad tyckte ni om andra säsongen och om finalen?

True Detective - Korrupta kinky-korpar

This post is tagged as: True Detective, Säsong 2, HBO, Colin Farrell, Recension, Vince Vaughn, Mr Smiley är mördaren, Spoilers

Säsong 2, ep, 2 - Night Finds You
(Varning för spoilers!)

Känner ni det? Stanken av bourbon och brottslighet från de troféfyllda kontoren? Den fräna doften av blod och bedrägeri från ljudisolerade snuffkällare? Ja, det luktar framåtrörelse i andra avsnittet, som äntligen börjar nysta upp mordgåtan och öka tempot. Men tyvärr hänger orosmolnet fortfarande kvar.

Se bara på inledningssekvensen. Den är menad att djupdyka i Vince Vaughns oroade psyke och hemsöka tittaren med sin Bergmanska close-up och kusliga barndomstrauma, men faller istället platt med sin opersonliga regi, onaturliga dialog och träiga framförande. Den här sortens melodramatiska monologer hör väl ändå inte hemma i True Detective? Eller?

Sanningen är att True Detective egentligen alltid bestått av märklig dialog och udda inslag, men det fungerar bättre i första säsongen tack vare de starka skådespelarinsatserna, den underbara kemin, den mäktiga regin och den suggestiva atmosfären. Seriens bisarra värld och tematik var påtaglig och medryckande redan från start. Men i det här fallet är jag fortfarande osäker på vad fokuset är och vad jag ska känna för karaktärerna. I två avsnitt har bakgrundshistorier och exposition körts ner i tittarens hals, utan att riktigt fokusera eller greppa tag om karaktärerna. I princip alla huvudpersoner är missmodiga vrak som stirrar tomt ut i det neonförorenade LA-mörkret och som mumlar märkligt framförda filosofier. Jargongerna och oneliners mellan karaktärerna som förra säsongen lyckades leverera känns nu lata, lite väl pretentiösa och nästan parodiartade.

Jag menar, tack för din råtthistoria Vaughn, men hur ska jag ta till mig den? Ska jag sympatisera med dig? Jag vet att du har förlorat pengar, men varför ska jag bry mig? Nej du, Skyfall hade en bättre råttmonolog. McAdams, då? Du är beväpnad till tänderna med knivar och har en förkärlek till skruvade fetischer, men what's your deal? Kitsch, du kanske är djupt rotad i garderoben, men varför finns du ens med i denna berättelse? Det enda intressanta med dessa karaktärer är att alla har någonting gemensamt - den skadade manligheten - men om detta faktiskt är viktigt återstår att se.


MMM, WATCHA SAAAAY


Jag vet, jag vet - det är ingenting fel med en "slow burner" som introduktion. Det är bra att man tar sig tiden att introducera allt och alla med försiktighet, det uppskattar jag egentligen. Jag gillar intrigerna, jag gillar omvärlden och jag gillar mordgåtan. Men hittills får jag inte känslan av att mycket står på spel, då jag har svårt att bry mig om huvudpersonerna. Jag saknar lite mer... jag vet inte, mänsklighet hos dem? Sådant som inte bara är rynkade pannor och krystade oneliners, alltså.

Hur som helst gör avsnittet desto bättre ifrån sig när serien lämnar rum för mycket spekulation. Avsnittet består nämligen av många fina och intresseväckande detaljer för den som vill sätta på sig foliehatten och leka detektiv. Detaljer som att Vaughns kumpan är lika skrikigt ginger som Farrells "son"; kanske Vaughn bara manipulerade Farrell och gav honom fel person? Eller vad sägs om avsnittets abrupta cliffhanger, där Farrell uppvisar ett märkligt beteende när han undersöker sexhålan: varför lägger han ifrån sig pistolen så obekymrat när han ser blodpölen, t.ex.? Varför har inte mördaren torkat upp pölen? Är det ens Casperes blod? Lämnade Farrell dörren öppen så att kameran kan fånga skjutningen? Var skjutningen fejk? Är Farrell i maskopi med fågelmannen? Kanske vill Farrell sätta dit Vaughn? Varför gör Farrell detta, vill byta riktning i livet? Är detta för långsökt? Vem vet, men det är nu det roliga börjar!

Skådespelarna gör även väldigt bra ifrån sig, även om karaktärernas favoritsyssla är att stirra dystert. Trots sitt träiga intro, lyser Vince Vaughn exempelvis när han hotar en bookie. Han är rapp, kul och hotfull, ungefär vad jag hade väntat mig av karaktären. Samspelet mellan McAdams och Farrell fungerar överraskande bra också. Jag hoppas deras samspel utvecklas, då den lovar gott. Bland de nya karaktärerna har den bakfulle borgmästaren snabbt blivit en favorit och fettot med "Fuck You"-grillet känns som en typisk färgklick i True Detectives sargade värld. På ett bra sätt, alltså.

Summa summarum? True Detective är i bättre form denna vecka och bjuder på en nagelbitande cliffhanger, men avsnittet bär tyvärr på sina problem. I sina bättre stunder känns "Night Finds You" mer fokuserad och låter tittaren spekulera mer, men i sina sämre stunder känns det lika halvhjärtat som Vince Vaughns försök att argt krossa ett par glasögon. Nu när Justin Lin har lämnat regissörsstolen är det kanske för mycket begärt att hoppas på en radikal förändring för serien, men jag hoppas att inspirationen och energin hittar tillbaka.

James Horner Bakfylle-Vaka Deluxe

This post is tagged as: James Horner, RIP, Filmmusik, Kompositör, Soundtrack, Landet för Länge Sedan

Jag fick inte veta förrän sent igår kväll att en av mina filmmusiker har tidigare i veckan gått bort i en flygkrasch. Av alla de senaste bortgångarna inom filmindustrin skar den här till allra mest, som jag satt uppe med hela natten med enbart James Horners musik och lite alkohol som sällskap. Min fredagskväll låter kanske sorgligare än Horners bortgång, men jag älskar mannens musik och har gjort så sedan jag var liten. "Landet för länge sedan" var min allra tidigaste och tydligaste filmminne, där musiken redan i ung ålder gjorde ett starkt intryck på mig. Sedan dess har Horners musik fortsatt sätta spår och det händer att jag fortfarande hummar eller visslar något Horner-stycke. Suck. Den här sortens sentimentala, sliskiga och förtrollande filmmusik görs nästan inte längre.

Nej, jag ska inte pladdra vidare om en man jag aldrig har mött. Istället ska jag lägga ut tända ljus och blomsterkransar i form av Horners musik. Utan inbördes rangordning presenterar jag härmed, i mitt tycke, det allra bästa som James Horner skapat. Njut.

House of Sand and Fog - The Waves Of The Caspian Sea

We're Back: A Dinosaurs Story - Flying Forward in Time

Deep Impact - Wedding

Casper - Casper's Lullaby

Jumanji - Missing Mom & Dad

Grinch - A Change of Heart

Star Trek II: The Wrath of Khan - Spock Dies

Braveheart - Freedom

Rocketeer - Rockeeter to the Rescue

Legend of the Fall - Theme

Land Before Time - Whispering Winds

A Beautiful Mind - A Kaleidoscope of Mathematics
(Nash omkom i en bilkrasch för någon månad sedan...)

A Beautiful Mind - Nash Descends Into Parcher's World

Bicentennial Man - The Gift of Mortality

Jumanji - End Titles

Avatar - Rebirth

Cocoon - Theme

Land Before Time - Discovery of the Great Valley

An American Tail - Main Title

The Spitfire Grill - ...Care of The Spitfire Grill

Wolf Totem - Returning to The Wild

The New World - Pocahontas & Smith

Titanic - Promise Kept

Och slutligen, den obligatoriska avskedslänken:

Star Trek II: The Wrath of Khan - Amazing Grace

True Detective 2 - Electric Boogaloo

This post is tagged as: True Detective, Colin Farrell, Vince Vaughn, HBO, Säsong 2, Recension, Avsnitt 1, Mr Smiley luktar skräp

Hmm, jag gillade första avsnittet. Första säsongen av True Detective tog sin tid innan man fastnade för serien (åtminstone i min upplevelse) så jag tänker ge andra säsongen en lika stor chans. Jag har inte heller så mycket emot att serien nu fokuserar på fyra karaktärer, inom sin tid kommer nog berättelsen att väva samman allihopa på ett organiskt vis så att det känns mindre uppdelat. Än så länge får jag intrycket att andra säsongen har mer variation också, det fanns alltför många scener där Hart körde bilen och Rust drog någon dyster monolog, sen förhörde de ett vittne och kom till en återvändsgränd i utredningen.

Jag hade också till en början lite svårt att ta in Rust som karaktär, till en början kändes han lite... för dyster, nästan så det vart komiskt, nästan Frank Miller-nivå. Men tack vare seriens mäktiga atmosfär och ton så kunde jag hyfsat snabbt acceptera hans karaktär. Något som glädjer mig med andra säsongen är att de inte bygger vidare på Rusts popularitet och gör karaktärerna ännu mörkare och dystrare. Jag kunde ta in dom här karaktärerna mycket enklare, dom känns mer som tagna ur verkligheten i mitt tycke.

Sen måste jag bara älska att piloten redan har gett så besynnerliga scener. Spoiler: Close-up'en på en staty av en svart ön i cadillac'en, Caspers dödsorsak allt som allt, den vidrigt realistiska porslinkvinnan i mjölkskålen, och Semyons väldigt underliga blickar mot några av sina gäster under partyt.