Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

------ Birdman & Oscars ------

Skrivet av moviefreak den 15 januari 2015 kl 21:42
This post is tagged as: Birdman, Recension, Oscars, Keaton, Mr Smiley suger, Likaså Draktränaren 2

Januari/februari är riktigt risiga månader. Alla roliga helger är slut och vintern visar sitt fulaste ansikte i form av ständig halka och slask. Men filmmässigt brukar det betyda att alla Oscars-filmer som SF inte ville lansera under december istället flyttas lagom till alla filmgalor. Och med årets första avklarade biofilm, Birdman, kan man lugnt säga att filmåret börjat riktigt, riktigt bra.

För Birdman är, såhär i efterhand, en film som fortfarande snurrar i skallen. En film jag verkligen beundrar och som jag verkligen njuter av att tänka på. En film som doftar som en Broadway-pjäs, en film som berättas som en passionerad dans, en film som gjorde filmkonsten innovativ, spännande och inspirerande igen.

Vid det här laget vet vi alla att filmens stora gimmick - att den spelas upp som en enda lång tagning - egentligen är en illusion, skickligt sammansatt av filmvärldens magiker, men det säger ganska mycket om filmen när jag inte alls letade efter sammansatta scener; jag var alldeles för uppslukad av Michael Keatons mentalt instabila karaktär, hans konflikt med über-diviga douchskådis Norton, hans dåliga försök att lappa ihop sin splittrade familj och framförallt hans desperata försök att visa världen att han inte är en bedragare. Varje sekund som Keaton strider mot sig själv i kampen om var han egentligen hör hemma - antingen hos Hollywood-packet som simmar i Marvels äckliga serietidnings-pengar eller i centrum för den pretentiösa teatervärlden - är sekunder som etsat sig fast i minnet för all framtid.

Jag menar, wow. Michael Keaton, alltså. Hans storslagna återkomst är så ljuvligt meta, att man nästan vill tacka Tim Burton för att han dödade Keatons ett tag filmkarriär, bara så att Keaton kunde ladda om batterierna och överraska världen. Keaton är nämligen så laddad, så nyanserad och bara så hysteriskt karismatisk, att jag inte längre lär minnas honom som Batman-dvärgen eller som She touched my pee-pee-klonen i Multiplicity; för mig är han nu Birdman. För all framtid.

Iñárritus svarta komedi är alltså ett originellt och fräscht grepp om Hollywood-industrins ballar; filmen är ett sant bevis på att lekfull och kreativ filmkonst fortfarande går att uppnå, ett sant bevis på att man inte behöver hänga sig själv i garaget efter att ha gluttat på Marvels filmplaner för de kommande tjugo åren.

På tal om att hänga sig i garaget, det är Oscars-säsong nu! Nomineringarna har anlänt och som väntat ligger den på topp bland nomineringarna. Inte konstigt, då den här filmen fullkomligt skriker talang, passion och hjärta i varje jävla vrå. Till och med Emma Stone, en skådespelerska jag vanligtvis inte klarar av, gör en förträffligt grym insats som Birdmans assistent/dotter. Och ja, till och med ultratråkiga Zach Galifalifinakisakis gör en toppenroll. Allt skiner med denna film. Allt.

Jag blir nöjd så länge Keaton tar hem en Oscar. Och för regi. Och bästa film. Och manus. Och musi- nä, just det, det jazziga soundtracket diskades från Oscars-tävlingen. Fan då. Jävla gubbar i Oscars-juryn, diskar jazz och Lego-filmen, men ni nominerar Foxcatcher och Grand Budapest Hotel i flertal kategorier?

Dock är det trevligt att se Ghibli-filmen få en ärlig chans, den vill jag se på störten. Också kul att se Interstellar på listan. Och även om jag inte har sett Whiplash än, vill jag se kungliga JK Simmons hålla i en statyett. Eller rentav forma om Oscars-statyetten efter hans anlete.

Med ett knäpp, blände Keaton och Iñárritu en hel filmvärld. Jag stämmer in i hyllningarna filmen har fått, så missa den inte!

------ Förra årets bästa filmer: Del II ------

This post is tagged as: År 2014, Film, Årets bästa filmer, Topp-lista, Mr Smiley suger, Del 2

Här är andra delen av vad jag anser vara förra årets mest sevärda filmer. Jag räknar givetvis enbart med svenska premiärer, annat vore galet. Woop-woop!


5) Snowpiercer

Mannen bakom geniala "The Host" och "Memories of a Murder" drämmer till med en svinigt cool, läckert designad och isande spännande dystopi ombord tågvagnar. Samhällsklasser har delats upp för att hålla lag och ordning, men den undre klassen får nog och gör revolt; en fatal resa som inte bara tvingar stackarna att kämpa sig igenom horder av lagväktare, utan tvingas också inse en förgörande mörk sanning om människans sanna natur.

En väldigt bekant berättelse om kolliderande samhällsklasser förvandlades till en konstnärligt lagd filmvärld där samhällssatiren var utsökt nyanserad, där berättelsen ständigt hade rum för roliga detaljer och där mycket av det visuella fullständigt bländade en, gång på gång. Ja, det här var en riktigt höjdare. En grym nagelbitare som helt enkelt har allt och lite till...


4) Interstellar

Medan det kanske inte var Nolans bästa alster, tog Nolan ändå ifrån tårna för att berätta om den mest hisnande rymdresan sedan 2001: A Space Odyssey (ledsen, Gravity) och levererar här ett originellt, spektakulärt och intensivt rymdäventyr. Vetenskap och romantik syddes klockrent samman i en berättelse där mänskligheten sedan länge förlorat hoppet om överlevnad, men som får en ny chans när ett maskhål öppnar sig och öppnar banan för mänsklighetens sista rymdutforskning. Likt Inception, lekte Nolan med tidsrum och relativitetsteorin på ett spännande vis och ledde till några av årets mest minnesvärda scener; i synnerhet en scen där huvudpersonen lyssnar igenom alla video-feedsen som gick förlorade under tiden han satt fast i en planet.

Nolan är kungen av stora spektakel och visar återigen varför en IMAX är så nödvändig i Sverige; Interstellar är nämligen en fröjd för både öga och öra, och även i den ruttna salongen jag satt på märktes kvalitén av. Jag hade utan tvekan sett den på bio igen om det inte vore för att biljettpriserna idag är så hutlösa...


3) The Wind Rises

Hayao Miyazakis sista film är en känslosam saga om en man vars dröm är att designa flygplan och skapa en harmonisk värld där människan erövrar himlen, men som istället dras in i krigshetsen och designar istället krigsplan till en hänsynslös krigsindustri. Som om inte berättelsen i sig var tillräckligt dyster, så träffar slutet som en slägga mot bröstkorgen. Bara av att tänka på slutet gör mig tårögd och inte enbart på grund av hur berättelsen slutade, utan också för att det är så här Miyazaki har valt att tacka för sig och fälla ner ridån.

Miyazakis farväl var förkrossande bitterljuv, vacker och passionerad; det var en film som visade Miyazakis innersta väsen och som likväl fungerade som en kommentar om animationsindustrin och människan i allmänhet; han har flera gånger uttalat sig om hur tragiskt det är att dagens människor inte längre är intresserade av att egga fantasin genom att upptäcka nya människor och nya kulturer. Men vet du vad, Miyazaki? Du fortsätter ändå att vara en stor inspiration för mig och The Wind Rises är ett tydligt bevis på din storhet.


2) Två dagar, en natt

Precis när Marion Cotillard verkade ha försvunnit från filmradarn, återvänder hon med bravur i detta hjärtknipande starka drama. Hennes karaktär blir offer för arbetsbrist hos en solpanelstillverkare, men får chansen att få tillbaka sitt jobb - om hon lyckas övertala sina kollegor att ge upp sina bonusar. Något som inte visar sig vara den lättaste utmaningen...

Cotillard bär filmen på egna axlar genom denna prekära situation och står för årets absolut starkaste skådespelarinstas, inget snack om saken; hennes överlevnadsinstinkter leder oss till en hjärtskärande naken skildring om människor i en bristande ekonomi och varje minut som fortlöper, är ett steg närmare halsgropen. Stämningen är så tjock av känslor och äkthet att det ibland var svårt att ta sig igenom filmen. Bara att vänta på avvisningar och våga hoppas lite för den stackars Cotillard-karaktären var en oväntad känsloladdad upplevelse.

Du gör rätt i att plocka upp den här filmen så fort den dyker upp på DVD. Många tycks ha missat den på bio och får för allt i världen inte missas överhuvudtaget...


1) Nebraska

Den här filmen är lite som en viskning. Den gör liksom inte så mycket väsen av sig, både sett som berättelse och som en inkomstbringare på biograferna. Men det var en rar viskning; en viskning som var märkligt nostalgisk, varm och mysig. En tröstande viskning som smorde mitt innersta som lenaste balsam.

Berättelsen om en avdankad, förvirrad gubbe som reser till Nebraska för att hämta sin "miljonvinst" - ett bluffmejl som hela hans familj är medvetna om - är en rörande sådan, och i vanlig Payne-ordning sys komedi och drama samman på ett sätt som bara Alexander Payne kan och bjuder alltid på en genomgående palett av känslor.

Ögonblicket där gubben avslöjar varför han är så envis med att åka till Nebraska om det så måste vara till fots, kan bräcka vem som helst. Eller ögonblicket där gubbens snabbkäftade fruga drar upp klänningen framför en gravsten (för att visa vad döingen ifråga kunde ha fått), är obetalbart roligt. Eller vad som sägs om det triumferande och känsloladdade ögonblicket där gubben ser sin barndomsstad passera hans ögon för sista gången? Åh herre, så mästerligt utfört!

Payne är alltså alltid medveten om hur man skapar ett emotionellt engagemang med sin publik och gör här en rättfram historia om hur det är att återvända till en barndomsstad; hem till både vänner och gamar, hem till både smärtsamma minnen och förlorade drömmar.

När en film stämplas och präglas av Alexander Paynes jordnära humor och hjärta för karaktärer, är det i princip en garanti på att filmen du håller i handen kommer att göra din värld lite ljusare för ett ögonblick. Nebraska är nämligen inte bara en riktigt välspelad och välskriven feel good-film; det är också en film som visar att vissa saker i livet är värt att uppmuntra, hur långsökta de än är - för vem vet var det kan leda en?

Årets bästa karaktär: Koba, från Dawn of the Planet of the Apes

Serkis som Ceasar gjorde ett fortsatt bra jobb som apornas älskade ledare, men det var Ceasars skoningslösa högerhand som verkligen imponerade mig. Faktum var att han var en av få karaktärer som verkligen fastnade i minnet i år. Där Ceasar förmänskligades både till beteende och utseende, besatt Koba allt det där djuriska och oförutsägbara som jag väntat på att få se. Koba var något av en tragisk karaktär; torterad av människor och lojal till sin ledare, men också splittrad över sin ledares kärlek till människor. Kobas ideologiska konflikt var en fröjd att se och även om det inte var särskilt svårt att räkna ut att Koba blir filmens antagonist... var han ändå ljuvligt självisk, lömsk och djävulsk, som inte alltid var beroende av mänsklig dialog för att visa vem han verkligen var.

Jag syftar framförallt scenen där Koba spionerar i människornas vapenförråd och blir påkommen; man ser hur kugghjulen snurrar bakom de där sluga ögonen och för att vinna deras förtroende förvandlas han till en dum, oförstående apa - bara för att i nästa ögonblick kötta sönder dem med ett automatvapen. Kobas äckliga leende i det ögonblicket säger verkligen allt om karaktären och är bara en försmak på vad Koba bjuder på senare i filmen...

Årets sämsta: A Million Ways To Die In The West

Det finns huvudvärksframkallande filmer som Transformers: Age of Extinction och det finns skrattretande kalkoner som The Legend of Hercules, men så finns det komedier som lyckas vara 100% befriade från humor - den sortens film är den värsta sortens filmtortyr och MacFarlanes västern tar det priset, utan protest. MacFarlane tror att det räcker med att vara en självbelåten wise-cracker som kommenterar andra människors dumhet för att vara rolig, men visar istället varför karlen bör gräva ner sig i närmsta öken och stanna där...

Årets mest efterlängtade: Star Wars Episode VII: The Force Awakens.

Det här var en no-brainer och egentligen ingen överraskning. Jag menar, vem ser inte framemot den? Nytt och gammal blandas i vad som verkar bli den värdiga efterträdaren till originaltrilogin och stjärnregissören J. J. Abrams har hittills uppvisat fingertoppkänsla för nervkittlande äventyrsfilm. Teasern kittlade min nyfikenhet ordentligt, hur lite den än sade och väntan inför en matig trailer är stor.

Så ja, jag tror stenhårt på att detta kommer bli bra. Men det bästa av allt? George Lucas har inte skrivit eller regisserat den. En Star Wars-film utan den CGI-kåte skäggapan kan inte bli annat än spektakulärt bra...

---------------------------------------------------------------------

Så, vilka filmer från det gångna året håller ni som högst? Håller ni med listan eller saknas något?

------ Förra årets bästa filmer: Del I ------

This post is tagged as: Mr Smiley suger, Film, Topp-lista, År 2014, Årets bästa filmer

<< Bästa tv-serierna 2014

Innan vi kan se framemot filmåret 2015, måste vi först minnas tillbaka till det gångna filmåret. Majoriteten av er har visserligen redan knåpat ihop era topp-listor, men bättre sent än aldrig! Så här kommer första delen.


10) Last Stop: Fruitvale Station

När gränsen mellan film och verklighet spricker och nästan gå hand i hand för ett ögonblick, blir det direkt otäckt att se - ett tecken på att film är så mycket mer än bara hopsvetsade bilder med ljud. Ryan Cooglers debutfilm känns nämligen trasig på ett bra sätt, opretentiös i sin skildring av en tärd del av samhället och framförallt svår att skaka av sig.

Efter de senaste polisincidenterna borta i staterna känns filmen dessutom smärtsamt aktuell och en stark påminnelse om hur dålig kommunikationen mellan människor och samhällskikt faktiskt är. En film som inte går att missa, helt enkelt.


9) The Salvation

"Persbrandt och Mikkelsen som tuffa kofösare? Det här kan inte vara annat än bra", tänkte jag när jag såg bioaffischen och köpte en biljett. Jag hade inte fel, kan jag säga - det här var nämligen en suverän liten pärla och som jag absolut skall tillägga i min västernkollektion.

The Salvation är en riktigt kompetent gjord, underhållande och otroligt charmig hyllning till västerngenren och jag hade svårt att inte le under filmens gång. Persbrandt och Mikkelsen som de danska bröderna var utmärkta och deras konflikt med den hänsynslöse gängledarenär faktiskt oväntat spännande. Den här filmen var en njutning att se och som är ett måste för den som uppskattar västernrullar. Med en gnutta skandinavisk stjärnglans och snyggt foto kommer den nämligen långt...


8) Wolf of Wall Street

Jag var inte särskilt imponerad av filmen när jag först såg den (där filmens längde drog ner det hela), men efter en andra titt blev jag istället golvad av Scorceses mästerligt utförda och oerhört svärtade framgångssaga. Filmens känns så... obesvärad, så självsäker, så lekfull och så träffsäker i sitt utförande och berättande... att det är svårt att inte uppslukas i sin politiskt inkorrekta, intelligent skrivna och rasande underhållande film om storpamparna i Wall Street.

Filmen gränsade ständigt mellan obetalbart roligt och stötande, en hårfin gräns som Scorcese oproblematiskt petar på och som ständigt utmanar huruvida tittaren borde reagera. Jag gillar också hur DiCaprios skruvade verklighet sakta men säkert tonade ut till "vår" vardagliga verklighet; kontraster som verkligen talar om hur missbruket kan sätta en ur balans och förändra ens perspektiv på världen.


7) Edge of Tomorrow

Trailern gav filmen en lätt generisk doft och verkade vara ännu en film som ville casha in på lätta Transformers-pengar... men visst fan är det skönt att ha fel ibland. För det här råkade vara en av årets vassaste pärlor och har numera blivit en omedelbar klassiker i mitt hushåll.

Tompan hamnar i en märklig Groundhog Day-aktig scenario när det visar sig att han kastas tillbaka i tiden varje gång han dör och vad som följer är en av årets roligaste, fiffigaste och häftigaste filmer. Storyn har ett härligt tv-spelsdoftande anlag när han tränas upp av Emily Blunts legendariska krigare - där han måste nöta samma bana hundratals gånger, lära sig av sina misstag och lägga saker i minnet för att slå slutbossen - och är fylld med så många komiska scener och överraskningar, att det är svårt att inte älska den här rullen.

Och Blunts armhävningar... hujeda mig!


6) The Lego Movie

Vem hade trott att en film om Lego-brickor kunde dra så hårt på smilbanden, men även trigga tårkanalerna så pass mycket mot slutet? The Lego Movie når direkt Pixar-klass i en Toy Story-doftande berättelse, men som ändå lyckas vara någonting eget: trots att filmen bygger på tidernas mest grundläggande filmdramaturgier kring den "utvalde" hjälten, visade filmen stor kreativitet, stort hjärta och stor äventyrslusta - en känsla som direkt tog mig tillbaka till mina lyckliga Lego-byggande barnaminnen.

Filmen fångade alltså essensen av Lego ända in i dess själ och twisten mot filmens slutskede träffar verkligen rakt i hjärtat. Lego-filmen är en sådan fullträff att man nästan vill springa ner till närmaste leksaksaffär och köpa ett berg av Lego-sets att pyssla med.

Årets besvikelse: How To Train Your Dragon 2

Magin och charmen från första filmen kändes som bortblåst i detta uppblåsta och röriga drakäventyr. Animationen kändes styltigare, storyn haltade och var osäker på vad den ville berätta och musiken var otroligt blek i jämförelse med den första filmens soundtrack. Trots en betydligt mörkare ton var jag oberörd av sista aktens brutala händelser, där filmens stora nytillskott kändes bortkastad och resolutionen mot slutet var långt ifrån genomtänkt. Inte ens Toothless gulligheter lyckas rädda den här trista soppan...


Årets bästa scen: Alla monster-scener i Godzilla

Ja, jag är en stor sucker för stora monster som slåss. Men det är mer än bara stora monster som dängar varandra. Mycket mer än så.

Förutom det visuella - där allt från foto och effekter var snudd på perverst läckra - var scenerna alltid laddade med ovisshet, mystik och med förväntningar. Konflikten mellan bestarna byggs sakta upp, långsamt närmar de sig sina mål och allt de lämnar efter sig är död och förödelse. Hur stor förödelse kommer då att råda när de väl konfronterar varandra? Förväntningarna var skyhöga - och de infriades, med råge.

Visst är kameran lite väl retsam när den väljer att panorera bort från monsterbråket, men efter att ha sett filmen ett antal gånger, tycker jag mig ändå se en slags skönhet i att vara sparsam, att vända bort blicken från något så Cthulu-iskt och så bortom ens förstånd, att man skulle tappa förståndet om man såg för mycket av det.

Vi får aldrig veta särskilt mycket om monstren i sig, men odjuren kändes äkta på något vis - jättekrypen kändes som djur som bara ville fortplanta sig och Godzilla kändes som en gammal alfahanne vars tron hotas. De tillhörde aldrig någon "sida" eller - de var bara djur som bara följde sina instinkter. Människan kan inte göra annat än att låta bestarna göra sitt och be om nåd.

Årets bästa soundtrack: Godzilla

Det här är lite av en komplettering till inlägget ovan, då inga av de scenerna hade varit kompletta utan Desplats magnifika musik. Så klassisk som monstermusik bara går att bli och så dånande, gastkramande och majestätiskt på samma gång, att man ryser av välbehag varje gång man lyssnar på det.

Lyssna och njut

-------- Årets bästa tv-serier --------

Skrivet av moviefreak den 29 december 2014 kl 23:01
This post is tagged as: Tv-serier, Topp-lista, Mr Smiley suger

Ja, det börjar bli dags att avrunda året med ett par listor. Utan någon vidare introduktion, presenterar jag för er vad jag anser vara årets bästa tv-stunder. Spoiler-fritt också, såklart.


5) Bob's Burgers, Säsong 4

När det kommer till vardagshjältar i medelåldern och ölmagar, har den mustaschprydde hamburgarkocken tagit tronen från Simpsons och Family Guy och fortsatt värma mig med sina kvicka dialoger, sina färgstarka karaktärer och träffsäkra skämt. Bob's Burgers fortsatte att fästa en balans mellan det utflippade och det jordnära, samt berikade hamburgarfamiljen med ytterligare minnesvärda äventyr - utan att någonsin hamna i forcerade smöriga moralkakor. Bob's Burger fortsätter alltså att briljera och jag känner att det kommer att hålla ett bra tag till.

Höjdpunkt: Det där bisarra My Little Pony-avsnittet. Det var ett slags svar på den senaste tidens My Little Pony-yran och som på ett inte alltför elakt vis lyckades göra något fantastiskt roligt och tänkvärt om detta märkliga fenomen.


4) Archer, Säsong 5

Några av de största gapskratten har kommit från den genuint roliga Archer, och den senaste säsongen är inget undantag. Karaktärerna är precis lika underbart elaka och sarkastiska sedan sist och manuset är minst lika intelligent och klyftig som förr. Säsong 5 - som tituleras "Archer Vice" - visar dessutom att serien inte räds att rör om lite i grytan och tvingar alla karaktärer att fly från agentbyrån och plötsligt arbeta i kokain-branschen, med FBI ständigt i hälarna på dem. Archer visade också att den kan hålla sina kontinuerliga skämt fräscha och intrigen var lika oförutsägbar som alltid. En rasande underhållande säsong, helt enkelt och jag längtar efter den sjätte.

Höjdpunkt: Dubbelepisoden hos en sydamerikansk diktator resulterade i en kavalkad av underbara karaktärsinteraktioner, vältajmade skämt och framförallt hysteriska gapskratt. Bäst är slutet, där den mest övertrampade karaktären får nog av att hunsas runt och bestämmer sig för att ta över diktatorposten. Bara i Archer...


3) True Detective, Säsong 1

Hårdkokt, sotsvart, kusligt, tankeväckande, intensivt, obehagligt och som hämtat från avgrundernas avgrund - så kan man bäst beskriva HBO's mörka deckare och vilken upplevelse det var! Originellt, tät, välskrivet och framförallt sanslöst välspelat från framförallt McConaughey och Woody Harrelson, som här gör några av sina livs roller. True Detective var ett gediget och balanserat hantverk som osade löjligt hög filmkvalité i varje avsnitt och som var direkt oförlåtande i sin kalla inblick hos mänsklighetens ruggigaste sidor. Med andra ord, ett rent och skär nöje att plöja undan denna snuskigt välgjorda serie och ser sannerligen framemot andra säsongen.

Det är numera obligatoriskt att ha True Detective i en sådan här lista, men det förtjänar den.

Höjdpunk: Slutet av säsongen. All I need to say.


2) Hannibal, Säsong 2

Jag tror att många håller med mig när jag säger att första säsongen av Hannibal var mediokert som bäst. Procedural-strukturen osade härsket, Hannibals motiv var luddigt som bäst och säsongsavslutningen var långt ifrån att vara tillfredställande.

Men så drog säsong 2 igång och allt bara föll på plats; den feberaktiga berättarstilen som genomsyrade huvudpersonens mentala tillstånd engagerade på riktigt, procedural-strukturen och Hannibal var mer fascinerande än någonsin. Andra säsongen var mer skoningslös och grisigare än någonsin, men också mer hypnotiserande och mer graciös i sin obehagligt vackra stil. Hannibals andra säsong var en mardrömslik saga som mättade på det visuella planet, var ståtligt uppdukat och som ständigt lekte med tittarens förväntningar. Mads Mikkelsen var som född att spela den manipulativa kannibalen Hannibal Lecter och jag hoppas få se mer av detta galna geni i nästa säsong.

För det kommer väl en tredje säsong...?

Höjdpunkt: Andra säsongens final var som att titta på en italiensk hämndsopera; förräderi efter förräderi staplades på varandra och resulterade i ett blodbad utan dess like, ackompanjerat av musik så hemsökande att den fortfarande spelas upp i mitt huvud när jag tänker tillbaka på seriens starka final.

Och nu, titeln om årets bästa tv-serie. Och utmärkelsen går till...

1) The Legend of Korra Säsong 3 & 4

Mörkt är gött, som den nya tv-trenden numera heter och kantas ofta av ruggiga anti-hjältar och rövhål. Men där många av årets icke-traditionella protagonister synnerligen gav intressanta inblick i deras mörka liv, vill man ibland bara sympatisera och följa en renodlad hjälte: en hjälte som är redo att offra sig själv och allt denne står för, bara för att göra världen till en ljusare och tryggare plats, om än bara för ett ögonblick. Den hjälten var Korra och hon förgyllde varje sekund av det senaste halvåret.

Korras resa har nämligen aldrig varit så starkt, så hjärtskärande intimt och så realistiskt som under seriens två sista säsonger. Manusförfattarna tog verkligen i från tårna för att ge oss en så mänsklig, plågad och engagerande protagonist som möjligt och de sparade minsann inte på krutet när det kom till att utforska hennes förstörda, förvirrade jag. Varje avsnitt var en utmaning för både tittare och Korra, varje avsnitt bjöd på nya insikter om hennes potential och varje avsnitt kändes belönande, ända in till det magiska slutet. Som manusförfattare var det verkligen inspirerande och givande att se hur väl och elegant Korras karaktär har hanterats - en karaktärsriktning som formades av brutalitet och mörker, men också av hopp och kärlek.

För er som kanske noterat att min blogg enbart bestått av rabiata Korra-inlägg de senaste månaderna förstod nog kanske att denna serie skulle kamma hem förstaplatsen; det är en serie som ständigt överträffar sig själv när det kommer till berättandet, animationen, musiken och karaktärerna, och som ständigt imponerade på mig när det kommer till dess teman, dess progressiva utveckling, dess mänsklighet och dess stora hjärta. De två sista säsongerna (som sändes precis efter varandra) visade också på en stark feministisk anda - där många starka kvinnliga karaktärer av alla dess slag dominerade tv-rutan och jämlikheten i världen kändes naturlig, självklar - som ständigt bändade sterotyper (hehe) och som alltid tog tittaren på allvar när det kom till teman som filosofi, politik, psykologi, spiritualitet, kärlek och till och med sexualitet.

Legend of Korra var alltså i absolut toppform och bjöd på så många vidunderliga äventyr, så många känslor och så många minnesvärda ögonblick ända in till slutet, att det vore direkt kriminellt att inte placera detta animerade mästerverk på förstaplats. Och med tanke på hur illa serien har behandlats av Nickelodeon (rena rama Firefly-behandlingen), är det inte mer än förtjänt.

För er som läser detta och som inte har en susning om vad Legend of Korra är för något, kan jag säga att det är dags att göra börja kika på det. För efter dess två sista säsonger kan jag garantera att Korra inte bara är en värdig efterföljare till Last Airbender (som måste ses innan Korra), utan är också det bästa som har hänt Avatar-universumet. Det är en vackert animerad och spännande serie som har en självklar plats i den popkulturella världen, jämte jättar som exempelvis Star Wars, Matrix och Harry Potter. Ja, den är helt enkelt bra. "Game of Thrones for kids" har det till och med kallats på vissa håll.

Med andra ord, ett absolut måste som passar alla åldrar och något som jag kommer att återbesöka om och om igen.

Är ni inte är övertygade, kan ni åtminstone luta er tillbaka och njuta av ett smakprov från Jeremy Zuckermans hårresande vackra musik till Legend of Korra...

Höjdpunkt: "Venom of the Red Lotus" & "Korra Alone" är små mästerverk i sig och kan mycket väl vara det mest hjärtskärande som både Last Airbender och Legend of Korra någonsin visat. Korra var en djupt plågad huvudperson och som tittare följde man varje känsloladdade steg hon tog. Starka grejer för att vara "barn-tv".

Årets besvikelse: Fargo.

Hyllningarna som den här ytterst mediokra serien drar till sig är bortom mitt förstånd. Medan fotot var läckert och skådespelarna var förträffliga, saknade serien all den magi, svärta och skärpa som Coen-brödernas mästerliga "Fargo" hade och tedde sig mest som en tafflig parodi på Coen-brödernas filmer. Skurken var en uppblåst tramsversion av Chigurgh, ett kaosmoln som på ett mirakulöst vis förutspår exakt hur karaktärer ska reagera på hans klumpigt utförda illdåd och Martin Freemans mordiska karaktär drevs av något så forcerat och så latskrivet att serien redan i pilotavsnittet satte i halsen och tappade andan. Nej, snacka om besvikelse.

Årets sämsta: Gotham

Konceptet var lovande och hade kunna fungera som en djupare inblick i hur Gotham såg ut redan innan Batman axlade manteln - en polisserie i Gotham, liksom - men istället skjuter serien sig själv i foten med risigt manus, fjantiga skådespelarinsatser, OC-Ryan som Gordon, idiotförklarande berättande och bedrövlig fanservice. Nä, gör om, gör rätt!

Mest efterlängtade serie just nu: Better Call Saul

Medan det tekniskt sett inte är Breaking Bad, utspelar det sig fortfarande i samma galna värld och med samma underbara skara karaktärer - och det räcker gott och väl för mig. Speciellt när spin-offen kommer att ha mina favoritkaraktärer på frontlinjen: Saul Goodman och Mike. Passar perfekt nu när Breaking Bad-saknaden spökar igen...

-------------------------------------------------------------------------

Vilka är dina favoritserier i år? Håller ni med om listan ovan? Vad ser ni framemot nästa år?

------ Legend of Korra är slut ------

Skrivet av moviefreak den 20 december 2014 kl 21:13

(Varning! Gigantiska spoilers nu framöver)

The Last Airbender var och förblir en fantastisk serie. En av tidernas allra bästa, faktiskt. Men det var bara något med Legend of Korra som gjorde mig förtrollad och uppslukad på ett helt annat sätt än vad jag var med Last Airbender. Musiken, protagonisten, effekterna, ljussättningen, animationen, karaktärerna, den något vuxnare tonen... det var ren och skär magi. Det var inte alls vad jag hade väntat mig av uppföljaren till Last Airbender. Inte det minsta.

En känsla som kröp tillbaka när jag bevittnade seriens sista avsnitt. Finalen består visserligen av två hopklumpade avsnitt, men det är i synnerhet det sista avsnittet som verkligen sätter sina spår. För där "Day of the Colossus" sannerligen bjuder på gnistrande spektakulär action, välplacerad humor och den efterlängtade kärleksförklaringen mellan Varrick och Zhu Li går "The Last Stand" och bryter i princip alla förväntningar jag hade av finalen.

För även om skaparna väljer att säga &quot;tack och hej&quot; på ett lite säkrare plan än exempelvis den oväntat tunga och deppiga Book 3-finalen, väljer de att fokusera på karaktärer istället för action.

Jag tror att fler än jag hade, exempelvis, väntat oss att se en slags bändarduell a la Aang vs. Ozai i slutet. Eller någon indikation på att Korra skulle kunna koppla upp sig till sina tidigare liv igen. Till en början kändes det som att serien skulle landa på precis de planen: luftbändarna lyckas distrahera maskinen, Hiroshi offrar sig själv för att rädda Asamis liv, Team Avatar kämpar sig sakta men säkert genom Kuviras maskin, Korra bryter sig in i Kuviras kontrollpanel, Jeremy Zuckermans hårresande imperialistiska slutfight-musik drar igång, Mako förstör maskinens energikälla (i en mycket heroisk scen) och fighten fortsätter i Republic City-parken - tills Kuvira hittar andekanonen och avfyrar den mot Korra, ovetandes att parken i sig består av ande-energi. Energin överbalastar kanonen och avfyras mot Kuvira.

Hade detta hänt några säsonger tillbaka, hade Korra förmodligen låtit kanonen göra jobbet åt henne. En diktator mindre att oroa sig för. Men istället för att låta Kuvira förinta sig själv med sitt eget andestråle, bändar Korra strålens energi och teleporterar istället båda två till en nybildad andeportal.

Som hämtad från Wan-avsnitten, svävar Korra i ett slags andligt undervatten-limbo. Förut befolkades denna limbo av Korras tidigare liv, men den här gången ekar det bara tomt. Vi blir påminda av att Korra förlorat sin koppling till alla Avatars och allt vad Avataren stod för. De är borta, för alltid. Den enda besökaren i denna limbo är Kuvira och för ett ögonblick ser Korra sig själv hos henne. Båda två har kämpat med sin rädsla att såras och en oerhörd vilja att guida världen i trygga händer. Plötsligt vaknar Korra och Kuvira upp i ett blomfält i andevärlden. Men istället för att fortsätta slåss, visar Korra istället barmhärtighet. Istället för att bara förgöra diktatorn på plats, visar hon istället medkänsla för Kuviras lidande och skapar en brygga av empati. Den här gången förstår Korra att sitt eget lidande öppnat världen för henne och gjort den lite klarare än tidigare. Kuvira inser att hon har mött sin överman och låter sig tas till krigsrätten. Där tar konflikten slut.

Aang var en pacifist som ständigt brottades med den våldsamma, kraftiga naturen som Avataren besatt. Det var därför häftigt att se Aang explodera av awesomeness när han äntligen gjöts in i sitt Avatar-tillstånd och ge Ozai stryk. Han dödade inte Ozai, men inte utan förödmjuka honom totalt. Aang lärde sig helt enkelt att vara en mothafuggin' badass, med viss måtta. Å andra sida har Korra alltid varit den typen av person som slår någon på käften först och ställer frågor senare. Så eftersom Korra är Korra, förväntar man sig att se Korra mosa Kuvira till en blodig pöl. Men det här är en Korra som lidit i omgångar, som accepterat det som har hänt henne och som därmed lärt sig att bygga ett mer spirituellt jag. Korra har uppnått balansen i kropp och själ.

Så ja, man kan väl säga att jag är riktigt nöjd med denna final. Det var inte en fyrdelad Sozins Comet-megasuperduperfinal, men det behövde det inte vara heller: actiondosen var tillräcklig och det var ett passande och mysig slut för Korras spirituella resa. Det kanske mest rörande med det hela är att Korra inte längre visar några som helst tecken på den rädsla hon har burit så länge; för första gången på länge är hon hoppfull och vill gå vidare med sitt liv. Hon vill lära sig mer om världen och känner inte av några som helst begränsningar längre. Hon ser framemot morgondagen och ser framemot att få leva igen.

Korra nådde helt enkelt sin fulla potential som Avatar och som seriens protagonist. Att finalen sedan avrundades med Varricks och Zhu Li's bröllop var oerhört mysigt och allt verkar återgå till det normala i Avatar-världen.

Och plötsligt händer det: Korra och Asami blir... mer än bara vänner. Efter att ha lockat iväg Tenzin, flyr de båda lite från det stojiga bröllopet för att skänka en tröst till varandra, efter allt de har gått igenom de senaste åren. Det är fullt av känslor, gråt och kramar. Det är som att de möts halvvägs, släpper sin tunga last och fokuserar på deras egna framtid tillsammans. De bestämmer sig för att fly undan världen lite till och besöka andevärlden. Bara de två. Mot det absoluta slutet vandrar de tillsammans till den nya andeportalen. De ler mot varandra, närmar sig portalen, håller plötsligt varandras händer, och börjar titta på varandra, länge, djupt, ömt. Korra och Asami får äntligen ett lyckligt slut efter all misär. Och sedan... är det slut.

Nej, det blev ingen kyss. Men inte för att det behövdes: tankarna fördes dit i alla fall, antydningarna var där. Fast hur intimt var det egentligen? Utan att låta som en manisk Tumblr-shipper, ser mina tankar ut som följande:

Som jag ser det, har Korra och Asami alltid varit rätt så ensamma människor. Korra hade inga vänner när hon växte upp i sin isolerade White Lotus-omgivning och fann inte vänskapen förrän hon anlände till Republic City, men även med Mako och Bolin hade hon ändå problem med att knyta an på ett mer emotionellt plan. För att inte tala om hur giftig den romantiska relationen blev med Mako och hur hon isolerade sig från omvärlden när hon blev förgiftad. Korra har inga problem med att uttrycka ilska och frustration, men när det kommer till svårare känslor håller hon det hellre privat med Asami.

I Asamis fall, har hon alltid fått det kortaste strået genom säsongerna. Hennes far hugger henne i ryggen i första säsongen och Mako dumpar henne för Korra - två gånger Sedan dess har hon alltid fått sitta i baksätet lite och det slog mig inte förrän fjärde säsongen hur ensam Asami faktiskt var. Vi ser henne aldrig umgås med andra karaktärer på samma sätt om exempelvis Mako och Bolin. Nästan som att hon räds att såras igen, likt Korra. Och bara för att jävlas med Asamis liv ytterligare, offras hennes far framför ögonen på henne. Never a break för stackars Asami.

Men på vägen hittade den en slags tröst hos varandra. Allt det där med att Asami alltid skulle finnas till för Korra, att de var de enda som brevväxlade med varandra, hur starkt båda reagerar mot varandra för att de har varit åtskiljda så pass länge, hur Korra mår dåligt för att hon aldrig bad Asami om ursäkt för de där tre förlorade åren och hur Asami förklarar att hon inte skulle klara sig om hon förlorade Korra också... ja, det finns definitivt någonting laddat där. Det är subtilt uppbyggt; det är inte så att de alltid varit intresserade av varandra på det sättet, utan att det är först nu som de kanske utvecklar något mer. En ny början.

Jag tycker att det var ett vågat och riktigt coolt sätt att avsluta serien. Och egentligen kvittar det om det är platoniskt eller romantiskt: det är en tolkningsfråga eftersom den kärleken aldrig sägs rakt ut och det är tillräckligt vagt för att kunna ses från andra kärleksperspektiv. Det är ändå ett mycket fint avslut för båda karaktärerna, men ärligt talat känns finalens sista minuter väldigt romantiska i det avseendet. Jag menar... i seriens absoluta sista minuter - de kanske viktigaste minuterna i en tv-series sista andetag - väljer manusförfattaren att inte avsluta Korras del med sin familj, sitt ex eller sin älskade mentor - utan med Asami. När Mako, Tenzin och Asami avrundar sina arcs, är det bara Korra kvar som måste avrunda serien och när Asami önskar sig lite semester, kastar Korra direkt ur sig att de kan gå på semester, tillsammans. Tanken att bjuda in Mako eller Bolin kommer inte ens på fråga.

Och sedan kommer den scenen. Musiken är romantisk och hoppfull när de närmar sig andeportalen, som en tröstande,varm vaggvisa. De tar sedan varandra i handen och går in i portalen. Det hade kunnat sluta där och inte antyda mer än så, men Bryke vill avsluta sin serie med stil: istället ställer de sig framför varandra, tar varandra i händerna och ser länge på varandra - ett tydligt kroppspråk som är en direkt parallell till seriens andra turturduvor och en bild som är en direkt spegling till den sista scenen i Last AIrbender. För mig är det ingen tvekan om saken - Bryke förstår hur viktigt det audiovisuella språket är i animation och jag tror att de ville vara tydliga med sina intentioner. Att co-skaparen DiMartino dessutom personligen länkar delar med sig av den här artikeln på sin Facebook-sida - eller att scenen med handhållningen och ögonkontakten hölls hemlig från seriens storyboardare - känns inte direkt som en slump, liksom.

Men nu vill jag egentligen låta hela Korrasami-grejen överskugga resten av finalen eller serien i stort; det är bara en del av någonting större i Korras framtid. En mycket ljus och hoppfull framtid. Men hur ser den framtiden ut för Korra? Vilka fler underbara äventyr kommer hon att uppleva? Tråkigt nog får vi nog aldrig någonsin veta det. För där Last Airbender knöt ihop alla trådar och kändes som ett komplett avslut, känns Korra-finalen snarare som en ny början för Korra. Och det smärtar som fan att veta att det inte finns en femte säsong som väntar runt hörnet.

Vad det är jag försöker säga är att slutet kändes helt rätt. Bitterljuvt, men helt rätt. Världen är nu i balans, likaså Korras spirituella resa. För nu när hon har accepterat sin smärta, finns det nu rum att gro ny kärlek och nya upplevelser - något som guru Pathik en gång lärde Aang. Det är egentligen vi behöver veta.

Jag är egentligen mest bara glad över vilken utveckling och vilken styrka denna serie besitter. Det är en serie som känns otroligt uppfriskande och hoppfull för animerad television ämnad för yngre. En serie som ständigt utmanar tittaren och som vågar bryta barriärer. En serie med en otroligt komplex, trovärdig och sympatisk protagonist som berört mig på djupt på flera plan. Kommer serien att förändra animerad yngling-tv? Har det redan gjort så? Svårt att säga, men en sak är i alla fall säker: Bryke har satt sina tydliga spår i tv-historien.

Jag har redan i omgångar kärleksförklarat den här underbara tv-serien och jag kan som sagt inte lägga till mer än så här. Allt jag behöver säga nu är att seriens avslut var oväntad, uppslukande och magiskt. Precis samma reaktion jag fick när jag började titta på Legend of Korra. Jag saknar redan den här serien.

Post-series-depression, here I come...


You did it.