Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Oh, what a film! WHAT A LOVELY FILM!!!

This post is tagged as: Mad Max, Road Fury, George Miller, Recension, Mr Smiley är inte värdig Valhalla, Charlize Theron, Tom Hardy, Film, Action, Mästerverk

Herrejävlar!

Krut, bensin, eld, vansinne!

Stryk, fart och adrenalin, ursinne!

Rena våldssymfonin! Rena vredespoesin! Rena rockoperan!

WITNESS THIS! Njut av varje sekund! Skrik av lycka! Låt hyperbolerna hagla! En ny, våldsam actionklassiker är född: Mad Max - Road Fury

Jag lämnade biografen med ett fånigt leende på läpparna. Hänförd, lyrisk, paff. Vilken intensiv upplevelse! Vilket lekfullt och uppfinningsrikt vidunder! Wow! Med skakande händer plockade jag ut plånboken och övervägde på allvar att se filmen igen. Det var adrenalinet i blodet som talade, det var törsten efter mer motorolja och blod som övervägde möjligheten att utsättas för den ballistiska attack för sinnena som var Mad Max. Men nej, jag var tvungen att lugna ner nerverna. Dämpa den extas som rusade i mig. Nej, Valhalla inväntar mig inte ännu! Fram tills dess, kan jag väl kort berätta om denna underbara film.

Filmen fullständigt brinner av passion, liv och personlighet och det märks i filmens fyrverkeri till foto. Det är som att George Miller dagdrömt allt detta vansinne in i minsta detalj i flera år, där allt du ser och hör känns relevant och självklart - raffinerad, konsekvent och finputsad känns filmen. Så aggressiv, så makaber, så vacker är Fury Road i sitt berättande. Det är nog såg här Miller alltid föreställt sig Mad Max värld.

Det märks också, redan i filmens första minuter, att regissören George Miller behärskar konsten att kasta åskådaren in i lorten och få denne att älska varje enskild sekund av det. Det är en fåordig film som låter karaktärer tala för sig själva genom handlingar och reaktioner, där filmens driv och motor framställs enkelt och som håller fast dig som likt rostiga spikar genom handflatan. För genom filmens enkla premiss levereras en hänsynslös historia om frigörelse, överlevnad och att visa sitt värde i ett rasande tempo som aldrig tycks bromsa; tvärtom blir varje minut som går bisarrare, brutalare och bättre, knappt så att man får andrum! Och när andrummen väl kommer - tysta stunder som tar väl vara på karaktärerna och deras väsen - laddar man bara om inför nästa explosiva massaker, som blir vildare och galnare än föregående actionspektakel.

Behöver jag verkligen säga mer? Mad Max: Fury Road är ett fantastiskt hantverk. Ett genuint konstverk. Ett häftigt actionmästerverk. En magnifik uppvisning i hur man injicerar nytt liv i actiongenren och höjer ribban så jävla högt, att actionfilm nu för evigt kommer att överskuggas av det raseri, vanvett och eldsprutande elgitarrer som Fury Road bjuder på. Glöm Hobbit-trilogin, Fast & Furious-serien, Age of Ultron och alla andra stela actionäventyr. Mediocre, MEDIOCRE! Kungen av gasolin, våld och galenskap är krönad - George Miller är hans namn, ett namn som för alltid kommer att ljuda i actiongenrens och Valhallas hallar.

Film blir fan inte mer metal än så här...

Nå, vad säger du, din halvätna mask? Är du värdig nog att haka på badass-duon Furiosa & Max och gå loss på både rötägg och råskinn?!

--- Den bästa tv-seriefinalen ---

This post is tagged as: Six Feet Under, Tv-serier, Tv-finaler, Alan Ball, Topp 10, Mr Smiley luktar sopor

Vad gör en final till en tv-serie så speciell? Jag ställde den frågan i början av denna bloggserie och svaret är enkelt: stunden där du plötsligt måste du skiljas från din kära tv-serie och säga farväl till det. Ja, så speciellt var det kanske inte, men det är sant: att ta farväl av en kär tv-serie något är jobbigt och generellt sett är det ännu jobbigare att ta farväl av någon eller något i verkligheten. Livet är en enda lång sekvens av farväl, om man tänker efter.

Vänta lite, varför berättar jag det här? Vad har livet med tv-serier att göra? Jo, för det finns bara en serie som har omfamnat avskedets sanna väsen och som verkligen återspeglat livets stora spratt i sina sista minuter. Det finns bara en serie som fått mig att bryta ihop och böla likt ett barn med sitt makabert vackra slut.

Glöm Blackadder, glöm Scrubs, glöm Friends, LOST och vad du nu än har sett. Det finns nämligen ingenting som kan förbereda dig för den jävla magspark som är slutet av Alan Balls (American Beauty) geniala dramaserie...

10) Cheers
9) Futurama
8) Boardwalk Empire

7) Frasier
6) Star Trek: TNG
5) Blackadder

4) Legend of Korra
3) Breaking Bad

2) The Wire

1) Six Feet Under,"Everybody's Waiting"

Slutet av Six Feet Under... förstörde mig. Besegrade mig. Fucked me up, bortom all räddning. Så starkt, så skickligt och så äkta är slutet av Fisher-familjens liv. Med en tagline som "EVERYTHING ENDS" och med en premiss som kretsar kring ett begravningshem (!), så är slutet kanske inget annat än väntat, men så var det inte. Jag var inte alls beredd på slutet, men ärligt talat kunde det inte ha slutat på något annat sätt.

Vad som gör slutet så smärtsamt är hur den påminner dig om att ingenting kan rädda dig från slutet och att du någon gång måste skiljas från det du älskar. Från älskare, från hemmet, från dina drömmar, från livet självt... livet blir inte alltid som man tänkt sig och familjen Fisher får verkligen smaka på den medicinen i omgångar.

Äh, så vadå? Ingen är speciell, allas liv kantas av smärta och problem. Vad gör familjen Fisher så speciell? Sanningen är att de inte är ett dugg speciella och det är det som gör serien och dess final så känsloladdade: familjens liv var en spegling över livet i helhet, över ditt och andras liv. Familjens liv var inte bara kantad av sorg och död, den var också fylld av goda skratt, underbara karaktärer, livliga historier, minnen för livet och annat som hyllar livet. Även om döden och komplikationer var vardagsmat för Fishers, var familjen ändå inte beredd på vad livet bjöd på, på både gott och ont. Ingen är beredd på förändringar, inte ens när den står framför näsan på en.

Jag var som sagt inte beredd på seriens gripande slut - framförallt de 10 sista, förödande minuterna - men samtidigt kände jag att serien inte kunde ha slutat på något annat vis. Jag kan faktiskt inte tänka mig ett mer passande och självklart slut. Faktum är att slutet är så förbaskat genialt, att ingen annan serie ens varit nära den skönhet som Six Feet Under-finalen uppvisade.

Kan det vara sant? Har Alan Ball... skapat den perfekta tv-finalen?

--- TOP 10 Tv-finaler: 2 ---

This post is tagged as: Tv-serier, Tv-finaler, Topp 10, The Wire, Mr Smiley suger, HBO

Nära nu! Men innan förstaplatsen, skriver jag lite om slutet för Baltimore-baserad serie...

10) Cheers
9) Futurama
8) Boardwalk Empire

7) Frasier
6) Star Trek: TNG
5) Blackadder

4) Legend of Korra
3) Breaking Bad

2) The Wire "- 30 -"

Åh, The Wire. Så mästerlig. Så underbar. Jag har redan talat varmt om den här förtrollande tv-serien i bloggen, så jag ska inte gå in alltför djupt på det igen, men det är värt att upprepas: The Wire en av de bästa serierna som har gjorts, och råkar även ha en av de tätaste och mest fulländade tv-finalerna någonsin.

Många dödades och hamnade i misär, medan andra gjorde framsteg och landade rätt i livet - oavsett om man förtjänade det eller inte. Orättvisor som Dukies öde och Templetons oförtjänta Pulitzer-pris blandades med triumfer som Bubbles källartrappa och Daniel & Pearlmans infriade mål. Marlo längtade tillbaka till gatans värld, medan McNulty pensionerade sig. Gatulanget fortsatte, precis som korruptionen. Livet spann bara vidare och poängterade livets cirkel mer än någonsin: hur alla parter spelar samma skoningslösa spel och det enda som förändras är vem som ersätter en.

Förutom McNultys vaka och det fantastiska slutmontaget, passade man på att lämna tittaren med en sista vykortsvy av Baltimore, en stad som gett mig så många underbara historier och människoöden. Men cirkeln är sluten nu. Inget mer behöver sägas.

Tack för allt, Baltimore.

--- TOP 10 Tv-finaler: 4-3 ---

This post is tagged as: Topp 10, Tv-finaler, Legend of Korra, Breaking Bad, Hjälte, Anti-hjälte, Tv-serier, Mr Smiley luktar sopor

Efter en lång paus, är topplistan tillbaka! Denna gång skriver jag om de sista ögonblicken för en animerad Nickelodeon-pärla och en numera legendarisk AMC-serie...

10) Cheers
9) Futurama
8) Boardwalk Empire

7) Frasier
6) Star Trek: TNG
5) Blackadder

4) The Legend of Korra - "The Last Stand"

Bortom de fantastiska äventyren och de spektakulära actionscenerna, handlade Legend of Korra i grunden om en ung kvinnas mognad och hennes väg till klarhet, och mot slutet får tittaren äntligen se Korra i sin absoluta, fulla prakt; ett ögonblick som tog fyra säsonger att uppnå, men som är så tillfredställande och så fint utfört att det är svårt att inte bli rörd. Ja, detta slår till och med det högt ansedda slutet i The Last Airbender.

Inte sedan Nolans Dark Knight har jag varit så medryckt en hjältes fall och uppgång. Faktiskt. Korras resa handlade nämligen inte bara om att dänga skurken och gå vidare; det handlade om att acceptera all den lidande, mental ohälsa och trauma hon genomgått. Det handlade om att förstå världens lidande genom sitt eget lidande. Det handlade om att möta sina värsta rädslor och återvinna kontakten med både omvärlden och sig själv - även om det så kostar henne livet. Ja... Korras resa har varit fantastiskt inspirerande och slutet av hennes resa är så nagelbitande och så hänförande att man inte kan göra annat än att applådera serieskaparna för denna komplexa och fascinerande hjältinna.

Förutom Korras resa och finalens pampiga slutstrid lyckades slutet dessutom tända till en finstämd relation av samkönat slag på ett trovärdigt vis; det kändes aldrig in-your-face eller präglad av de tonårsklyschor som serien tidigare lidit av, utan känns naturlig och subtil i sin framställning. Detta är början på någonting vackert, även om man aldrig riktigt får se hur detta utvecklar sig i slutändan, likt de lösa trådarna som serien lämnar efter sig.

Men det är väl det som är skönheten i "The Last Stand"; det är inte ett slut, det är bara en ny början. Så även om slutet lämnar en hungrig på fler äventyr, kunde jag inte vara mer belåten med hur Korra, i seriens allra sista minuter, vågade öppna sitt hjärta igen och tar med sin bästa vän bortom den mänskliga världen. Vem vet vad som händer på andra sidan, men en sak är i alla fall säker: Korra var fylld av hopp igen.

3) Breaking Bad - "Felina"

Seriens absolut bästa stund var egentligen slutet på säsong 4, där anti-hjälten Walt slår tillbaka mot sin hotfulle arbetsgivare och rider stolt iväg mot solnedgången. Men vi alla visste inombords att det omöjligt kunde förbli så och de sista avsnitten bjöd på några av de mest magvridande stunderna som någonsin har gjorts i tv-historien.

"Felina" har inte riktigt samma tyngd som exempelvis "Ozymandias" då finalen är mer av en epilog, men finalen knöt ihop alla lösa trådar och att gav Walter White ett värdigt slut. Som karaktär når Walt full cirkel - han accepterar sig för den han är, till den grad att han för första gången talar sanningen om meth-verksamheten för sin fru; han gjorde det alltid för sin egen skull. Han avslutar den onda cirkeln han har startat och räddar samtidigt någon som han hatar lika mycket som han älskar. Han släcker också sin ridå också på sina egna villkor och accepterar sitt ultimata öde; varken cancern eller polisen hann gör jobbet åt honom.

Det som mest slår mig med finalen är hur tyst och långdragen den är, nästan lika ödsligt som öknen omkring dem. Musiken och det annars massiva soundtracket känns frånvarande, vilket gör de tysta ögonblicken till en väldigt avskalad och intensiv upplevelse. Spända ögonblick som när Walt vardagligt smyger sig in till sin ex-flickväns hem. Känsloladdade ögonblick som när Walt tar farväl av sin dotter och tyst lämnar rummet. Ögonblick som när Walt på avstånd ser sin son för sista gången; avståndet mellan dem är både bildligt och emotionellt framställt. Ögonblick som Jessies och Walts långa ögonkontakt efter den makabra hämnden; ingenting mer behövde sägas mellan de två.

Finalen kändes som en post-apokalyptisk västern med så mycket känslor och förväntningar att man bara vill brista, för som tittare vet man vad Walts öde kommer att leda till, tittaren vet att det bara finns en utväg ur den våldsamma finalen. Ändå flämtar man till och får rysningar i hela kroppen när sedan Walts blodiga hand faller av det där kokkärlet och det nästa vi ser är Walts livlösa kropp. Den här serien slog verkligen till i magen, ända in i det sista ögonblicket...

Må du ha varit en hänsynslös psykopat, Walt, men den tragedi du startade och avslutade kommer för alltid att vara tv-historia.

Age of Ultron var genomtrist

This post is tagged as: Avengers, Age of Ultron, Joss Whedon, Marvel, Filmrecension, Mr Smiley suger

(Spoilerfritt)

Efter redigt underhållande blockbusterfilmer som Captain America: Winter Soldier och Iron Man 3, kändes det som att superhjältefilmer tog mer risker, väckte mer liv i trikåerna. Ja, kanske fanns det hopp för de hundratals superhjältefilmer som Marvel tänker producera de kommande 20 åren. Kanske kan superhjältefilmerna överraska igen.

Men efter att ha bevittnat den röra som var Age of Ultron igår försvann hoppet igen. Låt mig kort beskriva hur Age of Ultron kändes: tänk er första Avengers - samma storymall med identiska storybeats, samma typ av humor och samma mängder action. Men riv av all energi, fokus och adrenalin från den och VIPS, så får ni Age of Ultron: en sömnig, enformig och fantasilös uppföljare som saknar all personlighet och hjärta från första Avengers.

Var ska jag börja?

En trött Whedon och en trist skurk
Joss Whedon var antingen väldigt stressad när han skrev manuset till filmen eller så orkade han inte bry sig om att göra värdig uppföljare till första Avengers och redan i introduktionen kändes det som att hans stil och regi nått bäst före datum: visuellt sett påminner fotot om television och de ironiska jargongerna mellan karaktärerna känns lata, sömniga. De obligatoriska hero-shots (samla alla superhjältar i en och samma frame och gärna i slowmotion) faller lika platta som filmens försök att skapa en humoristisk dynamik i gruppen och när Whedon väl försöker sätta igång handlingen, blir det mest gröt av det hela. Det märks att Whedon bara vill komma igång med Ultron-spektaklet så fort som möjligt och glömmer dessvärre bort att han bollar med ett tjugotal andra storylinjer som måste förklaras och byggas upp. Whedon verklar klart mer intresserad av att mekaniskt spinna intrigen vidare, snarare än att använda de 2h och 30 minuterna för att bygga upp spänning.

Så när Ultron väl föds till världen i en framstressad sekvens förlorar han snabbt all udd och mystik; tre minuter efter att ha kommit till, spyr han ur sig alla A.I.-klyschor någonsin och försöker spränga allt och alla i luften. Ingenting han gör eller säger känns särskilt hotfullt eller betydelsefullt i längden, eftersom det är otydligt om Ultron ska vara en tragisk karaktär med splittrad personlighet eller om han bara är en klantig pajas med daddy-issues. Jag är inte ens säker på att Joss Whedon själv vet vad han ville göra med karaktären. Jag medger att Ultron är mer uttrycksfull och roligare än den blåa snubben i Guardians of the Galaxy och den där tråkalfen i Thor 2, men utan en distinkt personlighet är det svårt att ta honom på allvar. Ultrons personlighet är lika spretig som hans dumma domedagsplaner och är så mänskligt porträtterad att han lika gärna kunde vara en människa i en plåtdräkt. Att han är en artificiell intelligens verkar inte ha någon större betydelse, annat än att ha något att klandra Tony Stark för.

Trångt och ändå svalt
På tal om Tony Stark, känns filmens resterande karaktärer lika färglösa och trötta som Whedons regi. Det känns som att alla minus Thor - som överraskande nog är den roligaste karaktären i filmen - har svalnat och mycket av det kan bero på att det inte längre är spännande att se en grupp superhjältar i en och samma film igen. Alla går istället på någon slags automatik (i synnerhet Tony Stark och sin sarkasm) och när Whedon väl satsar på att skapa en ny dynamik - en romans mellan två AVengers - blir det pinsamt forcerat och oväntat klumpigt framställt. I synnerhet Johansons karaktär är en risigt skriven karaktär som mest finns till för att framföra filmens kärlekstråd och det stora fokuset på snustorre Hawkeye bromsar filmens redan slöa tempo.

Det hjälper inte heller att filmen befolkas av ännu fler karaktärer och bristningsgränsen märks av när filmens klimax blir alldeles för överbefolkat och förvirrande. Där hjältarna i första Avengers hade tydliga uppgifter under slutstriden och som dessutom speglade deras personligheter på ett fiffigt vis, blir det här bara samma gråa scen av någon som dängar Ultron-robotar. Om och om igen.

Detta gör att actionsekvenserna ofta saknar själ och är mest bara en kaskad av Man of Steel-förstörelse och Transformers-förödelse, i repetitiva mönster. Lekfullheten och energin från förra filmen känns som bortblåst. Whedon missar dessutom måltavlan helt när det kommer till emotionella scener och för en regissör som förstår innebörden av förlust och risk i en berättelse, gör Whedon häpnadsväckande lite för att engagera tittaren emotionellt.

Det audiovisuella då?
Medan jag är tacksam för att New York inte i centrum för domedagen och att filmen utspelar sig i annat än storstäder, är Age of Ultron inte särskilt vacker att titta på. Whedons oinspirerade vision färgar av sig i det visuella, för faktum är att filmen ser riktigt ful och livlös ut. När karaktärer inte befinner sig i trånga ljusdämpade rum, befinner de sig i trånga slummar och en klaustrofobisk känsla gör sig ständigt påmind. Som sagt: det påminner mer om television än om film.

Och vad hände egentligen med musiken i filmen? Kompositörerna Danny Elfman och Brian Tyler (Iron Man 3) knyter av någon anledning sina påsar ihop, men resultatet blir tyvärr allt annat än det fina Newton Howard/Zimmer-kombot i The Dark Knight. Hur mycket Tyler än försöker drämma på de höga volymerna och hur mycket Elfman än försöker matcha Silvestris underbara hjälte-tema blir det ingenting annat än generisk och intetsägande blockbusterbrus av det hela. Om något hade hjälpt detta sömniga actionäventyr, hade en akut Silvestri-injektion gjort susen.

Slutord
En av mina favoritscener i första Avengers är scenen där Jackson & co. hjälplöst ser på när Loki flyr med den där kuben. Samma stund som filmen frågar sig vem som ska rädda världen, klipps det till filmens öppningstitel THE AVENGERS, följt av Silvestris pampiga hjälte-tema. Galet enkelt. Förbluffande effektivt. Hårresande bra.

I den här filmen slänger en tjej röd strålning mot Tony och utsätter honom för en mardröm. Efter hallucinationen går han bara vidare med sina uppgifter och det klipps till filmens öppningstitel, följt av mörka stråkar. Inget hårresande här, bara en rynkad panna. Vad hände precis och varför ska jag bry mig?

Genom hela filmen bar jag känslan av att jag har missat någon Avengers-film, att jag missat en viktig eftertext-scen som förklarar varför filmen tar så många snedsteg och varför lekfullheten är borta. Men så var det inte. Age of Ultron är helt enkelt en slätstruken andra akt i Avengers-sagan, ingenting mer än en blek standardiserad superhjältefilm. Med andra ord: om jag inte var mätt på superhjältefilmer förut, har jag definitivt tappat aptiten nu.

Eller vad säger du? Är Age of Ultron precis vad du hade hoppats på eller var Winter Soldier en betydligt bättre Avengers-film?

No strings on me... and no cohesive writing either!