---------DEJT MED MOVIEFREAK 2!---------

Så, jag blev lite sugen på att pilla i Paint igen och det slog att det var Alla Hjärtans Dag idag, så varför inte göra en liten uppföljare till förra årets superromantiska dejt med moviefreak?

Ja, här är den:

HON BORDE HA LÄRT SIG VID DET HÄR LAGET, AM I RIGHT?!

------Kanongoda baconsnacks------

Jag försökte lägga löftet att äta sundare och motionera mer detta år, men de planerna smulades så fort jag fick syn på dessa smarriga baconsnacks, och som den semesterskadade student jag är, har jag suttit stilla och ätit ohälsosamma mängder baconsnacks.

Det var på tiden, måste jag säga; att det skulle ta så lång tid att lansera vettiga baconsnacks i kvalitet med de man får på bio övergår mitt förstånd.

Hittade hur som helst dessa raringar på Ica Maxi i Falun, har lyckan nått era lokala Ica Maxi-butiker, månne?

Biggest Loser, nästa!

------ Life of Pi... ------

... bräckte mig totalt.

Det här var egentligen tänkt att vara en recension i samma stil och skala som mina andra filmrecensioner, en liten bloggserie som recenserade samtliga Oscarskandidater inför den stundande galan som listade vad jag tyckte om filmerna och hur stora chanserna är för filmerna att vinna i sina respektive kategorier. Enkelt och problemfritt, tänkte jag, och började med att hinna till en tidig uppvisning av Life of Pi. Men så blev det inte riktigt, och nu blir bloggen ytterst personlig istället för att behandla dess Oscar-chanser.

Så vad hände?

Filmen hade inte ens hunnit komma halvvägs tror jag, och jag fick en sådan oerhört lust att lipa som ett barn. Bara sådär. Det var inte något utanför filmen som fick mig att reagera på det plötsliga sättet, det var själva filmen som fick någonting att lossna hos mig. Jag var chockad över min reaktion. Jag ville brista, och ville det under resten av filmens gång. Men jag höll tillbaka, grimaserade hårt för att inte brista. Jag var väldigt tacksam över att ha suttit i en ensam stolrad i biografen så att jag slapp ögonvittnen som undrade vad som hade tagit åt den där skäggiga 23-åringen. För ja, vad tog det åt mig, egentligen? Jag har aldrig reagerat eller agerat såhär förut, åtminstone inte i en biograf. Jag som alltid brukar vara så sansad och lugn.

Och det slutade inte där; på väg ut från biografen kunde jag knappt andas av den emotionella responsen jag gav filmen och var så illa tvungen att stanna vid en tom gatugränd för att andas ordentligt. Jag trodde att det värsta var över tills jag bestämde mig för att inhandla lite mat, då det återigen ville brista när jag stod vid Abba's fiskhylla. För i helvete! Jag handlar ju fisk! Jag kunde inte sluta tänka på filmen, kunde bara inte. Jag köpte mina varor snabbt och skyndade mig ut från affären.

På väg tillbaka till min lägenhet kunde inte ens den bitande hemska vinterkylan ta ifrån mitt fokus på filmen. Det har 24 timmar jag såg den, och filmen rullar fortfarande igång i min skalle och sätter djupa spår i mig. Det är bland det mest bisarra som har hänt mig.

Hela situationen påminde mig starkt om en viss scen i filmen Bedazzled. Kommer ni ihåg den? Filmen där Brendan Frasers karaktär byter personligheter för att impa en tjej? Hur som helst råkar en av de personligheterna vara så komiskt känslig att han gråter varje gång han ser en solnedgång. Det är lite så det var. Byt bara ut solnedgångarna mot var tionde minut i filmen, eller bara spontana tankar om filmen ifråga.

Den här filmen är speciell. Likt ingenting annat jag har sett, eller känt. Det var länge sedan, om någonsin, som en film har satt så djupa spår så snabbt och som fortfarande sätter spår ju längre tiden går, ju mer jag tänker på den.

Hur ska jag egentligen beskriva den..? Det är en spirituell resa som säger så ofattbart mycket.

Om människans natur och plats i världen, som försöker förstå världen, förstå sig själva, förstå det okända. Om harmonin och kaoset i vår värld, vad dem betyder, vad deras kollision innebär. Om människors tro, vad den säger om oss, vad vi låter den betyda för oss. Om kommunikation mellan oss, med andra levande väsen, med det okända. Om den surrealistiska skönheten med livet, allt som omkretsar den, att leva den. Om att skapa sig en egen riktning i livet, att uppskatta den och att beundra det som gör våra liv; att kunna ta till sig det mirakulösa i livet, trots allt hemskt och smärtsamt som händer.

Samtidigt säger den också sanslöst mycket om berättandets ädla konst och retoriken i det, och hur förbannat viktig den är för den värld vi lever i.

Filmen är en unik uppenbarelse till upplevelse; det är en egendomlig känsla, som att man har vidrörts av något högre väsen, som att man har uppnått katharsis, som att man plötsligt... förstår.

Som att man har sett universum i vitögat.

Med andra ord är detta en av de mest unika, vackraste, rikaste, sannaste, fantastiska och mest fullständiga filmer jag någonsin har fått nöje att se. Det är en liten storfilm som tar till allt från filmbagaget och tar i från tårna, och det känns, ordentligt. Den är packad med så mycket visdom, drömska visualiseringar, råhet, skönhet, levande effekter, känslor, hjärtskärande musik, poetiska bilder och träffande livsaspekter, att jag ännu har svårt att smälta det jag precis har bevittnat.

Oj, vänta nu lite, nu blev det ju lite av en recension i alla fall. Heh. Om än något

Nu i efterhand undrar jag om det är så klokt av mig att bara öppna mig så där. Jag vill inte låta som någon läskig sektmedlem eller spräcka min oerhört manliga manlighet genom att låta som den där Brendan Fraser-karaktären, men jag satsar på ärlighet i min blogg, och jag kände att det var viktigt att berätta om vad den här filmens inverkan på mig, och hur mycket jag uppskattar vad filmen fick och får mig att känna.

Jag antar att allt jag vill säga med det här blogginlägget är att Life of Pi är ett finfint praktexempel på vad en film och vad berättandets ädla konst har förmågan och kraften att göra.

Filmen som bräckte mig som person på bästa tänkbara vis

------Årets filmer + Gott nytt år!------

Så, ännu ett år, ännu ett filmår. Detta var var rätt klent på filmer och spel, om än rätt intressant i övriga aspekter i livet. Men jag varken orkar eller hinner att skriva om allt, så jag slänger in en lista över årets filmer istället (som fått svensk premiär i år, alltså); 12 filmer för 12 fina år in i 2000-talet.

Gott nytt år GR-användare och låt oss hålla tummarna för ett ännu starkare filmår!

Here goes:

Årets bästa filmer:

9) The Intouchables

En av Frankrikes största filmframgångar och tillika en av årets finaste filmer. Det omakaste av par påbörjar en vacker vänskap och avlöser så många hjärtliga ögonblick tillsammans att jag skrattade mer med denna film än någon annan komedi i år. En varm rekommendation till vintermörkret.

8) Jiro Dreams of Sushi

Jag älskar sushi. Älskar. När en dokumentärfilm om sushins matkonst och världens bästa sushirestaurang annonserades var jag i extas och jag var inte besviken; det är en enkel och rörande liten historia om en duktig sushifar, hans relation till hans söner, det vackra i hårt arbete och det symfoniska konsten bakom sushi. Lika njutbar som den finaste av sushi.

7) Seeking a Friend for the End of the World

Vem hade anat att en film om världens undergång kunde vara så varm, romantisk och rolig? Den här filmen dök upp från ingenstans och bjöd på en överraskande sällsam, enkel och söt film om två människor som finner varandra. Filmen bygger upp människors olika sätt att hantera den stundande döden på ett simpelt och roligt vis, och kärleken som gror mellan huvudpersonerna är gullig. För att vara en undergångsfilm är det något av det mysigaste jag har sett i filmväg i år. Se!

6) You've Been Trumped

Den var inte lätt att få tag på, men i år gjordes filmen äntligen tillgänglig att köpa och det var värt varje ynka öre; när dundersvinet Donald Trump försöker roffa åt sig mark från en liten skotsk befolkning för att bygga sig ett golfimperium, får lokalbefolkningen nog och deras strid mot Trumps korrupta knep eskalerar. Denna upprörande, fantastiska och inspirerande berättelse gör en lika arg som djup fängslad. Stark rekommendation som inte får missas!

5) The Descendants

Kunggubben bakom Sideways återvänder med ett familjedrama som känns så äkta, så mänsklig, så träffande, att det är svårt att hålla tillbaka tårarna när familjen till sist tar farväl av den familjemedlem som orsakat dem så mycket smärta. Filmen anammar inte bara mycket Hawaiis storhet, utan anammar så många ärliga emotioner och karaktärer att det är omöjligt att inte låta sig ryckas med och beröras av de hawaiiska strängarna över familjetragedin.

4) Brave

Pixar använde sig av en lite mer Disney-traditionell mall för filmen om den skotska prinsessan, men visade sig ändå vara deras starkaste bevis hittills på att Pixar kan bemästrar känslor, hjärta och karaktärer. Historien om dottern och modern som tappar bort kommunikationen med varandra, men gör allt för sin makt för att hitta den - och sig själva - igen, är en rörande sådan och tillsammans med magisk animation, mysig musik, underbara karaktärer och finfint röstskådespeleri utgör allt detta en av årets bästa filmer.

3) Hugo

En Scorcese-film behöver inte vara våldsam och handla om maffian för att vara bra, och med denna film uppvisar han en kärlek för filmkonsten så genuint varm och igenkännlig kärlek att det är svårt att andas ordenligt med gråten i halsen. Baserad på en av de bästa barnböckerna som har gjorts, målar Scorcese upp en saga om att hitta sig själv, förstå meningen med sin existens och att spåra den sanna magin: kärleken.

2) Skyfall

Bond fick sin ultimata (och efterlängtade) identitet i Skyfall efter den alltför Bourne-doftande & utdragna Casino Royale och efter den hopplöst berättade Quantum of Solace, och slog mig med häpnad med sin moderna och lyxiga tappning och av den numera 50-åriga legenden. Denna finsmakande Bondfilm bjöd på av action, skådespelarinsatser och dramatik av hög klass, och ertappade mig med en scen så känslosam att det mycket väl kan vara första gången jag någonsin blivit tårögd till en Bondfilm. Bara en sådan sak, och Bond-"bruden" M's fantastiska roll, säger en hel del om hur dammig och möglig Bond-serien har varit, men nu har Bond äntligen hittat tillbaka, och det med bravur, och härlig patriotism.

1) The Dark Knight Rises
Även om Skyfall kommer nära, är den knappt i närheten av den filmmagi som Nolans avslutande del i trilogin bjöd på. Jag har redan upprepande gånger berättat hur mycket jag älskar med den här filmen, och hänvisar hellre till min recension och min topp 10-TDKR-moment istället för att behöva upprepa mig själv, men det räcker nog med att säga att Nolan har gjort den ultimata filmatiseringen av Batman, en film som till och med överglänser sin redan briljanta föregångare rent emotionellt. Batman har varit en idol i många år nu, och att se honom krossas så hårt, för att sedan sakta men säkert bygga upp sig själv igen, är en salig, tårframkallande inspiration likt ingenting annat jag har sett detta år.

Nolan förstod Batman och hans värld allra bäst helt enkelt, hur många gnällspikar som än klagar på avsaknaden av gotiska byggnader och övernaturliga element/skurkar, eller klagar sig hesa över plotholes och Batmans röst. Fina och mänskliga karaktärsrelationer, välskrivna karaktärer, hårresande spänning, välgjord och svulstig serietidningsaction, den absolut bästa Batman/Bruce Wayne-filmatiseringen och en final så häpnadsväckande mäktig, emotionell och minnesvärd att det är svårt att inte totalt kapitulera inför denna vackert hanterade hjälte-epos. Likt ett av antikens grekiska epos, en filmsaga som sent kommer att glömmas, känns The Dark Knight Rises som en lika självklar del av filmhistoria som många av filmvärldens andra utmärkande mästerverk... och en del av mitt Batman-hjärta.

Årets sämsta: The Darkest Hour
The Darkest Hour är ett av det pinsammaste och minst spännande i filmväg jag har sett på ett bra tag. Hopplös film om osynliga utomjordingar som invaderar Ryssland, och som faller platt på i princip allt från skådespeleri, effekter och... ja, allt annat som utgör en lyckad film. Påminner om en mindre påkostad fanfilm med uppenbara datoreffekter på Youtube, men som av någon anledning släpptes både på bio och på dvd. Usch. Visserligen finns många andra unkna filmer såsom Wrath of the Titans eller nyinspelningen av The Thing (har inte ens hunnit kolla in uselheten i Sean Banan-rullen och Hamilton 2) som befolkat kalkonfilmernas värld, men denna sopiga film tar nog ändå priset just nu.

Årets besvikelse: The Hobbit

Jag var inte särskilt hypad inför The Hobbit, men jag hade sannerligen inte väntat mig att få en så sömnig bioupplevelse som The Hobbit erbjöd. Det är utom mitt förstånd att Peter Jackson (som står bakom några av mina favoritfilmer) helt tappar sinnet för magi och äventyr när han låter specialeffekterna ta över känslorna och karaktärerna. Det är en obönhörligt seg och spänningslös film med förvirrad tonsättning, utspädda scener som aldrig verkar ta slut och en oroväckande hög "kill your darlings"-nivå över det hela. Lägg därtill den mardrömslika HFR-tekniken och årets mest beklagliga bioupplevelse, tillsammans med den smått horribla och hjärtlösa Amazing Spiderman, är given. Peter Jackson, var snäll och bli inte nästa Lucas...

Årets överraskning: Men in Black III

Men in Black är och kommer alltid att vara en av mina absoluta favoritfilmer, och det var med en känga i bröstkorgen som Men in Black II kom och sabbade Men in Black-magin för mig. Nervöst klämde jag in Men in Black III i bluray-spelaren, i tron om att Men in Black-magin skulle kastas i lerpölen, men fick raka motsatsen och vilken lycka det var att se en härligt äventyrlig, rolig, välgjord och hejdlöst underhållande Men in Black-film igen. Härligt!

Bane firar nyår med en helt annan typ av fyrverkerier

------The Hobbit; en ljummen röra------

Det var mycket blandad kritik till The Hobbit; både ris och ros kastades mot den, och personligen förvånade mig det mig inte särskilt mycket. Jag var tveksam till hela projektet sedan Guillermo del Toro var bakom spakarna och ju mer som hände under dess produktion, desto osäkrare kändes filmatiseringen av Bilbo. Framförallt var beslutet om att göra tre filmer istället för två det som fastslog min största oro om filmen, för hur i helskotta göra man en kort barnbok till tre, megafläskiga tretimmarsepos utan att spä ut hela handlingen? Jag hade väldigt svårt att tro att första filmen skulle lyckas på egen hand, men ändå höll jag mig hyfsat öppensinnad och optimistisk när jag äntrade biografen igår för att äntligen ta del av lite mer Midgård.

Men det hjälpte inte. Inte riktigt. För hur mycket jag än försökte gilla den, var det svårt att engagera sig i filmen. Mestadels var det på grund av den tillämpade High Fram Rate-tekniken, men det återkommer jag till lite senare - för filmen ifråga är ungefär precis vad den blandade kritiken har skvallrat om hittills och lite till: det är en kraftigt utspädd och dramaturgiskt svag berättelse som snarare tråkar ut än underhåller.

Under nära tre timmars äventyrande finner jag nämligen mig själv rätt gäspig och oengagerad i vad som händer med Bilbo och hans nya dvärggäng. Det sker saker hela tiden och deras resa kantas konstant av faror och förhinder, men... samtidigt händer faktiskt inte särskilt mycket. Alls. Nästan allt ont och farligt karaktärerna stöter på är konsekvenslöst, tjatigt och kantas av så många tröttsamma deus ex machina-moment där OP-Gandalf räddar hela gänget i sista sekund att det oftast känns som att filmen bara gör parodi av sig själv. Karaktärerna stöter på allt från bråkande stenkolosser, en fettogoblin med punghaka och ilskna vargmonster, men det är svårt att bry sig om karaktärerna när det väl ser som mörkast ut. De klarar sig helskinnade ändå. Under sekvensen där dvärgarna flyr från alla goblins i underjorden/striden vid bergskanten undrade jag om det skulle ha hjälpt scenen om någon av dem blev allvarligt skadad (eller till och med dödats) för att få någon slags känslomässig engagemang till dvärgarna och kom fram till slutsatsen att jag ändå inte skulle bry mig om hur det gick för dem. Sadistiskt tänkt kanske, men rättfärdigat; det måste ju hända någonting annat än eviga Pirates of the Caribean-akrobatikkonster och fisljummen slapstick för att få ut något av scenerna som borde vara spännande, men som misslyckas av den enkla anledningen att det saknas empati för karaktärerna. Jag menar, majoriten av dvärgarna (minus ledaren) känns så personlighetslösa och tunna att jag ofta glömmer bort hur majoriteten såg ut (eller ens hette), och det kändes som att jag såg nya ansikten genom hela filmen.

Medan Gandalf mest går på trist badass-automatik, är Bilbo (som sig bör) och dvärgledaren de enda karaktärerna som lyckas med någon form av intressant karaktärsutveckling, men även dem misslyckas med att bära filmen på sina små axlar. Bilbo blir, trots en lovande karaktärsutveckling, mer av en åskådare till alla händelser och får reagera mer än agera till att som händer. Det känns som att huvudrollen placeras i baksätet för att sedan glömmas bort någonstans i mitten av berättelsen, bara för att lämna rum för andra spretiga och irrelevanta karaktärer och händelser. Kunde man inte bara ha klippt bort trams som trollkarlen med fågelskit på huvudet, striden mellan stenjättarna och annat överflödigt och istället ha satsat på en bättre gruppdynamik hos karaktärerna? Bättre inblick hos de många karaktärerna?

Jag är medveten om att det kan vara svårt att ge starka personligheter till alla dvärgarna. Det kan inte vara en lätt uppgift att skapa så många minnesvärda karaktärer i en enda film, och är även medveten om att det kommer två uppföljare som kanske kommer att ta itu med detta problem, men som filmen ser ut nu, har den knappt givit plats för någon annan än den stolte och emotionellt ärrade dvärgledaren Thorin. Åtminstone fanns det någon slags karaktär och bakgrund med en hämndlysten albino-orc att utgå ifrån, men inte ens den oplockade gåsen med den papperstunna (och pappersvita) antagonisten kan hålla en tretimmarsfilm uppe på pigga ben. För som filmen känns nu, är det som att man har försökt krama saft ur en sten. Och använt stenens saft för att göra soppa med en böna. Filmen känns halvklar, ofullständig, och klarar sig inte som en egen film, eller som första delen på en trilogi. Det finns stunder som glänser till, där den desperat griper efter den emotionella vikt som Sagan om Ringen-trilogin gjorde så bra, men det är alldeles för långt mellan dessa väldigt få stunder och den faller mestadels pladask i sin egen pöl av tafatta försök att sträcka sig efter originaltrilogins briljans.

The Hobbit försöker helt enkelt vara Sagan om Ringen-trilogin så hårt, att den inte lyckas stå på sina egna ben som en lättsam filmatisering av en barnbok. Tonen i filmen känns ruggigt splittrad när den försöker vara ett mysigt och roligt äventyr med kaninsläden, hungriga dvärgar och trollsnor, men försöker samtidigt mäta sig med det makabra våldet, den mörka ondskan och storslagenheten hos Sagan om Ringen-trilogin. Folk brukar säga att man inte alls ska jämföra The Hobbit med original-trilogin (trots att det är samma av allt) för att The Hobbit ska kännas som en barnbok, men vad är så barnboksmysigt och eget med det här? Efter alla ekon från Sagan om Ringen, halshuggningar, spänningslösa actionscener, avsaknad empati och garanterad träsmak i röven kan jag inte direkt säga att den ens nådde upp till sitt eget mål. Det är en utdragen och halvfärdig spektakel som saknar den mys och hjärta den hade så mycket potential att nå. Om det nu var dess mål.

Då har jag inte ens gett mig in på High Frame Rate, en upplevelse som ingen levande själ bör utsättas eller ens betala för. Och kombinerad med den förfärliga 3D-tekniken, som ännu en gång gör bilden mörk och suddig, förvandlas det hela till ett tre timmar långt, ögonpåfrestande maraton bestående av fult och mardrömsruggigt ljussatta scener, tv-spelsaktig dokusåpekvalitet och den konstanta känslan av framspolning i enkla gester, actionscener och komplicerade kameraåkningar. Visst blir ögat lite mer "vant" av HFR-tekniken efter ett bra tag, men den förblir lika poänglös som 3D-effekterna. Poängen är att göra bilden mer klar och "verklig" antar jag, men det stressar ögonen ännu mer att försöka se de "klarare" bilderna spolas fram och gör filmupplevelsen bara obekväm och märklig. Förhoppningsvis blir 48 fps-tramset inte mer än en engångsföreteelse, eller åtminstone en väldigt kortlivad teknikfluga. Det kommer med all säkerhet inte få någon långlivad framtid...

Har ni kommit såhär långt, låter det kanske som att jag avskyr filmen totalt, men så är egentligen inte fallet. Jag hatade inte filmen, men jag gillade den inte nämnvärt bara, trots att det finns en del positiva aspekter med filmen. Till denna skara hör exempelvis all den talang och tid som har givits till specialeffekter, scenografier, kostymer och make-up. Det märks verkligen att hundratals personer har gjort sitt allra bästa för att skapa allt från karaktärer till storslagna miljöer, och det uppskattas att se så mycket pengar, tid och slit ha gjort sitt yttersta för att visualisera den fantastiska världen i Midgård, framförallt med alla bakom-scenen-videor i åtanke. Det har även klagats mycket på det kraftiga CGI-användandet i filmen, men även om det märks vad som är och vad som inte är datornanimerat, är effekterna så löjligt välgjorda att jag snarare blev mer imponerad av effekterna än störd av dem. Effekt-makarna ska ha stora applåder för sitt arbete.

Skådespeleriet är också väldigt bra och Gollum-scenen hör till filmens mest lyckade sekvenser, men jag vill även slå ett slag för musiken i filmen, som ännu en gång bjuder på hårresande vacker musik. Howard Shore använder sig visserligen av många bekanta toner från första trilogin, men lyckas ofta på egen hand bära många scener med sin pampiga musik. Egentligen gränsar det mer till något mer till något negativt när musiken gör ett bättre berättarjobb än regissören själv, men njuter gör man ändå av dvärgarnas sånger och de äventyrliga stråkarna som ackompanjerar konflikterna i deras resa. Jag lyssnar på soundtracket i skrivande stund, och älskar varje sekund av det. Ljuvligt, helt enkelt.

Men det räcker inte för att göra filmen sevärd, åtminstone inte i mina ögon (och öron). För mig är det nästan som att Peter Jackson har glömt bort vad som gör film så magiskt och häpnadsväckande till att börja med. Ett starkt narrativ har bytts ut mot actionsekvenser som aldrig tycks ta slut och onödiga sidoberättelser som snarare förhindrar berättelsen från att ta fart än att berika den. För under tiden jag såg The Hobbit, påmindes jag om en recensent som jämförde detta med "The Phantom Menace", och under en av filmens många evighetslånga actionsekvenser slår det mig att recensenten kanske inte var helt ute och cyklade trots allt. Det är en läskig tanke, att se Peter Jackson förvandlas till George Lucas - där specialeffekterna plötsligt tar över känslorna och karaktärerna.

Eller ja, nu är Peter Jackson inte riktigt i samma Lucas-territorium. Ännu. Men redan här tycks Peter Jackson ha tappat sinnet för äventyr. Sedan ME3-fiaskot brukar man ju säga att det är resan som räknas, inte målet. Men vad är en resa utan karaktärer att bry sig om? Nu blev det mest en ofärdig roadtrip-film iklädd en spänningslös matiné-mundering. Synd på så många inblandade talanger.

Jag hoppas att den andra delen i trilogin, som borde ha varit den enda uppföljaren till The Hobbit, tar sig i kragen och lyckas åtminstone engagera en äventyrssuktande filmfantast som jag. Efter den lilla Smaug-teasern i slutet vill man ju gärna se uppföljaren. Men särskilt hypad på den lär jag absolut inte bli efter detta bottenskrap till filmäventyr...

Vafalls? Två filmer till?!

---------God jul!---------

Eftersom det är tradition att skriva en julhälsningsblogg som försvinner i ett blogghav av julhälsningar, tänkte jag inte vara sämre! Så god jul på er alla, och hoppas julmaten smakar!

Här får ni en video där Batman förstör julen

Och så mer seriösa länkar till några juliga favoritkortfilmer:

The Small One, av Don Bluth

How The Grinch Stole Christmas, utan Jim Carrey

Once Upon a Wintertime, söt julpärla

Mickey's Christmas Carol, Disneys superba version

The Little Match Girl, näsdukar rekommenderas

Snällt som styggt, alla barn skall få stryk! Ho ho ho!

-------- Skyfall, en utsökt film -------

Jag pallrade mig till midnattspremiären av den nya Bond-rullen igår i den oväntade snöstormen som drabbat landet och kunde redan 10 minuter in i filmen säga att det var värd den frysande resan till den lokala biografen. Allt från den klassiska titelmelodin undertecknat Adele, det snuskigt läckra fotot, de många Christopher Nolan-vibbarna (då filmen är inspirerad främst av Nolans Batman-filmer), kvinnorna, den härligt psykotiska skurken, de välgjorda actionsekvenserna, musiken... men det kändes inte som en de där vanliga actionfyllda blockbusters som körs ut på rullande band man är så van vid. Skyfall kändes som någonting annat, något mer speciellt.

Känslan man får av att se Skyfall är lite som att sitta framför en öppen spis, omvirad i en tjock mysig filt och läsa en uppslukande bra bok. Det är en hemtrevlig känsla, den där känslan man får när man inte vill att någonting tar slut; som den där uppslukande boken, som den där prisvärda måltiden man inte vill njuta av, som den där ömma kyssen man inte vill ska ta slut eller som att smutta på den finaste av whiskey i äkta Bond-manér.

Skyfall är en annorlunda film i jämförelse med föregångarna. Det är faktiskt betydligt mer av ett familjedrama än en renodlad actionthriller och Sam Mendes-spåren känns igen genom hela filmen; det försiktiga och tålmodiga tempot, det starka karaktärsspråket, Thomas Newmans stämningsfulla musik, den hjärtskärande tragedi-ådran... det är mycket dialog, många lugna partier som låter karaktärerna andas, men samtidigt lyckas den behålla attributen som gör en typisk Bond-film så tilltalande och även bjuda på en hel del fanservice till trogna Bond-fans, utan att ta till de jobbiga klyschorna som många Bond-filmer har lidit av.

Samtidigt älskar jag hur okonventionellt emotionell filmen känns; filmen blir aldrig sentimental eller överdrivet känslosam när den många gånger får chansen att plaska i tårdrypare, men lyckas ändå förmedla väldigt starka känslor på ett subtilt sätt, på ett naturligt och trovärdigt vis. Här finns framförallt en scen som tog mig på bar gärning och gjorde mig rätt tårögd, utan att filmen behövde göra scenens betydelse övertydlig eller behöva överdriva scenens dramatiska effekt. Bara en sådan sak att en Bond-film gjorde mig tårögd är ett tecken på hur betydelsefullt originell och mogen Skyfall är. Detta och mycket mer gör Skyfall till den mest emotionellt tyngda Bond-filmen någonsin, och lyckas även framställa den bästa Bond-karaktären hittills. Daniel Craig har verkligen växt sig in i rollen som Bond sedan Casino Royale, men det är i Skyfall som han verkligen visar vad han går för. Craig uppvisar en mänskligare Bond, en sårbar man vars relation och lojalitet till M och MI6 verkligen sätts på prov, men som ändå lyckas behålla charmen och coolhetsfaktorn som bara Bond kan i filmens välbalanserade blandning av både klassiskt Bond och ett mer seriöst drama.

Skyfall är i kortare drag en alldeles utsökt filmupplevelse. Den är elegant, sexig, tajt, spännande, dramatisk och tragisk. Det är en modern, sofistikerad och klok Bond-film som lyckas göra en 50 år gammal formula fräsch och blänkande på nytt. För så fort filmen började sin tredje akt, kändes detta som en omedelbar filmklassiker.

Skyfall är alltså inte bara den bästa av Craig-filmerna och Craig den bästa Bond hittills, utan för tillfället även den bästa Bond-filmen på sina 50 äventyrliga år.

Skyfall är som att stanna upp och beskåda Skottlands vackra landskap. Nu ska jag sluta med liknelser; gå och se filmen!

-------- Ungdomens källa (1) --------

Ungdomens källa... jag har varit fascinerad av denna sortens legender sedan jag var liten, och idén fascinerar mig än idag; att hitta en vattenkälla som ger en mer liv. Förhindrar åldrande. Ger dig evigt liv. Fantastiskt. Som liten ville jag verkligen tro att en sådan källa fanns, och det gör jag väl fortfarande. Problemet är uppenbarligen att det bara är en legend, en legend som väckt identiska historier om finnandet av källan sedan upptäcktsfärdaren Juan Ponce de León sades ha hittat källan i Florida. Det är rent önsketänkande att hitta vattenkällan, bara drömmar som lever på människors hopp om längre liv. Det är omöjligt att hitta denna källa.

Men jag lyckats. Jag har lyckats hitta Ungdomens källa. Och jag är inte den enda. Egentligen har vi alla det. Många inser det dock kanske inte. Ni förstår, källan är inte i form av något mirakulöst vatten.

Det är i form av skratt. Skratt, skratt och åter skratt.

Den chilenska poeten Pablo Neruda sade att skrattet var vår själs språk och sannare sanning finns inte. Skratt är nämligen den vackraste och finaste sättet att kommunicera på som vi människor besitter; skrattet är hjärtats och själens språk, skrattet är min, din och alla andras ljuvligaste sätt att uttrycka sig på. Skrattet är närmast heligt och i denna bloggserie tänkte jag lista saker i våra liv som väcker skrattet till liv.

För ni vet ju vad man säger: ett gott skratt förlänger livet. Nu kör vi!

RiffTrax

Det är ingen hemlighet att jag är en stor filmfantast. Vem är inte, egentligen? Film är bäst. Jag älskar film. Det dock kanske inte många vet att jag även älskar att kommentera en del filmer med humor. Det är som roligast i vänners sällskap, och absolut roligast när filmen ifråga verkligen förtjänar det.

Sist jag befann mig i ett rum i gott sällskap och filmen Twilight: New Moon blev jag utsparkad från filmrummet, men det hindrar inte mig från att få mig ett gott skratt med filmkommentarernas okrönta kungar: RiffTrax.

RiffTrax är kommentarspår gjorda av de tre fantastiska komikerna Mike Nelson, Kevin Murphy och Bill Corbett, komikerikoner som även stod bakom Mystery Science Theater 3000 (MST3K), en gammal, god kultserie med samma, prislösa premiss: att få dig ett gott skratt av att höra roliga kommentarer till en film i bakgrunden.

Nu har alltså komikergänget tagit MST3K-konceptet till nätverkets värld och erbjuder en mängd hysteriskt roliga kommentarspår till rimliga priser. Allt från blockbusters som Indiana Jones & The Kingdom of the Crystal Skull och Transformers-filmerna, till gamla, obskyra amerikanska lärofilmer om hur man handlar mat i en matbutik och hur livet för grävlingar ser ut. RiffTrax har många, många gånger räddat dagen genom att få mig att skratta som aldrig förr och jag ville därför dela med mig av denna upplevelse till er.

Ni kan se ett par smakprover på youtube och se efter om det är något som passar er. Passar det er, är det bara att kila iväg till deras hemsida och ladda ner kommentarspåren. Garanterade skrattanfall utlovas, och är dessutom bara en av många Ungdomens källor i denna värld. Vad blir nästa fynd...?

Indiana Jones & The Kingdom of the Crystal Skull

Indiana Jones & The Kingdom of the Crystal Skull 2

Alien

Avatar

Harry Potter and the Sorcerer's Stone

The Hunger Games

Highlander

Mesa of Lost Women

Airline Food

Och så lite klassisk MST3K, minst lika sevärt:

Jack Frost

Ungdomens källa är ingen avlägsen dröm trots allt, men det är dessvärre drömmen att få se dessa herrar kommentera filmer live... för tillfället

------ "Strong men also cry" ------

Det var under en av mina och Mr Smileys många slagsmål, där han återigen blev besegrad av mitt knogformade skägg, som han ställde en fråga till mig. Medan han hukade sig av smärta frågade han kvidandes om han fick tillåtelse att gråta.

Frågan ställde mig mot väggen; jag visste inte om det var ok för en riktig karlakarl att gråta. Jag hade inget svar till Mr Smiley, så jag gick till närmaste Dudeistiska kyrka för att få ett svar. Jag hänvisades till detta filmklipp.

Så, riktiga män kan gråta. Bevare mig väl. Det var med en lätthet i själen som jag återvände till den misshandlade Mr Smiley och berättade för honom att det var ok för honom att gråta. Han grät.

Så efter att ha brutit Mr Smileys ryggrad och kastat ner honom i en stor brunn, bestämde jag mig för att utmana karlakarlen i mig och minnas de filmer som fått en ensam tår att rinna nerför min manliga, skäggiga kind sedan jag först kom till världen. Håll i skägget nu, för här kör vi (med spoilers)!

Landet för Längesedan
Det här är förmodligen den första filmen som jag minns ha sett någonsin och kan förstå varför detta är mitt första filmminne. Regissören Don Bluth förstod nämligen innebörden av en films emotionella respons och även förstå innebörden av att våga berätta om döden, ensamheten. Något han lyckades med, för som pytteliten moviefreak satt jag och grät floder när Lillefot hörde sin illa tilltygade mors sista ord och ser sin mor ta sina sista andetag, för att lämnas ensam att hitta sina morföräldrar. Han får såklart en del sällskap på vägen, men Lillefots ensamhet och sorgearbetet från moderns död är så starkt och trovärdigt skildrade att Don Bluth har blivit lite som en husgud för mig (under sin tidiga karriär, alltså). Inte ens Lejonkungen är i närheten av Landet för Längesedans emotionella kärna. YEAH, I SAID IT!

But why do I have to know this?

The Iron Giant
Det här är en film jag inte hade några som helst förväntningar på när jag var mindre, och är numera en av mina absoluta favoritfilmer. Animationen var superbt, manuset var vasst, musiken var fantastisk... och det är främst tack vare scenen i slutet där Järnjätten räddar staden genom att göra sig själv till måltavla mot en atombomb som gör den som minnesvärd. Den är bara så genialt simpel att jag saknar ord. Eller jo... ett ord kan jag nog säga för att beskriva scenen:

Superman...

Toy Story 3

Toy Story var min favoritfilm när jag var liten och älskade Toy Storys värld så mycket att mina morföräldrar importerade Toy Story-leksaker från USA till mig, jag förargades av tanken att mitt namn inte var Andy och jag och min far målade mitt sovrum precis som Andys rum. Ni vet, de där fluffiga, vita molnen på den babyblåa bakgrunden. Ja, Toy Story betydde väldigt mycket för mig, och blev närmast förlamad av känslor när jag bevittnade Toy Story 3 och sitt magnifika slut. En filmvärld som har varit med mig sedan barnsben har nått sitt slut, men ändå inte; slutet av Toy Story 3 var även början på någonting nytt, och i samband med Toy Story 3 startade även ett nytt kapitel av mitt liv, då jag flyttade till Dalarna för att studera. Det kändes passande att titta på Toy Story 3 innan jag åkte iväg.

Och ni kan ju tänka er min reaktion när filmens allra sista scen visar sig vara de där fluffiga, vita molnen som jag målade i ett sovrum från en avlägsen barndom. Jag uppskattar min barndom och Toy Story 3 är en bra påminnelse om skönheten med att utvecklas, att gå vidare, att sätta fötterna på nya marker, men ändå värdera det man hade och det man fortfarande har.

Man behöver inte heller vara uppvuxen med Toy Story för att bli berörd av det tredje kapitlet i Toy Story-sagan och blir man ändå inte berörd... tja, då har man väl ett hjärta av sten och gillar att slå kattungar i ansiktet. Det är den enda sannolika anledningen att inte kunna uppskatta skatten som är Toy Stoy 3...

Slutet av filmen

Sagan om Ringen-filmerna
Jeez, var ska jag börja? Den här filmtrilogin är en enda stor, blöt gråtfest. Det kanske räcker med att länka scenerna som berört mig mest.

Visdomsord och ett löfte

När det ser som mörkast ut

Det slutar inte här

En sann bro

Det skulle ha varit hon

Ni bugar er för ingen

(Denna länk spelar upp tre klipp automatiskt)
Shire är räddat. Men inte för mig...

Cinema Paradiso
Det här är en film som är svår att hålla sig för känslovågor ju längre filmen pågår. Filmen handlar om pojken Toto och en biografskötares vänskap, som utvecklar ett starkt band ihop och upplever äventyr från både filmens och livets värld, men när livet blir lite för verkligt för den nu uppvuxna pojken, tvingas både pojken och biografägaren gå igenom ett bittert beslut som ändrar deras liv drastiskt, men det är för pojkens och biografskötarens allra bästa. Eller?

Cinema Paradiso är en varm och lite tragisk fil matt finna sig själv, och för att äntligen testa min manlighet drämmer filmen till ett slut så vackert, att den skapade en våg av snyftande, snörvlande manusstudenter i en fullsatt biograf. Slutscenen säger nämligen så mycket, så mycket om vi människor, så mycket kärlekens kraft, om filmens magiska värld utan att knysta ett enda ord, att det är svårt att inte relatera sig själv med filmens karaktärer och nästan bli en del av filmen. En film jag aldrig kommer att glömma...

En livshistoria i form av musik

Life Aquatic

När jag såg denna för första gången hade jag svårt att placera den här filmen. Jag bekantade mig med Wes Andersons filmer under min tidiga, filmtokiga tonår, men fann hans filmer väldigt avtrubbande i sina märkliga blandningar av tungt drama och vrickad humor. Life Aquatic var en skön och totalt utflippad film, men jag visste fortfarande inte riktigt var jag skulle placera denna tills slutet av filmen uppenbarade sig och grep mig som aldrig förr.

Jag talar såklart om scenen där Zissou äntligen hittar den bestialiska mördarhajen som åt upp hans bästa vän, men all hat, all ilska och hämndbegär mot hajen som byggs upp under filmen dunstar plötsligt av när han väl får se hajen, som majestätiskt susar förbi deras gula lilla ubåt. Istället sitter han och sin lilla besättning och beundrar besten, som en av naturens många underverk.

Det är när Zissou frågar sig själv om hajen ens kommer ihåg honom som bräcker mig; för uppenbarligen har Zissou brytt sig om att jaga rätt på hajen och lagt så mycket tid, möda och resurser på jakten, men bryr sig ens hajen om hans existens och hans ilska? Mest troligt inte. Det är bara en haj. Men i Jaques ögon är hajen mycket mer än så, och det gör honom ont att se hajen fortsätter leva liv medan han själv inte har gått vidare.

*snyft*

Den är vacker

My Dog Skip
Jag är ingen hundperson, överhuvudtaget. Men det är svårt att inte bli berörd av en sentimental historia mellan en husse och sitt husdjur. Detta är en av dem och i själva verket är filmen i sig inte särskilt speciell alls, men det är nog mer slutscenen som gör filmen. Kanske för att jag inte minns resten av filmens särskilt väl, men det har alltid varit slutet som gjort störst påverkan för mig. Faktum är att man inte behöver se resten av filmen för att uppskatta slutscenen, då slutscenen säger allt man behöver veta på egen hand:

Voff!

Girl That Leapt Through Time

Det finns en anledning att detta toppade min favoritfilmslista för ett eller två år sedan, och den enkla anledningen är att det är den mest äkta kärleksfilmen jag har sett. Den känns helt enkelt så ärlig, så äkta att det är nästan skrämmande att se, åtminstone för mig. För kärlek är mer än bara fjärilar i magen, det är rädsla, det är frustration, det är brist på förståelse, det är ånger, det är... något värt att känna, att kämpa för, något vackert att bygga på, något som förändrar ens värld, något som inte kan ignoreras, trängas bort...glömmas bort.

Cast Away

Jag brukar beskriva filmen med denna mening: När man gråter över en man som förlorar sin volleyboll, vet man att det är en förbannat bra film. Men för att förtydliga det hela mer, så är denna berättelse rörande just för att protagonistens ensamhet avbildas så effektivt, både på ön och hemma.

En odödlig klassiker

True Grit(Coens)

När jag först såg den på bio var jag mest förvånad över hur kort den var. Det var såklart ett gott tecken på att filmen i sig var både underhållande och spännande att se, men jag kände att den bara slutade så abrupt.

Men under de kommande dagarna som gick kunde jag bara inte sluta tänka på filmen och det slog hur förbannat jäkla vacker filmen faktiskt var i sin abrupthet. Jag vaknade en gång mitt i natten och reflekterade över slutet i True Grit och blev lite tårögd. Coens hade inte bara byggt upp en riktigt rå och trovärdig västernmiljö, de hade också berättat om hur märkligt vackert tomheten i karaktärernas livsöden i slutet var.

Flickan blev av med armen efter ormbettet, gifte sig aldrig och skaffade aldrig familj. Hon kände inte för att göra sådana saker. Männen som hjälpte henne att hämnas sin far sågs inte till igen varav den ena dog. Häpp. Bara att dumpa kroppen i en kista och gräva ner den.

Livet går vidare. Och det känns sorgligt. Västernvärlden som Coens presenterar är allt annat än romantisk, och det är väl det som gör filmen, och i synnerhet slutet, så märkligt vacker; det är rått, kyligt och enkelt.

True Grit är en sann västern

The Dark Knight Rises
TDKR är en rörande historia om en mans fall och uppgång; en protagonist som jag relaterade till och som jag tänker på när det ser som svårast ut framför mig, en serietidningshjälte som jag har sett upp till och som bara förstärktes tack vare Nolans mänskliga och emotionella berättelse om läderlappen.

Allt från scenen där Batman förklarar för Gordon vad Gordon betyder för honom och scenen där Bruce Wayne sitter leendes i ett café är ytterligare bevis på att TDKR och föregångarna är mer än bara en i mängden av effektfyllda blockbusters; de är legender, att både inspireras av och beröras av.

En hjälte kan vara vem som helst

-----------------------------------------------------

Det finns såklart andra filmer att prata om, men mitt skägg börjar vibrera. Det betyder att en av de många grizzlybjörnar jag har brottars med har brutit sig in här någonstans, eller så försöker Mr Smiley fly från sin grav.

Så, nu när vi vet att tårar ger näring till skägg; vilka filmer känner ni är de sorgligaste, vilka ger näring till ert skägg?

Jag undrar om björnen ens kommer ihåg mig...

En nyfunnen skatt - Ostfiskar!

Det var under en helt vanlig dag i mitt helt vanliga liv som jag fick upp ögonen för något fantastiskt; en skatt jag hade letat efter i 10 år, en skatt jag har drömt om sedan jag var en liten glupsk moviefreak.

Jag talar såklart om mitt möte med Pepperidge Farm's Cheddar Goldfish, ett gäng små cheddarbakade små fiskformade crackers som jag blev störtförtjust i som barn, men som försvann från alla affärers sortiment innan jag hann köpa in mer.

Så, håller dessa raringar samma goda ostiga smak som 10 år tillbaka? Tja, de är definitivt goda. Ostiga, saltiga, knapriga. Vill minnas att de var ostigare förut, men fortfarande goda, riktigt goda. Man ska ju njuta av de små sakerna i livet och detta är definitivt ett av dessa; jag är otroligt glad över att ha funnit dessa igen.

Har ni också lagt era ivriga snacksfingrar på dessa gyllene firrar? Suktar ni efter andra skatter från er barndom?

En genuin, ostig barndomsskatt <3

------ Brave - en mysig film ------

Nu har jag, efter en lång väntan, äntligen sett Brave. Men var håller den sig egentligen i Pixar-skalan? Många kanske undrar var Pixar står sig nu efter Cars 2. Är Brave en av studions bästa? Värsta? Eller ligger den någonstans mittemellan?

Tja, det är svårt att säga. Det är definitivt en bra film. Fast kanske inte riktigt på topp med exempelvis Toy Story 3 eller Ratatouille. Utan att försöka spoila filmen, räcker det nog med att säga att berättelsen i Brave är betydligt mer... ordinär än jag trodde. Väldigt simpel. Den känns väldigt "safe" så att säga, en smula förutsägbar och som inte verkar vara modig nog att ta ut svängarna något. Det har väl att göra med att jag hade en aning uppskruvade förväntningar, och det är ju ändå Pixar vi talar om här; filmstudion som tog risker och bröt ny mark med sina originella berättelser. Till och med Cars 2, studions mest bespottade film, var en film som vågade vara sig själv, göra något eget, något unikt. Med Brave får jag mer känslan att den vill, men kan inte vara mer än vad den är nu och kanske är det så, speciellt med tanke på att det rådde "creative differences" när regissören/storyskaparen Brenda Chapman ersattes av en annan regissör, och fick nöja sig med att "bara" bli co-director vid sidan om.

Dessutom känns filmen mycket kortare än vad den egentligen är; filmen är en timme och 40 minuter långt, fast när filmen väl kommer igång, är den i själva verket nästan på väg mot slutet.

Men jag vill inte klanka ner filmen för dess enkelhet; om något är ju en films simpelhet oftast bara positiv, och jag är allt annat än besviken på handlingen. Tvärtom gillar jag den och var väl ungefär vad jag hade väntat mig; en berättelse om en mor och en dotter som någonstans på vägen förlorar kommunikationen mellan varandra till den grad att de inte förstår varandra, men som efter en mindre katastrof lär sig att hitta tillbaka till varandra igen.

Det är kanske inte den mest originella historien, att en förälder och sitt barn lär sig att förstå varandra, men det är en så fin berättelse att det tåls att sägas och berättas många gånger. För precis som Meridas mamma berättar för Merida om legenders innebörd och hur legender är till för att lära, finns Brave till där för att visa vad missämja gör och kan ställa till med om man inte lyssnar på varandra.

Men den allra största styrkan i Brave är kärleken som uttrycks karaktärer emellan. Många pratar om hur Pixar fortsätter att glänsa inom animationen och hur bland annat Meridas illröda hår imponerar på varje kotte därute, men jag vill också ta upp hur Pixar fortsätter att glänsa när det kommer till kärleken i deras filmer och Brave höjer den ribban något ytterligare.

Allt från kroppshållningar, gester, ansiktsuttryck, fan, till och med skådespelet från ögonen säger så mycket att trots att filmen i sig inte har extremt dramatiska ögonblick, skulle jag ljuga om jag påstod att jag inte blev tårögd ett par gånger bara av några enstaka blickar som karaktärer skiftar med varandra, eller hur någon pussar någon annan, eller hur någon kramar någon annan. Det finns en oslagbar värme mellan karaktärerna, en sådan charm och mänsklighet att får den där känslan av att vilja lära känna karaktärerna på riktigt. Det är helt enkelt en skara riktigt bra och älskvärda karaktärer vi har att göra med här. Framförallt är Merida och hennes mamma de bästa karaktärerna i hela filmen i en annars mansdominerad film, utan att hoppa på något forcerat "girlpower-wagon", och deras försök till att kommunicera med varandra är väldigt välgjorda, framförallt när inte ens deras ord räcker till.

Och bör jag ens nämna animationen? Den är vrålläcker; allt från Meridas hår, karaktärers rörelser, mystiska skogar, djur och öppna landskap är en ljuvlig syn, och Patrick Doyles fina musik hjälper verkligen till att sätta den skotska tonen i filmen.

I korthet är det en mysig, fin och rolig äventyrsfilm som går att relatera till, både vuxen som barn, framförallt till mödrar och döttrar. För bandet mellan en förälder och sitt barn är en oskattbar sådan, och filmen gör ett fint jobb att förmedla det viktiga i att förvara och förstå den.

Om man bara hittar modet till det, alltså.

En film som träffar hjärtat

----------- Best of TDKR: 2-1 ----------

10) Hans Zimmers musik
9) Batman mot polisen
8) Apokalyps-Gotham
7) Kommissarie Peter Foley
6) Selina Kyle
5) Alfred Pennyworth
4) Bane
3) The Fire Rises

Då var sista delen av denna blogglista klar att läsas. Jag vill tacka alla som har följt min TDKR-bloggserie och önskar er en god läsning!

Ah, och det finns grova The Dark Knight Rises-spoilers här, för er som har klickat sig hit och som inte har sett filmen ännu.

Here we go!

2) Why do we fall?

I ett anonymt fängelse, i ett anonymt namn, finns världens helvete och lurar bokstavligen från underjorden. Men det är inte vilket fängelse som helst. Fängelset har nämligen inga vakter, inga låsta burar och ingen form av säkerhetsåtgärder; fängelset är i form av en gigantisk brunn utan tak, fångar kan tvärtom gå omkring lite hur som helst och kan till och med välja att klättra ut från fängelset precis när de vill.

Men det diaboliska med fängelset är att den just är designad för att inge hopp; ljuset från det taklösa fängelset ger fångarna hopp om friheten, att ta sig ur fängelset utan problem. Man får till och med ett säkerhetsrep att hänga på om klättringen skulle gå fel. Men för att ta sig ut, måste man göra det omöjliga

Det näst bästa med The Dark Knight Rises är hela fängelsesekvensen; Bruce Wayne har fått sin rygg bruten av Bane och blivit dumpad i det fängelse som Bane växte upp i. Men Bruce Wayne räddes inte döden, och Bane förstod detta när han lämnade honom vid liv. Istället skulle Bruce Wayne få lida när han ser sin stad gå under på en skräpig liten tv-burk, utan att kunna göra något åt det. Han skulle få dö när hans själ och hopp var smulor. Men han underskattade Bruce Wayne.

Hela den här sekvensen var genial ända in i benmärgen; allt från scenografi, dramaturgi och uppbyggnad var ren och skär filmpoesi.

Jag bara älskar designen på fängelset, som är snillrikt designat för att få en fånge att hoppas, men samtidigt få sina drömmar krossade.

Jag älskar hur det samtidigt symboliserar brunnen som Bruce föll i som barn och upptäckte sin allra värsta farhåga, och jag älskar hur Bruce Wayne måste återigen lära sig att omfamna rädslan, denna gång rädslan för döden, för att motivera att göra det omöjliga möjligt.

Deshay... Basarah...

För i början av filmen är Bruce Wayne bara en skugga av vad han en gång var. Han var en handikappad, ovårdad och isolerad Howard Hughes-version, en rikemanseremit som verkar ha tappat hoppet om livet i stort, som hopplöst väntar på att något ska hända i hans liv. Det är hemskt öde det där. Det är inget liv att vänta, allra värst att vänta på att något dramatiskt eller farligt händer igen, i hopp om att det ska motivera honom att ryckas ut till livet igen.

Som åskådare hejar man på honom, att han ska hitta lusten att leva igen. Vi bryr oss om Bruce Wayne, vi vill att han ska lyckas, vi vill att han ska klättra ut från helvetet och slå Bane i ansiktet. Jag hade utan tvekan rest mig upp från biostolen och sjungit med i kören av fångar som hejar på honom, om det inte vore för det faktum att det vore pinsamt att stå där i mörkret och heja på en filmkaraktär.

Men det är precis det som är essensen av film och den karaktärsdrivna berättelsen i överlag, och The Dark Knight Rises är ett perfekt exempel på det: vår sympati och empati för protagonisten, dennes resa, dennes kamp. Vi bryr oss och lider med protagonisten, och vi vill att denne ska göra det omöjliga. Vi är på protagonistens sida, vi vill att rättvisa för karaktären ska äga rum, vill vi att ondskan ska besegras.

Deshay! Basarah!

En protagonist kan misslyckas. Bräckas. Skadas. Dödas. Falla. Vi vill att protagonisten ska resa sig igen. Men för det krävs mer än bara det fysiska.

Ra's al Ghuls ord kittlar i huvudet, precis som han gör när han besöker en lidande Bruce Wayne i fängelset.

The training is nothing. The will is everything. If you make yourself more than just a man, if you devote yourself to an ideal... you become something else entirely...

Det är protagonistens största styrka: protagonisten kan vara mer en bara en karaktär... protagonisten kan bli en motivation. En symbol. En inspiration. Bruce Wayne har gett Batman alla dessa egenskaper, men har inte gett sig själv den motivation och viljan han behöver för att ta sig ur knipan. Han måste inse att han bara är människa den här gången. Han måste inse sina svagheter för att finna styrkan igen.

Vad som egentligen skulle vara en tortyrkammare för Bruce Wayne att eventuellt dö i, visade sig till slut vara Bruce Waynes räddning. För denna gång fruktar Bruce Wayne för att dö. Han förstår att han måste omfamna rädslan för döden för att ta göra det omöjliga möjligt. Han lär sig att vilja leva. Och han gör vad som helst för att ta sig ut från helvetet och rädda sin stad.

Deshay deshay basarah basarah!

För när han väl försöker ta sig ut från fängelset en tredje gång, och blir omsvept i fladdermöss, förstår man vad Bruce Wayne har gått igenom hela sitt liv och vad han offrar för att rädda andra som inte har den blekaste aning om hans uppoffringar; att se fladdermössen omfamna honom, att se de bevingade små liven mot kontrastljuset är, som jag har nämnt många gånger innan, rena filmpoesin. Det är som en poetisk återfödelse, en metaforisk Lazarus Pit, en hoppfylld reinkarnation, en inspirerande resa till helvetet och tillbaka.

DESHAY DESHAY BASARAH BASARAH DESHAY DESHAY BASARAH BASARAH DESHAY DESHAY BASARAH BASARAH!

Och när Bruce väl möter döden i vitögat genom att hoppa från stenblocket, hämtar vi andan; vi är beredda på det värsta och det bästa av situationen, men eftersom vi har hoppet i behåll, vill vi att det bästa möjliga sker.

Och det gör det.

He rises.

1) A hero can be anyone

Efter att Batman har sagt något till Gordon, ser Gordon på när Batman, sin vän, sin hjälte, flyger iväg på ett självmordsuppdrag med ett kärnvapen hängandes i sin flygmaskin. För alltid.

Någon minut senare, växer ett svampmoln från fjärran.

Chocken i Blakes ansikte.

Mitt ansikte.

Tre gravar. Martha Wayne, Thomas Wayne... Bruce Wayne.

Gordon citerar en bok av Charles Dickens, i en begravning som ingen annan än han själv, Blake, Selina Kyle och Alfred deltar i.

Gordon går därifrån. Alfred står kvar och gråter. Han är förkrossad.

Jag är förkrossad.

Ett täcke sveps av från en majestätisk staty. Hjälten som Gotham förtjänade. Som de slutligen behövde. Batman.

Gordon tittar tomt mot Batman-statyn. Hopplöst.

Jag stirrar tomt på skärmen. Hopplöshet.

Wayne Mansion blir ett hem för föräldralösa barn.

Jag börjar acceptera vad som har hänt.

Fox blir förundrad när han får höra att autopiloten var lagad för flera månader sedan. Förvirrad.

Jag också, Fox.

Blakes fullständiga namn avslöjas. Något byggs upp.

Något är på gång, känner jag.

Gordon står vid Batmans lyssignal, som att det fortfarande var krig i Gotham. Det kanske det är. Plötsligt ser han att lyssignalen är lagad. Han ler, tittar sig omkring.

Kan det vara möjligt?

Kan det vara...?

Alfred sätter sig på kaféet där han brukade fantisera om att få se Bruce Wayne leva lyckligt. Han letar med blicken. Min blick letar också. Hans blick fastnar.

Hopp.

En eld reser sig.

Mitt hopp reser sig.

Bruce Wayne lever, och sitter där med Selina Kyle. Leendes.

Jag ler också.

Blake finner sitt öde. Han äntrar grottan, omsveps av fladdermöss och en bro reser sig från vattnet.

Det känns bra. Tillfredställande.

För vad var det Batman sade till Gordon, nu igen? Strax innan Batman dog för att ge nytt hopp till Gotham?

Visstja...

It's okay.

It's okay...

----------------------------

Batman aka Bruce Wayne är en inspirerande karaktär för mig, och har varit det ett bra tag. Därför är jag så lycklig över att Christopher Nolan, tillsammans med sitt fantastiska team, har skapat en rik trilogi om världens bästa serietidningsfigur. Nolan har inte bara skapat den överlägset bästa Batman-tolkningen hittills, och inte bara en av de bästa filmtrilogierna någonsin, utan har också skapat en emotionell berättelse om en hjälte som inte bar på några superkrafter och var lika bräcklig som vilken person som helst som ändå besatt förmågan att inspirera folk, men som också kan se hjältar hos andra människor och låter de veta vad de betyder för honom. Tack Nolan. Tack Batman.

-----------------------------

----------- Best of TDKR; 4-3 ----------

10) Hans Zimmers musik
9) Batman mot polisen
8) Apokalyps-Gotham
7) Kommissarie Peter Foley
6) Selina Kyle
5) Alfred Pennyworth

Så, listan fortsätter äntligen! Grova TDKR-spoilers för er som inte har sett The Dark Knight Rises ännu. Enjoy!

4) Bane

Han är Gothams befriare.

Han är nödvändig ondska.

Han är... Bane.

Den här karaktären behöver ingen introduktion för att veta vem detta är; det här är skurken som alla har pratat om i flera månader nu, alla cosplayar som honom, alla försöker imitera hans röst på youtube... Bane är helt enkelt en klass i sig, en av de bästa Batman-skurkarna och den bästa filmskurken på många, många år nu. Jag skulle nog säga att Bane är ännu bättre än Jokern från The Dark Knight. Så benhård och älskvärd är han.

Min absoluta favoritscen med Bane? Det är en svår nöt att knäcka. Alla scener med Bane är gåshudsframkallande bra, nämligen. Alla. Tom Hardys närvaro slukar allt hopp och framkallar rädsla. Scenen där Bane försiktigt lägger sin han över den korrupta företagaren Daggets axel och förkrymper hela Daggets existens genom att krossa Daggets världsbild av makt och pengar, och visa vem det är som bestämmer i Gotham är en av dessa strålande scener.

En annan briljant scen är givetvis trilogins, och alla Batman-filmers som har skapats, bästa slagsmålscen, tillika en av de bästa konfrontationerna mellan en protagonist och antagonist som någonsin har skapats; det ödesdigra första mötet mellan Batman och Bane är briljant på många olika sätt, såsom avsaknaden av musik och klippningen, men det är främst på grund av hur överlägsen Bane är gentemot Batman. Bane bara leker med Batman; Batman kämpar, svettas, flåser medan Bane håller en ljuvligt mörk monolog medan han lugnt och metodiskt krossar Batmans kropp. Förutom den förkrossande scenen där Bane bryter Batmans ryggrad, älskar jag scenen där Batmans största styrka omfamnas problemfritt av Bane och använder till och med den mot Batman själv. Jag tror att Banes citat sammanfattar mörkret hos scenen:

"Oh, you think darkness is your ally. You merely adopted the dark; I was born in it, moulded by it... I didn't see the light until I was already a man... by then it was nothing to me but BLINDING!

Men min absoluta favoritscen med Bane måste nog ändå vara Banes kupp i Gothams börshus. Det är inte kanske inte lika bombastiskt som Bane's plankupp eller lika intensivt som Bane-fighten i kloakerna, men det är snarare i skådespelet som scenen gör ett intryck på mig.

För Hardy skådespelar inte bara genom sin främmande röst och sina muskler, utan även med ögonen. Tack vare Bane's mask framkallar Bane's ögon, till skillnad från serietidningsversionen, en mycket mer laddad närvaro i sina scener. Jag bara älskar hur han äntrar börshuset och stirrar på alla vettskrämda börsnissar med sina hatiska, obehagliga och intensiva ögon, och ändå är han så lugn.

Hans blick då fastnar på en av börsnissarna som berättar för Bane att det inte finns några pengar att stjäla. Bane svarar: "Jasså? Varför är ni här då?", rycker tag i börsnissens slips, drar honom hela vägen ut till ett skrivbord och mosar hans ansikte mot skrivbordet, varpå han lugnt fortsätter att titta på de tysta, skräckslagna människorna. Inget behöver egentligen sägas; Bane regerar. Bane är kungen, och är betydligt mer än bara en märklig gasmask, något jag tänker utforska i nästa plats...

3) The Fire Rises

His only crime... was that he loved me...

Bane's och Talias relation har blossat upp en hel del blandade känslor. Allt från "Bane x Talia"-relaterade fanfictions/shippings från Tumbler till hatiska foruminlägg om att Talia inte tillförde någonting alls till berättelsen. Men det jag utan tvekan har hört mest om är alla hundratals klagomål om hur förminskad Bane som karaktär blir efter Talias avslöjande finger i spelet. Av någon anledning får folk för sig att Bane automatiskt förvandlas till en hjärnlös hantlangare och knähund till Talia så fort Talia introduceras till berättelsen. Ärligt talat förstår jag inte hur Talia kan förstöra Bane's karaktär när hon tillsammans med Bane snarare hjälper till att förstärka hur viktigt det är att hålla fast vid och bevara minsta ljusglimt av hopp.

Det visar hur något så oskyldigt kan blomma ut från ett helvete... men också hur den oskyldigheten i sin tur kan blomma ut till något fruktansvärt.

För på många sätt och vis påminner relationen mellan Bane och Talia om Alfred och Bruce Wayne. Alfred är för Bruce vad Bane är för Talia, med andra ord; någon som beskyddar en, någon som älskar en, någon som kommer att stå vid ens sida ända in till slutet. Att se Bane rädda och skydda den enda ljusglimten i fängelsehålan, lilla Talia från fängelsefångarnas obarmhärtiga klor, var rörande. Vad var det Batman sade till Gordon nu igen, något om att vem som helst kan vara en hjälte? Precis, en hjälte kan vara vem som helst; Even a man doing something as simple and reassuring as putting a coat over a little girl's shoulder to let him know the world hadn't ended. Eller var det "boy"...?

För det märks även att Bane tänker på den lilla människan, den svaga, men efter allt som han har utsatts för, tar ett mörker och ett hat för människors orättvisor över. Och i famnen på League of Shadows, reser sig ett komplext monster, en extremist med en fysik av pansar, en intelligent man som är redo att spränga en hel stad för rättvisans skull.

Och på många sätt och vis påminner Talias hat mot Bruce Wayne om Bruce Waynes hat mot Joe Chill; skrämmande nog är Bruce Wayne Talias Joe Chill! Bruce Wayne, som skapade Batman just för att stoppa Joe Chills från att ta liv, är tekniskt sett en Joe Chill för Talia, för Bruce har skapat så hemskt mycket smärta för Talia när han lämnade Ra's Al Ghul att dö på tåget. Talia är med andra ord vem Bruce Wayne kunde ha blivit om han lyckades mörda Joe Chill. Talia är hämndspåret som kunde ha lett Bruce att förgöra Gotham.

Det är tragiskt att se vad hämndbegäret kan göra med en, och samtidigt glädjande att se vad en gnutta hopp kan göra en när Batman räddar Gotham trots alla odds.

Bane och Talia är vilsna själar som har förlorat hoppet om världen - världen förstår sig bara på pengar och exkluderingen av den lilla människan - men som tillsammans kan sätta stopp för världens hopplöshet genom att utföra den mest diaboliska av planer för att finna hopp igen. Detta är en enastående kontrast till Bruce's kamp om rättvisan, för båda sidor visar mänsklighet och hopp, men tvingas .

För när en kärleksfull Talia reparerar Banes trasiga mask, är det med smärta att se vad dessa har gjort med sina liv, tillika vad livet har gjort mot dem. Det rinner tårar nedför Bane's kind när hon lagar masken, och det är oklart om det är det är den oerhörda smärtan eller om det är hans kärlek för Talia, men en sak är säker: det finns en eld där, emellan dem. En eld som reser sig, en hoppets flamma som korrumpterats av hopplösheten och som smärtar åskådaren att se...

"When I was little, we had almost nothing... But on the nights we had a fire, we felt very rich indeed."

"Goodbye... my friend..."

--------Top 10 Best of TDKR: 6-5--------

10) Hans Zimmers musik
9) Batman mot poliserna
8) Apokalyps-Gotham
7) Kommissarie Peter Foley

Listan fortsätter! För er som inte har sett The Dark Knight Rises, gäller stor spoilervarning. Önskas god, fortsatt läsning.

6) Selina Kyle

Jag skulle vilja börja med att säga hur grymt badass och häftig den här kvinnan är och hur spektakulära hennes Catwoman-scener är, men precis som Batman säger till Selina Kyle...

"There´s more to you than that"

Och det gör det, Selina Kyle är betydligt mer än bara en högklackad, kaxig fighter.

Det bästa med Selina Kyle är hur växlingsrik karaktären är, främst tack vare det fenomenala skådespelet från Anne Hathaways sida. Jag älskar hur hon i början av filmen verkade något av en skakig push-over, men när Bruce avslöjar hennes rån på pärlhalsbandet, övergår hon sakta men säkert till den mer självsäkra och kaxiga Catwoman från serietidningarna. Så fort hon säger "Oops" är hon som förvandlad. Detsamma gäller scenen i den sjaskiga baren där hon övergår från ass-kicking till en traumatiserad, skrikande kvinna på en nanosekund. Magiskt skådespel.

Men den bästa växlingen är mellan hennes själviska begär och hennes sympati för de svaga. Selina Kyle visar ett flertal gånger upp hur självbevarelsedriften, likt kommissarie Peter Foley, driver henne till att göra saker utan att riktigt förstå konsekvenserna av det förrän "it hits" henne, ord som hon använde mot Bruce Wayne och stadens rika invånare och som slår tillbaka mot henne när hon förstår vad hennes handlingar har.

Hon menar att hon är anpassningsbar, men därmed inte sagt att hon gör det utan ånger och skuld; Scenen där hon undersöker ett raserat rikemanshem och tar upp ett förstört familjeporträtt, visar att det inte var det hon ville när hennes väninna frågar "Är det inte detta du ville?", och jag gillar även scenen där hon överraskas av Bruce Waynes återkomst. Hon var trots allt anledningen till att Bruce Wayne fick sin rygg bruten och kastad i ett helvetesfängelse i ett halvår och man ser hennes skuld och ånger i ögonen, men agerar ändå lika kaxigt när hon möter honom.

Selina Kyle är helt enkelt fascinerande i sin skiftande natur att agera kallt och vara mänsklig, men även hur speglande hon är för Bruce Wayne. Hon är teatralisk som Batman, men det finns mycket mer bakom den hårdförda masken. Genom att spegla sig mot henne, ser han inte bara hopp och gott hos någon annan, han inser att han också vill ha en livslust som henne. Båda vill helt enkelt börja om från ruta ett och leva ett nytt liv, lägga sitt förflutna och sina misstag bakom sig. Båda är annorlunda i jämförelse, men ändå så märkligt lika, de kompletterar verkligen varandra; kemin och förståelsen emellan de två karaktärerna är inget annat än magisk.

Selina Kyle är i korthet en alldeles strålande karaktär som lyckas ge Bruce Wayne hopp om ett nytt, bättre liv; genom Selina Kyle, lär sig Bruce att hitta en ny mening med sitt liv och lär sig att lita på en person som även har varit ansvarig för hans lidande.

5) Alfred Pennyworth

Alfred, Alfred, Alfred... vad vore Batman utan sin trogna betjänt, förmyndare och bäste vän?

Redan från Batman Begins framgår det hur viktig Alfred är, och har varit, under hela Bruce Waynes föräldralösa uppväxt. Redan då förstod man innebörden av Alfreds roll som fadersfigur. Framförallt under en scen i Batman Begins, använder sig Alfred av Thomas Waynes lärdomsord till Bruce när det ser som mörkast ut och menar att han aldrig har gett upp Bruce Wayne.

Detta kommer i en underbart tragisk kontrast i The Dark Knight Rises, när Alfred faktiskt lämnar Bruce och Wayne Manor för resten av filmen. Men han gör det inte för att han ger upp hoppet om Bruce i konfrontationsscenen, han gör det för Bruce's eget bästa, hur konstigt det än må låta.

Genom konfrontationsscenen har vi också ett bra exempel på att filmscener inte behöver ackompanjeras av musik och kan till och med göras starkare utan hjälp av Hans Zimmers musik.

I Dark Knight Rises fruktar Alfred för Bruce's liv; Bruce tycks ha gett upp hoppet om sitt liv och tycks glädja sig över att kasta sig i dödens öppna famn, även kallad Bane. Han vill att Bruce ska hitta ett nytt liv, överge Gotham, börja om, finna en kvinna, kanske skaffa några barn ihop... men Bruce ser inte någon mening med det, längre. Han tror att livet tog slut med Rachel och att bara Batman finns kvar. Alfred inser att han måste ta itu med saken, hindra honom från att strunta i sitt liv och gör det genom att berätta sanningen om Rachels kärleksbeslut. Bruce Wayne behöver vakna upp, även om det innebär att Bruce kommer att hata honom.

Han avslutar med att Bruce's liv är viktigare och genom hans frånvaro från resten av filmen, inser man hur mycket båda betyder för varandra, hur mycket Alfred faktiskt älskar Bruce.

För tomheten efter Alfred känns ordentligt när Bruce Wayne inte ens lyckas komma in genom sin egen entrédörr, men vi vet att det var nödvändigt för Bruce att vakna upp från sin övertygelse att han enbart är Batman.

Alfred har alltid varit Dark Knight-seriens emotionella kärna och genom The Dark Knight Rises uppvisar han det som allra mest genom att använda sanningen mot Bruce och bli hatad för det, och det på grund av att det är det bästa för Bruce.

It means your hatred... and it also means losing someone that I have cared for since I first heard his cries echo through this house. But it might also mean saving your life. And that is more important.

*snyft*

--------Top 10 Best of TDKR; 8-7--------

Listan fortsätter. Stora TDKR-spoilers härnäst!

8) Apokalyps-Gotham

En av de bästa delarna av filmen är glimtarna man fick av Bane's herravälde i Gotham City och hur allt detta används mot den svårt ryggskadade Bruce Wayne i Bane's fängelse.

De är små glimtar och utspridda lite överallt, men visar sig vara bland det mest minnesvärda med filmen och innefattar scener såsom skenprocesserna som hölls mot "fiender" till den nya staten, däribland de rika och korrupta. Scenerna är skrämmande och som hämtade från den franska revolutionen, där många oskyldiga dör ohyggligt till följd av skenprocessernas hopplösa straffar; det värsta straffet är i sann Bane-anda, där man kan välja att vandra ut till isen med hoppet i behåll för att i senare stund dö en fruktansvärd död när isen spräcks under deras fötter.

Detta innefattar även ett kort ögonblick i filmen, men ett starkt sådant och kan närmast jämföras med en annan scen i The Dark Knight, den där nyhetskanalen släpper ett minst sagt obehaglig video från Jokern. Nämligen den skräckinjagande scenen där Bane hänger tre amerikanska spioner på en bro genom live-tv där en hel värld, däribland Bruce Wayne, får beskåda hur hoppet och mänskligheten från Gotham sugs bort.

Fast min absoluta favoritscen från det apokalyptiska Gotham är början av kriget som äger rum mot filmens briljanta klimax: det är en laddad tystnad som drabbar Gotham. Catwoman kör Batpoden genom en övergiven och ödslig gata i gryningen. En sliten, amerikansk flagga svajar lätt i den stilla vinterbrisen. En armé av poliser marscherar laddat fram till Bane's armé. Bane står och blickar lugnt över krigszonen från Gothams stadshus, rycker uttråkat på axlarna när han beordrar sina män att avfyra missilerna från sina Tumblers. Poliserna marscherar fram med rädsla i blicken.

Men plötsligt - The Bat förstör Tumblervapnen. Poliserna rusar ilsket fram till Bane´s armé. Nytt hopp. Det är ilsket. Rasande. Adrenalinkickande. Fantastiskt.

Hela atmosfären i apokalyps-Gotham påminner mig starkt om den apokalyptiska Neon-Tokyo från mangaeposet AKIRA, en ödelagd och isolerad storstad som ligger i händerna på en vandrande atombomb vid namn Tetsuo och hans undersåtar, som också råkar vara väldigt oförtjusta i amerikanska spioner. Nolan har verkligen fångat hopplösheten hos det nya statsskicket i Gotham, dysterheten hos de utplånade rikemanshusen, människorna som virar sig i filtar i matköerna, poliserna som lider av energibrist i deras fångenskap... det hela är så välorkestrerat och dystert att jag gärna hade sett mer av hopplösheten som har drabbat Gotham, men som vanligt med Nolans filmer är det tillräckligt bra som det är.

7) Kommissarie Peter Foley

Det här är karaktären som har växt sig allra mest hos mig sedan mina två biobesök, så pass mycket att han har blivit en av mina favoritkaraktärer i filmen. Varför?

Därför att Foley förmodligen är den mänskligaste karaktären av de alla, för att han är en sådan självisk och allt annat än felfri person. Han tänker inte på någon annan än sig själv, sin säkerhet och sin egen karriär och avspeglar detta konstant mot de betydligt mer heroiska poliserna Blake och Gordon. På många sätt och vis presenterar Foley även det underliggande temat om självbevarelsedriften hos de själviska invånarna i Gotham, först och främst hur rädsla och själviska begär påverkar honom.

För när Gordon går ner till en kloak och kloaken exploderar, väntar Foley istället på "tunnelkillarna" för att undersöka platsen, trots Blakes konstanta kritik om att inte lämna Gordon ensam i kloakerna. Han har till och med mage att misstro och till och med göra narr av Gordons varningar om en ondska vid namn Bane nere i kloakerna.

Sedan när Foley för befälet över Banes börs-heist, riktar han sitt och hela poliskårens fokus på att fånga Batman istället för att fokusera på mördarna som tar börsnissarna som gisslan. Han frågar Blake: "Vad vill du hellre göra, fånga några rånare eller fånga mannen bakom Harvey Dents mord?" Här är det väldigt tydligt att han har sin karriär i fokus och Gordons framtida avsked från poliskåren i åtanke.

Och när det ser som mörkast ut i det ockuperade Gotham City, gömmer han sig. Gordon, ilsken när han upptäcker Foleys frånvaro, stormar till Foleys hus, varav Foleys fru ljuger om Foleys vistelse. Gordon avslöjar lögnen ganska snabbt och Foley kommer skamset ut från entrédörren för att förklara att hela situationen är hopplös; Foley är rädd och söker skydd hos sina nära och kära när det ser som istället för att fortsätta kämpa. Gordon frågar honom om han har grävt ner polisdräkten, men Foley undviker frågan och stänger bara dörren för Gordon.

Men han är inte en vidrig karaktär för det. Knappt ens en antagonist, som jag från början trodde.
Foley är en av mina favoritkaraktärer för att han helt enkelt är långt ifrån den idealiska hjälten. I filmen ser vi ett flertal hjältar som är villiga att offra sig själva för rättvisan, såsom Gordon, John Blake och Batman, men Foley är en vanlig kille med familj som sätter sig själv först och främst i fokus.

Men när hans barn ropar på honom, och Foley tittar efter vad barnen vill att han ska se, får han plötsligt modet tillbaka; han ser nämligen en gigantisk, brinnande Batman-symbol på en bro. Batman, mannen som han jagat skoningslöst, har nu förvandlats till en symbol för hopp. Han får hoppet om ett bättre Gotham tillbaka, för nästa gång vi ser honom, ser vi honom i leda polisarmén i sin rena, prydliga polisdräkt. Han är uppenbarligen fortfarande rädd när han marscherar fram till Bane's armé, skakig av blotta synen av tre tungt beväpnade Tumblers som är på väg att spränga poliserna i luften.

Men han gör det med nyvunnet hopp.

"There's only one police in this town!" säger han och springer fram mot Bane´s armé.

En av filmens bästa karaktärskildringar är även av av filmens mänskligaste

-------Top 10 Best Of TDKR: 10-9-------

Jag har Batman-feber. Jag andas The Dark Knight Rises. Jag älskar The Dark Knight Rises, innerligt. Därför ville jag göra en enkel lista över de 10 bästa sakerna jag älskar mest med den här filmen. Som vanligt varnar jag för spoilers för de oturliga stackarna som inte har haft möjligheten att se Nolans senaste mästerverk ännu.

Let the games begin...!

10) Hans Zimmers musik
Hans Zimmer och Christopher Nolan... de går perfekt hand i hand. Det finns en sådan förståelse och harmoni mellan filmscenerna och musiken i The Dark Knight Rises, att musiken nästan i sig själv är en viktig karaktär i filmen.

Allt från den pampiga och adrenalinrusande DESHEI DESHEI BASARAH BASARAH-kören, till de ödsliga stråkarna i det frusna, hopplösa Gotham och till de dramatiska tonerna till viktiga filmkaraktärers dödsögonblick gör sällskap och hjälper åskådaren att hamna i rätt emotionella läge. Jag kan knappt tänka mig Batman-filmerna utan Hans Zimmers toner. Jag kan bara inte. Det är bara så bra.

Jag lyssnar dagligen på den pampiga musiken till The Dark Knight Rises och är väl anledning nog att hamna i denna lista.

Favoriterna i soundtracket är bland annat Gothams Reckoning, sången som utspelar sig under Banes spektakulära flygplansheist:
http://www.youtube.com/watch?v=I0yXWXGa2_4

No Stone Unturned, där filmens mest avgörande biljakt äger rum:
http://www.youtube.com/watch?v=5chv9G0WzD8

Och många fler som kommer att dyka upp i form av musiklänkar genom de olika placeringarna!

9) Batman mot polisen
Efter att Banes börs-heist spårar ur och flyr med ett flertal gisslanoffer, jagar polisen flyktingarna genom halva staden för att plötsligt få alla ljus släckta omkring dem. En snabb, mörk figur sveper förbi en polisbil, varpå en av poliserna lyser upp och säger till sin förbryllade rookie-partner: "You're in for a show tonight, son!" Precis framför poliserna stannar den mörka figuren och avfyrar sitt finurliga EMP-gevär mot en av de flyende motorcyklisterna. Batman är tillbaka.

Den här filmscenen är filmmagi inkarnerad; det är en strålande uppbyggd scen, som efter 4 års väntan från publikens sida och 50 minuter karaktärsuppbyggnad in i filmen, förvandlas till något väldigt speciellt. Bruce Wayne var en isolerad, handikappad man som har väntat i åtta år på att något skulle gå snett i Gotham och trots att han är medveten om att hela staden är emot Batman, drar han ändå på sig sin mantel och drar ut efter åtta års frånvaro för att ännu en gång skydda staden han svor på att skydda till varje pris.

Lägg också därtill scenerna där Kommissarie Foleys polisarmé omringar Batman och jagar honom genom halva staden med alla tänkbara resurser. Det är en fulländad scen som gör sig extra stark för att Batmans återkomst är hjärtligt välkomnad från oss åskådare, men långt ifrån så välkomnande från Gothams sida, och gör sig som starkast i kontrast till filmens tredje akt, där poliserna lär sig att samarbeta med Batman och agerar till och med frivilligt som Batmans personliga armé mot Bane's hårdförda, kalla styre.

För jag antar att jag inte var den enda som fick långvarig gåshud när Batman gör sitt första uppdykande i filmen och överblicksbilden där ett femtiotal polisilar jagar en ensam Batman på sin Batpod?

Hade jag en hatt i biosalongen, hade den också blåsts bort av alla awesomeness som är The Dark Knight Rises

------ Amazing Spiderman stinker ------

Det slog mig för någon dag sedan att jag inte har recenserat Amazing Spiderman-filmen ännu. Jag har tänkt göra det ett bra tag nu, men har aldrig riktigt orkat förrän nu, då jag hamnade i en diskussion om varför jag ogillar den nya Spiderman-filmen. Som ni märker på bloggtiteln var jag allt annat än förtjust i Amazing Spiderman och några undrar varför jag ogillar en film som enligt många "födde film-Spiderman på nytt". Så, tillåt mig framföra anledningarna till varför filmen stinker enligt mig!

The Amazing Spiderman är inget annat än en hjärtlös röra. Det är en film som inte riktigt vet vad den vill eller var den ska ta vägen, det är en film som försöker vara emotionell, men som inte riktigt vet hur man sköter karaktärer. För mig känns det som att Webb inte visste hur han skulle berätta filmen och resulterar i att jag vrider och vänder mig av förvirring i biostolen. Jag blev ärligt talat rätt uttråkad genom filmen eftersom det kändes uppenbart att regissören inte vet hur man ska få publiken att bry sig om vad som händer med karaktärerna och hur de utvecklas. Om inte regissören bryr sig, varför ska jag?

En del har sagt till mig att jag inte ska ta filmen så seriöst, att jag inte borde överanalysera den för att det "bara" är en tramsig och kul superhjältefilm. Men det är just det som är problemet; Amazing Spiderman försöker vara något starkare och mer emotionellt, men samtidigt är det en tramsig historia som gör ett par patetiska försök till komedi. Mycket av filmens humor är direkt obekvämt och mest bara bisarrt att titta på, såsom scenen i gymnastiksalen eller i spårvagnen, och mycket av filmens emotionella styrka glöms bort eller bara ignoreras under resten av filmen. Så hittills har vi en film som inte kan hantera humor eller emotionella ögonblick. Härligt. Två flugor i en smäll. Och för att förvärra det hela får vi dessutom en ankward och känslolös kärlekshistoria mellan Parker och Gwen Stacey, samt en gäspframkallande skurkintrig om en ödleman som vill förvandla New Yorks invånare till ödlor för att... ja, för att. Nu har vi alltså inte bara en film som inte kan hantera humor och emotioner, nu har vi också en film som inte vet hur man gör en övertygande kärleksberättelse, som inte vet hur man gör antagonister, eller karaktärer överhuvudtaget, intressanta. Och som att saker och ting inte var illa nog, skapar filmen ett förvirrande slut där den skapar en intressant premiss för att fem minuter senare döda den.

Så vad i helvete ska jag känna med den här filmen egentligen? Vilka karaktärer ska jag bry mig om, vilka ska jag känna sympati för? Peter Parker, kanske? Nej, för jag får ingen som helst aning om vem den här killen är då han agerar som 3-4 olika karaktärer. Ska jag känna med den stackars vetenskapsmannen med förlorad-arm-komplex? Nope, allt baseras på lösryckt galenskap. Ska jag bry mig om att farbror Ben dör? Nej, för den centrala incidenten i Spiderman-historien sopas bort när det väl börjar bli dags att puckla kletiga reptilmänniskor.

Jag blir frustrerad bara av att tänka på den här filmen, för det hela känns som en själlös produkt. Producenternas snack om att "förstå källmaterialet" och "göra en sann Spiderman-berättelse" känns som tomt marknadsföringssnack. Så vadå, Spiderman kläcker lite mer käcka sarkastiska repliker som i serierna. Är det allt? Det är inte att förstå källmaterialet. Jag är ingen stor Spiderman-nörd, men... ska inte Spiderman vara mer i Raimi-andan? Ostigt och färgglatt? Jag har inget emot olika tolkningar av Spiderman, men Amazing Spiderman saknar en egen serietidningstolkning.

För om någon förstod Raimi Spiderman tillräckligt mycket för att översätta det serietidningsfantastiska på vita duken. De filmerna känns som levande serietidningsblad. Jag menar... visst är filmerna ostiga. Visst händer det en hel dumma och konstiga saker i filmerna. Visst hade Spiderman 3 enorma problem (behöver jag ens nämna hanteringen av Venom, Peter Parkers danser och den dokusåpa-aktiga intrigen?), men det fanns fortfarande en stor styrka med filmerna och som varar än idag; ett hjärta.

Ett hjärta för karaktärerna, ett hjärta för serietidningsstuket, ett hjärta för källmaterialet. Det märks i alla Ramis Spiderman-filmer. Starka scener som farbror Bens död; det påverkar och bygger upp Peter Parker som karaktär genom alla tre filmer. Belönande karaktärsutvecklingar som stunden där Spiderman faktiskt förlåter Sandman för mordet på farbror Ben. Minnesvärda karaktärer som Mary-Jane; Peters barndomskärlek som förstår att hon älskar honom i slutet av den andra filmen. Eller Harry Osbourne som gruvar på hämnd mot sin bästa vän, eller Sandman som så djupt ångrar sina brott men tvingas till brottslighet för att rädda sin dotter.

Det fanns alltså mycket att hämta från Raimis Spiderman-rullar; de var ostiga, dokusåpe-aktiga, roliga, dramatiska, engagerande, underhållande, fyllda med konsekvenser och en härlig serietidningsanda. Jag njuter ännu av filmäventyren då och då, för filmerna vet precis vad dem vill vara och förstår hur man underhåller en publik. Jag har till och med lärt mig att uppskatta Spiderman 3 lite mer, trots dess många problem.

Vad finns att hämta i Amazing Spiderman? Allt jag tänker på när jag ser Amazing Spiderman är hur ospännande och blek den är i jämförelse med Raimis filmer. När jag ser Amazing Spiderman slår det mig också att regissören Marc Webb helt saknar en egen vision och tolkning av Spiderman. Många action- och nätsvingarscener ser ut att vara hämtade direkt från Raimis klipprum, framförallt en actionscen som har Ang Lee i en cameo-roll. Varför regisserade Marc Webb filmen nu igen? För att han heter Webb i efternamn? Liknar nätsvingarscenerna varandra för att det inte går att göra något mer annorlunda med just de scenerna? Jag vet inte. Men kul är det inte.

Jag kanske är orättvis som säger dessa saker då det bara har kommit ut en Amazing Spiderman-film och man har inte hunnit spinna vidare på den nya Spiderman. Men jag lär inte bry mig. Jag lär inte bry mig om huruvida Parker får ett jobb hos den där arga tidningsredaktören. Jag lär inte bry mig om Gwen Stacey dör som i serietidningarna. Jag lär inte bry mig om skurkarna om de fortsätter att vara så bleka som Dr. Connors i den här filmen.

Amazing Spiderman är en reboot-remake-reimagining-vadfandetänär-röra som misslyckas för att den saknar en egen vision, karaktärer att bry sig om och för att Raimis Spiderman inte ens är tillräckligt gamla för att motivera en direkt reboot-remake-whatever.

Vill ni se serietidningsfilmer som görs rätt, kolla in The Dark Knight Rises och Avengers. Eller se om Sam Raimis filmer. Eller italienska Spiderman. Så länge det inte är The Amazing Spiderman, så...

http://www.youtube.com/watch?v=JvNLlwkwP64

Det gör du rätt i, Spidey! Undvik Webb's film!

----The Dark Knight Rises: mästerlig----

Efter åtta år inlåst i Wayne Mansion, handikappad och bräcklig i både kropp och själ, finns det inte så mycket för Bruce Wayne att leva för längre. Utan Batman är han bara en rik källareremit och det börjar gå upp för honom, och framförallt Alfred, att han saknar helt och hållet meningen med sitt liv.
Det är inte förrän en mytomspunnen krigsherre reser sig från det dunklaste av Gotham och Bruce måste trä på sig Batman-kostymen ännu en gång för att rädda den stad han svor på att rädda en gång för alla.

Jag har nu, efter 4 års olidlig väntan, sett finalen till Nolans historiska Batman-trilogi och jag måste säga att det var ett sant nöje att ta farväl av Nolans Batman-tolkning. Det finns så mycket att säga om filmen och mina första intryck, men jag väljer att hålla mig så spoilerfri som möjligt.

Så jag börjar med att först och främst säga hur imponerad jag är av filmens skala med tanke på hur simpel storyn till TDKR faktiskt är, trots att man som tittare måste hålla reda på många karaktärer och många plotpoints genom filmen. Det börjar långsamt, sakta byggandes upp vad som verkar vara en väldigt komplex och komplicerad, men är i grunden en väldigt simpel historia om en mans svårighet att gå vidare i livet som övergår till enkel klockan-tickar-intrig, skött och berättat på ett väldigt traditionellt Nolan-sätt. Det är nämligen otroligt mycket information att hämta upp till en början; det finns många nya namn, karaktärer och ledtrådar att hålla reda på och kan kännas lite mycket att ta in, men filmens kärna hämtar snart upp sig och visar ännu en gång prov på Nolans skickliga berättarkompetens och hur duktig han är på att bygga spänning, för hjärtat mitt pumpade högre av spänning ju längre filmen pågick och alla scener och händelser klaffade i harmoni, framförallt efter filmens otroligt deprimerande första akt.

Jag var faktiskt rätt förvånad över hur dyster och tom filmen känns i första akten. Jag undrade först om det berodde på att kanske Nolan använde sig av ett antal trötta vinklar eller om det var filmfotografen som kanske latat sig, vilket gnagde lite oroligt i bakhuvudet, men det slår mig att det snarare handlar om att freden i Gotham inte känns som en seger; till skillnad från The Dark Knight där Batman och Gordons samarbete har gett fantastiska resultat, är Gotham-freden i Rises baserat på en lögn, en lögn som äter upp både Bruce Wayne och kommissarie Jim Gordon inombords och som åskådare känner man av den där bristen på genuin seger, man känner av den där tomheten hos karaktärerna. Samtidigt är inte Gotham solsken och regnbågar direkt, trots att majoriteten av filmen utspelar sig i mer dagsljus i jämförelse med varje Batman-film någonsin (nu räknar jag inte den komiska Adam West-eran); de rikare blir rikare och Gothams "underjord" börjar sakta men säkert bubbla upp för att ta sig an orättvisorna i staden.

Och snacka om att det hela bubblar upp; Batmans återkomst är rena rysningsmaratonen och dysterheten från filmens första akt utvecklar sig snart till en desperat, spännande, nattsvart, högstämd, omtumlande, spektakulär kamp mot ett apokalyptiskt Gotham och kriget om Gothams själ. Andra akten är så förbannat stark, till och med till den grad att det hela känns som en poesi, att jag än får rysningar bara av att tänka på vad som händer. Detta tack vare en utomstående ensemble karaktärer som engagerar och fångar mitt emotionella intresse, framförallt nykomlingarna till Batmanvärlden såsom Selina Kyle, kommissarien Foley och Bane.

Ah, Bane... en av karaktärerna jag mest sett fram emot att få se på vita duken... och han är ett strålande tillskott till karaktärsensemblen. Han är en mänsklig pansarvagn, ett intelligent och brutalt monster som inger skräck och är för mig den bästa Batman-skurken på vita duken hittills. Han gjorde det Jokern aldrig kunde i The Dark Knight och gör det utan att ens blinka!

För det är banne mig en direkt fröjd att se Batman och Bane slåss, bara slagsmålen är värda biobiljetten. Det är precis vad jag ville ha. Det är precis som jag hade tänkt mig. Det är precis så underbart häftigt som jag hade drömt om. Framförallt är första fighten mycket tillfredställande för alla som uppskattar serietidningen Knightfall. Den är så briljant utfört att jag bara log brett, även när Batman hade det som kämpigast. Det är ingen pampig musik, ingen komplicerad slagsmålskoreografi inblandad, inga utdragna slagsmålsscener; bara två jävligt arga herrar som vill göra mos av varandra. Det ligger en sådan ödesmättad kraft i deras första möte öga-mot-öga, näve-mot-näve, att jag inte kan göra annat än att prisa Nolan-bröderna för deras känsla för täta karaktärsmöten.

För er som oroar er för att Bane inte behandlats rätt, var inte det. Det här är Banes första sanna gestaltning på filmduken och Tom Hardys gestaltning (samt Nolans regi och karaktärsmanus) är så förbannat bra, att jag har svårt att se en minst lika bra tolkning i framtiden. Jag älskar hur tyst och metodisk han är, han slaktar sig genom hoper av människor med en sådan vardagslugn att man blir orolig över vad han kan tänka sig att göra nästa gång, och när han väl levererar en replik, är man som trollbunden av det han har att säga. Jag älskar verkligen hans kontroversiella röst som i princip tar över varje scen han pratar i. Inte för att den är så hög i jämförelse med filmens resterande soundtrack, utan för att den är så underbart läskig, så härligt utomjordiskt och ondskefullt. Den är främmande på ett omänskligt vis, på ett auktoritärt och skrämmande, och Banes fantastiska dialoger förstärker Banes natur ytterligare. Jag har läst och hört en del klaga på hans mask och det faktum att Bane inte använder sitt kända Venom-preparat för att växa sig stort som ett hus, men ärligt talat är sådana saker inte nödvändiga för att fånga det essentiella med en karaktär, något som Christopher Nolan och hans bror har fångat på ett utmärkt vis.

Bane är bara ett exempel på att man kan skala bort onödiga attribut från en karaktär och ändå behålla det mest väsentliga med en karaktärs kärna, för här finns även en alldeles förträfflig Catwoman att tillgå. Hon träffar inte på en enda katt i filmen, det finns inga som helst irriterande katt-puns, ingen piska, inget bajsnödigt kattrelaterat... men hennes kaxiga attityd och laglösa livsstil erhålls och gestaltas på det sätt att hon stjäl showen varje gång hon dyker upp, och ändå bär på små kattattributer såsom de fiffiga brillorna som ofta ser ut som kattöron eller hennes imponerande vighet. Jag kan härmed konstatera att Anne Hathaways Catwoman är den absolut bästa rolltolkningen hittills, och för de som tvivlar på Hathaway (hej Aaandy) kan jag garantera "cat got your tongue"-moment när hon skådespelar all världens tvivel ifrån sig.

Alla kärnkaraktärer är också väldigt starkt uppbyggda i Nolans Batman-filmer utan att hamna i "goofy"-facket eller lämnas outvecklade och det märks framförallt i denna film, i synnerhet protagonisten Bruce Wayne. Jag kan härmed lugnt konstatera att det här är den absolut bästa gestaltningen av Bruce Wayne och hans mörka alter ego som har gjorts på vita duken hittills. Detta inte enbart på grund av Christians Bales strålande skådespel, utan också på grund av att Bruce Wayne verkligen ställs inför beslut, handlingar, karaktärer och sanningar som får honom att agera på ett smärtsamt mänskligt sätt. Hans interaktioner mellan de olika karaktärerna är alltid annorlunda, dynamiska och spännande att bevittna och utforska; hans relation till Alfred är känslomässigt tårdrypande eftersom de i princip är varandras familj, hans relation till Selina Kyle är humoristiskt & oförutsägbart eftersom de är varandras motpoler och vet inte om de kan lita fullt ut på varandra, hans relation till Gordon är respektingivande i och med att de har samarbetat för att rädda Gotham i vått och torrt, hans relation till Bane är hatisk och gravallvarlig eftersom de vill se varandra förgöras... alla karaktärer har en stark, drivande kärna som kolliderar mot varandra på flera olika sätt, tack vare Bruce Wayne och sitt mörka alter ego. Det här är sann karaktärsdynamik.

Något negativt om filmen? Mja, jag ska inte gå in på mindre plotholes (som internet så gärna retar upp sig på), då jag personligen inte ser dessa som negativa aspekter. De verkliga negativa aspekterna angående filmen handlar mer om min egen nyfikenhet och bristen på stora överraskningar i filmen, tack vare att jag har följt dokumenterade inspelningsvideor, inspelningsbilder och hundratals rykten i över ett år nu. Jag ska såklart inte förstöra överraskningarna för er läsare och att se inspelningsdokumentation avslöjar inte något från filmens twister, men i och med att jag har följt TDKR-skapandet så länge nu, lyckas man komma fram till ett antal slutsatser som visar sig vara riktiga under filmens gång. När jag såg The Dark Knight hade jag egentligen inte en enda susning om vad filmen skulle handla om förutom att Jokern var med i filmen. Med The Dark Knight Rises kunde jag se hur berättelsen skulle byggas upp i och med alla pusselbitar som fanns i form av trailers och inspelningsbilder, varav det resulterade i att jag inte var lika överraskad som i ovannämnda The Dark Knight. Lite synd, men det skadar ändå inte filmen från att vara en emotionellt omskakande upplevelse. Det fanns ändå scener som överraskade mig ganska rejält och twistar jag ändå njöt av att se konsekvenserna på. En av dem var faktiskt slutet, som jag verkligen inte visste hur det skulle sluta. Jag hade en aning om hur det hela skulle sluta, men Nolan tog slutet till en helt ny nivå.

Slutet till The Dark Knight Rises var med andra ord... perfekt. Jag var på god väg att gråta lite, manligt såklart. Faktiskt. Slutet var emotionellt omtumlande, välskrivet, välberättat, överraskande och enormt tillfredställande. Det är nästan löjligt hur väl slutet flyter och hur emotionellt laddat det är.

I och med detta är det inte min intention att framstå som ett rabiat Nolan-fan som tycker att allt han gör är perfektion, vilket han inte gör. I synnerhet Batman-trilogin. Nolans filmer är inte felfria. Nolan är inte felfri. Men sättet som Nolan knyter an alla tre Batman-filmer är beundransvärt välgjort och är så löjligt enkelt utfört att jag ofta inte kan göra annat än att bara tillbe Nolans skickliga berättarteknik. Nolan gör film som det ska och bör göras; visuellt spektakulära, emotionellt engagerande och karaktärsmässigt drivande berättelser som förstår karaktärer och förstår vad som gör en film spännande, och jag älskar honom för det. För när man dryper av kallsvett och ens hand får kramp, vet man att man tittar på en riktigt jävla hård och fantastisk film. Jag såg den faktiskt igen idag och kan säga att berättelsen flyter mycket bättre andra gången. Ge Nolan en påse Oscars nu, tack.

Nolans berättelse om Batman - och Bruce Wayne - är avslutad och lämnar mig med ro. Nolans trilogi är fullbordad, cirkeln är sluten, början av Nolans Batman-karriär fick sig ett värdigt slut.

Detta är alltså inte bara en av de bästa filmerna i år, inte bara årets hittills bästa film och inte bara en av filmhistoriens absolut bästa trilogier någonsin, detta är även en av de bästa filmerna jag har haft nöjet att uppleva.

Jag vill avsluta denna recension med mitt favoritstycke från Hans Zimmers eminenta soundtrack till filmen, och ett tack till Nolan som gör filmvärlden en intressantare och mer underbar plats att utforska...

NOLAN RISES

DESHI DESHI BASARAH BASARAH DESHI DESHI BASARAH BASARAH DESHI DESHI BASARAH BASARAH DESHI DESHI BASARAH BASARAH DESHI DESHI BASARAH BASARAH

12 döda på Dark Knight Rises-premiär

James Holmes, en 24-årig doktorand, fick för sig att löpa amok och skjuta ner biobesökare på en biograf i Colorado, USA, som en scen hämtat ur The Dark Knight Returns.

12 döda och ca. 50 skadade hittades på plats. Just nu rullar filmen ifråga på som vanligt, men regissören Christopher Nolan känner sig helt bedrövad över situationen:

"Speaking on behalf of the cast and crew of The Dark Knight Rises, I would like to express our profound sorrow at the senseless tragedy that has befallen the entire Aurora community. I would not presume to know anything about the victims of the shooting, but that they were there last night to watch a movie. I believe movies are one of the great American art forms and the shared experience of watching a story unfold on screen is an important and joyful pastime. The movie theatre is my home, and the idea that someone would violate that innocent and hopeful place in such an unbearably savage way is devastating to me. Nothing any of us can say could ever adequately express our feelings for the innocent victims of this appalling crime, but our thoughts are with them and their families,"

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15144030.ab

http://uk.eonline.com/news/332038/dark-knight-shooting-suspect-j<wrap>ames-holmes-bought-6-000-rounds-of-ammunition

http://insidemovies.ew.com/2012/07/20/christopher-nolan-dark-kni<wrap>ght-rises-shooting-statement/

När ska galenskaperna sluta...?

-----ME3 - Extended Cut; reflektion-----

Alla vet vid det här laget att allt man fick var ett trasigt och osammanhängande narrativ, ett antal konstiga val man inte kunde förstå innebörden eller konsekvenserna av och en förolämpande dålig avrundning för ME3. Det var en hjärtlös, trasig och hopplös röra som misslyckades med att göra ett mättande och emotionellt engagerande slut. Som spelare lämnades man att "spekulera" för att själv fylla i alla plotholes, men som spelare kändes det som att man inte har fullföljt någonting.

Men en Extended Cut gjordes till följd av all kritik och jag var sparsamt optimistisk när den väl annonserades. Rykten om att Extended Cut nu faktiskt fixar slutet gjorde mig lite hoppfull. Allt som gjorde slutet så bedrövligt från början fanns kvar (tack "artistisk integritet"), men det kanske fanns lite hopp ändå.

Jag såg alla förlängda sluten förra veckan och har sedan dess försökt smälta samman det jag hade sett.

Och vet ni vad? Jag känner mig... märkligt tillfredställd. Nöjd över det jag bevittnade. Ni som känner till min ilska över sluten kanske är överraskade. Jag också, faktiskt.

Konceptet till slutet suger fortfarande ska det ändå sägas, och jag kan fortfarande inte förstå vad i hela friden manusförfattarna tänkte på när de skapade slutet. Det slutar också med att vad som förmodas vara avgörande val, såsom Rachni och Collector-basen, var inte mer än enkla siffror till Crucible-projektet, och i överlag är jag egentligen inte helt såld i hela Crucible-konceptet heller. Ej heller förstår jag varför Shepard behandlades som någon slags rymd-Jesus. Så vad är det som fick mig att känna mig såpass tillfredställd?

Tja, till att börja med: att spela om slutet med Extended Cut gjorde mig inte lika tom, äcklad och förvirrad som första gången jag spelade Mass Effect 3, den saken är klar. Jag var snarare väldigt positivt överraskad till hur sammanknutet och flytande slutet känns nu. Slutet känns inte som det ihåliga och genombittra spektakel som har förföljt mig i tre månader, det kändes faktiskt som den spelserie jag lärde mig att älska sedan jag först satte tänderna i spelserien för över ett år sedan. Jag gillar den nya, starka scenen där Shepards lagkamrater tvingas evakuera Conduit-kullen (trots att Harbinger av någon anledning verkade vänta snällt på att Shepard skulle säga adjö till Liara), jag gillar scenerna som inkluderar Crucibles framfart - man förstår att ens war assets behöver skydda den från Reapers på vägen till Citadellet - jag gillar epilogerna framförda av Shepard, Hacket, Liara & EDI, jag gillar de förlängda scenerna efter Shepards val, jag uppskattade att se vad mina gamla squadmates gjorde (jag skrattade gott när jag såg en av mina favoritkaraktärer, Zaeed, sitta och sola sig med sin rustning på) samt älskar den nyskrivna, och förlängda, musiken av talangfulle Sam Hullick.

Jag skulle dessutom ljuga om jag sa att jag inte... grät lite (manligt) när jag såg de nya sluten. Jag var förvånad över mig själv när jag satt där med tårar i ögonen, i stunder där jag faktiskt inte förväntade mig så mycket sådant, alls. Jag menar, så fort jag fick syn på kroganbäbisar blev jag helt till mig.

Även det nya Refusal-slutet, kanske mer kontroversiellt än original-sluten, träffade starkt. Först ska sägas att jag förstår varför många ser detta slut som en förolämpning; det börjar bra när Shepard håller ett episkt tal för Catalyst om hur hon vägrar att utföra något av de tre valen och Catalyst blir förbannad, men det slutar helt enkelt med att Reapers ändå lyckas vinna och övergår snabbt till en scen där Liaras tidskapsel spelas upp. Det är klumpigt utfört att allt bara släcks ner som om en teaterscen fick kortslutning och plötsligt är allt förlorat.

Jag förstod snart att det skulle vara för bra för att vara sant att vinna Reaper-kriget på ett konventionellt vis, hur mycket jag än önskar det, men jag gillar att det finns ett slut där folk kan känna att sina Shepards står för sina ideal ända in till slutet, även om det kan kännas oerhört själviskt gjort och även om det var något hafsigt och klumpigt utfört. Scenen med Liaras tidskapsel är dock vad som kompletterar slutet; det ligger en sådan fruktansvärt tragisk skönhet att det fanns hopp i nästa cycle att jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Det var en svår förlust för Shepards tidsålder, men det fanns hopp för nästa cycle.

Faktum är att hela Refusal-slutet påminner mig om det briljanta slutet till serieromanen Watchmen, där Ozymandias avslöjar sin moraliskt vidriga plan för att skapa världsfred för Watchmen-gruppen. De förstår allesammans att det är en lösning som fungerar, hur vidrig den än må vara, och förstår innebörden av att hålla den hemlig för omvärlden. Rorschach är dock en man som står för sina ideal, han står för rättvisan och inser att han inte kan vara delaktig i Ozymandias plan. Han säger till Daniel att "man aldrig ska kompromissa - inte ens inför Armageddon" och stormar ut från Ozymandias fäste. Men eftersom Rorschach bara skulle avslöja sanningen bakom världsfreden, såg Dr. Manhattan att han inte hade något annat väl än att döda Rorschach och allt han stod för. Men hans anteckningsblock hittar sin väg ut i samhället, som kan betyda både hopp för rättvisan eller en ännu värre konflikt.

Jag välkomnar en scen där det faktiskt är möjligt för Reapers att vinna, och samtidigt kan reflektera spelares Rorschach-komplex. Det skulle kanske vara mer logiskt om Shepards heroiska tal och Reapers triumf äger rum om EMS'n är tillräckligt låg - going out with a bang, typ - men hey, det fungerar tycker jag.

Fast kanske det mest fascinerande med detta slut är att jag tidigare tillhörde en av många Rorschachs som helt enkelt ville viska "nej" till Catalyst och inte bara blint acceptera Catalysts märkliga lösningar, men när jag började förstå vad Catalyst och Reapers var tack vare de expanderade dialogerna, kände jag inte längre för att säga avböja Catalysts lösningar. Jag kände att jag denna gången faktiskt kunde göra någon slags skillnad. Denna gång kunde jag faktiskt välja att kompromissa med Armageddon - och det var mitt val. Inte något jag tvingades till. Lösningarna är långt ifrån perfekta såklart, men det är vad som finns uppdukat och kommer inte att ändras.

Sist jag spelade originalslutet till Mass Effect 3 valde jag Control och vad jag minns dog Shepard, Reapers flög iväg, Relays förstördes och Normandy strandades i en djungelplanet. Som jag nämnde i början den här bloggen var förvirringen och tomheten total, och jag förstod inte riktigt vad jag hade åstadkommit. Det blev inte bättre av att de två andra sluten var i princip identiska.

Men när jag valde Control i Extended Cut var det med ny förståelse min Shepard grep tag om de där elektriska lysstavarna och löstes upp till digital aska. Det kändes mer ödesmättat nu, istället för påklistrat sorgligt. Och märk till min förvåning vad spännande min Control-epilog kändes och reflekterade mig som spelare och som person, som min Shepard. Jag vet att det låter som att jag har blivit direkt indoktrinerad av Walters och Hudson, men det kändes ärligt talat som ett slut jag kan leva med. Sedan kom scenen jag blev gråtfärdig till; Liaras sorgsna min när hon smeker Shepards namn på plakatet hon motvilligt hänger på upp på minnesväggen i Normandy.

Därför kände jag att Destroy även passade min längtan efter att få återförenas med Liara och resten av alla underbara karaktärer jag har lärt känna under hela trilogin. Och Destroy-slutet med tillräcklig hög EMS öppnar faktiskt för den möjligheten när Liara bestämmer sig för att inte hänga upp Shepards namn på minnesväggen, och nu när Citadel dessutom inte är fullkomligt förstörd, känns det faktiskt som en trovärdig möjlighet när man väl ser Shepard andas under en hög med bråte. Men de är svårt att offra EDI och Geth, även om förstörelse av Reapers egentligen känns som det bästa alternativet för Reapers.

Ang. synthesis gillar jag fortfarande inte det alternativet. Jag skulle inte hålla med Bioware eller synthesis-stödjare om att det är en särskilt bra lösning, och jag hade gärna vetat mer om vad synthesis faktiskt innebär för exempelvis husks, men även här tycker jag att den sköttes fint, främst tack vare EDI's fina monolog och scenen där hon kramar om Liara och säger "Thanks to her... I'm alive... and I'm not alone" plingar till och med känslosträngarna för en anti-synthesisare som jag.

Och nu när vi ändå är inne på valmöjligheter, vet ni vad som är det fantastiska med att jag går igenom sluten just nu? Att jag faktiskt vill uppnå två av sluten; för faktum är att jag kan jämföra dem nu och se fördelar och nackdelar med båda nu och att det finns skillnader som är värda att diskuteras nu.

Ännu bättre? Att det faktiskt känns som djupt moraliska val jag gör i och med möjligheten att vägra Catalysts lösningar. Jag kunde välja att inte välja en av de bisarra lösningarna, men jag valde att gå med på Catalysts lösningar i hopp om att göra galaxens framtid så ljus som möjligt.

Men det bästa med Extended Cut och anledningen till min tillfredställelse? Att jag faktiskt känner mig emotionellt engagerad i slutet nu. Jag bryr mig om vad som händer nu, vad som händer med karaktärerna jag älskar; det emotionella greppet var vad som saknades i originalslutet och nu när jag faktiskt kan knyta an på det emotionella planet, trots att jag inte är helt förtjust till Starchild-konceptet.

Jag kanske har nämnt detta tidigare i något blogginlägg om manusskrivande, men personligen anser jag att det emotionella engagemanget är den ultimata och främsta berättelsekonsten. Det går att förlåta märkliga berättelsebeslut så länge man faktiskt bryr sig om vad som händer med karaktärer i en berättelse, eller vad som händer i en berättelse överhuvudtaget. Detta lyckades Extended Cut göra. Jag är väl medveten om att det fortfarande finns ett gäng plotholes som man kan störa sig på, men som jag känner just nu... känns jag mig tacksam för att Bioware tog sig tiden att göra detta för oss efter en lång tid av kyligt bemötande från deras sida. Uppblåsta egon till trots, var det aldrig deras intention att skada spelserien och spelarna, och just nu känns det som att Bioware har gjort sitt yttersta för att ta skapa ett förlängt slut som tar med kritik från så många olika håll och sammanflätat det så flytande som möjligt. Och ärligt talar känner jag inte för att vara arg för deras fiasko för tre månader sedan längre. Det är dags för mig att gräva ner stridsyxan. Gjort är gjort.

Efter tre månaders bitterhet över ME3-slutet, känner jag äntligen en liten ro i min arma, Mass Effect-kammare i mitt hjärta. För plötsligt känner jag att jag kanske inte behöver skriva ett helt nytt fanfiction-slut för att känna mig tillfredställd. Plötsligt kan jag faktiskt rekommendera Mass Effect-serien till folk som inte har upplevt den. Frågan är nu om jag hade reagerat likadant om vi hade fått det här från allra första början? Vet ej, men i övrigt förstod Bioware det viktigaste i sin trilogi; det känslomässiga bandet mellan spelare och sin Shepard. Och jag tror även att de har lärt av sina misstag, även om de inte erkänner det fullt ut.

Ro

Slutligen ville jag kommentera att jag även uppskattade att de tog bort sitt förolämpande "köp mer DLC"-meddelande efter creditsen och ersatte det med... ett tack till alla fans för att vi har varit en del av Mass Effect-resan sedan starten.

Jag antar att jag också vill tacka Bioware för sina tre fantastiska spel i vad som verkar vara min favorittrilogi inom spelvärlden. Vi har haft starka, delade åsikter om hur trilogin borde ha slutat, men just nu är jag glad att jag och Veronique Shepard äntligen kan få vår avrundning.

Tack för allt.

Nu när det här är avklarat, kan jag klaga vidare på andra dåliga och icke-tillfredställande slut såsom Batman: Arkham Cit-*slås ner av Rocksteady*

----Ang. Mass Effect 3: Extended Cut----

Då har den förlängda versionen av det kontroversiella slutet till Mass Effect 3 presenterats och kommer att finnas tillgänglig redan imorgon för alla Mass Effect-fans.

Eller ja, åtminstone för PC- och Xbox 360-ägare. PS3-ägare som jag är, tvingas jag vänta till 4 juli på Extended Cut. Tack för den, europeiska PSN.

Men längtar jag så mycket till Extended Cut?

Jag vet inte riktigt. I början var jag det, men numera är jag det inte, åtminstone inte lika mycket. EC handlar nämligen inte om några drastiska ändringar, överhuvudtaget. Extended Cut handlar snarare om att förtydliga och förklara varför slutet slutade som den gjorde. Ni vet, för att vi ska sluta krafsa våra apkranium, för att vi tydligen inte förstår det geniala i att våldta Mass Effect bakifrån som avslutning. Casey Hudson och Mac Walters är missförstådda genier!

Hur som helst, detta är vad Casey Hudson och Mac Walters menar kommer att hända i Extended Cut:

- Det finns ingen ny gameplay, bara nya cutscenes. Nya dialogalternativ är oklart.

- Spelarnas beslut kommer tydligen att spela in mer i det nya slutet.

- Alla karaktärer man har lärt känna och galaxen kommer att få en ordentlig avrundning.

- Slutet kommer inte att göra några som helst drastiska ändringar.

- Indoktrineringsteorin kan fortfarande vara möjlig (i ett försök att även nå ut till alla Indoktrineringstroende)

Jag älskar Mass Effect-världen, trots det horribelt hanterade slutet, men att spela om trean igen känns inte som att komma tillbaka till en älskad trilogi; det känns mer som att krypa tillbaka till ett misshandelsförhållande i hopp om att partnern kanske kan ändra sig och att man kan leva i harmoni igen.

Och partnern kommer fortfarande att ta fram bältet och visa vem det är som bestämmer. Casey Hudson och Mac Walters är alldeles för stolta för att inse sina egna misstag och kan inte höra sig själva över ljudet av deras geni-egon, och kommer inte att ändra någonting; Catalyst-karaktären (mer hatad än Jar-Jar Binks och tvillingarna från Transformers 2 tillsammans) kommer att finnas kvar, den motsägande Reaper-logiken (som får de ikoniska och hotfulla Reapers att se rejält korkade ut) är också kvar, förintelsen av Mass Relays (som inte gör någon glad och som inte fyller någon speciell funktion hittills) är likaså kvar, de identiska färggranna explosionerna kommer att även de att vara kvar... med andra ord finns det ingen anledning att hoppas på att Extended Cut kommer att fixa slutet på något mirakulöst vis. Jag tror inte att våra val (som utvecklarna helt ignorerade från början) fortfarande inte kommer att spela någon större roll i slutändan, hur många gånger Casey och Mac upprepar det i en podcast. Skulle vi verkligen tro de igen, med tanke på ingenting de lovade gick i uppfyllelse?

Suck...

För ett bra tag sedan lovade jag mig själv att vara mer öppensinnad med spel och filmer, att inte bli alltför kategorisk med dessa medier, men i fallet Mass Effect 3 kan jag bara inte förstå vad spelutvecklarna tänkte. Och det gör ingen annan heller, för jag ser teorier och spekulationer kring bakom-arbetet hos spelteamet florera runt på internet hela tiden. Det gör mig arg att bara tänka på spelet och jag önskar verkligen att jag inte behövde bli arg, men det gör det fortfarande efter tre månader. Det river upp gamla sår och påminner mig om att min favorittrilogi helt tappade bollen i seriens mest avgörande ögonblick.

Att Bioware ens gör en Extended Cut är bra, såklart. Jag är säker på att alla hårt arbetande utvecklare (utom Mac Walters, som låter spekulationer fylla luckorna i slutet istället) gör sitt yttersta för att visa att de faktiskt bryr sig om fansen, att de lyssnar. Bioware tenderade aldrig att väcka sådan ramaskri i sin fanbase. Alla gör misstag. Det som jag finner konstigt är det faktum att de inte tycks se vad som gjorde slutet så hemskt och försvarar det in i det sista. Lyssnade de verkligen?

Vi får helt enkelt se hur det går när folk får ta del av Biowares sista chans bevara sina många, besvikna fans. Jag är nyfiken på det nya materialet, men samtidigt vet jag innerst inne att det inte kommer att plåstra om någonting.

Min poäng är väl att hur Extended Cut än mottas imorgon, har Casey Hudson och Mac Walters ändå misslyckats med sin vision om hur slutet ska se ut. De har låst ut en majoritet av sina fans för att bevara sin artistiska integritet, men behövde de verkligen det? För vadå? Ett "modigt" slut? Vem bryr sig om det är modigt? Det låter pessimistiskt, kanske onödigt pessimistiskt och ovanligt pessimistiskt för att vara jag, men att jag ens känner på det här viset, jag och många andra, är bara ett tecken på att Bioware har misslyckats. Man kan inte göra alla nöjda, men jag tror inte heller att det var meningen att slita ut hjärtat på så många Mass Effect-fans, eller hur?

Jag antar att jag bara ville skriva av min fortsatta frustration. Det är bra att vara arg ibland. Men helst av allt vill jag kunna lägga Biowares misslyckande bakom mig. Det är inte hälsosamt att bära på denna ilska gentemot ett spel (av alla världens problem), och jag vill kunna gå vidare.

Nedan skriver jag vad jag optimistiskt hoppas (lite) ska, och bör, hända i Extended Cut:

- Att inte göra Shepard till en total viljeslös idiot i slutet: Shepard accepterar blint Catalyst-ungens korkade logik, trots att Shepard faktiskt kan bevisa motsatsen och faktiskt argumentera för sin sak. Man känner sig utstängd när Bioware helt ändrar om spelreglerna i spelets sista minuter och förväntar sig att spelarna ska förstå vad som händer.

- Att spelarens val i serien faktiskt ska ha betydelse. För som vi alla vet finns det inga konsekvenser till spelarnas beslut, överhuvudtaget, och spelarens val spelar ingen som helst roll i slutet. Det finns ingen konsekvens för att spelet är skrivet på det vis att alla val går ett ensamt spår (att många pro-enders inte ser detta som något negativt är utöver mitt förstånd). Nu har de hur som helst sagt att spelarens val ska ha en stor betydelse på det förlängda slutet, så jag hoppas att det sköts väl och med spelarnas feedback i åtanke.

- Ge karaktärerna en värdig avslutning. Mass Effect handlade om karaktärerna, och Bioware struntade helt i detta när de ville göra sitt "djupa" Garden of Eden-slut, så jag hoppas att exempelvis love-interests får en värdig avrundning istället för att hoppfullt (utan anledning) titta på solnedgången i en random djungelplanet. Ah, och ge ME2-crewet en värdig avslutning också.

- Använda bonus-scenen där Shepard andas under ruiner till något... ja, användbart och inte bara som en vag bonus. Om Shepard har chansen att överleva, använd den väl. Personligen förstår jag inte hela martyr-grejen med Shepard, för Shepard är inte Jesus eller något: Shepard är bara en ovanligt inflytelserik och talangfull kommendör som inte nödvändigtvis behöver dö för att betyda något. Har även svårt att tro att Shepard skulle dö av Destroy-beslutet.

- Casey Hudson ville göra ett bittersött slut. Istället blev slutet bara... bittert. Tomt. Få till balansen här, om det nu är så himla viktigt att göra ett bittersött slut.

Ja, det var väl det. Jag lär undvika spoilers om Extended Cut inom den kommande veckan och jag hoppas att ni inte slänger spoilers i ansiktet på mig heller. Jag vill gärna se Extended Cut med egna ögon och se med egna ögon hur Bioware försöker fixa fiaskot som är slutet av Mass Effect 3. Ha en god kväll och må ni inte ha alltför höga förhoppningar på EC!

Häpp... antar att jag kan återvända till Mass Effect 3 nu, det kan inte bli mycket värre...

The Dark Knight Rises Soundtrack-spoiler

Jepp, som titeln väl antyder har filmkompositören Hans Zimmer släppt lite smakprov från sitt soundtrack till den kommande storfilmen The Dark Knight Rises.

Det rör sig alltså om 30-sekunders samples från filmens officiella soundtrack som man kan lyssna gratis på, och jag gillar det jag hör.

Visserligen låter majoriteten av musiksnuttarna precis som musiken från föregående filmer och man hinner inte riktigt uppfatta vad det är man lyssnar på i och med att snuttarna är så korta, men det finns ett par intressanta stycken här som har fångat min uppmärksamhet extra mycket och jag spoilervarnar därmed för er som inte vill veta ett knyst om filmen.

Musiken finner ni här:

http://batman-news.com/2012/06/14/30-second-samples-the-dark-<wrap>knight-rises-soundtrack-audio/

01. A Storm Is Coming
02. On Thin Ice
03. Gotham's Reckoning
04. Mind If I Cut In?
05. Underground Army
06. Born In Darkness
07. The Fire Rises
08. Nothing Out There
09. Despair
10. Fear Will Find You
11. Death By Exile
12. Imagine The Fire
13. Necessary Evil
14. Why Do We Fall?
15. Rise

De snuttarna som är mest värda att notera är "Gothams Reckoning", "Mind if I cut in?", "Born in Darkness" och "Rise". "Gothams Reckoning" använder tonerna från den pampiga körmusiken som präglat nästan varje trailer till filmen, så det känns klart och tydligt som Banes theme. "Born in Darkness" verkar antyda att Banes förflutna kommer att utforskas med tanke på att Bane inte hade den hjärtligaste bardomen så att säga (och kan även indikera på Ra's al Ghuls inblandning med tanke på att filmen kommer att innehålla flashbacks om Ra's al Ghul). "Mind if I cut in?" låter precis som någonting Catwoman vandrar med högklackarna till och känns som något mer uppfriskande i jämförelse med de typiska Hans Zimmer-stråkarna.

"Rise", den sista samplen i samlingen, däremot verkar tala ganska mycket om hur filmen kan sluta; musiken härstammar från Batman Begins, nämligen i scenen där Bruce Waynes föräldrar blir mördade. Är det bara en tillfällighet att samma musik dyker upp i filmens slutliga stycke, eller kommer faktiskt filmen gå "full circle" och låta Batman dö?

17 juli kommer filmens officiella soundtrack att släppas och en vecka senare anländer årets mest efterlängtade film...

Mind if I Hath my Way in?

*ljudet av syrsor och ugglor*

Prometheus; märkligt vacker och ihålig

Spoilerfri recension

Som jag berättade i min förra blogg var jag väldigt sugen på Prometheus, men med viss försiktighet med tanke på att manusförfattarna bakom Prometheus inte är de skarpaste författarna så att säga. Den ena var bakom genomusla The Darkest Hour och den andra bakom det halvt misslyckade Lost. Ridley Scott hade även tappat gnistan sedan många år tillbaka och trots att trailerna bådade gott fanns det ändå en aning om att filmen kanske inte skulle vara så fantastisk som många tror.

Igår såg jag i alla fall den (efter en rad problem från Faluns lokala biograf) och har hunnit smälta intrycken. Jag kan säga att Ridley Scott har hittat tillbaka gnistan. Eller, åtminstone lite av sin forna sci fi-glans.

Först ska sägas att Prometheus inte är en renodlad skräckfilm som Alien och det märker man så fort filmen börjar och håller i sig under resten av filmen. Det ligger något väldigt brutalt med början, men också något... poetiskt över den. Denna poetiska stämning sätter sig direkt i mig och håller faktiskt hela vägen.

Visuellt sett är Prometheus en väldigt, väldigt vacker film att titta på. Inte som färgsprakande ögongodis, utan som en genomtänkt och välgjord värld med lyckad och trovärdig design på allt från skeppsinteriörer och utomjordiska livsformer. Visserligen känns världen i Prometheus betydligt renare och modernare än den i Alien, men det fungerar och är inget jag direkt hakade upp mig på under resten av filmen.

För det är svårt att haka upp sig på sådana småsaker när resten av filmen lyckas hypnotisera en.
En hypnotisk vacker stämning sätter sig över Prometheus, något... märkligt vackert över annars väldigt obscena, groteska, våldsamma och brutala scener. Häri ligger Prometheus största styrka och det som gör Prometheus så förbenat förundrande att följa. Här finns scener som jag lär komma ihåg ett bra tag framöver, ett par groteska scener som samtidigt är vackra i sitt äckel, symboliska i sitt berättande, trollbindande i sitt utförande.

Prometheus är en film som väljer att handskas med stora frågor om livets uppkomst, men som inte nödvändigtvis besvarar dem. Prometheus expanderar det Ridley Scott påbörjade i Alien, men inte genom att besvara allt, utan genom att skapa en ny, större värld för oss åskådare att ta del av.
Men som befarat är filmen inte helt problemfri och lider av ett antal problem som spräcker den där trollbindande känslan över filmen.

Filmen verkar först och främst ha väldigt svårt att hantera vändningar och övergångar mellan nyckelscener. Det dyker upp ett antal twists (som väntat) i filmen som är rätt intressanta, men de presenteras och sköts på det vis att de bara kommer och går utan att ta sig tiden att faktiskt utforska vad som precis har hänt; dessa övergångar och vändningar överges snabbt för att fortsätta med annat och ger intrycket av att det förmodligen bara är en axelryckning snarare än något att förvånas av, eller att ens tänka på.

För att inte heller tala om det märkligt stressade klippningen. Ofta får man intrycket av att händelser sker för fort och att det saknas scener, framförallt scener som länkar viktiga händelser med varandra. Istället hoppar filmen lite stressat fram till nästa scen och lämnar liksom inte andrum att smälta det man precis har bevittnat. Man får känslan av att allt som blev bortklippt kommer inkluderas i någon kommande megamatig Director's Cut med minst 30 bortklippta, viktiga minuter.

Men det största problemet i filmen är utan tvekan karaktärerna. Karaktärerna i denna film är ofärdiga kartongutklipp som gärna vill skapa konflikter och spänningar mellan varandra, men som inte lyckas skapa trovärdiga relationer med varandra. De saknar förmågan att koppla till åskådaren, de agerar korkat, beter sig märkligt och säger lite emot sig själva. Det störde mig exempelvis hur en feg karaktär plötsligt räcker fram handen till något uppenbart farligt eller hur andra karaktärer skrockar till när det visar sig att två besättningsmedlemmar får panik när de går vilse i ett okänt och skrämmande utomjordiskt territorium. Andra karaktärer kommer fram till helt vansinniga slutsatser som saknar karaktärsutveckling för att förstå deras handlingar och andra karaktärer är så oviktiga att man mentalt stämplar dem som offer-för-utomjordiska-monster-på-löpande-band. Dessutom tycker jag mig se nya ansikten från besättningen hela tiden och gör det svårt att få en bild av hur besättningen ombord på Prometheus ser ut eller fungerar.

Visserligen var besättningen i Alien inte heller någon djup studie i karaktärsutvecklingar, men de kändes mänskliga och man kunde relatera till dem för att man spenderade betydligt mer tid med dem. De var få och man kunde dela rädslan och skräcken med dem.

I fallet Prometheus forcerar man semi-stereotypiska drag i karaktärer som inte vet var de ska ta vägen eller inte riktigt vet vad de gör. Detta gör att man istället distanseras från karaktärerna och man slutar bry sig om majoriteten av dem tidigt i filmen. De känns som rester från ett manusdraft, ofärdiga karaktärer som man borde ha jobbat betydligt mer på och spenderat mer tid med för att slukas av filmen bättre. För som det känns nu, gränsar en del karaktärer till att vara direkt... värdelösa.

De enda karaktärerna som fungerar för mig är Noomi Rapace's karaktär och Fassbender's karaktär. Rapace är inte någon Ripley, men samtidigt tror jag inte att det var meningen heller, med tanke på hur annorlunda hon är i jämförelse med Ripley. Rapace's karaktär känns som en mer nyfiken och upptäckarglad person som låter sin tro vägleda henne genom livets stora mysterier. Även om hela trosaspekten känns lite för forcerat lyckas det ändå skapa ett visst intresse för henne när hela hennes forskning i slutändan visar sig leda mot en helt annan riktning än vad hon väntat sig. Fassbender, som spelar en android, lyckas också engagera inte enbart för sin skådespelartalang, utan också för sin mystiska karaktär. Han försöker förstå människor och deras ursprung på ett annat sätt än den besättningen håller och söker egna svar. Även om det känns som att hela androidaspekten känns återanvänt från Alien-rullarna, lyckas Fassbenders android ändå kännas mer komplex och mer intressant att följa.

Nu vill jag inte slå hål på mångas skyhöga förväntningar och överhype, för filmen är ändå sevärd. Som jag nämnde tidigare i recensionen finns slags poetisk skönhet i allt det vidriga och vanställda som händer i filmen. Det ligger något fantastiskt grandiöst, något enormt episkt i berättarspråket som lyckas engagera mig trots de många bristerna i manuset. För jag satt trots allt där på biografen med viss isande spänning över vad som komma skall. Det må inte vara i närheten så skrämmande som Alien, men stränger hyggligt på nerverna då och då och bjuder ändå på en rad minnesvärda scener.

Framförallt är början av filmen och en riktigt obehaglig (om än lite väl otrolig) scen ombord på skeppet väldigt minnesvärda, men scenen jag älskade mest var nog slutet av filmen.

Uppbyggnaden till slutet av filmen lider lite av den där stressklippningen som jag nämnde tidigare, men slutet är fantastiskt på nästan alla sätt och vis. Den är bittersött på ett tillfredställande vis, den är så vacker i sitt utförande, bygger vidare på obesvarade frågor på ett skickligt vis och bäddar upp för en uppföljare jag nu ser galet mycket framemot. För filmen ställer fler frågor än ger svar, men jag gillar ändå att mysterier bevaras någorlunda väl.

Bara att såhär i efterhand lyssna på filmens återkommande theme gör mig lite sådär smålyrisk och lyckas förmedla den där känslan när man tittar ut mot rymden och undrar vad som finns därute, vilka svar som gömmer sig därute, vilka nya frågor vi kan vänta oss när vi väl tar oss dit ut på jakt efter svar.

I korthet är Prometheus en trollbindande, storslagen film med en unik, visuell stil över sig; en andlig prequel som vågar ta ut svängarna och expandera världen från Alien på ett intresseväckande och fängslande sätt som tyvärr känns ihålig och lite tom på grund av ett inte alltför genomarbetat manus och platta karaktärer, men som i slutändan ändå bjuder på en fräsch och modern sci fi-saga.

Ridley Scott för nu gärna skynda sig att jobba på uppföljaren och manusförfattarna får gärna ta sig i kragen och rätta till misstagen, för jag har känslan av att vi kommer att imponeras rikligt nästa gång vi kommer i bekantskap med Scott's gnista igen.

Kan man hoppas...

http://www.youtube.com/watch?v=rzI3AdpA9e4&feature=relmfu

SKREV HAN THE DARKEST HOUR?! GNYAAAAAAAAAAAAAH!!!

Blandad kritik för Prometheus hittills

De första recensionerna har trillat in från olika håll i världen och har hittills fått lite... blandad kritik. Den ska tydligen vara tankeväckande, storslagen och snyggt designad - ungefär som väntat - men tycks även sakna nerv och sympati för karaktärerna.

De första recensionerna från USA tycks nudda vid samma sak.

http://www.metacritic.com/movie/prometheus/critic-reviews

Jag tillhör en av många som ser verkligen sett framemot Prometheus, men med ett visst orosmoln. Det som egentligen oroat mig mest med Prometheus var valet av manusförfattare; den ena skrev en av förra årets sämsta filmer, "The Darkest Hour", och den andra stod bakom "Lost", en serie som inte var direkt känd för kvalitet i sitt berättande eller karaktärsutveckling.

Dessutom har Ridley Scott tappat gnistan för många år sedan, så förväntningarna må vara höga, men inte genom taket så att säga.

Nu sitter jag alltså inte och trashar filmen, om jag nu råkar det intrycket; jag har inte sett filmen och är ändå larvigt sugen på att se den. Jag menar, det är ju ändå återkomsten för en av vår tids mest intressanta och hyllade sci fi-berättelser!

Jag förväntar mig inte heller att Prometheus ska kunna slå den magnifika Alien, men när båda jämförs med varandra är det kanske inte konstigt att Prometheus tycks hamna i skamvrån av vissa kritiker. Prometheus tycks ju vara en annan sorts film, en film som leker mer med stora idéer och frågor, fast med små klickar av den skräck för att kopplas ihop med den redan etablerade Alien-världen, än med den råa enkelheten i Alien.

När vi ändå är inne på jämförelser är det också lite intressant att Alien inte heller direkt översköljdes av god kritik när den väl kom ut:

http://www.movie-film-review.com/devfilm.asp?rtype=3&id=387

Så vem vet? Kanske Prometheus kommer att gå igenom samma sak och blir lika högt ansedd som Alien i framtiden?

Men det är bara vilda spekulationer från min sida. Som sagt har jag inte sett filmen och kan inte ge något konkret svar förrän jag har sett den med egna ögon, men det är intressant att följa hypen för en film och se hur den påverkar folk på olika sätt.

Så länge filmen berör Alien-mytologin på ett tillräckligt intressant och tankeväckande sätt, blir jag nog nöjd. Lite hopp får man ju ha i en värld som ger The Darkest Hour och Battleship-filmen grönt ljus...

*huga*

Komsi komsi, Empire...

----------Ett dåligt argument-----------