Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

--- The Revenant är mäktig ---

Skrivet av moviefreak den 31 januari 2016 kl 18:00

Hämndhistorier i rätt händer kan göras precis hur bra som helst. I kombination med en överlevnadshistoria blir det hela lite klurigare, men det är lite det som gör Iñárritus Revenant så speciell: den envisa överlevnadskampen gör ett simpelt hämnddrama om hämndens poänglöshet till något närmast övernaturligt, något utomvärdsligt. Något äkta, något främmande, något skrämmande, något... mänskligt.

Till att börja med, kan man inte tala om The Revenant utan att nämna naturen. Redan i filmens första filmrutor märks det att filmmakarna gjort sitt yttersta för att fånga den ensamma, frostiga naturen och framställer den hårda vintern på ett förrädiskt, hisnande, gripande, häpnadsväckande, skrämmande och vackert vis. Gränsen mellan natur, mystik och dröm suddas sedan ut när man i biostolen bits av den infernaliska kylan, får känslan av hur liten och obetydlig man är i den majestätiska naturen och hur man känner av limbon mellan liv och död i filmens skickligt drömska scenarion. Det är faktiskt inte så mycket intrigen i sig som gör karaktärernas kamp för överlevnad så levande, det är snarare den oförlåtande omständigheterna som ger filmen puls och som gör naturen till filmens verkliga stjärna.

Detsamma kan dessvärre inte sägas om Leonardo DiCaprio, som ju är filmens centrum. Han (och alla andra involverade) ska givetvis ha beröm för de svårigheter de fick möta under denna ambitiösa inspelning, men det är bara något med DiCaprio som hela tiden tar mig ur filmen och det gäller inte bara The Revenant; hur mycket han än blöder i Django Unchained eller skriker sig röd i Wolf of Wall Street, kan jag inte se något annat än en desperat babyface-stjärna med Oscarsfeber och jag får samma känsla när jag ser honom äta en lever i The Revenant. Han är ingen dålig skådis - han är bara inte särskilt övertygande, hur mycket han än lyfter underkäken.

Nä, om det är någon som ska prisas och hyllas för sitt skådespel så är det Tom Hardy. Den här jäveln är så trovärdig att man ofta glömmer bort att det är Tom Hardy bakom de där sjaskiga ögonen. Hans frustration över besättningens sargade tillstånd glöder av konflikter och känslor, vilket gör honom till mer än bara en simpel antagonist som är ute efter pengar; det är en plågad, fördomsfull man vars enda livsmening är det otacksamma jobbet som skinnsamlare och som egentligen gör rätt i att överleva till varje pris. Man tycker faktiskt synd om honom, ju närmare Glass närmar sig sin hämnd.

I övrigt gillar jag det simpla konceptet för att det ger rum för att verkligen utforska ensamheten och farorna i filmens värld. Hämndhistorian (som påminner vagt om Gladiatorn) ligger egentligen mer och puttrar i bakgrunden för att visa en ensam mans kamp mot omöjliga odds, vilket är helt ok enligt mig. Allt som omringar DiCaprios överlevnad - som naturen, Arikara-indianerna, drömmarna och tystnaden emellanåt- är vad som gör The Revenant till en så mäktig och oförglömlig filmupplevelse.

Det är inte Iñárritus bästa film, men det är förmodligen hans mest ambitiösa och är något som måste upplevas på bio, gärna på IMAX. Enbart fotot, filmens naturliga ljussättning och en av de bästa björnsekvenserna sedan briljanta The Edge är anledning nog att se den.

Oscarn för bästa underkäke går till...

The Fifth Wave - ett haveri

Skrivet av moviefreak den 24 januari 2016 kl 20:31

Brännström bloggade nyligen om Maze Runner och hur det var en av de mest idiotiska filmupplevelserna han har haft. Visst är det en rätt menlös young adult-film, Carl... men jag måste kontra dina två bortkastade timmar i en labyrint med mina två bortkastade timmar med fjompiga barnsoldater i The Fifth Wave - det senaste young adult-haveriet från en boktrilogi som ingen vettig tonåring skulle bry sig om.

Ungdomsbok-genren är uppenbarligen inget för mig, då jag inte är dess tilltänkta målgrupp, men ändå hamnade jag där i biosalongen och vred mig av smärta. Vanligtvis vet jag mitt bästa när det kommer till film och ändå lät jag mig övertygas av mina vänner som bara spontant ville se någon äventyrsfilm som jag inte gjort någon research om. Jag har blivit oförsiktig, självdestruktiv med mina filmval på sistone... och nu har jag fått betala det hemska priset.

Bokstavligen alltså, jag betalade 150 spänn för att se dreglande dagisbarn tränas i en militärbas och förväntas vara mänsklighetens sista hopp mot invaderande utomjordingar.

Men ja, vad handlar skiten om egentligen? Utomjordingar invaderar Jorden och släpper lös fyra vågor av pester och naturkatastrofer för att radera mänskligheten från jordens yta. En tonårstjej och sin dreglande lillebror överlever dessa vågor, men när brodern blir tillfångatagen av militärer måste hon växa nytt skinn på näsan och spräcka finnarna för att rädda honom. På vägen möter hon en ung skogshuggarhunk, samtidigt som barnlägrena tränas för att eliminera "infekterade" människor. Berättar jag mer riskerar jag att döda era hjärnceller.

lixom OMG, hur ska jag träffa en söt kille medan ungergången pågår???

Det mest förbryllande med den här kalkonen är inte det faktum att filmen överhuvudtaget blev gjord, att filmen innehåller en av de mest huvudvärksframkallande twisterna som har gjorts i filmhistorien eller att det finns en scen där den femåriga lillebrorsan sjunger Coldplays "The Escapist" utan att bli ihjälslagen med tvålar i strumpor; det mest förbryllande är att ungdomsböcker måste beblanda sig med dystopi-genren. För när skogshuggarhunken obligatoriskt tar av sig tröjan för att golva tonårsflickorna med sin inzoomade tvättbräda, i samma film där jordens befolkning dör av hemska omständigheter och förvandlas till spelpjäser av illasinnade utomjordingar, måste jag ändå fråga mig vad den här tjatiga romansformulan ens har med saken att göra? Behöver en mörk framtid och massdöd vara så attraktivt och sexigt för barn?

När jag tänker på young adult-böcker, tänker jag på böcker som handlar om ungdomars samtid och sådant de kan relatera till, såsom skolan, utanförskap, att hitta sig själv, att växa, sexualitet, mobilskal, osv. Ofta blandas detta med fantasy-genren som en slags undanflykt och fungerar väl i välskrivna bokserier som Harry Potter och även mindre bra bokserier som vampyrsåpan Twilight. Jag kan förstå att fantasy/sci fi-inslagen blir en välkommen undanflykt från vardagens tristess, men när hjältinnan i Fifth Wave skriver ner sina tankar i dagboken om vad mänsklighetens natur och världens missöden som att det var samma vanliga pojkbekymmer i skolan, kunde jag bara känna hur mitt liv förkortades med minst 24 år. Så dumt är det, faktiskt.

Det var inte såhär jag ville börja mitt filmår...

--- GOD JUL! + sista luckan ---

Skrivet av moviefreak den 24 december 2015 kl 12:00
This post is tagged as: Mr Smiley luktar gammal gröt, Julkalender, Årets bästa filmer, Jul, Sista luckan, Prinskorv

God jul, kära läsare! Se nu till att ha ett finfint julfirande, trycka i er julost och slöa framför sentimentala julfilmer. Här är sista luckan över vad jag anser vara årets bästa filmer, tv-serier och tv-spel.

Årets bästa tv-serie
1) Show me a hero

...and I'll write you a tragedy

David Simons senaste guldklimp är en miniserie som kretsar kring byråkratin och politiken bakom ett utdraget, kontroversiellt bostadsförslag i Yonkers: integrationen av låginkomstagarbostäder i ett vitt medelklassområde. När lokalpolitikern Wasicsko - utmärkt spelad av Oscar Isaac - ser en chans att göra karriär på detta, gör han bostadsfrågan till sin hjärtefråga under sitt borgmästarval och vinner medelklassens förtroende. Men när förslaget ändå blir av, får den nyvalde borgmästaren på sig en växande demonstrationsmassa som bara växer och växer varje dag. Vems hjälte är han egentligen?

Show Me A Hero är en komplex, mänsklig och tragisk historia om människor som vill vara hjältar och martyrer, men som glömmer bort att hjältar ofta får göra stora uppoffringar. Wasicskos politiska irrfärd är fyllt med nyanserade lager, realistiska konflikter, svår hjältekomplex, engagerande maktspel och segregationsproblematik som än idag är svidande aktuella.

Årets bästa film
1) The Pearl Button

Röster viskar, knastrar och plaskar från sjöar, hav och pölar. Någonting från kosmos kallar på oss, påminner oss om någonting. Berättelser om var människan härstammade, och som väntar på att upptäckas, berättelser som ligger inristade i de djupaste av hav och ben, berättelser från sargade Chile som dunstat bort med tiden och som längtar efter att komma i kontakt med kosmos igen.

Poesi och verklighet blir en harmonisk självklarhet i Guzmans andra del av hans pågående dokumentärtrilogi. Likt Guzmans tidigare mästerverk Nostalgia for the Light, som kretsade kring mänskligheten och rymden, djupdyker Guzman in i vattnet för att gräva fram mänsklighetens rötter och seglar förbi förlorad skönhet och stolthet för att visa den skönhet som Chile ännu består av.


Årets bästa spel
1) Gwent- öh, jag menar Witcher 3

Varje gång denna sång spelas upp under en pågående jakt på ett vedervärdigt monster, känns det alltid lika självklart för mig. Det finns ingen som helst tvekan om saken - fantasy har aldrig varit så här uppslukande och trots jag inte har hunnit spela klart det, har jag spelat tillräckligt länge för att kunna utnämna Geralts senaste äventyr till årets rikaste, häftigaste och ljuvligaste spelupplevelse i år.

Förutom den otroligt välskrivna berättelsen, de mångfacetterade karaktärerna och den magnifika grafiken, var stämningen så magisk att man ofta bara stannade upp vid en väderkvarn och väntade tills solen gick ner. Till skillnad från många av de gigantiska, "döda" öppenvärldarna med tradiga side quests som presenterats under åren, visste utvecklarna hur man engagerade spelaren med en levande fantasyvärld och skämde även bort spelaren med snillrik uppdragsdesign.
______________________________________________________

Vilka anser ni vara årets bästa?

'*•.¸.•*'moviefreaks magiska 12-dagarskalander (11) ¸.•*'*•.¸

Skrivet av moviefreak den 22 december 2015 kl 21:45

Årets filmer
2) Tale of Princess Kaguya

Som en blommigt doftande vårvind, fyller den snabbt växande Kaguya världen med liv, glädje, färg och musik. Sedan hennes födsel ur en bamboostjälk, gror lilla Kaguya in sig i allas hjärtan och kärleken för denna mirakulösa flicka blir så stor och överväldigande, att oundvikligheten tränger sig på hennes liv snabbare än hon tror och snart inser hon att det finns ingenting hon kan göra för att förändra sitt öde.

När den där vårvinden plötsligt vänder, vänder det så hårt att det känns som en knytnäve i magen. Sagan om prinsessan Kaguya står sig alltså inte bara som Studio Ghiblis bästa film och en av årets starkaste filmer, utan också som en av de absolut skickligaste, vackraste och mest hjärtknipande filmer jag har sett. Kaguyas bitterljuva berättelse kring gåvan som är livet, men också den förbannelse som är förändringen, lämnar ingen oberörd.

Årets tv-serier
2) Rick & Morty

Efter bara ett par avsnitt, kultförklarades serien och höjdes till skyarna som en av mest geniala och mest vrickade komediserierna som gjorts. Efter en torterande lång väntan på den andra säsongen, kan jag bara instämma i kören och även tillägga att sci-fi inte blir bättre än så här. Ricky & Morty leker inte bara runt med gamla sci fi-koncept, utan förvandlar dem till någonting nytt, gripande, hysteriskt roligt, tänkvärt, uppriktigt... och bottenlöst, likt ett svart hål.

Serien har en förmåga att få dig att kippas efter andan av skratt, samtidigt som den knockar dig med sin grymhet och cynism. Förutom seriens unika improvisatoriska stil, knäppa karaktärer och tajta manus, beundrar jag framförallt paradoxen i hur hjärtlös och hjärtlig serien kan vara.

Årets spel
2) Super Mario Maker

Oavsett om man själv bygger och pusslar eller ser hundratals Youtube-videor av djävulsk spelarkitektur, finns det något så charmigt, mysigt, beroendeframkallande och otroligt kärleksfullt över Nintendos rörmokarbygge. Det fanns oändliga möjligheter att både irritera skiten ur någon med utmanande styrketester, imponera med nya twister på Mario-designen och framförallt att inspirera folk runt om i världen med finurliga plattformsidéer.

Super Mario Maker är ingenting annat än ren och skär spelskaparglädje. Det är en omsorgsfull Nintendoskapelse som gav utlopp för spelares kreativitet och sadistiska behov. Det är oemotståndligt roligt att bygga helvetiska banor till sina vänner, att leka runt med fantasin och att skapa alldeles egna Mario-äventyr.

'*•.¸.•*' moviefreaks magiska 12-dagarskalander (9-10) '*•.¸.•*'

Skrivet av moviefreak den 19 december 2015 kl 22:00

Jag missade att skriva ett inlägg i torsdags och har därför slagit ihop den med dagens lucka. Dubbelt upp alltså! Här är årets filmer, tv-serier och spel.

Årets filmer
4) Star Wars: The Force Awakens

Jag är frälst! Jag har sett ljuset. Star Wars är räddat från Lucas mörka prequel-arv och har vaknat till liv igen - ett liv fyllt av hjärta, värmande karaktärer, smart dialog och klassiskt gammaldags filmkonst. The Force Awakens tar alltså tillbaka Star Wars till sina gamla rötter och gör den fräsch, spännande och romantisk igen, samtidigt som den tas till helt nya nivåer. Det märks i varje liten filmruta att alla inblandade - i synnerhet J.J. och manusförfattaren bakom Empire Strikes Back - lägger all sin själ för att skapa en av de härligaste bioupplevelserna som någonsin gjorts.

3) Inside Out
Scenen där Joy, en av känslorna i 12-åriga Rileys huvud, spelar upp ett älskat barndomsminne till Giacchinos känslosamma musik och dansar som att hon bar skridskor, visste jag att Pixar gjort det igen. Det är helt inte ofta som jag, 10 minuter i en film, blir fullstänsigt försälskad i den och hoppas på uppföljare på direkten. Resten av filmen bekräftade bara detta genom sin genomarbetade, emotionella och berättelse om det svåra i förändring och att växa upp. Inside Out är Pixars allra bästa sedan Ratatouille och är en oförglömlig resa i människans psyke.

Årets bästa fightscen: svärdstriderna i Star Wars - The Force Awakens
Jag ska såklart inte gå in på vilken strid det handlar om, men så fort ett av dessa svärd tänds under filmens gång... ja, då vet man att man plötsligt menar allvar. Ljussabeln har alltså fråntagits det leksaksstämpel som Lucas satte i sina prequels och svärdstriderna har äntligen blivit känsloladdade igen. När en fäktare träffade sin motståndares svärd, dånade som åskan självt och fräsandet från svärden var hotfull - framförallt när skillnaden mellan proffs och amatör blev smärtsamt tydligt...

Årets tv-serier
4) South Park

När Steven Seagal snyftar framför en hel skola om hur han trakasserats för sin övervikt på Twitter, när PK-rektorn eller varje gång Caitlyn Jenner dök upp, skrattade jag så att jag grät. Efter 19 säsonger lyckas South Park fortfarande vara en av de mest intelligenta och aktuella humorserierna just nu. Denna gång tar South Park-skaparna sig an en bekant fiende - den politiska korrektheten - och hanterade den lika nyanserat som det var vulgärt.

3) Bojack Horseman
Jag började titta på denna Netflix-exklusiviteten i tron att det var en oinspirerad tramskomedi, men slutade istället med att jag hamnade i en existentiell kris. Driven av alkohol, självömkan och svår depression försöker den avdankade skådespelaren Bojack bättra sig som person/häst, men sjunker bara djupare som person och bränner ännu fler broar - nästan så att man fruktar för Bojacks självdestruktiva beteende. Andra säsongen av hästmannens deprimerande Hollywood-äventyr var märklig, mörk, snillrikt satirisk och gripande jordnära i sina absurditeter.

Och så en ny kategori...

Årets spel
3) SOMA

Det var inte riktigt lika gastkramande och "klicka-på-ESC-så-fort-något-läskigt-dök-upp"-skrämmand
e som studions skräckmästerverk Amnesia, men det behövde det inte vara. För där SOMA inte skrämde på Amnesia-nivå, levererar den istället ren och skär ångest i en fasansfull skräckhistoria om att förlora sin mänsklighet, sin kropp och sin själ - och att leva med den motsägelsen. Förutom välgjorda pussel, ruggig atmosfär, psykologisk påfrestning, kroppsligt äckel, etiska dilemman och deprimerande story var SOMA direkt äckligt och ordentligt obekvämt att spela. På det bästa möjliga sättet, alltså.