En ny (annorlunda) hobby

Jag har aldrig vart en fotomännsika, så att säga. Visst, i fjol postade jag en bildblogg om det fina landskapet kring det samhället där jag bor, men gillar jag att fota människor som poserar? Nattlyktor med en fuktig trottoar? Svartvita bilder på barn som kladdar med glass och bär? Nä, det är inte riktigt min grej. Jag är väl inte en så kallad artistisk fotograf.

Däremot har jag utvecklat en ny hobby. Vartifrån denna föddes vet jag ej, men helt plöstligt var den där i alla fall. Så fort jag har färdigställt en måltid får jag ett begär att springa efter kameran och ta bilder. Ja, jag har fått någon släng fascination av att fota mat. Vare sig detta möjligtvis inte är så ovanligt vet jag ej - som sagt är jag inte så insatt i fotografernas värld.

Detta har pågått nu i lite mer än ett halvår, och några bilder jag har tagit vart jag lite mallig över - både hur bilderna blev samt hur välsmakande och fint upplagt måltiden vart såväl. I brist på att skriva om något intressantare kan jag gott och väl dela med mig ett smakprov på bilderna.

Att laga mat är självklart den roligaste biten!

Fler livstecken från Metal Gear Solid 5

Innan E3 2011 annonserade Kojima att han skulle inte göra ett framträdande på konventet. I sina egna ord var mannen alldeles för upptagen. Han stannade hemma i Japan, och vi fick istället trösta oss med en förinspelad videofeed där vi fick en duktig förtitt på Kojima Productions alldeles nya FOX Engine som definitivt gav mersmak.

Tre månader senare packade Hideo Kojima sina väskor och besökte University of Southern California. Där, med ett urval från sitt utvecklarteam, husade Kojima en föreläsning åt utbildande speldesigners, och Hideo använde inte minst sin nyutvecklade FOX Engine som en praktisk demonstration.

Kameror, MP3'or, mobiltelefoner, alla elektroniska apparater med inspelningbara metoder bades att stängas av. För vad som skulle visas hade än så länge endast vittnats av ett ungefär på 30 personer - 30 personer inom Kojima Productions egna team.

http://www.youtube.com/watch?v=6lyTILy4Dhs

En bild har dock letat sig fram på nätet, och det är udda hur den inte har fått större uppmärksammande. Som vi alla vet älskar Kojima att retas och det såklart några detaljer att plocka från denna bild. Allt ifrån håret, ögonlappen, den Peace Walker-doftande jackan, och även hur... gubben... verkar hålla (vad det liknar) en ljuddämpad pistol i samma fashion som en viss orm gör i både MGS3 och MGS4 bland annat.

(Klicka på bild för större bild)

Kommer vi äntligen få se en ung Snake tillsammans med Python infiltrera Vietnam? Eller kommer vi få se en nybliven Big Boss på jakt efter EVAs försvinnande mitt bland det Moçambikiska självständighetskriget, där han också mötte en ung Frank Jaeger för första gången? Eller kommer vi röra oss mot 80-talet med en gråhårig Big Boss och ta del i det Rhodesiska bushkriget, där han mötte Naomi Hunter för första gången? Eller kanske Moçambikiska inbördeskriget, där han mötte en ung Sniper Wolf?

*MGS-nerdiness overheated*

Nu kan vi i vilket fall vara helsäkra på att Metal Gear Solid 5 kommer använda Kojima Productions ursexiga FOX Engine, även om den saken redan var rätt självklar tidigare.

Bild hämtad från: http://metalgear.wikia.com/wiki/Fox_Engine

Spel från Clints barndom (3)

Tidigare delar:
Heart of Darkness
Jazz Jackrabbit 2

Commandos 2: Men of Courage - [PC] Pyro Studios (2001)

Det första Commandos (Commandos: Behind Enemy Lines) var faktiskt det allra första spelet i Stealthgenren jag prövade på. Metal Gear Solid kom faktiskt inte in i bilden förrän ett helt år senare. Nu satt jag däremot där, en 6 år ung parvel med 90-talets pottfrisyr, framför familjens Windows 95 som far min hade inköpt med personalrabatt från sitt jobb. Spelet var supersvårt. Jag begrep mig aldrig på spelmekaniken, jag visste ens knappt vad Nazister var för något och jag dog hela tiden, men gud vad spännande det ändå var. Commandos var inte som Tekken, Wolfenstein, eller Disneys Hercules som just då var spelen jag lirade som mest. Man kunde inte anfalla helvitt. Det handlade inte om att slåss överhuvudtaget. I Commandos spelade du som riktiga människor, sabotörer, som dog på momangen om de vart upptäckta, och du hade bara 4-5 operativer per nivå vilket gjorde varje död oerhört dyrbar.

Commandos var dock oerhört primitivt även för sin tid. Det var inte förrän Commandos 2: Men of Courage som serien verkligen häpnade mig ordentligt. Dina soldater hade nu varsitt individuellt inventariesystem och nivåerna kryllade av olika medel för att hjälpa en framåt, vi talar om allt ifrån hundgodis, bomber, repstegar, till även björnfällor. Inte nog med det kunde vår elitgrupp nu även klättra väggar, använda fiendernas vapen, och spränga hela byggnader. Allt detta, samt de mycket mer varierade målen man skulle uppnå, gjorde att Commandos 2 vart ett otroligt mycket mer dynamiskt spel än sin föregångare.

Serien har dock kritiserats hårt för att operativerna har väldigt begränsade egenskaper för att vara en så kallad "elitgrupp". Spionen kan exempelvis inte klubba ner fiendesoldater utan måste istället använda droger som i sin tur har väldigt begränsad upplaga. Sedan har vi också en expert inom sprängmedel som är den enda som kan armera en bunt med dynamit. Detta tycker jag däremot är helt genial speldesign snarare än irritationsmoment då det sporrar en till att utnyttja varje karaktär, tänka till vem som är mest kapabel för varje objektiv, samt så tvingas man hela tiden att dela på eliten i två-tre grupper vilket verkligen fångar den där Mission Impossible-känslan.

Min favoritnivå i Commandos 2 är helt klart när man ska infiltrera en ö på japanskt territorium, rädda en brittisk pilot, spränga ett par kanoner samt... stjäla en gyllene staty av Buddha (wut?). Denna nivå var hursomhelst urgrym just för att man startade med alla sina operativer på en gummiflotte strax utanför ön, och man får valfriheten att ta infiltrera denna knivskarpa befästning från alla påhittiga vinklar. Ett spel som verkligen hämtat rakt ur Kellys Hjältar, Örnnästet och Kanonerna På Navarone.

En helt godkänd Let's Play på Commandos 2 i god kvalité, för dem intresserade.

Nixon ovanför min säng

Han sitter där, den där Nixon, snett ovanför kuddkanten min. Han har vakat över mig i min sömn. Skyddat mig från diverse mardrömmar om stora sjöar, Facebook, och Björn Skifs. Han har även vittnat en god samling GR-medlemmar som har haft modet att övernatta bredvid Clint - och därtill nästan lika många tonårsincidenter.

Farmor vägrar besöka mitt rum pga "den obehagliga gubben". Vännerna tycker att jag är knäpp (vilket förvisso är helt befogat). Bror vet inte vem Nixon är. Syster tycker att postern är onödigare än livet självt. Mor förstår ej varför jag inte hänger upp halvnakna modeller istället "som alla normala ungdomar gör".

Jag tycker att Nixon är svincool. Han var helt klart ett svin, men ändå cool på ett hörn. Alltså svincool. För mig är (var) han som en livs levande Dr Evil. Fast ännu kassare. Och alla älskar ju kassa skurkar (läs: Spaceballs).

Han gillar att titta på mig. Den där Nixon.

Rob Ager - En fantastisk filmanalytiker

Som en filmälskare jag själv är finner jag stort nöje i att analysera filmer på djupa grunder, och därav även att lyssna på vad andra har att säga gällande allt ifrån karaktärernas beteende till meddelanden gömda i bakgrunden. Rob Ager är en sådan individ som alltid lyckas hitta någonting i filmen man själv inte kan begripa hur man har lyckats missa trots man har skådat filmen flera tiotal gånger. Med jämna mellanrum kan Rob utpeka en och en annan självklar detalj, men då fortsätter han att jämföra detaljen mot en annan film som går utifrån en snarlik struktur fast med ett helt annorlunda meddelande mot slutet. Därav håller Rob sina analyser alltid lika intressanta och flödande.

Rob Ager analyserar filmer på sin hemsida collativelearning.com
där en bra del finns att gotta sig med - medans för resten måste man (tyvärr) beställa ett DVD-paketet för att få njuta utav.

Robs analyser är i textformat, men somliga har förkortade videorecensioner där vår underskattade internetpersona även slår slag med sin otroligt mysiga dialekt. Personligen skulle jag starkt rekommendera hans analyser på Aliens, The Shining och Pulp Fiction, som alla också besitter länkar till hans youtube-konto
robag88.

Rob äger

Star Wars Kinect = Jar Jar Binks

Någonting slog mig häromdagen likt en oväntad kall örfil rakt i ansiktet. Som en vettig människa är jag förtjust i Star Wars och var därför tvungen att kika på dess senaste dansspel till Kinect när amatör-videorna haglade upp på YouTube. Vad som slog mig hårdast var inte det ofantligt besvikna soundtracket - utan det större mottagande spelet fick bland kommentarerna.

"This destroyed Star Wars"

"Fuck George Lucas. Kill him!"

"I sense the dark side in this game..."

Kanske det är något undermåttligt skämt på gång som jag inte plockar upp, men verkligen? Är detta verkligen värt att lägga så mycket hat och förakt mot? Det här spelet är lika seriöst med sitt innehåll som Mel Brooks Spaceballs, eller Family Guys parodi. Som man säger på internetspråket: It's for the lulz. Alla som verkligen tror att utvecklarna bakom Star Wars Kinect försöker på något vis förmedla att detta spel tillhör Star Wars-sagans kännedom är rakt av kompletta idioter. Ser ni inte fan-service när det stämplas rakt i ansiktet på er?

Jag är som sagt själv ett starkt fan av Star Wars, original-trilogin hade en stor roll i min uppväxt, och jag föraktar allt som har med Clone Wars att göra förmodligen mer än vad ni gör. Hur som helst, när jag ser Vader skaka loss till Deadmau5's Ghosts and Stuff (den enda bra låten jag hittills har hört i spelet förövrigt) så blir jag bara varm i kroppen. Vader ser helt enkelt asläcker ut på det glansiga dansgolvet i sina svarta läderstövlar. Det är som sagt fan-service. Star Wars Kinect tar sig själv på lika högt allvar som de otroligt flummiga Lego-spelen gör. Det finns därför absolut ingen anledning att hata det så mycket.

Tyvärr hindrar det dock inte att Star Wars Kinect ser ut att bli ett katastrofalt spel. Inte för spelbarheten, inte för dansrörelserna, inte för att det tydligen pissar på hela Star Wars-universumet som många udda nog tycker, men för att soundtracket är ytterst oattraktivt. När man väl hittar en låt som är någorlunda grym att dansa till (Village Peoples YMCA) så har produktionen fått för sig av någon ofattbart bisarr och dålig idé att ändra texten så låten endast förblir en tiondel lika bra som den hade vart i sitt originalformat. Detta tycker jag är otroligt synd då jag hade gärna velat se ett bra Star Wars-dansspel med en riktigt bra spellista, för jag vet när man bara ska slappna av och njuta av fan-service som bara är på skoj.

OH NOES! VADER DANSAR TILL VILLAGE PEOPLE!
DETTA MÅSTE VARA CANON!

Kingdom Hearts är 0% Final Fantasy

Innan jag ni fortsätter läsa denna text vill jag klargöra att detta kommer från någon som växte upp med både Disneys animerade filmer och Final Fantasy. Detta för att ni inte får intrycket att detta kommer från någon fanatisk Final Fantasy-tok som spottar, skiter och fräser mot allting som bara ens nämner Squaresofts gamla godingar. Denna text handlar således inte om vare sig Kingdom Hearts är ett bra spel eller ej. Den handlar om att jag inte får återbäringen att detta skall vara en cross-over med Final Fantasy. Spelen som har haft en god roll under min uppväxt.

#1 Denna cross-over överhuvudtaget
Av alla möjliga exempel man kan dra är detta ändå inte den mest bisarra cross-overn som existerar på vård jord? Jag kan förstå att det känns exotiskt att mixa ett stort västerländskt varumärke och en annan asiatisk sådan (för att tilltala bägge publiker och dra in mer munchies) men verkligen? Kunde de verkligen inte komma på något som åtminstone ligger på samma storartade nivå? Eller ens genre? Final Fantasy går mer eller mindre ut på att "grinda" upp dina karaktärer tills du är redo att slåss mot en allsmäktig halv-gud vid slutet som hotar allt liv på planeten. Det Disney kommer närmast jämte detta är en stum prins som slåss mot en drake/häxa bara för att han har "lärt känna" en prinsessa i två minuter. Eller vad sägs om den där filmen när en kejsare förvandlas till en lama och hela äventyret går ut på att återställa honom till människa igen? Fan ta mänsklighetens överlevnad liksom, Ariel där borta vill ha två ben och en mänsklig vagina så nu måste vi samlas och sjunga om det i 23 plågsamma minuter.

Och jag var inte ens fullt rättvis mot Final Fantasy. Egentligen handlar det mycket mer om än bara en grupp tonåringar som ska slåss mot en gud i slutändan. I Final Fantasy VII så var Cloud från början ett stort fan till Sephiroth som var världens mäktigaste krigare. Han vill bli som honom, bli lika kraftfull så han kunde skydda de han brydde sig om, och det var därför han anlitades sig till Shinras privatmilitär. Sedan blir Sephiroth komplett galen när han listar ut att han inte är fullkomligt mänsklig, och på kuppen mördar han alla i Clouds hemstad inklusive de flesta av hans vänner och familj. Det är en mäktig känsla om man ger det lite eftertanke. Tänk om din starkaste förebild, vare sig det är Solid Snake, Master Chief, Super Mario, Sean Connery, Batman, eller Karl Pilkington om du så vill. Skulle det inte förstöra dig totalt om din största barndomshjälte visade sig vara en fullständigt ondskefull galning och mördade alla du någonsin har brytt dig om? Det är dessutom verkligen inte ofta denna sorts berättelse används inom spel vill jag också nämna.

Jag kan dra hur många exempel av detta som helst. Nästan varje karaktär i de bra Final Fantasy-spelen har en hjärtgripande historia som får oss att förstå vad de strävar efter, vad som motiverar dom, och i slutändan lär vi oss att bry om dom. Får vi någon karaktärsutveckling av samma rang i Kingdom Hearts? Nej, såklart inte. Jag kan förvisso förstå att Kingdom Hearts är ringa avsett av vara en ganska odramatisk och något lättsmält berättelse för barn mellan 7-12 år. Vilket faktiskt orsakar att denna cross-over med Final Fantasy känns bara ännu mer malplacerat.

Är det dessutom inte oerhört bisarrt att se Kalle Anka och Långben slåss i en kamp mot ultimat ondska förövrigt? Jag menar, Kalle kan ju knappt gå till vardags utan att få spö av antingen bin eller en hamster. Sedan har vi också Långben som kort och gott är en vandrande katastrof. De två borde ju egentligen bara förhindra Soras äventyr så kassa på allting som de egentligen är. Deras fundament ligger inom komedi dessutom. Såvida det inte är Ghostbusters så känns ungefär lika surrealistiskt att se dom kämpa tappert bredvid Sora så gott som det hade vart Magnus och Brasse istället.

Final Fantasy kan dessutom bli ganska mörkt emellanåt. Det händer väldigt ofta i varje del att många människor dör, många som vi också bryr oss om.

http://www.youtube.com/watch?v=QsRdl9qgFYY
http://www.youtube.com/watch?v=W4_sw0trdNc#t=3m40s
http://www.youtube.com/watch?v=WGovbJR96-M#t=5m56s
http://www.youtube.com/watch?v=j3PA4frSKrc#t=8m5s

Således Disney inte går under namnet Lejonkungen berättar de relativt lyckliga historier jämte sin motpart i Kingdom Hearts. Ännu en orsak till att denna cross-over mellan de två handikappar det ena eller det andra.

#2 De jävla Final Fantasy-gästspelen
Visst, då och då får vi se karaktärer från Final Fantasy-spelen. Som Auron, Cloud, Squall (men han vill bli kallad Leon, wtf?), Yuffie, Aerith, Selphie, Cid, Sephiroth, Tifa, Vivi osv... osv...

Grejen är att... och tänk nu på att detta kommer från någon som har växt upp med Final Fantasy och har spelat de flesta spelen mer än ett hundratal timmar för var och sig. Final Fantasy-karaktärerna känns inte som de karaktärerna man fick lära att känna i spelen. De säger absolut ingenting som reflekterar deras karaktär. Allt de säger när de står och fyller rum i sitt lilla hörn går under följande format:

- The * is tough but we must * in order to * or else * will consume all our *

Varav * ersätts med följande exempel:
Destiny
Fate
Path
Sparkle
Honor
Pride
Mercy
Bukkake
Vigilance
Spirit
Darkness
Evil
Analsex
Prevail
Hope
Compassion
Justice
Furries
Soul
Valor
Honesty
Plot device
Sacrifice
Humility
Spirituality
Truth
Love
Hentai
Courage
Giant spiky hair

Förstår ni vad jag försöker få fram? Ni som har spelat Kingdom Hearts och de senaste Final Fantasy-spelen som släppts kan inte neka att varje konversation är fylld med detta melodramatiska skitsnack. Jag menar, kolla bara denna cutscene som ett kräkframkallande exempel.

http://www.youtube.com/watch?v=iWw2ATe2i7w#t=8m2s

Lärde vi oss ett dyft från den där scenen? Vad var poängen?! Jag vet att det inte är samma spel, men tro mig, Final Fantasy-karaktärerna håller exakt samma mått i Kingdom Hearts medans Disney-figurerna snor allt rampljus.

Och jämför nu med denna scen.

http://www.youtube.com/watch?v=9qnyxd7Vq0Q#t=1m53s

- Aerith will no longer talk, no longer laugh, cry... or get angry... What about us... what are WE supposed to do? What about my pain? My fingers are tingling. My mouth is dry. My eyes are burning!

- What are you saying? Are you trying to tell me you have feelings too?

- Of course! Who do you think l am?!

- Ha ha ha... stop acting as if you are sad. There's no need to act as though you're angry either. Becuase, Cloud. you are just a puppet.

Och för er som faktiskt har spelat ut Final Fantasy VII, ni vet mycket väl vad Sephiroth menar med sina sista ord. Min poäng är att trots att de bra Final Fantasy-spelen innehaver en gnutta melodrama ibland så känns de i alla fall inte som att de slösar på ens tid, eller trycker upp draman rätt upp i ansiktet på en för den delen heller. Helsike, även på sättet Cloud vrider huvudet när han håller Aerith samt börjar skaka av vrede sätter vissa känslor i en. Dessa små block-figurer (som dessutom saknar röst) har mer kroppsspråk och lyckas vara mer medryckande karaktärer än någon annan figur från vare sig Kingdom Hearts eller Final Fantasy XIII. Huvudsaken är att de känns som karaktärer medans när det kommer till Kingdom Hearts så står varje karaktär vid varsitt hörn i ett rum som uppblåsbara dockor, och de har även som förklarat en personlighet som sådana. Sedan när de väl är med i en cutscene spyr de bara ut samma melodramatiskt fyllo-snack från tidigare sedan flyger de bara omkring och slåss precis som hämtat ur djävulens avkomma: Advent Children.

Den enda som faktiskt håller någon karaktär är Cloud, men allt han säger de fyra gångerna han kikar fram är "I must defeat Sephiroth". Sedan vandrar han vidare. Det är bara så förolämpande dumt och så otroligt lat insatts för oss som älskar Final Fantasy. Det är precis som om det här vore en cross-over med Star Wars och det enda Luke hade att säga i sina fyra repliker vore "I must pick my nose!". Det känns verkligen som om manuset är skrivet av en jävla femåring som aldrig har spelat ett enda Final Fantasy förut, och därför kollar skitungen upp på wikipedia vad spelen handlar om.

- Jahaaa! Så Cloud slåss mot Sephiroth. Ptja, det är väl ungefär allt vad Final Fantasy VII handlar om lolz.

- NEJ! Ditt jävla misstag till människa! Det är lika trångsynt som att jämföra Amadeus med en fördömd porrfilm! Spela det jävla spelet och få ordning på din fakta! Gaaah!

Nu minns jag även första gången man möter Auron i Hercules hemvärld under spelningen av Kingdom Hearts II. Hades återuppväcker honom från de döda för att skicka honom på Sora och hans gäng, och det allra första Auron yttrar är "This is my story, and you're not a part of it". Umm... Har manusförfattarna blandat ihop Tidus och Auron? För jag minns att Tidus använder den där jävla meningen genom hela jävla FFX för det var enormt irriterade då handlingen cirkulerade faktiskt mer kring Yuna än honom! Manusförfattarna är härmed sämre än Tidus, och jag menar det!

#3 Stridssystemet
Jag har fått höra att andan av Final Fantasy ligger i stridssystemet gällande Kingdom Hearts. Men det är, för att vara hövlig, ren och skär skitsnack. Tack vare skitfläcken kallad Advent Children så har folk tråkigt nog fått helt fel uppfattning om Final Fantasy-serien. Faktum är att stridssystemet i Kingdom Hearts speglar traditionell Final Fantasy lika mycket som Dante's Inferno eller vilket annat hack 'n slash som helst skulle göra. För jag har alltid föreställt mig att striderna utanför sitt turbaserade system skulle se ut såhär:

http://www.youtube.com/watch?v=DBjpL1PcY5M#t=3m44s

Jävlar vilken awesome film FFVIII egentligen skulle bli.

Jag kan i vilket fall förstå att somliga finner att striderna i traditionell FF-stil kan bli utdraget och tråkigt. Men såhär ser jag på saken. När striderna är turbaserade så blir dina val mycket mer avgörande, det gäller att planera i förväg såväl som att även anpassa sig under striden. Skall jag skicka eldkänslige fiende A ett eldklot? Eller ska jag dra uppmärksamhet från fiende B så han inte attackerar mina andra klenare kamrater? Eller skall jag använda min limit break på fienden längst bak så den inte flyr iväg med all mumsig loot? Jag har bara en chans, en tur, det gäller att välja med omsorg. När striderna är realtid så handlar det bara om att hitta en teknik som droppar mest DPS (damage per second för er icke-nördar). När striderna dessutom blir så snabba som de är i Kingdom Hearts så måste man såklart jämna ut det med mindre erfarenhetspoäng så du tillbringar lika mycket tid med striderna som i ett traditionellt Final Fantasy. Det orsakar för mig att fienderna blir bara Xp-föda och jag tappar intresse rätt omedelbart. I Final Fantasy X och spelen innan det så kändes varje strid viktig och mycket mer tillfredsställande för det tog det inte 10 sekunder att besegra 20 fiender. Istället tillbringade man cirka en hel minut mot bara så högst som 6st fiender och i slutändan fick man mer erfarenhetspoäng per strid.

#4 Varför bara Disney-världar?
För att vara en cross-over så besöker vi väldigt många Disney-världar inte sant? Varför får vi inte se Beast storma Kefkas torn med The Returners? Eller varför får vi inte se Pirates of the Caribbean gå till skeppstrider mot Sin från FFX? Hade det inte vart otroligt häftigt att se Anden från Aladdin ha en tidslös duell mot Ultimecia? Men nepp, istället måste vi ha en fem timmar lång Quick Time Event med Ariel och slösa bort våra liv ännu mer med flera hundratals urtråkiga minispel med Nalle jävla Puh.

Heh, jag kanske är den där FF-token som spottar och fräser mot allting som nuddar serien ändå. ^^

Clints 20 mest älskade filmer (Sista!)

1. La vita é bella
2. Star Wars: The Original Trilogy
3. Young Frankenstein
4. The Big Lebowski
5. Sideways
6. Inglourious Basterds
7. Les triplettes de Belleville

Törstigt värre i Red Dead Redemption

Efter ett hårt dagsarbete på familjens gård rider Marston ner till Thieves Landing för ett par glas. Hans törst för whiskey är däremot så onaturligt stark att han absorberar vätskan genom att bara stirra på glaset.

(klick the bild)

"A fellow could die of thirst here!"

Clints topp 20 mest älskade filmer (2/3)

8. The Fifth Element
9. L'illusionniste
10. Ed Wood
11. Blade Runner
12. From Russia with Love
13. Breakfast on Pluto
14. Papurika
15. Princess Mononoke

Clints topp 20 mest älskade filmer (1/3)

16. Spirited Away
17. Casino Royale (2006)
18. Where the Wild Things Are
19. Kiss Kiss Bang Bang
20. Reservoir Dogs

Förhoppningar om RE6 -- [STOR BLOGG]

OBS! Innehåller spoilers upp till Resident Evil 5

Skurken
Wesker är död, äntligen, och jag hoppas innerligt att han förblir det. En mer uttjatad skurk får man leta efter om man såklart inte nämner Bowser eller Ganondorf. Huvudsaken är hursomhelst att han inte var en speciellt hotfull skurk till skillnad från Nintendos exempel. I Resident Evil 5 såg jag på honom som en avundsjuk och girig unge när han med sin tryniga röst lät "CHRIIIIIEEESSSSH" så om vi får någon inkarnation av Albert eller en ny onämnd Wesker-unge kommer jag sucka något enormt. Jag är även trött på alla dessa företag som envisas med att plocka upp Umbrellas rester. Los Illuminados, Wilpharma, Tricell... så jag hoppas verkligen att Resident Evil 6 kommer bryta ifrån sin standardmall. Ge oss bara terrorister denna gång. De är för de mesta bara fanatiska psykopater som inte behöver anledningar som "att skapa den perfekta människan" såsom vi hört hundratals gånger i Resident Evil-serien. Ge dem en hotfull ledare (helst inte blond, vad har ni egentligen emot blonda, Capcom?), ge oss en skrämmande skurk som åtminstone har en bättre plan än att bara strö ut lite av sin bandmask över jordens atmosfär.

Skatter
Det hela började i Resident Evil 4. Spelserien hade fått sig en ny fräsch look, en annan atmosfär. Äventyret var nu actionpackat och långt till skillnad från sina föregångare, så Leon behövde utöka sin armada om han skulle överleva alla hemskheter som Las Plagas kunde framställa. Vi introducerades därför till en mystisk köpman som spelaren kunde förhandla med genom att samla på sig säckvis med guld och skatter som låg gömda genom äventyret. I Resident Evil 5 började det kännas gammalt tyvärr, och jag började äntligen inse bristerna med hela idén. Som spelare börjar man etablera ett kompulsivt begär. Man började granska varje vägg, varje tak, under varje bord och stol, till slut hade de samma effekt som eländiga samlarobjekt, skillnaden var att du var illa tvungen att hitta dom såvida du inte ville göra det onödigt svårt för dig senare i spelet. I Resident Evil 4 skapade de åtminstone atmosfär med Los Illuminados-kulten, det var som att stjäla guld och rubiner från en medeltida kyrka, Gustav Vasa-style. När man däremot börjar finna rubiner stora som nävar på slätterna av Afrika i Resident Evil 5 närmar det sig gränsen hur mycket man som spelare faktiskt kan svälja dess påhitt - speciellt med tanke på att Manjini aldrig var en kult innan de vart infekterade av Uroboros.

Man kan också börja fundera just varför de behöll alla juveler när mat, kläder och rent vatten borde vara en prioritet. Hursomhelst, nu i Resident Evil 6 när vi förflyttas till bland annat en mindre stad vid namn Tall Oaks, betyder det att vi kommer vandra in i en lägenhet och hitta ett fabregé ägg i farmor Hildas ugn? Nej tack. Inga fler skatter. Jag orkar ärligt talat inte att kika varje decimeter efter dom och de bryter dessvärre en tillräcklig mängd mot atmosfären - vilket är Resident Evils starkaste fundament.

Vapen och uppgraderingar
Om man inte längre har någon form av inkomst via guld och juveler vad är då anledningen att behålla systemet från Resident Evil 4? Det är hursomhelst inte anledningen till varför detta fick sin egen kategori. Det sägs att de tre separata kampanjerna i Resident Evil 6 kommer ha en livslängd på 6-8 timmar, och då undrar jag; är det verkligen värt att envisas med vapenuppgraderingar osv? I sanning så saknar jag att man fick lov att gå till godo med de resurserna du hittade i Resident Evil. Spelutvecklare, ge mig en pumphagel när ni vill att jag ska ha ett pumphagel. Om det är meningen att jag ska ta mig igenom den första timmen av Leons kampanj med bara handpistolen att lägga allt mitt hopp på - tvinga mig då till den situationen. Sedan flytta gärna om alla föremål på högre svårighetsgrader för att ge mig mer omspelarsvärde.

Tillåt mig inte att vrida och ändra på reglerna med hjälp av en mystisk affärsman, och snälla, om ni ändå ska ha kvar valuta och uppgraderingar, låt mig för allt i världen inte kunna byta resurser mellan de tre huvudkaraktärerna. Resident Evil behöver mer survival horror i sig, och Leons kampanj såsom ni hävdar kommer bli väldigt retro, kommer knappast kännas balanserat om Chris kan skicka honom en pimpad AK-47 och massa annat godis så fort jag är färdig med att städa upp utbrottet i Kina.

Zombiernas natur
Jag hoppas verkligen, verkligen, VERKLIGEN att Leons kampanj i Tall Oaks inte känns som det går på strömlinje. Det vill säga att som spelare kommer jag inte bara gå in ett nytt område och alla zombies får omedelbart syn på mig. I Red Dead Redemption: Undead Nightmare perfektade Rockstar hur zombies fungerar i ett spel. De reagerar inte bara på syn men också ljud, de reagerar långsamt till en början men när du börjar skjuta så blir de förbannade. Jag säger däremot absolut inte att jag vill att spelet ska vara Open-World, onej! Jag säger att det vore en fröjd om man även fick chansen att kunna smyga förbi varelserna, att man också skulle kunna använda ett cover-system för att kika runt ett hörn och se om kusten är klar så man slipper sticka fram hela kroppen och bli upptäckt på kuppen. Jag hoppas också att zombierna är någon form av uppdatering från T-viruset, att de är snabbare den här gången, för det känns lite tafatt att placera Leon mot zombies ännu en gång efter att han vänjt sig vid en mycket mer hotfull fiende i Resident Evil 4.

Jag tyckte dock jag såg en liten hint i trailern att zombierna kan hoppa(!) denna gång på en, att Leon också kan gå medans han siktar (såg ut så i trailern åtminstone men jag kan ha misstagit mig) samt att han nu även är kapabel till att glidkasta sig på marken så kan vi nog nästan räkna med snabbare zombies denna gång, annars blir det en jävla obalans.

De nya karaktärerna
Jag förstår ärligt talat inte varför Capcom envisas med att introducera nya karaktärer till Resident Evil-serien. Kan vi inte bara hålla oss till Raccoon City-veteranerna? Ni vet, karaktärerna som spelarna har lärt sig att älska? Undantaget förblir väl Ashley Graham, hon hade åtminstone hade någonting med handlingen att göra. För vem kan ärligt talat säga att de gillade Sheva Alomar? När jag för första gången spelade Resident Evil 5 hoppades jag innerligt varje minut genom hela äventyret att hon skulle dö och bli ersatt av Jill Valentine. Nu i Resident Evil 6 ryktas det dock om att den tredje spelbara karaktären är Alex Wesker, ett genetiskt framställt syskon till ärkeskurken Albert Wesker, och den blonda flickan som följer efter honom är i själva verket Sherry Birkin från Resident Evil 2, så de två kan jag åtminstone köpa. Däremot återstår två helt nya töntar som ska agera kompanjoner till Leon och Chris, varav deras namn kan gott och väl förbli "Fuckface McGee" för allt jag bryr mig. Vart är Barry? Vart är Rebecca? Fan då, VART ÄR CARLOS?! Carlos är också en av de grymmaste karaktärerna från Resident Evil-universumet och lätt uppe bland mina topp 10. Allt spelbart vi har fått från honom är 20 minuter i Resident Evil 3, och sedan, likt många andra, försvann han bara!

Han har inte ens fått medverka i det populära Mercenaries-läget trots att mindre viktiga karaktärer såsom Jack Krauser, Hunk, och Excella Gionne har fått chansen. Carlos har även lika stor anledning att hata Umbrella som både Chris och Jill. Han och hans stridskamrater blev för sjutton övergivna av sin arbetsgivare mitt i blodtörstiga Raccoon City, så varför har vi inte sett honom i tjänst åt BSAA? En liten cameo över radion eller i första mellansekvensen skulle verkligen inte skada. Även Steve Burnside bara försvann efter Resident Evil: Code Veronica, och hans försvinnande var även i syfte till att bygga upp mystik för uppföljare. Så... sluta introducera nya karaktärer som vi inte bryr oss ett dyft om!

Samarbetsläget
Hahaha! Tack vare Resident Evil 5 går det nästan inte att undvika ämnet. Ja, den senaste delen i huvudserien har verkligen förhäxat Resident Evil sedan dess. Allt jag kan hoppas på är att Leons kampanj inte påtvingas någon co-op, att vi verkligen får den där retro-känslan som Capcom skvallrat så mycket om. Jag hoppas att Leon inte tvingas att dra med den nya kvinnan runt varje kvarter i Tall Oaks men att handlingen ger dem anledningar att dela upp sig jämt och ständigt á la Resident Evil 2. Angående den tredje karaktären och Sherry Birkin så tror jag ärligt talat att det inte kommer bli någon co-op där. Trailern gav ett starkt intryck att "Alex Wesker" verkar packa alla muskler medans "Sherry" agerar som personlig fältläkare och eskortobjekt - så har jag lite tro om att spela som henne har så särskilt stor eftertraktan.

Knyt ihop säcken
Resident Evil har haft både sina helt fantastiska och mindre imponerande stunder, men som varje handling finns det en gräns hur långt man faktiskt kan ta det vidare. Missförstå mig inte, jag älskar Resident Evil väldigt mycket. Spelen har haft en stor del av min barndom. Jag vill såklart ha många fler Resident Evil-spel i framtiden, det finns fortfarande mycket man kan göra med serien. Gällande huvudserien så känns det som att det är dags att göra en Metal Gear Solid 4. Att gå ut med flaggan högt i topp. Handlingen i Resident Evil 6 sätter mycket på spel. Skalan är större än någonsin nu när hela jordklotet står hotat inför ett biokemiskt utbrott. Gör som Kojima denne gången, Capcom. Avsluta handlingen på ett snyggt vis och fortsätt med att fylla ut luckorna mellan spelen senare. Det är på god tid att göra sig av med alla Umbrella-wannabes och Wesker-kloner för gott.

Ha en beständig tidslinje åt kampanjen
Inte så mycket av ett begär egentligen men jag skulle bli fantastiskt glad om min önskan gick i uppfyllelse. Som vi alla vet är kampanjen i Resident Evil 6 uppdelad med tre olika karaktärer, varav spelet kommer också utspela sig vid tre olika hörn av världen. Jag vill nämligen kunna njuta av kampanjen i en rak tidslinje. Jag vill spela det som händer - när det faktiskt händer. Anledningen till detta är att jag vart otroligt förvirrad gällande handlingen i det senaste Alien Vs Predator-spelet vars huvudkampanj är uppbyggt på samma sätt som Resident Evil 6 med tre separata kampanjer som i sin tur likväl utspelas samtidigt. Jag spelade det första uppdraget som människa, sen det första uppdraget som Alien, och efter det - det första uppdraget som Predator (och så vidare, och så vidare) och hela denna tid trodde jag att de utspelade sig samtidigt... när de såklart i själva verket inte gjorde det. Det var inte förrän jag slog upp på Xenopedia när jag äntligen förstod att mer än halva Alien-kampanjen utspelar sig före både människans och Predators handling.

Inlägget på wikin var dock ganska o-informativt och efter mycket google-sökande hittade jag ändå ingen officiell tidslinje - vilket lämnade mig till att än idag förundras i vilken ordning jag skall spela alla de 17 nivåerna för att uppleva Alien Vs Predator "rätt". Jag vill gärna uppleva Resident Evil 6 i "rätt" ordning. Ge oss bara ett tidslinje-perspektiv i chapter-menyn så blir nog många glada!

Överraska fansen
När man väl tänker på det så har de senaste spelen i serien inte lämnat en sådan stark eftersmak egentligen. Inget större chockvärde så att säga. I Resident Evil 4 räddar vi dagen, men en okänd organisation fick ändå tag på ett exemplar Las Plagas. I Resident Evil 5 dödar vi äntligen Wesker, och det var ungefär allt med det. Gör någonting drastiskt denna gången, Capcom! Släng in en Nemesis v2.0 den sista timmen i Leons kampanj. Låt Chris nya polare dö en extremt grafisk död och ersätt honom med Carlos eller Jill. Helvete, ni kan gott och väl döda en av huvudkaraktärerna! Ni har galet många ändå. Det är dessa oförväntade moment som spelare alltid kommer minnas. Se bara på Aeriths död i Final Fantasy VII, twisten i Knights of the Old Republic, eller varför inte slutet av Metal Gear Solid 3?

Samus Aran i... Resident Evil?

Även Los Illuminados är Nintendo-fans, men man kan knappast klandra dem för det!

-----Topp 20 Justice League-avsnitt; #11

Det finns en anledning till att jag skriver så sällan om Justice League. Eller ja, jag skriver rätt frekvent om serien för att vara helt ärlig och onödigt bokstavlig, men det dröjer ibland veckor och ett par månader innan jag fortsätter på min topp 20 som ni älskar så mycket. Anledningen är ingen annan att jag älskar Justice League. Faktiskt! Jag älskar serien så ofantligt, och jag är så ömsint om min lista att jag vill aldrig tvinga mig själv till att skriva om den om det är det humöret jag faller på. För annars blir listan inte bra. Jag skriver vidare på min topplista när jag verkligen känner för det, och så är det om den saken. För om jag tvingar mig själv, eller känner att jag måste skriva (läs: press/stress) så är det fel, och fel är inte bra. Min lista ska bli bra, och därför vill jag alltid göra rätt!
le epic intro (Nepp! Jag tröttnar aldrig på den!)

11) The Cat and the Canary

Ännu ett avsnitt där inga av original-Justice League medverkar. Storyn kretsar kring mentor och elev-relationen mellan Black Canary och Wildcat, och det är en riktigt medryckande sådan trots att det här är karaktärernas första framträdande i serien. Vi får ingen bakgrund från varken Canary eller Wildcat, men tack vare ett väldigt välskrivet avsnitt får man ändå känslan att de två har en stark historia tillsammans. Att vi inte heller får någon framtvingad redogörelse gällande detta stimulerar den effekten ännu mer.

Wildcat var en gång i tiden en synnerligen respekterad hjälte som var bra på bara en enda sak i världen. Att slåss. Trots att han aldrig hade tillgång till gadgets som alla andra vigilantes så kan man ändå säga att han mycket möjligt en gång i tiden var 60-talets Batman. Nu har åldern dock kommit ikapp honom, och trots att han fortfarande är mer kapabel än många andra hjältar i Justice League så är det just de övermänskliga hjältarnas (Superman, Martian Manhunter, Captain Atom) införande som får honom att känna sig otillräcklig. Wildcat har därför smugit ifrån sin placering hos Justice League och i hemlighet deltagit i flera cage-matcher; ett av de få ställena där hans singulära egenskap fortfarande uppskattas. Om Martian Manhuner eller någon av de andra JL-medlemmarna får reda på om Wildcats nya nattliv löper det en stor risk att han blir utkastad.

Det är hur som helst inte vad Black Canary är oroad över. Det hon fruktar mest är att Wildcat fortsätter gå till dessa cage-matcher och stadigt förlora ännu mer av den han en gång brukade vara. Även romansen mellan Green Arrow och Black Canary blommar för första gången i detta avsnitt. Oroa er inte då den är absolut inte lika framkrystad som den mellan Huntress och The Question. Jag måste däremot säga att jag nästan gillar denna mer ännågon annan kärlekssting i Justice League endast för att Green Arrow är en sådan uppskattad figur. Det är verkligen udda hur Green Arrow i detta avsnitt nästan skiner mer än Black Canary och Wildcat när det är deras kapitel. Sakerna han gör för Black Canary är lika dumt som det är romantiskt och heroiskt. Återigen, med det Robin Hood-skägget som Arrow besitter så är det lite naivt att förvänta sig något annat från hans sida. Mycket fanbase får vi definitivt i The Cat and the Canary då det bjuds på en hel del sexual tension mellan Arrow och Canary. Speciellt under sparr-scenen. Vad kan man säga? Ett helt otroligt rörande avsnitt om hopplös kärlek och en hjältes sista dagar.

-----Topp 20 Justice League-avsnitt; #12

le epic intro

12) The Doomsday Sanction

De tidigare avsnitten på denna lista har haft sina säsongfinaler uppdelade i oftast två-tre delavsnitt med utomjordiska invasioner, tidsresor ända bak till Vilda Västern, och alla andra överdrivna scenarion (även för Justice Leagues standard) man kan tänka sig. The Doomsday Sanction är visserligen inte en säsongfinal, men tänk er ändå ett sådant avgörande avsnitt fast bakat till ett singulärt avsnitt. Det låter som en jobbig, salig röra, men vad vi får är ett väldigt pampigt avsnitt fullkryddat med mäktiga scener som aldrig lämnar en uttråkad. Oja, detta är ett sådant "Episkt" avsnitt igen.

The Doomsday Sanction markerar Cadmus första offensiv mot Justice League. Cadmus är ett militärt företag som inofficiellt arbetar åt regeringens vägnar för att ha någon form av motförsvar utifall Justice League skulle bli fientliga. Vilket dess möjlighet framträdde i ett tidigare avsnitt, A Better World, när Justice Leauge fick mer än ett litet smakprov av "The Justice Lords" från en annan dimension.

Avsnittet börjar med att Cadmus överhuvuden (bland flera ledda av Wade Eiling, Emil Hamilton, Amanda Waller och Hugo Strange) kallar in en av deras högsta forskare, Milo, vars prestation de inte är fullt nöjda med längre. Han får inte vara kvar ombord helt enkelt och därmed slutdiskuterat. Milo tar sitt avsked däremot inte så värst bra, alls, och överväger rätt omedelbart att ta hämnd på Cadmus. Milo beger sig ner till högkvarterets nedre våningar där de har Doomsday isolerad. Denna monstruösa skapelse är en organism som Cadmus själva har syntetiserat ihop av Supermans DNA för att ha ett försvarsmedel mot såkallade "The Man of Steel". Doomsday är även hjärntvättad för att hata Superman specifikt - vilket Milo berättar för denne och försöker därmed få organismen att rikta sitt hat mot sina skapare istället.

- Don't we both deserve retribution?
- Yes, release me.
- And you solve both of our problems?
- Yes.

Och ett stort misstag senare...

- What are you...?!
- Problem solved.

Och ja, detta är ett ganska mörkt avsnitt. Föga överraskande lyckas Doomsday fly från Cadmus högkvarter för att göra upp med sin svurna fiende. Under tiden befinner sig Wonder Woman, Flash och Superman på en tropisk ö i Centralamerika. Vulkanen på ön håller på få ett utbrott, och medans Flash och Wonder Woman sköter eskorten av alla civila är Superman inuti själva vulkanen och försöker fördröja dess utbrott genom att gräva djupare kanaler för magman. Doomsday anländer, dubbelt så blodtörstigare än vanligt, och Superman får nästan omedelbart mer stryk än någonsin. Denna gigantiska strid, inuti en vulkan, är dessutom uppbackat av ett väldigt medryckande musikstycke.

Cadmus får reda på vart Doomsday befinner sig och tänker använda detta tillfälle att plocka Superman likväl med hjälp av en kryptonit-armerad atombomb. Detta leder till vad som helt klart är en av de mest minnesvärda scenerna i hela serien då Batman av alla superhjältar är den enda som kan och måste rädda Superman från detta kärnvapen. Det är också ett av de få tillfällen som vi får se broderskapen och respekten som de två besitter emellan varandra - trots att de är så himla olika. Det är en vacker sak att se, och förmodligen den mest intressanta relationen i Justice League enligt min åsikt.

Hela detta avsnitt kan beskrivas med ett ord: Gåshud. Det må låta som ren överdrift, men The Doomsday Sanction är nästan lika galet spännande och överdrivet utdragen (men ändå på ett bra sätt) som en slutstrid från valfritt Metal Gear Solid-spel. Det är nära nog att dra jämförelsen enbart med hela atombombens roll i avsnittet.

- I know who you are, but l am not the one who hurt you!
- Superman is Superman, and l will kill you.
- Why?
- It's what l am. I don't care why.

En fantastisk mysfilm

Sylvain Chomet fångade mig med Triplets Del Belleville. En fantastisk animerad komedi med utmärkt soundtrack och även en imponerade handling som, till trots att karaktärerna aldrig yttrade ett ord, kändes välberättad och befogad. Hans senaste film är av samma stil. Ingen pratar. Berättelsen framförs istället av karaktärernas åtgärder, simpla gester, och stundtals lite urskiljbara läten.

L'illusionniste baseras på ett originalmanus av Jacques Tati, en populär fransk komiker, regissör, och skådespelare under 30-talet fram till 70-talet. Manuset i sig ska vara ett farväl-brev till en av hans döttrar han övergav under andra världskriget, och det märks väl då L'illusionniste lägger stort fokus på far och dotter-drama. Även huvudkaraktären i filmen har samma kroppspråk som Tatis varumärkta skådespelsroller. Han böjer väldigt sällan på knäna, och står något smått framåtlutad med armarna stäckta neråt bakom ryggen, och håller nävarna ihopknutna.

Den misslyckade Illusionisten Tatischeff (finurligt döpt efter Jacques Tati) finner sig i magins döende dagar. Året är 1959 och den traditionella teaterns underhållning tynar likt ett bortglömt spöke under soluppgång. Nu har rockmusiken tagit över i och med sin upptäckt. Vart Tatischeff än tar vägen, hur än isolerat samhället må vara där han uppträder för småslantar, blir han konstant förföljd och utkastad av modernare underhållning.

Under ett kort besök till en enslig liten by i Skottland råkar Tatischeff till sin egen vanföreställning övertyga en ung flicka, som aldrig har satt sin fot utanför orten, att han är en äkta magiker. Flickan, som inte verkar ha mycket att sakna i byn allmänt sett, bestämmer sig att följa efter Tatischeff tillbaka till Paris och upptäcka en helt ny värld.

Jag måste erkänna att det är en frisk fläkt att äntligen få se en animerad film som inte är CGI eller animé. Jag älskar verkligen tecknarstilen i L'illusionniste då den påminner smått och gott om en mer finputsad variant av mina favorit point 'n click-spel genom tiderna. Magiker existerar inte, "Illusionister" är den korrekta termen inom teaterbranschen. Vad L'illusionniste däremot gör som måste vara inget annat än magiskt är att varje karaktär är helt älskvärda trots de inte yttrar en enda mening. Tatischeff, flickan, den självmordiska clownen, den läskiga buktalaren, den berusade skottlänningen som dyker upp lite här och var. Helvete, jag älskar även den där aggressiva kaninen som Tatischeff alltid släpar omkring sig med.

Soundtracket är lika gudomligt det med och bara skriker frankrike-mys. Ni finner ett litet försmak här. Men ack, trots att filmen på förhand låter som en riktig julsaga, var ändå beredd på ett eller två riktigt hjärtskärande moment.

Magiker existerar inte

Vuxenavdelningen, äntligen!

Somliga utav er vet att jag går på medicin för min knepiga kropp, och mediciner innebär alltid jätteroliga läkarbesök! Så ja, nu har jag äntligen förflyttats till vuxenavdelningen på mottagningen. Konstant slarvig prestation av sjukhus-tomtarna i Nordpolen (vem vet?) har orsakat att jag har i både min 18 och 19-ålder fått gå till barnavdelningen varannan månad. Jag kan erkänna att det har vart lite smått deprimerande för mig då jag verkligen var av alla patienter den enda över 3 bast. Det är dessutom skönt att få slippa allt gråt och skrikande. Nu får jag istället stå ut med stirrande pensionärer, och att vara den enda patienten under 60 år. Är jag den enda sjuka ungdomen i Eskilstuna? Heh, vore helt fantastiskt i så fall.

Jag kan erkänna att jag var lite rädd att förflyttas till vuxenavdelningen. Trodde nästan det första som skulle hända mig var att läkarna nekade mina symptom, tog min medicin, och skickade ut mig i krig. Så blev det dock inte. Min nya läkare är superbra och hon förstår mig och mina bekymmer mycket väl. Min förra doktor på barnavdelningen var absolut inte dålig, men han bröt på väldigt stereotypisk tyska med sina "jaa" mellan varje mening. Ovanpå det var jag också rädd att han såg på mig som sitt lilla experiment. För att... han är... ni vet... tysk... och doktor.

Aja, här är rolig spelmusik!
http://www.youtube.com/watch?v=pPjtx-09KeE

Person of Interest

Jag har kikat på Person Of Interest.

NEJ INTE DEN DÄR!

Jag talar om J.J. Abrams nya upptåg bland TV-serier, och jag måste säga att jag blev fångad på direkten. Det händer faktiskt väldigt sällan att jag blir redan vid pilot-avsnittet. Person Of Interest är en helt ny nivå av badass'nes med en superagent á la Jason Bourne som, tillsammans med Lost-Ben, muttrar omkring i New York för att stoppa mordtjafs innan de förekommer, likt Minority Report!

Serien tar plats vid en alternativ nutid där Nordamerika efter 11 September förvandlades till en präkta fasciststat. En stat fullt beroende av ständig kontroll, manipulation, och information genom ett sofistikerat nätverk. Detta för att såklart förhindra en liknande World Trade Center-attack i framtiden. När man väl ger det en funderare så påminner hela scenariot mycket om det vi får se i Metal Gear Solid 4. Nätverket alltså, inte mordtjafset. Det är hursomhelst inte enbart till varför jag redan gillar serien. Många som tittade på Lost kommer direkt känna igen Michael Emerson i sin roll som Mr Finch, och många som verkligen orkade titta på Lost så långt som säsong 4 kommer nog få en liten nys om vartifrån J.J. Abrams fick sin inspration till att skapa Person Of Interest.

Men tillbaks till handlingen nu. Mannen som skapade nätverket, denna Mr Finch (Michael Emerson), har upptäckt att man kan använda systemet för att matematiskt beräkna (urgh, jag vet) mord innan de händer. Handlingen generar i vilket fall fram ett personnummer. Vare sig den här personen kommer bli mördaren, mordoffret, eller ett vittne återstår till att skapa spänningen för varje avsnitt. Mr Finch anlitar då den slitne, hemlöse och nedsupade ex-agenten John Reese (Jim Caviezel) för att ta hand om dessa besvärligheter. Men varför vill en sådan höguppsatt, rik, och bekymmerlös man sådan som Mr Finch lägga ned resurser för att rädda dessa vardagliga mellanklass-människor? Kolla på serien vetja!

Men egentligen bryr man sig inte ett dyft om något utav dessa eskepader. Man vill bara se Agent Reese sparka rumpa. För han är riktigt bra på det.

Supertråkiga Ico

Nej tyvärr. Jag kan inte må mig att spela Ico en minut till. Åtminstone inte på ett tag. Det är verkligen synd att jag tycker som jag gör, jag känner verkligen så. Ico är ett av de där spelen som jag borde tycka om. Det är japanskt, det är mysigt, det har unik design, intressanta spelidéer, och det är Team Ico för fasiken! Shadow of the Colossus är dessutom ett av mina absoluta favoritspel så det gör saken bara ännu mer förvirrande.

Såhär ligger det till. Jag gäspar. Jag gäspar mig verkligen igenom Ico. Och när jag har tråkigt får jag huvudvärk, true story, och jag kan verkligen inte ta mig igenom ett spel, ett klurigt spel dessutom, med en irriterande huvudvärk. Anledningen till att jag finner det så långtråkigt är en ganska lång och smått komplicerad historia, men jag ska göra mitt bästa att få fram mitt perspektiv.

Det främsta är hur Team Ico har hanterat checkpoints i Ico. Väldigt ofta upplever jag att jag har spöat alla monster i ett rum, efter det knuffar jag runt ett gäng lådor och listar ut vad jag ska göra med dom. Sen måste jag lämna Yorda på ett specifikt område medans jag klättrar iväg och drar i en spak. Vi öppnar en ny väg, vi går in, nya monster dyker upp, jag spöar dom. Men så kommer klättrandet igen, och när jag är tillräckligt högt upp och inte riktigt är säker på vart jag ska ta vägen härnäst så kör jag lite gammal och hederlig trial and error. Jag dör, men det gör mig absolut inget för nu vet jag att jag inte ska hoppa och försöka ta tag i kant X utan det är säkert rep Y eller kedja Z som är vägen ut.

Gissa vart jag får börja leva igen? Japp, allt jag nyss gick igenom får jag gå uppleva ytterligare en gång. Har jag otur kan det ibland bli ett ytterligare försök efter det även. Det kanske inte låter mycket på text men de förbannade striderna mot dagspökena kan bli väldigt utdragna emellanåt när spökjävlarna vägrar nudda marken. Team Ico har även hanterat fienderna rätt illa de också. Jag upplever att spelet kanske hade vart bättre om striderna inte existerade alls. Ico hade i alla fall vart ett mycket mer intressant spel om man bara kunde springa ifrån fienderna. Lite mer åt Mirror's Edge-hållet helt enkelt. För striderna är verkligen obönhört tråkiga i Ico. Jag förväntade mig visserligen inte att Ico (huvudkaraktären) skulle skutta omkring och hacka demoner likt Dante från Devil May Cry. Men det går att göra strider medryckande även om du som spelare inte kan löpa 100 meter upp i luften jämfota. Shadow of the Colossus exempelvis, eller varför inte konceptet jag nyss drog om Ico hade vart gått lite mer åt Mirror's Edge-hållet? Att man bara flydde från fienderna med Yorda i handen. Det hade dessutom vart mer logiskt då den mörka drottningen över slottet måste ha världens sämsta vakter som får stryk av en liten pojke med en planka.

Är pusselspel helt enkelt inte min grej kanske? Nerå, så är det verkligen inte. Monkey Island och Broken Sword är båda några av mina mest älskade spelserier. Även Shadow of the Colossus kräver en hel del tänkande för att ta ner kolosserna och det är, som sagt, också ett av mina absoluta favoritspel.

Men det är inte heller allt. Jag tror att Ico försöker vara lite för artistiskt för sitt eget bästa. Jag talar då enbart om saknaden av musik. Jag kan respektera att många fans av Ico tycker det är bekvämt att det för en gång skull inte existerar någon musik i ett spel. Jag säger dock inte att Ico bör ha någon dödsmetal i bakgrunden direkt. Det räcker gott och väl med en liten utfyllnad. Jag känner till flera äventyrsspel som hanterar detta alldeles perfekt.

Det är visserligen inte helt rättvist av mig att jämföra Ico med ett point 'n click-spel fram och tillbaks trots allt. Men grejen är att de båda är ju ändå rätt kluriga spel, och bra spelmusik hjälper mig sannerligen att tänka mycket mer effektivt. Det skulle garanterat hjälpa mot tristessen och därav huvudvärken också kan jag lova. Men ack, allt vi får i Ico är vindens ljudande och vattnet som slår mot slottets grund. Om det är menat att vara musiken i Ico så känns det lite väl New Age för mig.

Nåja, jag kommer plocka upp Ico igen för jag vill verkligen klara det, jag tänker inte missa den chansen igen. Just nu måste den chansen få vila ett tag, och mitt huvud.

----------------- TV4 -----------------

-----Topp 20 Justice League-avsnitt; #13

le epic intro

13) Double Date

Detta är ett mycket speciellt avsnitt då det är första gången handlingen lägger fokus enbart på några av de mindre kända DC-karaktärerna. Nästan ingen av grundarna av Justice League medverkar, förutom Martian Manhunter som har ungefär tre repliker.

Vi introduceras till Huntress, en av DCs mer hänsynslösa hjältar och, förståeligt nog, en mycket kontroversiell medlem i Justice League. Vi ser henne attackera en stor herrgård där hon till synes verkar mörda en maffiaboss vilket föga överraskande nog avslöjas till att hela scenen var uppställd för att testa Huntress. Ett test hon uppenbarligen misslyckades. Maffiabossen, en viss Mr Mandragora, är under vittnesskydd av både polisen och även Justice League själva i utbyte att han bär på mycket värdefull information kring ett mycket större nätverk av kriminell verksamhet.

Huntress försöker naivt försvara sig själv med "svinet förtjänar att dö" men eftersom hon trotsade strikta befallningar att lämna Mandragora ifred blir hon permanent utvisad av en mycket ursinnig Martian Manhunter. Huntress vänder sig då till The Question och övertalar honom suspekt enkelt att hoppa på ett korståg med henne och ta ner Mandragora - för alltid.

- If you knew all that, then you probably know what I'm gonna do to Mandragora when I catch him. So why help me?
- That... is the question.

Vad den nybildade duon däremot inte känner till är att Black Canary tillsammans med Green Arrow ansvarar för Mandragoras vittnesskydd, vilket orsakar till ett mycket charmigt avsnitt, samt dess passande namn.

Som redan understruket är det väldigt intressant att se de båda radarparen dubbelspela mot varandra i en desperat jakt på Mandragora. The Question må ha sin kunnighet att lura människor, men Green Arrow är å andra sidan inte heller så lättlurad som han kan se ut. Mycket som i Maid of Honor, ett Justice Leauge-avsnitt som jag tidigare har skribblat om, blir det nästan som att kolla på ett medryckande spiondrama. Jag måste däremot erkänna att slutet inte alls håller upp till resten av avsnittet, men ack, jag antar väl att jag har en svaghet för The Question i synnerhet.

Farväl Långt Hår

År 2009 började jag spara hår. Studenten närmade sig och jag ville ha något som kändes... mig. Att imponera på farmor min är dessutom alltid lika roligt. I sista sekunden ångrade jag mig dock. Jag ville inte längre ha frisyren jag så länge sparade till. Sen visste jag bara inte vad jag skulle göra't med det. Det bara växte och växte, och jag brydde mig inte längre så enkelt som det. Sommaren 2011 märkte jag att dödsdreads började växa ur hårbotten min - så det kanske var dags att ta tag i närmsta bästa frisör.

- För er som inte har sett Tintin-filmen än. GÖR DET!

Ett problem jag upptäckte med Uncharted

Så pepp som jag är inför Nathans tredje äventyr i Drake's Deception tog jag inte alltför längesedan upp de två första spelen (igen) för att sina mina sömnlösa nätter. Just nu är jag halvvägs inpå Drake's Fortune, men för att vara säkerligen min nionde runda totalt av spelet har jag nu hittat vad som är ett ganska stort hål i berättandet.

Den där jävla Nazi U-båten på första ön.

Hur hamnade den där? Jo, den spolades upp med tidvattnet såklart, men det är inte svaret jag är ute efter. Jag vill veta vad den gör på första ön överhuvudtaget. Vi vet att tyskarna byggde sig en liten bunker på andra ön, vid Eldorado, men vad har det för koppling till Inka-ön?

Tyskarna var självklart på första ön och följde spanjorernas spår precis som Sir Francis Drake innan dom. Men fortfarande. Vad gör båten där? Nazisterna var väldigt resursfulla och skulle aldrig låta en hel och präktig U-båt gå till spillo om de inte hade en bättre anledning. Att de också lämnade sina bröder där känns inte heller trovärdigt. Drake hittar kropparna av en besättningsman och kaptenen själv i sin hytt, och utifrån vad vi alla kan anta så har båda fascistgubbarna mest troligt blivit uppkloade av ett eller flera Eldorado-monster. U-båten kan ha vart påväg från Eldorado tillbaks till Inka-ön, men varför skulle nazisterna bry sig att åka tillbaks dit när de redan funnit Eldorado? Hade de möjligtvis ett högkvarter där? Och fortfarande, varför var det ingen som tog hand om skeppet när det kom fram, med en död besättning dessutom?

Ett eller flera av kreaturen var ombord helt klart, men varför? Tänkte nazisterna göra experiment på dom och lista ut ett sätt att använda de som vapen á la Wolfenstein? Då måste det alltså ha funnits en anläggning på Inka-ön, varför skulle de annars styra ditåt? Varför var det då bara två män som besättning och inte ett hundratal beväpnade vakter? Kan det vara så att dessa två nazister lyckades överleva Eldorados förbannelse? Varför skulle de då styra skutan mot Inka-ön av alla ställen? U-båten kan inte ha hamnat där av ren slump, det köper ingen. Vi kommer i vilket fall bara tillbaks till samma fråga: Hade nazisterna ett högkvarter på Inka-ön? Nathan och Sullivan spenderar två små kapitel på Inka-ön så vi har absolut ingen aning kring den frågan. Om det nu fanns ett högkvarter där måste de i vilket fall ha blivit dödade av kreaturen som smög sig ombord u-båten, då det känns inte ett dugg troligt att nazisterna bara skulle låta sig ge upp en skattjakt på Eldorado utan att ha en bra anledning nog.

Det kan inte heller redan ha funnits några av monsterna på Inka-ön. Inkaindianerna dyrkade den gyllene statyn och skulle förmodligen aldrig låta sig öppna den, en gravstaty dessutom. Spanjorerna kan inte heller ha öppnat den då om de visste vad statyn innehöll skulle de nog aldrig släpa den hela vägen till Eldorado. Men säg att Inkaindianerna öppnade den som en del av en årlig offer-ceremoni eller liknande. Då känns det ännu mer otroligt att alla (Spanjorerna, Britterna och Francis Drake, Nathan och Sullivan, samt Roman och hans gäng) förutom Nazisterna lyckades av ren slump undvika kreaturen. Lägligt nog blev nazisterna också attackerade av monsterna på Inka-ön efter att de hade funnit Eldorado.

Det känns fortfarande helt otroligt att cirka 30st av dessa monster skulle ha smugit sig ombord, väntat tålmodigt på att kaptenen och hans polare kalibrerat färdigt koordinaterna mot Inka-ön, och sedan ha plockat de som sittande ankor. Monsterna måste ha vart 20st eller fler ombord på u-båten om de skulle övervälla ett hårt bevakat Nazi-kompund på Inka-ön. Högkvarteret måste ha haft en stark armada då kaptenen ändå vände sig åt det hållet i känn för garanterad säkerhet.

Nazisterna, denna lilla bataljon som hittade Inka-ön, måste i vilket fall ha agerat på egen hand för sin egen gynning. Som Navarro själv antyder mot spelets slut; förbannelsen i sig är guld värt om man utnyttjar den som ett vapen. Detta skulle inte nazisterna förbise, och de skulle definitivt inte ge upp bara för att en liten bataljon gav vika. De skulle skicka (offra) 20st till bara de fick tag på den gyllene statyn och dess innehåll.

Hur jag än vrider och vänder på mina teorier kan jag inte finna mig ett trovärdigt scenario. Uncharted är som tur är matiné pånyttfödd så man kan ändå ta somliga ting med en nypa salt.

Så mycket tänkande pga en hög med rost

------Top 20 Justice League-avsnitt; #14

Så ja. Listan har fått vila ett bra tag. Jag fick en släng kosjuka. Säger vi. Annars är det fullt befogat att skylla på Mass Effect 2, och lite grann på Alpha Protocol. Detta är det fjortonde bästa Justice League-avsnittet!

14) Maid of Honor

Ett av de få avsnitt som fokuserar helt och hållet på relationen mellan Batman och Wonder Woman. Vilket gör det automatiskt till en av mina favoriter. Kemin mellan de två är så intressant att observera. Om inte den enda av alla romanser i hela serien. Den enkla anledningen till detta är Batman som såklart är motvillig att erkänna sina känslor för Wonder Woman av flera anledningar. En av dessa lyder "I'm a rich kid with issues, LOTS of issues". Wonder Woman köper inte ett enda ord från Bruces bortförklaringar. När hon har fått smaka tårtbiten tidigare vill hon självfallet ha hela kakan, och hon vet att Bruce känner likadant. Avsnittet tar fart med Wonder Woman som av anledningar vi ej får ta del av har bestämt sig att pröva på några av våra mänskliga nöjen. Jag talar tyvärr inte om sex. Hon flyger av till Paris mot en finfin fest för traktens snobbigaste höns.

Av ren händelse är Bruce Wayne också där och räddar Wonder Woman från en hög galna franska fans. De båda delar en kort men underbar dans när plötsligt en grupp oidentifierade terrorister bryter in genom glastaket och försöker kidnappa en av gästerna, Prinsessan Audrey. Wonder Woman griper in, och medans hon räddar dagen lutar Bruce Wayne sig bakåt och njuter av lite förfriskningar samt synen av Wonder Woman som sköter situationen utan ett minsta bekymmer. Efter dessa händelser blir Wonder Woman anlitad av Prinsessan Audrey som sin nya livvakt i en uppenbar ursäkt till att spendera lite kvalitetstid med superhjältinnan på diverse nattklubbar. Batman å andra sidan anser att attacken kan vara värd att investigera, och upptäcker en detalj i sin utredning som sätter er prinsessan i en mycket suspekt position. Samtidigt när Wonder Woman har hittat en ny vän i Prinsessan Audrey får hon ett erkännande bakom denna party-mani. Audrey ska gifta bort sig och alla dessa utekvällar med Wonder Woman har mer eller mindre vart historiens bästa möhippa. Herren hon ska gifta sig med visar sig med överraskning vara en mycket väl bekant individ till Justice Ligan, och bara på en sekund blev vänskapen mycket komplicerad.

Vad jag inte kunde låta bli att lägga märke till i detta avsnitt är hur inspirerat av James Bond det egentligen är. Det klassiska receptet finns verkligen här. Vi har fina flera tuxedopartys, ostiga repliker, uppenbara skurkar, underhuggare med unika förmågor, incidenter ute i rymden, en slutstrid vid superskurkens gigantsika huvudbas som såklart också sprängs vid uppgörelsen. Skurken har till och med ett överdrivet supervapen med en urlöjlig plan att gå till godo med, och han klär sig väldigt likt Hugo Drax i Moonraker. Vi får roligt nog också försmak på Batmans ryska språkkunskaper. Den anledningen självt gör avsnittet värt att kika igenom. Håll även utkik för bröllopscenen. Jag vet att detta kan låta otrovärdigt när jag bara säger det, men bröllopscenen är riktigt grym. Jag vågar nästan garantera att ni kommer få lite gåshud när ni väl se den. Mer än så vågar jag inte avslöja.

Batman: Who are you working for?

Burglar: (in Russian) You can't understand a word I'm saying, and I wouldn't tell you anything if you could.

Batman: (in Russian) I can... and you will.

Smärtsamt värre i Alpha Protocol

Ja. Jag snor Viktor Erikssons löpande idé, men efter vad jag har funnit är det bannemig befogat. Glöm allt vad ni har sett i Dead Space, Resident Evil eller Heavy Rain. Detta är nog den smärtsammaste döden jag någonsin sett i tv-spelsväg. En stackars covert ops-soldat får kronjuvelerna spetsade på en stege och fortsätter dingla där. Stegen orsakar då vad som måste vara hans livs längsta 30 sekunder.

Covert ops-killen tjuter dock inte av smärta som han borde göra. Detta är för att han hamnade på stegen precis efter Snake (Thorton) bröt hans käke, stämband, kranium, och mycket troligt ett dussin revben också.

PS. Kontrasten i videon är rakt åt helvete, men jag hade således bara en chans att filma.

Snake, din sadistiska... sadistiska jävel.