När Clint mötte Aiklund #2

Första delen är bra att läsa

Allting är tyst. I sin säng vaknar en man. Han sätter sig upp och gnuggar sig i ansiktet. Mannen träder fram mot byrån, på byrån står en grammofon. Han rotar lite i en hög av LP-skivor som han har bredvid och slår på Reason to Believe av the Carpenters

Omelett får duga som frukost, medans äggen puttrar på svag värme i pannan förbereder mannen en smörgås med ost, tomat och sallad på. Han öppnar kylen och skakar om juicepaketet när han lägger märke till att apelsinerna längre ner i skåpet har sedan länge passerat bäst före datumet. Som han slänger de gamla frukterna tänds plötsligt en röd lampa ovanför honom.

Mannen for iväg och klädde sig snabbt, stängde av musiken, släckte alla ljus i lägenheten med en dold knapp under nattduksbordet. Han plockade fram ett automatgevär ur garderoben, satte i ett magasin och började försiktigt kolla alla rum med vapnet redo mot axeln. Ett ljud hördes, ett knakande och gnälligt ljud. Mannen stannade. Ljudet fortsatte föra väsen och mannen insåg inte att det kom precis underifrån honom förrän sekunden innan han föll genom golvet ner till våningen under.

Han landade på rygg med en hård smäll, ur dammet som stoftade över hela rummet kunde han se en silhuett röra sig snabbt emot honom, sedan en sko som sparkade bort vapnet ur hans händer. Tillräckligt livrädd för att inte göra något motstånd lät han denna okända inkräktare böja sig över honom och trycka en 45.a mot hans öga varpå inkräktaren tjöt hotfullt mot honom"Vart är han?!!"

Det är Juli 2009. Det är mörka tider. Sedan den hemska händelsen för sju månader sedan på PSN har Home hittat en väg att slita sig ur nätverkets kedjor och börjar nu sprida sin illvilja via sitt nya världsföretag med samma namn. De manipulerar information, skaffar mäktiga och rika män under sin kontroll och röjer undan allt som försöker göra det lilla minsta motstånd. Väldigt få andra grupper kan mäta sig upp till Homes kraft och med tiden börjar de bli allt färre och färre.

En liten helikopter närmar sig en en öde ö. Vid passagerarsätena sitter en stridsredo Aiklund. Han hoppas att denna gång är han på rätt spår och inte ännu en återvändsgränd. "Spänn fast dig vi är snart framme" hojtar piloten längre fram. Sentinel, ännu en av de få överlevarna från Home-incidenten, räddade en halvt ihjälslagen Aik ett par timmar efter han blev kvarlämnad där. Nu hjälper han Aiklund att hitta hans försvunna vän samtidigt som han också återfår sin hämnd.

Det tog Aiklund hela två månader att återställa sin kropp och styrka innan han kunde ägna fyra månaders träning med Sentinel och de andra Ormbröderna. En träning som har bevisat sig vara nödvändig efter så mycket blod Aik har fått behöva spillt på sina händer för att få fram sanningen.

Helikoptern landar på en lagom stor strand strax utanför djungeln. "Jag räknar med att vi kommer behöva dra härifrån snabbt men du bör kontakta mig innan ändå så jag inte sitter och pissar med byxorna nere när tiden väl kommer, ey?" Sa en bakåtlutad Sentinel.
- Jag lovar. Svarade Aik innan han laddade sin M9FS och satte ut mot den täta och fuktiga naturen.

Efter en dagsvandring utan resultat började han ge upp hoppet att någonsin finna något. "Den där jäveln i Los Angeles ljög ändå..." tänkte Aik för sig själv. Ett prasslande hördes. Vår hjälte riktade sitt vapen åt där det misstänksamma ljudet kom ifrån. En sliten man med trötta ögon, gula tänder, mittbena och smala kinder hoppade fram ur en buske. Han verkade inte så förvånad över faktumet att han hade en pistol riktad mot sig, istället var hans blick riktad mot Aiklund som om han hade sett messiah.

"Vem är du?!" sa Aik högt och tydligt till främlingen. Ett diskant oväsen hördes längre bort i djungeln, som om en större grupp män närmade sig. Aik vände sin syn bort från främlingen mot ljudet av ren reaktion, när han insåg sitt misstag hade han redan blivit kastad på marken bland högt gräs utav främlingen som sa rättframt "Ligg still och var tyst!"

Fyra eller fler män passerade precis förbi den stora stenen som Aiklund och främlingen låg bredvid. Männen försvann och precis när de två hade kommit på fot frågade Aik "Vilka var det där? Var det Home-militärer?" främlingen svarade inte men gav istället en försäkrande blick. Precis då lade Aik märke till något som verkligen tröck hans knapp. Han tog raska steg mot främlingen, tog tag i honom och sade med en hotfull röst "VART fick du tag på den där bandanan?!" Främlingen bara log lite och svarade "Du känner inte igen mig? Det är okej, jag kan inte klandra dig såsom jag ser ut"

Det kom långsamt för Aiklund, som om någon hade fört in en nål i hans skalle och långsamt injicerade tanken att detta var...

- Clint...?
- Tyvärr
- Vad har hänt med dig?! Varför ser du ut så... eeh...
- Du kommer få dina svar, men just nu vore det bäst att vi lämnade denna plats innan dom inser att de har igen virrat in sig i ett utav mina vilospår

Som de begav sig fortsatte konversationen.

- Hur har du överlevt alldeles ensam här ute?
- Jag har en vän på insidan av Home, en med tillgång till ganska mycket information, han kommer berätta allting för dig
- Berätta vad?
- Du skulle inte tro mig även om jag sade det
- Try me

Clint svarade inte, och resten av resan fortsatte i tystnad.

När de anlände till Clints hemliga grotta observerade Aik direkt att Clint hade fått tag på radioutrustning.

- Jag antar att din vän hjälpte dig att få tag på allt detta?
- Det mesta. Jag plundrar också Homes lagertransport ibland, mina andra gömställen är mycket mer packade än såhär
- Du har en radio, varför inte kontakta hjälp?
- De blockerar alla frekvenser som försöker ta sig utanför ön, jag har försökt att på något sätt nå den här anordningen som orsakar detta men inte ens min insider känner till vart den befinner sig
- När kommer jag få tala med den här hemliga vännen egentligen?
"Jag kan tala nu om du vill" Sprakade en röst från andra sidan rummet
Aik trädde fram mot radion "Vad är det jag ska veta?"
- Du är Aiklund förmodar jag? Jag skulle hemskt gärna vilja ge dig mitt namn men utifall någon råkar lyssna in på oss så är jag tvungen att använda kodnamn för mitt eget bästa. Kalla mig Dr Muu!
- Fair enough, du får ursäkta mitt härskna humör men jag vill bara få allt det här överstökat
- Jag förstår, jag ska ta det från början, var bara så snäll och försök inte avbryta mig

När mina män placerade Clint på båren fick jag någon sorts koppling till honom när vi delade ögonkontakt, såklart kunde då han inte se mina ögon genom visiret men trots det lämnade det en impakt på mig. De rullade iväg Clint åt mig men det var inte förrän när jag såg de andra männen som slog dig så kallblodigt då jag gick hastigt tillbaks och ingrep. Jag såg på dig, Aikund, när du låg där i din egna pöl av blod och jag kände en sådan sympati. Jag tog din bandana för att ge den till Clint, somliga experiment kan ha bieffekter på minnet och jag behövde något som kunde hjälpa honom om detta skulle infalla. Detta var var dock innan jag visste vad för hemskt experiment de hade planerat för Clint, så allt jag gjorde var bara för att vara på säkra sidan. Jag kunde inte hjälpa dig där i den situationen omringad av alla mina kollegor, så jag lämnade dig som du låg och bad över bättre välfärd för dig.

När jag fick reda på vad de hade tänkt göra med Clint backade jag genast ur, jag deltar inte i sådana inhumana experiment dock de lyckades skaffa en annan expert och genomförde operationen utan min kännedom. Det var då som jag bestämde mig att hjälpa Clint ut härifrån och bort från den här galna ön.

"Vad uträttade de för experiment på honom egentligen?" Frågade Aiklund.
- Ser du inte? De har injicerat honom med Buscemi-celler, därav hans... något försämrade karisma... sorry Clint
"Det är lugnt" svarade en väldigt stillsam Clint som satt och roade sig med Patiens en liten bit bort på stengolvet
- Åh... men varför skulle dom vilja göra det?
- Är du verkligen redo för denna? Bit dig inte i tungan nu

19 år sedan insåg Chuck Norris att han inte kan ha några biologiska ättlingar då ingen kvinna kan överleva episkheten att bära ett sådant barn, somliga klarade knappt av proceduren om du förstår vad jag menar men där vill vi verkligen inte gå in på detalj. Hursomhelst så roundhousekickade Chuck upp en portal till en annan dimension där Chuck Norris istället är en kvinna, Chucklina Norris. Eftersom omständigheterna var lite annorlunda då det var Chucklina själv som skulle bära det tänkta barnet så kom de överens om att Chucklina skulle skaffa två barn, varav Chuck från vår dimension skulle få det ena vilket råkade vara Clint.

- Så det var därför dom experimenterade på Clint! Att på något sätt extrahera alla av hans Chuck Norris-gener så de kunde använda det för att slita loss Home från PSN!
- Du fattar snabbt, Buscemi-generna som han har nu är helt enkelt där bara för att fylla det tomrummet som blev efter experimentet
- Stackarn... nåväl vi kan inte hänga på det nu, jag har en helikopter på stranden som vi...
- Vänta! Det är mer!

Du ser det här är anledningen till varför du och Clint kommer såpass bra överens som ni gör. Försök hänga med nu. Din far, Aiklund, är samma man fast i en annan dimension som fick äran att dela säng med Chucklina Norris när Clint skulle födas. Fatta mig inte fel, det är fortfarande två personer, ingen av dom har trätt genom portalen som vår Chuck sparkade upp. Bara att mannen som är din far, som låg med din mor, är i den andra dimensionen samma man (och vice versa såklart) bara att han låg med Chucklina istället för din mors andra dimensionella jag som det egentligen var tänkt.

Aiklund satte sig långsamt ner på en sten och lade handen mot pannan "Så du säger att jag och Clint är dimensionella halvbröder?"
- För att sätta det i en simpel sammanfattning, ja

Det blev tyst ett tag. Aik behövde en stund att svälja detta.

- Hur vet du allt det här?
- Haha! Har du redan glömt att jag jobbar åt Home? Som doktor och forskare har jag även tillgång till deras privata arkiv
- Men Clint, om du är Chucks son, varför kommer han bara inte hit och fixar allt detta i ett nafs?

Det blev tyst ett ögonblick, som om både Muu och Clint väntade på att låta den ena svara. Men då plötsligt hördes våldsamma ljud från Muus ände. Clint for snabbt mot radion och ropade "Muu? Muu! Vad händer?!"
"Stick därifrån!!" skrek Dr Muu snabbt tillbaka som singnalen avbröts.

De hann inte reagera förrän Home-militärer stormade in och tog tag i Clint. Aik drog sitt handvapen och avfyrade ett skott i ryggraden på en av soldaterna som höll i hans vän. Militärerna hade så bråttom att ta fast deras sedan länge flykting att dom knappt lade märke till Aik när dom hade stormat in. Direkt efter skottet tog två av dom fast i honom i varsin ände. Som Aiklund försökte slita sig loss kom en tredje soldat upp bakom honom och slog honom medvetslös.

Ett par timmar senare inuti en bur borta hos Homes högkvarter väcks Aiklund av Clint när två väldigt hämndlystna soldater träder in och kräver hämnd för det som Aik gjorde mot deras kamrat i grottan. Men däremot så verkar det som att Dr Muu har ett sista äss i ärmen...

Saker ni bör veta
* Detta är en till filmatisering, dock min producent är ett rövhål och tyckte att scenen var för "homoerotisk" så han bytte ut min roll till en kvinna istället.
* Namnen fick vi ändra på pga copyright-tjafs.
* Det blev ett fel när vi skulle klippa färdigt denna scen, det som Muu nämner med "That day on the beach" och mera, var egentligen en del av ett koncept som vi skrotade. Men det råkade komma med ändå tack vare ett misstag.
* Bara för att undvika förvirring, ja det är tänkt att mannen som ligger på operationsbordet ska vara soldaten som Aiklund sköt i grottan.

http://www.youtube.com/watch?v=UlK71GaF9v4

To be concluded...

Jag tog en tung FUUUUUUUUUUUUUUUUUU-bild

-- Clint presenterar stolt: GRIN CITY --

Nu är den äntligen här! November förra året fick jag idén att göra en mastodont GR-parodi baserad på Sin City, mycket längre än alla dom andra delarna och givetvis med bättre humor och fler karaktärer. Men jag blev aldrig nöjd med storyboarden och ärligt talat så började idéer ta slut. Därför lades det hela på is tills 2010 tittade runt hörnet. Allt flöt på, jag hade karaktärerna, jag hade händelseförloppet men jag blev aldrig nöjd med manuset.
Jag skrev om manuset 7 gånger, fick också skrivkramp några gånger däremellan men tillsist jag blev nöjd. Det var inte förrän de senaste dagarna som jag började klippa ihop alla bilder samt lägga in text.

I detta avsnitt ser vi moderatorn Kazakovich på jakt efter ett elakt pervo som har kidnappat sitt fjärde offer. Vilka fler som medverkar får ni såklart se under loppet som kommer och ni får även en liten trevlig överraskning på slutet. Men nog om bakgrunden till detta solidariska projekt. Klicka på länken och njut!

Över 90 bilder som lovat! :3

--- Clint Presenterar! ---

Kommer snart över 90 bilder...

4 minuter gåshud

Vill. Ha. :(

Tårar i en dusch

Jag grät för första gången, för första gången på riktigt länge. Sist jag minns det hända var för mer än ett och ett halvt år sen, när jag fick ett nervöst sammanbrott på grund av stress. Men den här gången var det annorlunda. Det var inte stress eller något liknande som orsakade min känsloutbrott, utan så här var det.

Jag får konstant höra hur lik jag är min sedan länge avlidne far, hör det både jämt och ständigt från min mor och min farmor och jag är fullkomligt van vid det. Men alla barn behöver en fadersgestalt, någon att se upp till, något som en mor inte har mellan en far och son-relation om ni förstår vad jag menar. Morsan skaffade aldrig någon ny pojkvän utan har vart singel sedan han gick bort så jag har haft en hel del så kallade fiktionella fadersgestalter, några som jag helst inte känner för att rada upp mest för pinsamhetens skull.

Men då slog det mig, dagen då min mor sa att jag var inte bara lik honom i utseende, som jag alltid hade trott att hon hade menat, men också även som person. Jag hade trott att jag alltid vart en hybrid av många olika personligheter men då hade jag egentligen vandrat omkring och vart precis som honom hela tiden utan att lägga märke till det. Det tröck verkligen på min knapp, men det ironiska var att tårarna började inte välla förrän jag satt i duschen, vilket får mig att tveka på om jag verkligen klämde ut ett dussin.

När jag klev ur duschen efter mitt längsta besök där nånsin mådde jag bättre, jag skrattade även lite då i spegeln såg jag ut som en sithlord med världens hemskaste frilla.

När Clint mötte Aiklund

Lyssna på denna som ni läser första stycket

December 2008 *suckar* jag glömmer det aldrig. Det var den tiden då dessa hemska händelser åstadkom på PSN. Kort därefter spred nyheter över hela världen som avslöjade att det var en öppen beta för en skräpig virtuell community som stod bakom allt, Home. Viruset bröt sig ut på flera miljoner Playstation 3-enheter, slog till på den fredliga lilla plattformen med ett förödande slag, förlamade hela dess fundament. Utan att ta några risker beordrade presidenten av Sony en försäkrande plan - att bara låta skiten vara och låtsas om att den inte finns i total förträngning. Inom sin tid började Playstation 3-fans inse på egen hand vilken hemsk värld dom har trätt in i och långsamt började Homes besökarsiffror tina.

Mer än två år har gått sedan dess... men jag och Aiklund lever för att berätta sagan.

Dagen började som vilken dag som helst, gå upp tidigt, bege sig till skolan, ha flera timmars tråk sedan var det dags att bege sig hem igen. Jag var trött och lite smågrinig efter plugget. För att uppmuntra mig lite smög jag in i på Gamereactor.se för att se vad som händer där. Efter inga märkvärdiga resultat gick jag ut i köket och kokade varm choklad åt mig. Jag kikade ut genom fönstret mot trädgården och resten av samhället omkring samtidigt som jag smuttade försiktigt på min kopp. Det var fint vinterväder ute, det snöade lugnt och vinden låg lätt, allting var fluffigt och sött på grund av att det tjocka snölagret hade format allting så runt och gulligt. Men jag kunde inte släppa känslan av obehag, någonting fult låg i atmosfären och väntade på mig. En skugga i mörkret. Jag kikade på klockan, 23:09, MNC-dags, kanske där kunde man hitta lite glädje för en dag.

Tråden var väldigt livad och full den kvällen, mestadels som var där var trevliga medlemmar, bra. Men samtalsämnet var annorlunda, istället för sex, gurkor och... mera sex så talades det om någon ny virtuell community som just dykt upp på Playstation Network. Något kallat Home.

Namnet lät så oskyldigt och harmlöst just då *suck* om jag bara hade vetat...

Av ren nyfikenhet bestämde sig flera användare att samlas och prova på denna nya tillgänglighet, Aiklund var en utav dom, jag å andra sidan hade inget bättre för mig och dagen hade vart så ospännande så jag hoppade på tåget i sista sekund. Då kände jag plötsligt den där obehagliga känslan igen, samma som jag fick vid fönstret. Jag kände mig iakttagen. Hastigt svängde jag huvudet runt och spejade min närvaro men inget var där. "Bara min rastlöshet som spelar spratt, bara jag kommer igång och gör någonting så slipper jag nog denna underliga känsla" tänkte jag åt mig själv.

Efter en hel del poänglösa aktiviteter vi tillbringade åt, som biljard och bowling, insåg vi att starta danståg och lura till sig all uppmärksamhet från alla manliga användare i rummet genom att låtsats vara en mycket lättvillig vacker hona egentligen var det enda som kunde definieras som underhållande i Home. Vi tröttnade eventuellt och då... j-jag vill inte p-prata om d-d-det... Istället hyrde jag in ett gäng skådespelare och en hel filmbesättning som kunde återskapa händelsen.

Saker ni bör veta
* Jag har handbojor på mig för min tjej-avatar var tydligen så gräslig att alla andra tog vilka medel som möjliga så jag inte kunde byta tillbaks till den.
* Några hade vapen med sig för dom spelade Call of Duty 4 precis innan, somliga av oss gjorde inte det och därför är vi oturligt nog obeväpnade.

Ni får titta på klippet själva, jag kan inte ens se denna återspelning, jag får så hemska flashbacks då på grund av dess pricksäkra tolkning och filmatisering av det som hände.
4:47-9:37

Därefter plockades vi en och en, tillslut var det bara jag och Aik kvar. Vi var isolerade i ett tomt runt litet rum, vi hade hittat en revolver men det fanns bara en kula kvar. Dock eftersom vi hade format ett så broderligt band kunde vi inte bärga med att döda en utav oss, även om det var för välgörande anledning. Inte heller kunde vi på egen hand begå självmord då ingen av oss ville vara så själviska och lämna den ene ensam till sitt hemska öde. De infekterade, Homebiez som vi lärde att kalla dom, klängde på dörren utanför. Vi satte oss ner på golvet, lutade ryggen mot väggen och huvudet mot varandras axlar. Vi pratade tills ögonlocken började kännas tunga.

Till minne av de GR-medlemmarna som miste deras liv under denna händelse, deras namn må vara glömda men icke deras hjältemod

Vi blev väckta av ett gäng vitklädda män som stormade in i rummet, Homebiezarna var förundrande nog borta, de tröck Aik mot väggen som dom slog ner mig med sina slagstavar, fäste mig på en bår och började sedan föra bort mig längst korridoren utanför. Aiklund ljöt ut mitt namn i ren ilska som han slet sig loss från de två männen som höll fast han, drog fram revolvern och avfyrade skottet i magen på den närmsta mannen om honom. Han försökte bryta sig igenom fram till mig men de vitklädda männen var för många och övervällde honom. Som jag såg min vän bli nedslagen från långt avstånd försökte jag kämpa emot men banden satt för hårt. De tog hårt tag i mitt huvud och förde in en nål med någon vätska in i min nacke. Det blev mörkt...

Ännu en filmatisering (låt den buffra fullt för att undanslippa hemskt lagg!)

Sju månader senare vaknade jag i en fuktig djungel, i min hand höll jag Aiklunds bandana.

Fortsättning följer!

Metal Gear Solid Peace Walker

Minns ni dagarna innan E3 2009? Dagarna då några av oss medlemmar satt spänt och väntade på varje nedräkning på den där skumma Konami-hemsidan? Allt vi fick var bara enstaka bokstäver som blixtrade fram lite då och då bakom regnljudet. Men det var innan vi fick se Big Boss och Raidens ansikte. W00t?! Cyber-Raiden och en ung Big Boss i ett och samma spel?! Tidsparadox 2000!

Det visades sig ju då vara Big Boss i ett helt nytt spel till PSP, och inte PS3 som många hoppades att Bossen skulle debutera till. Och Raiden? Jaaa, Hack 'n Slash... och Hideo ska inte producera... wohooo... Sen hade vi ju förvisso också det där Metal Gear Arcade men vem sjutton bryr sig om det? Jag erkänner att jag var bland dom som var väldigt besvikna efter Konamis presskonferens. Just då tyckte jag att Castlevania: Lords of Shadow överglänste allt det andra som visades upp från Kojima Productions.

Men gud vad fel jag hade...

Vi tar det från början. Jag som Metal Gear-fan ända sen sju år gammal, spelade demot på ettan ca 7000 gånger som brorsan fick tag på från en skiva ur en tidning (PSM tror jag det var) och gud vad stormkär jag var redan då trots jag inte ens fattade handlingen ett dugg. Tiden gick, MGS2, MGS3 och sen började det eventuellt dyka upp MGS-titlar på Sonys bärbara PSP.

Just då var jag aldrig så förtjust i bärbart, jag spelade redan för mycket på min fritid och jag behövde inte bre på för mycket smör på för lite bröd ansåg jag redan då. Men tiderna ändras och likaså gör människor. Jag impulsköpte min kusins PSP 3000 när han nämnde att han inte hade någon användning för den längre. Hade också hört från många som har PSP och hur nöjda de var med sitt köp så jag kände mig lika illa tvungen att ha en. Med lite kusinrabatt fick jag den för 1300:-, ett väldigt schysst pris då den var knappt använd.

Min nyinförskaffade PSP användes dock inte för fulla muggar förrän jag och resten av E-tuna gänget besökte Aiklund i Örebro. Den lille smittbärande, purjodoftande tysken var så uppspelt att testa Metal Gear Solid: Peace Walker-demot med mig att elefantbedövning hade inte lugnat ned honom.

Jag lånade ett minneskort från snälla super-Durza och hennes tjockis-PSP, hade inte köpt ett eget minne än vid det tillfället, sedan på stört laddade ner Peace Walker-demot på ynka 103mb från PS-store. Så fort vi hade tagit oss igenom första banan av tre (om man räknar bort träningsnivån) ångrade jag mig redan direkt att jag hade tvivlat på Naked Snake och hans nästa äventyr överhuvudtaget. Fyfan vilket nästan äckligt legendärt spel det är. Nej legendärt räcker inte för att beskriva det. Det är... SOLIDÄRT!

Lite snabba intryck från demot
1. Co-op i MGS är en dröm blivit sann, att sitta bredvid en kamrat och planera infiltrationer och backa upp varandra när det behövs var lätt värt för att skaffa en PSP. Det är också även sjukt kul att spela ensam.

2. Förutom Bosstrider kan man bara spela två stycken, vilket är bra för gruppens egna bästa, det här är ju trots allt ett stealthuppdrag och inte Army of Four.

3. Bosstriden mot stridsvagnen är helt sinnessjukt solidär!

4. Big Boss verkar ha fått Chuck Norris-powers. Man kan skjuta sönder en stridsvagn med en M60 eller M16 beroende på vilken equipment du väljer, men Snake kanske använder pansarbrytande ammunition vem vet.

5. Storyn håller hög kvalle som vanligt, Hideo är gud.

6. Förvånade bra kontroller för att vara PSP.

7. Stör mig lite på att man inte kan krypa, bara ligga ner och förbli orörlig. Att krypa är ju som en ikon för MGS-serien!

8. Lovebox <3<3<3<3.

9. Grymt snygg grafik! Påminner mycket om den från Snake Eater! Likaså gör stämningen.

10. CQC har förbättrats på några områden men jag stör mig på att man längre inte kan släpa iväg vakterna. Det gäller både när dom är utslagna eller om du fast dom i CQC.

11. Andra banan, sista området. Höger Aiklund, gå åt höger!

Jag har inte mått såhär sedan sommaren 2008, månaden innan MGS4 skulle släppas, att vänta på ett nytt MGS får mig att må som ett litet barn igen. Jag vill ha Peace Walker. NU!

Solidär trailer

Min pappa > Chuck Norris

Trots cancer, skolios, bechterew och tinnitus lyckades du ändå kämpa i flera år. Även då och då orkade du ta mig till det där lådbilslandet, som var helt otroligt kul, innan tills du var tvungen att gå vidare tio år sedan. Pappa, du var bäst.

Ett skämt

Jag brukar inte skriva om mina problem, dela med mig och sprida min egna misär utöver andra. Jag ser ingen poäng att finna tröst av min omgivning om ens jag knappt är nöjd med mig själv. Faktum är att jag föraktar mig. För var jag var och för det jag gjort rättare sagt. Mitt förflutna är verkligen inget jag är stolt över och vi lämnar det där. Hur behandlar jag mina känslor? Jag skrattar åt mitt egna ansikte. Den jag är nu är en levande parodi för den personen jag brukade vara.

Ibland undrar folk vad det är som jag finner så lustigt. Vanligtvis improviserar jag med att någonting i vår närvaro tände ett lustigt minne eller att det har med ett internt skämt att göra. För så ser jag på mig själv, ett skämt. Jag varar för ett tillfälle, och om jag var tillräckligt bra så kan jag bli ett utav ofantligt många minnen.

Jag har inte vart helt frisk på över fem år. Jag äter medicin som om det vore frukostflingor. Ser ni mig sitta och deppa i ett hörn för det? Jag räknar inte med att alla klarar utav det, men jag tar hand om mina gravaste känslor inombords. Till vilka medel som helst. Även så om jag måste förtränga dom i värsta fall. Varför? "Hon är helt gråtfärdig" sa min bror om vår mor "när du inte är hemma, hon är mycket mer än bara orolig för dig".

Dom orden fick mig att må illa. Ingen ska behöva vara ledsen för min skull bara för att jag är en tragisk person, inte ens min egna familj. Därför har jag det här lilla krokodilflinet på mig varje dag. Så länge jag kan ha sönder en spegel eller två emellanåt klarar jag mig.

Det är inte långt kvar nu

På tisdag klockan nio, amerikansk tid, har sista säsongen av Lost premiär. Jag är spänd. Väldigt spänd. Det har gått mer än ett halvår sedan jag såg historiens mest irriterande slut i en TV-serie. Säsong fem var det. Men jag vill inte spoila för er, inte ens för er som inte ens är intresserade i serien. För jag minns exakt hur upplevelsen var. Spänning, sorg och chock. En stor chock var det verkligen. Jag satt där som förfrusen, helt tyst stirrade jag in i skärmen några minuter innan jag hoppade ut ur fönstret av ren galenskap. Dom vännerna som också följde Lost avrådde jag från att se slutet på den säsongen och vänta till dagen innan säsong 6 istället. "Vadådå? Är det så dåligt?" undrade dom. Mitt svar var så simpelt som "Det gör en galen av längtan".

Men snart är galenskapen över och även serien i sig. Säsong 6 är the finito, slutet, efter det blir det inget mer. Damon och Carlton säger i flera intervjuer att dom funderar inte ens på en spin-off. Så ni som suckade så hårt över att dom lade till två ytterliggare säsonger (fyra var egentligen planerat från början) kan äntligen komma ut ur skåpet.

Kan inte fatta att det har gått 6 år redan. 6 år sedan jag började följa serien. År 2004, jag minns att jag satt i min brors rum och tittade på TV när plötsligt en trailer från första säsongen dök upp på skärmen. Jag sade direkt att den där serien skulle jag ge en chans. Jag såg första avsnittet och har vart fast sedan dess. Har jag lärt mig några budskap sedan dess? Nej. Men jag har börjat tro på att det finns ett högre väsen som, jag ska inte våga säga "styr våra öden", men vägleder och ger oss ett syfte.

Rätt fånigt, jag vet, kanske det inte ens är serien utan något annat som har fått mig att börjat tro så. I vilket fall, all denna glädje, sorg och ilska som serien har inverkat på mig är precis det som fått mig fängslad. Även karaktärerna är intressanta, speciellt på det sättet att man ser hur alla har utvecklats genom serien. Jack, exempelvis, var hjälten, ledaren och mannen som endast trodde på vetenskapliga slutsatser. Nu är han en bruten man som ständigt tjatar om hur det är deras "öde" att att vara på ön. En ny John Locke helt enkelt. Eller ta Sawyer som bättre exempel. I början var han ett riktigt äckel man bara ville lära en läxa. Han ställde inte upp för någon, om nån annan var i livsfara så krävde han någon form av betalning för att hjälpa till. Nu är han personen jag hejar mest på. Han gör det som är rätt och är rent allmänt en riktigt skön snubbe med humor dessutom.

Kate åt andra sidan är fortfarande samma gamla jobbiga Kate som bara ställer till med problem och är en överdramatisk drottning ända ner till roten. Seriöst. Den enda anledningen de andra överlevarna ständigt räddar skinnet på dig är för att de tycker att du är snygg. Annars hade de skänkt dig som eftermiddags-snack till monstret för längesedan.

Skulle jättegärna vilja posta en trailer eller en teaser som avslutning på min lilla pepp-blogg men... det finns inget. Inte ens en bild. Nepp. Skaparna bakom serien Damon Lindelof och Carlton Cuse har gått ut med att säsong 6 är något helt nytt för serien. Inga fler flashbacks, flashforwards eller timetravels (ja) utan något helt nytt. Endast en enda bild från serien skulle kunna avslöja precis vad dom har planerat och vi får helt enkelt hålla oss tills serien startar. Måste nästan ge dom en applåd för att kunna bygga hype på det viset.

Snart...

Heavy Rain är ett givmilt projekt

Alla vi vet att Heavy Rain kommer tokfloppa. Försäljningsmässigt. Det är liksom ingen idé att forsätta ljuga för sig själv. För även om det kommer bli ett fantastiskt spel, vilket jag tror på starkt, så måste vi inse att Heavy Rain har alldeles för unikt spelsätt för att locka en tillräckligt stor publik.

Allt ska vara så simpelt dessa dagar. Folk vill bara plocka upp kontrollen och skjuta på allt som rör sig. Ser man ett FPS vet man direkt hur reglerna gäller. Det kan man inte säga detsamma om Quantic Dreams spel.

Heavy Rain handlar så mycket mer om att berätta en story om fyra olika personers jakt på en och samma mördare. Moraliska teman som hur långt du skulle gå för att rädda någon du älskar kommer tas upp och nog allt kan vi förvänta oss en handfull mängd sentimentala scener. Det handlar också om att du som spelare får styra storyn. Karaktärernas liv hänger på dina val och det kan sluta med att med att alla dör eller kanske du lyckas hålla alla vid liv för den slutgiltiga uppgörelsen.

Men det är precis det jag saknar i spel, att själv kunna blicka tillbaks och kunna se vart jag lämnade mina fotspår och ta konsekvenserna för mina misstag men ändå kunna fortsätta i storyn. Visst ska inte alla spel ha en interaktiv story. Ta Metal Gear Solid 4 som exempel. Ska Snake dö och bli krossad av en Gekko bara för att jag misslyckades trycka på X vid en scen? Sedan får jag se en mellansekvens där Liquid tar över världen och resten av spelet sitter jag på ett plan som Sunny och steker ägg med en deprimerad Otacon? Låter inte så värst lockande, inte minst med tanke på att Hideos storyberättande ska vara på hans vis och inget annat.

Jag har vart sugen på Heavy Rain ett bra tag nu, inte ända sedan jag först klarade av Fahrenheit men länge nog ändå för det finns inget annat spel, förutom kanske Shenmue, till dess like. Jag kan köra ett spel bara för nöjes skull. Händer då och då att jag återigen plockar upp något dammigt FPS längst bak i hyllan och bara plöjar ner avskum med min stora puffra utan med någon som helst hänsyn till den kassa storyn.

Här kommer Heavy Rain in, för jag gillar att variera mig. Jag uppskattar alltid en bra story, för mig är det halva nöjet och i med tanke på min första genomspelning av Fahrenheit tvivlar jag inte ett dugg på Quantic Dreams nästa spel. Inte minst med tanke på att de har lyssnat på kritiken och tagit bort det övernaturliga samt gjort quicktime-scenerna aningen mer intressanta. Av vad man har fått se behöver man inte träffa exakt alla knappar för att få fortsätta men om det går rent åt helvete kanske du bara lämnas med en stor mängd stryk över ansiktet, alternativt lyckas mirakulöst fly men inte på det mest graciösa viset eller... så dör du. I vilket fall det finns ingen "game over" och man behöver aldrig göra spela om samma scen från början utan storyn fortsätter ändå. Mig gillar.

En story med många utfall kan också ge värdefull omspelningsvärde om man fann berättelsen fascinerande och vill skrapa ihop alla kakbitarna.

Tillbaks till det där med Heavy Rains tokflopp. Förstå bara att ett jättehypat storspel som Uncharted 2 har sålt runt 2 miljoner. Hur tror ni då det kommer gå för Heavy Rain? Det är knappast något som vem som helst kan bara plocka upp och känner att det kan vara värt testa. Folk vill bara vända på fodralet och se explosioner, grafik och ordet "multiplayer" så slänger dom fram 500-600:- direkt vid kassan.

Det har hänt så många gånger förut varje gång en utvecklare försöker skapa något unikt att det råder ingen som helst tvekan om att Quantic Dream vet om detta, kanske dom förtränger det, kanske dom är tillräckligt passionerade i sitt arbete att dom inte bryr sig. Med avancerad motioncapture-teknik för både ansiktsuttryck och kroppsrörelser, som ska vara löjligt läcker enligt PSM, samt den äckligt dyra PhysX-motorn från Nvidia. Sen har vi också musiken som är inspelat hos självaste Abbey Road Studios. Då kan vi mer än konstatera att Heavy Rain har en enorm budget bakom sig. Inte minst med att manuset ligger över 2000 sidor så ska några ha jävligt bra betalt för det också.

- Oooooooh! Skidmarks on my heart!

Sherlock Holmes

När jag först fick reda på att man hade planer på en Sherlock Holmes-film hade jag lite blandade känslor. Jag tänkte mig en film med smarta pussel och gåtor för en superdetektiv att lösa men vad mer än det kunde man förvänta sig än bara ännu en pratig film i 1800-talets England. Sen kom Robert Downey Jr in, som Sherlock Holmes, och då vart det hela intressant för då kunde jag lätt förvänta mig en annan sorts tolkning på böckerna. Downey gör inga grådassiga och sega filmer. Jude Law slängdes snabbt in som Sherlocks medhjälpare och vips hade vi en ännu en typisk sidekicks-film i stil med Rush Hour och Shanghai Noon.

Men det är bättre... mycket bättre.

Owen Wilson i vilda västern kändes så smålarvigt, även om han kan vara rätt charmig ibland som sin roll i Shanghai-filmerna. Chris Tucker är bara en pajas och Jackie... känns tråkigt nog för uttjatad.

Sherlock Holmes känns nytt. Det är rappt, smart, har snygg action och jag är beredd på att besluta att Robert Downey och Jude Law (som hans medhjälpare Dr John Watson) är en jävligt skön duo utan några som helst märkvärdiga brister. Deras kemi är så underbar genom filmen, dom skämtar med varann, dom bråkar och har även den där barnsliga beteendet mot varandra efter dom har grälat. Och det gillar jag då dom där scenerna i sidekick-filmer med det obligatoriska jättebråket känns just så... obligatoriskt.

Men nu vill ni såklart veta storyn. Sherlock är uttråkad och spenderar sina dar i sin lägenhet med alla fönster stängda och gardiner igendragna. Han har inte haft ett fall på månader så han sysselsätter sig med att skjuta sönder sin vägg och experimentera droger på sin hund, som egentligen är Watsons. Sen sätter det fart då en gammal bov, Lord Blackwood, specialiserad på svartkonster som Holmes och doktorn tog fast för ett tag sedan har återuppstått från de döda och smider nya onda planer.

Jag kan säga att efter jag hade sett trailern så var jag inte lika pepp på denna film som jag var tidigare. Actionscenerna såg så standard ut och vart är Holmes-andan i det hela utan ett smakprov på några kluriga pussellösningar? Allt filmen skröt lite om var ett par helt okej skämt och den där sköna kemin mellan huvudrollerna, men jag gick och såg den ändå endast för Downey som alltid är bra och Law som jag gillar men inte har sett i så många filmer. När jag hade sett filmen ångrade jag så mycket att jag hade tvekat på den. Actionscenerna fick mig ibland att rycka lite åt vänster och höger i biosätet då och då. Nog allt finns det smarta pussel dock är det inga universala höjder på dom men förvänta er ändå att få "åmme de visste ja ju!"-tankar. Även stridscenerna är smarta då Sherlock tänker högt med kirurgisk precision hur han ska slå ner sina motståndare, allt i slo-mo såklart.

Känns det som Sherlock Holmes i övrigt? Nej egentligen inte, Downey känns mer som världens smartaste lodis än en gentleman genom filmen, men det skapar ett ännu skönare samspel med Dr Watson som är direkta motsatsen till vad Sherlock är. Humorn man fick se i trailern är inget gentemot den i filmen, jag skrattade kanske för högt ett par gånger åt Watsons och Holmes tantiga gräl och speciellt när man fick reda på hur sjutton Sherlock hade lyckats fånga tio flugor i ett och samma glas.

- Titta Watson! Min klocka har blivit alldeles gammal och rostig, precis som din fästmö.

Direkt när jag lämnade biografen kände jag två saker. Första var musiken, den var riktigt pampig och satte stämningen rätt. Jag fick dock inte reda på förrän nyss att det var Hanz Zimmer som stod bakom den, vilket inte alls märktes så mycket i min åsikt men nog allt gillar mannen att göra musik med upptrappning.

Ta en tugga av musiken här

Andra var merkänsla, direkt när sluttexterna kom ville jag se mer. Var filmen för kort? Onej, alldeles lagom för att tillfredsställa men nog allt vill jag ha en tvåa fram till 2011. Varför? Om jag skulle peta efter något negativt i filmen skulle nog det största lilla kornet vara att skurken inte kändes fullt klockren och ganska fjantig dessutom då han misslyckas så stort med nästan allt han försöker göra. Men i slutet, oja, då blev jag pepp på en uppföljare. Den kommer rocka. Då kommer Sherlock få en ordentlig utmaning.

Men jag vill inte spoila, ni får se filmen helt enkelt för den är riktigt bra!

9/10

En väldigt legendarisk dag

Uppe vid busshållplatsen vid mitt hus finns det en övergiven brandstation. Vid fönstret där hängde det alltid en trea, ingen speciell trea bara en gul trea. Den hängde där så länge jag kan minnas, jag drar faktiskt inte någon mild överdrift, jag kan inte ärligt talat inte säga första gången jag fick syn på den. Den har vart en del av min uppväxt såsom min gamla dammiga teddybjörn, den har alltid vart där förstår ni.

Jag har ingen aning varför men jag blev nyfiken på den där trean, för vem hänger en trea vid ett fönster bara sådär utan något speciellt syfte? Är det brandstation nummer tre? Var stället trestjärnigt? Varade brandstationen i tre dar? Hade mannen som skötte stället tre bröstvårtor? Berätta för sjutton!

Varenda gång, jag menar verkligen varenda gång, jag lämnade Kjula för att ta mig in till stan så tittade jag alltid på den där fördömda trean vare så jag reste med bil eller buss. Jag kunde inte sluta förundras över dess mystiska och okända syfte. Jag tänkte till och med bryta mig in och kika runt lite i den övergivna byggnaden, kanske även plocka ner trean så den kunde sluta plåga mina tankar men den saken vart aldrig av.

Men sen kom den dagen. Den minns jag som om den vore alldeles nyligen. Dagen då jag slutade nian. Inte var den bara minnesvärd för att jag lämnade den bästa klassen, dom bästa lärarna, den bästa skolmaten, den bästa mentorn, den bästa skolan i överlag jag någonsin klivit på. Det hände ändå en nästan lika mycket minnesvärd sak på morgonen.

Jag står där vid busshållplatsen i min fina vita kavaj med svart slips och en blå skjorta under. Det var alldeles lagom varmt trots att hela himlen var helt molnfri och solen lyste på för fullt. Jag slurpade på min vad jag lovade skulle bli min sista Fun Slush. Jag hade under min tid på Skiftinge spenderat alldeles för mycket pengar på isdrycken. Ack, jag bröt mitt löfte knappt ens en månad efteråt.

Sen känner jag det där behovet igen som vanligt när jag stod där vid hållplatsen. Jag måste kolla på trean. Jag vänder om, ser på den och...

*BONK!*

Trean lossnade från fönstret och föll ner på skrivbordet bakom.

Jag kunde knappt tro det. Efter så många år den hade hängt där hel poänglöst men ändå på grund av just den anledningen alltid lyckats fånga min uppmärksamhet så var den äntligen borta. Precis när jag tittade på den dessutom. En dag jag alltid kommer minnas av den löjligaste anledningen. Nåja, icke längre kommer den dumma trean plåga mitt stackars sinne.

NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!

Jag internettar GR-medlemmar!

Notera att det är uppdelat i tre separata delar. Att man kan ha så lite att göra ibland.

Sur

Jag har alltid älskat sura saker. Citrusfrukter såsom citroner och lime äter jag som äpplen, ja nästan bortsett från att de först helst skalas innan mina tänder dräper dom. Likadant gäller det med godis. Patroner, Super Surisar, Sura Skallar, Hockeypulver är också en fräsig klassiker och sist har vi också min favorit; Hallonshots. Alla mycket underbara.

Känslan av smaklökarna som ynkar över nåd, halsmandlarna som krullar och kinderna som kittlas. Ögonen evakuerar och tungan blir som styvt sandpapper. Hmm. Jag kan nästan inte sluta. All sur förtäring väcker en sorts liten masochistisk sida inom mig, jag vill bara drösa i och misshandla min mun totalt varje gång jag hittar en liten sur bit. Polkagrisar med citronsmak var väldigt bra på det. Fast många har försvunnit, många som jag inte har sett på flera år. Sodapops och dom där röda skiftnycklarna bara för att nämna ett par. Baby Pops klarar jag mig helt utan tack.

Ah du ljuva citronsyra, vad skulle jag göra utan dig? Förmodligen skulle min mun inte må som Tjernobyl men äsch, det finns skonsamt tandkräm för det och det är sjutton värt dom där extra borstningarna då och då. Jag älskar inte citron bara som en ätbar frukt onej, jag brukar alltid ha det till maten och som ingrediens i drickan. Jag hade en gång i tiden även en deodorant med limelukt men den bannlyste min mor snabbt som attan.

Sura Nappar har ingen effekt på mig längre, dom har min mun vänjt sig vid och de är, för mig, lika sura som mjölk är spicy. Hörde även en fågel viska om Syrliga Colanappar men jag misstänker att det är inget speciellt som jag har missat. En glad överraskning var däremot Ahlgrens Sura Bilar, efter deras däck fattade jag slutsatsen att inget kan överkomma Sveriges mest sålda bil, inte ens Ahlgrens själva. Men jag hade fel. Deras Sura Bilar är fenomenala! Jag älskar att bara svepa i en fjärdedel av påsen rakt ner i strupen och bara känna hur kroppen nästan blir helt svettig.

Och Djungelvrål får man inte glömma! Sur lakrits är så in i helvete underbart, det är den bästa duon sedan Siskel och Ebert. Så älskvärt att det är nästan värt att dö för. Fler exempel som Turkisk Peppar, Skolkritor, Filidutter och Salmiakbalkar får man inte heller glömma att nämna! Malacos Salt och Blandat är dock bara snusk. Fusklakrits och smulig konsistens. Usch!

Det görs inte så mycket nytt surt godis längre. Dom flesta man ser numera bortsett från Ahlgrens Sura Bilar, har lite hår på nacken. Sura Björnar var en gång i tiden en favorit innan jag upptäckte Hallonshots, men som Sura Nappar har de också tappat sin effekt.

Aja, tänker nu ta en promenad till närmaste kiosk och ta mig en påse Tyrkisk Pebbar eller Hallonshots, har dom inget utav det tänder jag eld på skitstället. Sen ska jag avnjuta dom långsamt som jag ser på mysfilmen #1 The Terminal med mysmannen Tom Hanks. Åh, Tom Hanks, finns det något möjligt vis att inte bli glad när man ser dig på filmduken?

Homer hittar i ett avsnitt världens suraste godisbit på en godismässa. Jag vill ha.

Om Bossen själv får välja

Yes. Jag har den nu. Så vacker den är är. Tyngden och kraften i handen. Inte minst den nostalgiska känslan. Jag har inhandlat en replika av en M1911A1. Gjord av 90% järn, 0% plast med trähandtag och väger 1200 gram. Inget jävla kinamaterial här inte, denna är gjord i Spanien med hänsyn till dom finaste detaljerna. Såsom ljudet när man drar till manteln är nästintill identiskt mot en äkta 45:a. Ja, jag har fått experimenterat med en oladdad sådan tidigare och vet någorlunda vad jag språkar om. Att ladda om den och även min replika med tillhörande magasin är en äkta man-gasm. Soft air gun-diton var däremot inte alls lika stilig med sitt helsvarta yttre, trä skare' va och jag offrar mycket mer än gärna möjligheten att kunna skjuta små fjuttiga plastkulor, till något betydligt mer konstart.

Även Naked Snake himself blir som ett litet uppspelt barn i en leksaksaffär gjord av godis när han läggar vantarna på skönheten.
3:40-4:37

Notera återigen att detta är för nostalgiska syften.

Årets bästa spelmusik [2009]

Jaja jag kanske är lite sen, alla årets priser har delats ut för längesedan men den senaste tiden har vart väldigt hektisk så petig jag är när det kommer till spelmusik. Inte på tal om dessutom hur svårt det var att bestämma vilka som inte skulle få plats på listan, uppoffringarna jag fick göra gjorde nästan ont långt inne och jag räknar med att några utav er kommer bli lite besvikna över vilka jag har föredragit över andra. Men det är inget jag hoppas.

Måste däremot erkänna att dom senaste dagarna har jag bara vart lat, jag menar en lista som denna gör man som högst på 3-4 timmar inklusive den tid som tar att lyssna igenom alla nominerade flera gånger om bara för att vara säker på sina beslut. Hellre sent än aldrig är en lam ursäkt i detta fall. Hursomhelst, nu har ni säkert tröttnat på mitt babbel för längesedan så låt mig presentera, varken så ni må gilla den eller ej, min topp tio spelmusik från 2009!

10. Resident Evil 5 - Manjini IX in Flames
Vi börjar med något lite inte fullt lika jämförelsebart med resten av listan men fortfarande jävligt bra musik. Vad jag förväntade mig av Resident Evil 5 var en av seriens absolut bästa, vad jag inte hade förväntat mig att spelet skulle ha ett av årets bästa soundtrack då tidigare delar har var rätt medelmåttiga på just det området. Häpp! Jag blev tagen med överraskning åt båda hållen. Resident Evil 5 må vara årets besvikelse för mig men nog allt lämnade det ett betydelsefullt spår.

9. Assassins Creed 2 - Venice Rooftops
Det här är musik jag har saknat, något annorlunda som inte passar som handsken till spelets estetik men fortfarande fungerar bra tillsammans. Detta är vågad musik, verkligen. Att skapa ett soundtrack med attityd som inte riktigt kokar riset perfekt men ändå sätter en bra stämning är inte lätt varje dag. Likaså som ett par av Hitman-spelen får Assassins Creed II, av samma kompositör, alla dom där morden att kännas extra stilfulla just tack vare dess spelmusik.

8. Chrono Trigger - Battle
Även om de flesta JRPGs oftast brukar ha bataljmusik som i längden blir väldigt tjatiga så är Chrono Trigger verkligen ingen skillnad. Men vad separerar detta stridstema till dom som har vart före? Ingenting egentligen! Men det hindrar inte att förbli ett utav årets bästa soundtrack. Retro, simpelt och ett mjukt tempo, precis vad 2009 behövde i musikväg. SquareEnix, ni må inte lyckas alltid men fan för er och eran musik som alltid ska fastna i skallen.

7. Halo Wars - De Facto the Matter
Såhär ska RTS-musik vara, stämningsfullt och hjärtklappande som hela tiden trappar uppåt, som om någonting historiskt skall snart hända eller att du förbereder för decenniets största batalj. Halo i sitt ursprung var alltid som skräddarsytt för ett RTS, likaså var dess musik. Jag har aldrig vart ett fan av trilogin, den föll aldrig i min smak men självklart har serien alltid suverän musik och Halo Wars har den självklart bästa om man frågar efter min personliga åsikt.

6. Castlevania: Order of Ecclesia - Arranged Somnuf Reef
När man hörde att ett nytt Castlevania var på tåg inför 2009 så visste man redan att man skulle boka en plats på den här listan i förväg. Vad jag gillar så speciellt med just detta soundtrack är att musikstilen har totalt bytt riktning till något mer dramatiskt och sagolikt än episkt. Konami bevisar ännu en gång att hur dom än gör serveras deras spel alltid på ett silverfat med delikat spelmusik vid sidan om. Nam nam!

5. Uncharted 2: Among Thieves - Reunion
Att inte giva en plats till Naughty Dogs andra skattjakt på listan för årets bästa musik vore som att kasta skit på mormor för att man fick endast hårda julklappar i år. Uncharted 2 har nästan allt i musikväg; action, mystik och inte minst dramatik. Såsom några andra få stora titlar, Metal Gear och Halo för att nämna ett par, har serien äntligen ett så brett musikområde att det nu har uppnått många igenkännbara teman. En skatt i musikformat.

4. The Legend of Zelda: Spirit Tracks - Realm Overworld
Dags att slänga in lite mer glad och upplyftande musik. Som Castlevania är The Legend of Zelda större än en självklarhet att ha med på listan. Nu låter det dock som att jag har med den bara för att andra skulle tycka det men onej! Så ligger det inte till. Den som inte gillar Zelda-musik ens en gnutta måste vara en väldigt hjärtlös människa. Likaså Halo så faller Zelda inte heller i min spelsmak men, återigen, kan jag inte hindra faktumet att det har superb musik. Nintendo lyckas alltid med sin musik fånga en driftande känsla, även om du sitter helt still så känns det som om du är på väg mot någonting. Skall lyssna på denna nästa gång jag reser med tåg.

3. Punch Out!! - Minor Circuit Fight
- Men är inte detta bara en remake på en gammal låt?
- FU! Det är Punch-Out!!
Det enda som hindrar denna låt att hamna över tredjeplatsen är faktumet att det är en remake/remix kalla det vad ni vill, var bara glada att jag har ett någorlunda sinne för rättvisa.

2. Trine - Academy Hallway
Trine hade jag inga förhoppningar alls utöver, det såg ut på förhand som vilket pusselspel som helst med en uppenbart jobbig fysikmotor som... oj nu kom jag mer in på själva spelet här. Nej vad som verkligen får denna musik att förtjäna andraplatsen är att den sticker ut väldigt mycket jämte alla andra soundtracks jag har lyssnat på genom året som nyligen gått. Musiken passar så ofantligt bra med spelet, det känns verkligen som att man spelar genom en gammal folksaga. Trine skapar en oerhört mysig känsla med sitt perfekta tema som påminner om en blandning mellan valfri skapelse av Tim Burton och Fable. Myyyyyyyyyys!

1. Dragon Age: Origins - Main Theme
När jag först hade satt i skivan var min första tanke "Happ, ännu ett rollspel som är roligt i början men blir oerhört omständligt ju längre jag kommer in i det" sen helt plötsligt så blir jag förförd av det inledande temat, jag blir nästan kär direkt. Det här är ett rollspel utan dess like, det kände jag omedelbart. Vackert, underbart och... pampigt, rått, blod. Efter några underbara sekunder byter spelet tema direkt och bevisar istället att det finns en mörk och våldsam sida djupt ner i fodralet. Dragon Age: Origins är inte bara en vacker saga på sitt sätt, det kan ändå vara pompöst, aggressivt och legendariskt på samma gång. Du träder in i en fantastisk värld fylld med liv och känslor men räkna inte med en barnsaga för det finns ondska bakom varje fel gränd. Dragon Age våldtar dig hårdhänt på ett vackert och sagolikt sätt. Öronorgasm.

---

Och där kommer min platsutdelning till ett slut, 2009 har vart ett bra år för oss som gillar spelmusik mer än mycket annat. Varken så ni gillade eller rent utav avskydde mina val med avseende på föregående årets bästa musik i spelväg så lämna ändå gärna feedback utifall jag kan ha missat något riktigt bra. Nu avslutar jag med att dela ut några tröstpris till dom stackarna som var tvungna att petas ner från listan.

Tröstpris till: Scribblenauts, TMNT: Turtles in Time Re-Shelled, Tales of Vesperia, Super Street Fighter II Turbo HD Remix, Star Ocean: The Last Hope, World of Goo, Batman: Arkham Asylum, Halo 3: ODST

Dra åt helvete

2010 är ett sinnessjukt packat år med spel, milt sagt, jag kikar bara på vad som planeras släppa under första kvartalet och jag ser redan tillräckligt med spel som kan tillfredsställa mig mycket väl ända fram till hösten. Åtminstone.

Nya titlar fortsätter även så sent som nu välla in till nästa år, som Dead Space 2 och Batman: Arkham Has Moved, inget officiell titel har utannonserats än men det låter bättre än Arkham Asylum 2 i mitt tycke. Skulle ens hälften av alla lovande titlar försenas till flera år framöver har 2010 fortfarande en bra chans att kunna bli ett mycket fantastiskt spelår, självklart inte längre det bästa spelåret någonsin(!) som så många andra spekulerar omkring men fortfarande väldigt underbart. Däremot räknar jag med att en hel del godingar kommer skjutas upp, det är alltid så, men man får väl som alltid hålla tummarna extra hårt för dom där spelen man suktar som mest efter.

Nu börjar säkert några utav er undra vad tusan rubriken har med bloggen att göra. Ja förutom att den självfallet har ett lockande syfte efter läsare så vill jag börja med att nämna det underbara året vi har framför oss är trångare än en gammal tant. Inte bara med flera lovande titlar per månad men också en hel del jävla legendariskt lovande hack 'n slash. Tillåt mig göra en kort lista.

God of War III
Har testat demot, fick en nedladdningskod utav Sony för att jag var "en viktig kund", trots jag hade endast spenderat 200:- på PSN vid det tillfället. Men men. Kratos nästa slaktfest verkar inte giva så mycket nytt utan som vanligt ta allt som var bra med föregångaren och göra det även bättre, vilket kan tyckas vara synd men med ett sådant mäktigt serie som just God of War är det mycket riskabelt att göra några radikala förändringar. I vilket fall lär Kratos inte göra en besviken i Mars.

Bayonetta
Läs jättegärna mina intryck här Januari kommer inte snabb nog.

God of War Collection
Det enda som får mig att tveka på att köpa detta är vad tusan jag ska göra med båda mina exemplar till PS2. Jag har inte mage nog att byta in dom tack vare mina känslomässiga band till bägge spelen, men samtidigt har jag ingen bekant jag kan ge bort spelen till heller. Dilemma dilemma. I vilket fall är detta ett måste, två mästerverk nu omgjorda i silkeslen 60fps och 720p upplösning. Delikat! Kanske det är värt att byta in dom ändå?

Castlevania: Lords of Shadow
Finns inte så mycket att säga om det här spelet, än, men det är ju Hideo jävla Kojima som står bakom tyglarna till en helt ny del i Castlevania-sagan. Nu i 3D, på allvar denna gång.

Nu kommer vi till det slutgiltiga, det som jag senast prövade. Har ni fortfarande ingen aning om vad jag kan prata om? Då måste jag tyvärr säga att du är ganska långsam eller helt enkelt inte så insatt i spelvärlden. I vilket fall är det väldigt synd om du inte har prövat Dante's Inferno, ett riktigt stycke lovande hack 'n slash från samma studio bakom Dead Space, det vill säga Visceral Games. Tempot är perfekt, stämningen är underbar även om storyn är väldigt klassisk "rädda flickan mot övervällande odds" så står jag av någon anledning starkt på Dantes sida, jag vill hjälpa rädda honom rädda sin älskade och på köpet få helvetets största kräk gå på knäna för mig.

Jag förstod direkt att spelet skulle ha superbra ljud, Dead Space hade det så det var inte alls så förvånande att samma utvecklare skulle särbehandla deras nästa titel. Vad som dock nöp mig ordentligt på rumpan var hur pampig musik Dante's Inferno hade, en bit in i demot när Dante jagar efter demonen som tog hans Beatrice genom en skog fram till kyrkan satte hela jag i gallop. Det var bland den mäktigaste känslan jag fått på ett bra tag. Redan i början av demot efter jag har slaktat en massa knappt försvarslösa äldre män och kvinnor träder självaste döden framför mig och vill att jag ska betona för mina synder. Dante däremot har andra planer och låter sig inte ge upp så lätt, därav smiskar döden till sin lilla bitch och tar hans lie! Döden går så långt att till och med be för sitt egna liv på knä framför Dante.

A-W-E-S-O-M-E™

Men spelet har däremot ingen chans rent grafiskt mot dom andra titlarna jag just nyligen radade upp, även om designen är lite sådär halvt godkänt ball(?) Så är den tekniska biten mindre imponerande än exempelvis Bayonetta. Men när det kommer till hack 'n slash är bilduppdatering väldigt viktigt, och Dante's Inferno har en silkeslen sådan, därför förlåter jag spelet även om det är väldigt texturfattigt.

Nåväl, den tolfte Februari kommer jag definitivt dra åt helvete!

The goddamn power of fucking Christ compells you motherfuuuu-

Jag bidrar till mer Avatar-tjafs

Vad kan man annars säga, Avatar led av det typiska hypesyndromet som jag gillar att kalla det. Cameron gick upp och ner från scenen i flera år, hyllade filmen som om det vore självaste tredje uppståndelsen utan att visa en endaste bild från själva produktionen. Men sen släpptes det som en bomb, man hade precis glömt bort (läs: förträngt) Avatar och så får man plötsligt en trailer kastad i ansiktet och ser man på, Avatar ser ut att kunna faktiskt leva upp till en liten bit av allt snack Cameron hade tvångsmatat oss. Eller kan det bara vara den där hjärnskakningen som spökar?

Alla blev helt lyriska, årets film hit och årets film dit, jag kan förstå att folk tröttnade på att andra hypade filmen otroligt nog mer än Cameron själv gjorde, och valde kort därefter att totalt gå emot strömmen. Jag åt andra sidan förväntade mig inte decenniets film eller ett nytt genombrott. Jag förväntade mig en film av James Camerons kaliber. Ingen Terminator 2 eller Alien, utan en film aningen bättre än True Lies som förövrigt bara var en väl godkänd actionrulle, inget annat.

Men vad ska man förvänta sig då? Ja, till och börja med ha inga förhoppningar storyn, alls. Alla dom där åren av manusskrivande var helt åt pipsvängen, jag sätter mina slantar på att Cameron bara skrev något på filmen precis innan han återigen skulle upp på presskonferensens scen bara för att kunna ha något att babbla vidare om. Men storyn är inte genomhemsk trots den är väldigt förutsägbar, faktum är att den är lite rörande vid något tillfälle men annars är det absolut inget vi inte har sett. En man blir förälskad i en kvinna och mot slutet måste han välja sida i den avgörande striden. Men om du tror att det kommer kännas som ett väldigt svår konflikt kan du återigen bli besviken. Jag förväntade mig att den här konflikten mellan Na'vi (smurfarna) och människorna skulle vara mycket svårtolkad och filmens centerpart. Men inte alls. Människorna, redan nästan direkt från början projekteras starkt som filmens skurkar vilket är lite synd tycker jag då det kunde ha öppnat dörrar för en djupare och kanske en mer känslofylld handling.

Avatar är däremot någorlunda snyggt berättad, även om det går lite väl hastigt i början och sen har vi den där scenen man inte vet om man ska vara orolig eller bara skratta åt saken. Ni får se helt enkelt. Skådespeleriet är helt godkänt, Sigourney Weaver tillsammans med Sam Worthington är helt klart dom som presterar bäst även om Sigourney överspelar alltid så fort hon blir arg. Ge henne en eldkastare, eller en stor robotrustning och ett stort dreggelmonster att slåss mot nästa gång så kan hon vara arg utan att det bara blir pinsamt.

Däremot var det kul att se Giovanni Ribisi som filmens största rövhål, äntligen en roll som både passar och är ny för honom. Men genomsnittet på filmens skådespeleri dras ner tack vare Michelle Rodriguez som denna gång lyckas prestera värre än vad hon gjorde i Resident Evil. Tur nog har hon en väldigt liten roll och syns inte så värst mycket men måste hon ha sina förbaskade pilotbrillor på sig varenda scen hon är med i? Visst dom är coola men allvarligt talat hon har på sig dom även inomhus! Och hennes karaktär är så svag, hon beslutar att göra massor av saker utan ens någon minsta lilla anledning att backa upp med. Michelle, det är mer än 7 år sedan du dog i Resident Evil, det är dags att släppa zombie-karaktären nu.

Vad som snor självaste filmens uppmärksamhet är däremot allt ögongodis som strömmas på, jag satt seriöst ibland och beundrade Pandoras vackra natur mer trots faktumet att jag hade passionerat smurfsex mitt framför mig (är ni verkligen så förvånade?) Jag kan förstå att se denna film i en superbiosalong-delux är ett oerhört måste enligt Cameron, jag satt bara i en ynka skitbiograf i Eskilstuna och blev ändå helt avrunkad av allt digitalt porr (inte smurfsex!) direkt från Pandoras färglada natur. Cameron hade verkligen återigen skapat ett nytt, unikt universum precis som Alien och Terminator, men är filmerna i sig verkligen lika bra att kunna jämföras? Nej, verkligen inte. Men Avatar är fortfarande en bra film helt klart med en lika unik atmosfär.

Vill bara lägga till medans nu när vi är inne på detta med design och allt, att en hel del makapärer som människorna släpar med sig från jorden har verkligen tagits mycket inspiration från Terminator-skeppen och marinsoldaternas rustningar från Aliens. Det är helt okej att sno från sina egna filmer, men James, du kunde väl ändå ha stämplat dit Weyland-Yutani och Skynet loggorna när det ändå är i full fart? Det är som att mumsa på en hamburgare utan bacon till, först tycker man att det funkar bra men när man har glufsat färdigt inser man vilket deprimerande misstag man nyligen begått.

Breeeeeeejns! Bluuuuu!! BREEEEJNS!

Avslutningsvis är Avatar en underhållande sci-fi/äventyrsfilm med mycket av vad vi har sett förut, absolut inte en av Camerons bästa men fortfarande en sevärd rulle om du gillar ögonporr med hyfsat snygga actionscener. Men vad du än gör, ta inte med ungar under 11 år, filmen innehåller inget grovt innehåll men mycket spirituellt snack är det genom filmen och jag tvekar att det lilla livet skulle förstå budskapet. Om han/hon det vill säga inte är rätt gammal för sin egna ålder.

7/10

Nästa GOTY för Wii?

Naych mudjhle!!!

Minnesvärda filmscener [ II ] Layer Cake

Layer Cake är en riktigt bra film vill jag minnas. Matthew Vaughns ideella tolkning på Renglands knarkaffärer med en perfekt presterade Daniel Craig som tvättexperten... visst ja, man får aldrig reda på hans namn. Även Dumbledor... jag menar Michael Gambon medverkar och givetvis lyser han lika mycket som Craig, även om han såklart har mycket mindre screentime, vilket i sig är tur för lille Daniel. Filmen är liknande Snatch (om ni har sett den) bara att man får följa Daniel Craigs karaktär mer än olika perspektiv på filmens följd genom storyn. Den är rapp, smart och har väldigt välskrivna dialoger. Se den.

I följande scen är det Daniels närmaste medarbetare Morty (dom två är lite som Vega och Winnfield tillsammans) som snor rampljuset ett tag då han ska träffa en gammal kompanjon från flera år sedan. Dom såg sist varann vid ett jobb som gick otroligt fel, 10 år sedan. Morty och Freddie, som han heter, skulle gömma en kropp och de använde en truck som transport. Morty satt inlåst där bak tillsammans med kroppen medans Freddie som somnade framför ratten vid trafikljusen lockade till sig en nyfiken polis. Freddie hävdade att han visste inte vad han transporterade, en lögn såklart, varpå han fick 3 år och Morty fick ruttna mer än tre gånger så längre.

Nu när de träffas igen vid ett fik, Morty som framgångsrik knarklangare med Daniel och Freddie... som en sunkig lodis. Morty har dock inte glömt dom 10 åren Freddie gav honom. En scen med starkt äcklande känslor som sedan blir sympati.

Let's have a cup of tea Mr Hurst

http://www.youtube.com/watch?v=PcG99G9tfSM&translated=1

Minnesvärda filmscener [ I ]

Jag tänkte påbörja något nytt med min blogg, jag är så trött på att ständigt klura ut något läsvärt att kunna skriva om så jag har bestämt mig för att sikta på något som inte väcker allra största intresse men åtminstone så att håller det mig pågående i skrivandet. Sådan filmfantast jag är så bloggar jag otroligt sällan om filmer så varför inte ge ämnet en rättvis chans. Grunden är exakt vad rubriken skyltar om, en bloggserie om just minnesvärda scener, de kan vara rörande, motbjudande, nostalgiska eller bara rent allmänt förbaskat roliga.

Så, om formaliteterna räcker för alla så tycker jag att vi kör igång!

SPOILERS och dylikt får ni givetvis ta hänsyn på egen hand.

Börjar med en scen från en av mina absoluta favoritfilmer Crash, en film om rasism, fördomar och självmoral. Filmen tar plats i nutida Los Angeles med ett typsikt scenario när vi får följa olika människors synvinklar under en hel dag, och såklart kolliderar karaktärernas öden med varandra under olika omständigheter. Vad som gör filmen intressant är hur vi får se hur olika kulturer reagerar mot varandra, vad som driver oss till att bete oss annorlunda inför en annan person bara för att hans hud täcks av en annan ton, när vi i själva fallet är rätt lika som personer ändå. Är det något vi bara ignorerar medvetet? Eller är vi så fördomsfulla att personen framför oss är knappt värd vår hänsyn? Många frågor ställs på spel.

Scenen jag tänker visa är en bra bit in i filmen men innan föreställningen drar igång vill jag dela med mig lite bakgrundsfakta så ni inte blir alltför frågvisa efteråt.

Den latinamerikanska mannen, eller Daniel, gav sin dotter tidigare i filmen en "magisk mantel" som skyddar en mot alla kulor, såklart var detta bara påhitt så hon inte ska bli rädd för skottlossningarna som hörs ibland i det kvarteret dom bor vid. Men det här har givetvis sin påverkan av vad som komma skall.

Mannen från mellanöstern, eller Farhad, äger en kuriosabutik och tyvärr glappar ytterdörren så den inte kan stängas helt. Farhad ringer då efter en dörrfixare, Daniel. Daniel inser däremot efter en stunds försök och undersökning att det är låset det är fel på, inte dörren. Han försöker övertyga Farhad om detta varpå Farhad misstänker att han bara försöker lura honom på pengar att också köpa ett helt nytt lås. En sak leder till en annan och i ursinne så skiter båda två i dörren. Detta leder då till att dörren aldrig lagas och affären kan lätt rånas, vilket också händer, under natten som går. Farhad skyller då allt på Daniel och med en 38:a laddad beger han sig till den skyldiges hem för att kräva få ersättning för allt som snoddes från honom.

Trots man redan visste vad som skulle hända så gjorde min mage en trippelvolt ändå vid denna scen...

It's a really good cloak...

Notera att klippet jag vill visa börjar vid 1:01

Undrar du hur flickan kom oskadd trots förhållandet mellan henne och pistolen? Se filmen vetja, den är kriminellt bra och du får en logisk förklaring till hur hon överlevde.

WTH...! O_o

Dynamit verkar skitroligt!

Jag garvar så jag får kramp i läppen, tårkanalen är snustorr. Jag har nyligen sett trailern till ostrullen Black Dynamite. Konceptet är så himla genialt, precis som Planet Terror är filmen gjord som en kass B-rulle från 70-talet med smöriga repliker, risig bild, halvtaskigt ljud, sämst specialeffekter och inte minst den jazz-funkiga musiken och allt Yo yo brother hea' me out-slang
för att uppnå stämningen perfekt.

Det skönaste med trailern är hur onödigt lång den är och att hela filmens storyn summeras med flera korta meningar från början till slutet, också som det vore världens häftigaste film någonsin. Typiskt sjuttiotal kan man säga. När de mot slutet börjar dra ut på detaljer om hur hans bror mördades av maffian och han (såklart) ska ta hämnd mot alla med enbart sin Kung-Fu låg jag bokstavligt med sidan av huvudet på tangentbordet och kämpade för syre.
Rätt mörkt ändå av mig med tanke på vad som skrattas åt.

En parodi på vad som vore en gammal klassisk TV-serie Shaft-style men som ändå tar sig själv på fullaste allvar måste man ju inget annat än bara älska. Jag vill se Black Dynamite och det med detsamma!

He's likeh supah' cewl an' know Kung-fu! DYNOMITE. DYNOMITE.

http://www.youtube.com/watch?v=96Y24a0cyCE