Mansome var...trevlig

Morgan Spurlocks senaste alster där man tar upp det relativt moderna fenomenet "grooming" - som man tydligen kallar det när män tar hand om sitt utseende på ett sätt man kan förvänta sig att kvinnor gör. Det pratas skägg, hår, mustascher, skägg och hår och vi får se både kändisar och totala främlingar delta i diskussionen.

Dokumentären känns ganska intetsägande, ändå. Jag varken tycker eller tänker mer om ämnet nu än vad jag gjorde innan jag såg Mansome och det är liksom en sådan där dokumentär som hellre neutralt diskuterar något än att försöka vinkla eller göra någon form av poäng. Vilket jag kan tycka är lite trist. Men Morgan Spurlock har ändå en förmåga att göra sina dokumentärer väldigt lätta att titta på. Det är en väldigt behaglig och okomplicerad stämning och man liksom hinner se klart filmen innan man ens börjat fundera på att snegla på klockan. Också kul att man visar flera sidor av diskussionen, det är inte bara en knäpp man som ser till att varje litet hårstrå i ögonbrynen ligger rätt utan även en knäpp skäggis som tar med sin ansiktsbehåring på skägg-tävlingar och anklagar den för att vara riggad när han inte vinner. En okej dokumentär, helt enkelt. Jason Bateman och Will Arnetts (från Arrested Development) sketcher är roliga, också.

Om du rycker han i skägget kommer du dö, motherfucker.

2012 | Filmåret hittills

Det bästa

The Dark Knight Rises
Christopher Nolans avslutande del i Batman-trilogin hade en del problem jag inte riktigt kunnat reda ut än (det får vänta till BD-releasen). Men inget var allvarligt nog för att hindra The Dark Knight Rises från att vara en galet välgjord, intensiv, känslosam och sinnessjukt storslagen film. Nolan vet precis vad jag som både filmnörd och Batman-nörd vill ha och levererar det med sådan kraft att det känns som jag fortfarande inte har återhämtat mig sedan biobesöket i somras. Grym action, härliga referenser och nog med starka, emotionella ögonblick. En värdig avslutning på en fantastiskt trilogi.

The Avengers
Ja, självklart. The Avengers är resultatet av ett Hollywood som håller sig till vad de gör bäst och som gör det riktigt, riktigt bra. Visst är det klyschigt. Visst är det fånigt. Visst är tänkt att vi inte ska bry oss (vilket vi inte gör) och bara vråla åt hur coolt allt är (vilket vi gör). Joss Whedon och gänget har pressat in så mycket awesome i den här filmen att jag inte bryr mig. Jag vill bara titta på den om och om igen och njuta av all påkostad, effektfull och överdådig underhållning.

Moonrise Kingdom
Varje gång Wes Anderson gör en ny film blir världen några procent mysigare. Moonrise Kingdom är en film i sann Wes-anda och bjuder på äventyrlig spänning såväl som mysiga stunder och märklig humor. Sådär galet snyggt gjort och fullproppad med roliga skådespelare, bland annat en briljant Edward Norton.

Batman: The Dark Knight Returns, Part 1
Mycket Batman och superhjältar här, men det verkar ju vara årets tema. Mycket välgjord filmatisering av Frank Millers populäraste verk där de ändringar man gjort är för det mesta försvarliga och nyttiga för att historien ska fungera på film. Härligt mörk, smutsig och våldsam rulle med briljanta figtingscener och geniun, dyster känsla. Peter Weller fungerar riktigt bra som den äldre Bruce Wayne/Batman och personligen ser jag verkligen fram emot del två.

----------------------------------------------------------------

Det sämsta

The Amazing Spider-man
Det största problemet med Marc Webbs Spider-rulle är nog att man inte lyckades motivera varför den här filmen existerar överhuvudtaget. Med Raimis filmtrilogi färskt i minnet tycker jag att man behöver något för att visa tittarna att en reboot var nödvändig - men jag hittade inget som lämnade mig övertygad. En ganska trist och opersonlig film med ett halvfärdigt manus som genomför det mesta märkligt slarvigt och som inte riktigt verkar veta var den vill ta vägen. I ena stunden försöker den vara mörk och vuxen för att sekunden senare dra till med olidligt fåniga och smöriga scener. Motiven är suddiga, relationerna är ännu värre och The Amazing Spider-man är tyvärr inte en särskilt bra film.

American Pie: The Reunion
Känns nästan lite orättvist att ta med en film jag redan visste att jag inte skulle tycka om, men en dålig film är en dålig film. Samma pubertala, jobbiga humor som de tidigare delarna fast den här gången betydligt sämre genomfört då samtliga medverkande verkar ha glömt bort hur man gör. Filmen rider helt och hållet på vågen av de tidigare filmerna och förutom hela grejen med att samla ihop hela gänget igen verkar ingen ha haft någon bra idé om vad filmen skulle handla om. Inte underhållande eller rolig på något sätt.

Ace Attorney
Filmatisering av grym spelserie. Största problemet här är väl att jag inte riktigt tycker Ace Attorney fungerar som film. När man först och främst försöker klämma in hela första spelet på ett par timmar blir det väldigt förvirrande kortfattat och hastigt så att de som är bekanta med spelen antagligen har svårt att hänga med medan de som inte är det antagligen inte förstår någonting alls. Sedan tycker jag man missar mycket av det som gör spelen så underbara. Karaktärerna är för annorlunda. Humorn fungerar inte. Spänningen blir inte samma sak. Nej, Ace Attorney ska nog hålla sig till spelvärlden.

Snow White and the Huntsman
En underlig värld där Thor springer runt med yxa (istället för hammare) och där Twilight-bruden ska vara vackrare än Charlize Theron. Trots att jag (av någon anledning) var en smula sugen på att se den här var det inte särskilt oväntat att jag inte gillade den alls. En seg prestation av ett väldigt oengagerade manus som försöker så mycket att det tillslut känns som det inte försöker alls. Fylld med saker man inte bryr sig om.

---------------------------------------------------------------------

Det godkända

Nameless Gangster
Cool men något seg och ointressant gangsterfilm där Choi Min-sik som vanligt står i centrum och som vanligt är filmens absoluta höjdpunkt. Tillför väl egentligen inget nytt till genren men känns ändå välgjort och tillräckligt engagerande.

Looper
Ganska underhållande film med ett fascinerande koncept som tyvärr kunde ha skötts betydligt bättre. Gillar var filmen tar vägen och hur den på ett bra sätt går emot mina förväntingar, men man tar tidsresandet (och andra orealistiska partier) några steg för långt vilket kan distrahera och göra filmen opassande märklig.

Prometheus
Jag förstår absolut problemen med manuset och karaktärerna, men då mina förväntningar var väldigt låga blev jag inte särskilt störd av de tydliga bristerna. Så visuellt strålande att jag vill se om den nu meddetsamma.

Men in Back 3
Möjligtivis årets största överraskning och en rejäl förbättring sedan den urusla tvåan. Påminner väldigt mycket om den första filmen och inkluderar fånig men charmig humor, fantasifulla aliens och coola vapen. Känns väldigt nostalgisk och fungerar för en stunds underhållning. Josh Brolin är alltid bra grejer.

En av årets hittills bästa.

Varför hatar ni mig?

Jag vet inte vad det är, men varje gång jag är ute och cyklar och blir blockerad av en eller flera personer så att jag tvingas plinga dem ur vägen så tittar de alltid på mig med en märkligt ilsken blick. Lite som om att de just i det ögonblicket avskyr mig mest av allt i hela världen. Detta är något jag noterat under en längre tid och det börjar göra mig paranoid. Paranoid och ledsen.

Det ser nästan exakt likadant ut varje gång. Jag plingar, de tittar snabbt bakåt och går åt sidan, jag ökar farten men i samma sekund som jag cyklar förbi tittar de tillbaka en andra gång och stirrar på mig med en så ondskefullt mörk och hatisk blick att jag börjar fundera på att bära med mig kors och vigvatten när jag cyklar. Det är som om att mitt val att be dem flytta på sig förolämpar dem, deras familj och hela deras existens. Vad är deras problem? Är det oförskämt att plinga folk ur vägen? Nåja, jag har tröttnat på att bli hatad av främlingar. Nästa gång någon blockerar min väg ska jag bara vråla "flytt på er för helvete!". Eller kanske kasta mig av cykeln och låta den rulla in i dem så att hela skiten exploderar. Som på film.

Topp 10 | Bästa spel #4

10. Batman: Arkham Asylum
9. Phoenix Wright: Trials and Tribulations
8. Mass Effect
7. Maniac Mansion
6. Uncharted 2: Among Thieves
5. The Legend of Zelda: A Link to the Past

-------------------------------------------------------------------

4. Super Mario World 2: Yoshi's Island
Nintendo, 1995

Kan man titta på det här klippet och inte erkänna att Yoshi's Island är det mysigaste, charmigaste, vackraste och mest atmosfäriska spel som någonsin existerat så är det något allvarligt fel på ens spelsmak. Eller så tycker man bara inte som jag. Vilket är ungefär samma sak.

Topp 10 | Bästa spel #5

10. Batman: Arkham Asylum
9. Phoenix Wright: Trials and Tribulations
8. Mass Effect
7. Maniac Mansion
6. Uncharted 2: Among Thieves

-------------------------------------------------------------------

5. The Legend of Zelda: A Link to the Past
Nintendo, 1991

I samband med att mitt intresse för Nintendos konsoler har minskat de senaste åren har också mitt intresse för Zelda-serien skadats. Jag är sorgligt nog inte alls intresserad av vad Zelda kan erbjuda i framtiden och är heller inte särskilt förtjust i det senaste spelet i serien (Skyward Sword). Vilket såklart är supertrist. Men är det något spel som i alla fall för stunden kan väcka liv i min bortglömda kärlek för både Nintendo och Zelda så är det A Link to the Past.

Ett underbart äventyrligt spel som gör allt ett Zelda-spel ska göra och som gör det bättre än övriga delar i serien. Allt från den mäktiga inledningen och den stora och ljuvliga spelvärlden till de många utmanande templen, de varierande fienderna och de roliga föremålen man samlar på sig gör A Link to the Past till det fantastiska spel det är. Mysigt sagolikt och mörkt obehagligt på samma gång.

Utökat blu-ray-samlingen

Nya studier visar att medlemmarna på Gamereactor är helt vansinnigt intresserade av mina filminköp.

Topp 10 | Bästa spel #6

10. Batman: Arkham Asylum
9. Phoenix Wright: Trials and Tribulations
8. Mass Effect
7. Maniac Mansion

-------------------------------------------------------------------

6. Uncharted 2: Among Thieves
Naughty Dog, 2009

Jag gillar tanken av att det första jag fick göra som Playstation 3-ägare var att klättra upp för det där förbannade tåget med en sönderslagen och blodig Nathan Drake. Jag kunde knappast blivit presenterad för konsolen på ett bättre sätt och något som jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig av skulle den kommande kvällen skulle visa sig bli en av de bästa spelupplevelser jag någonsin varit med om. Några minuters klättrande uppför en hängande tågvagn skulle lägga grunden till en stor kärlek till inte bara spelet i sig, utan även en hel spelserie.

En otroligt härlig äventyrskänsla, engagerande och spännande handling, charmiga och älskvärda karaktärer och givetvis en bunt vansinnigt skithäftiga actionsekvenser gör Among Thieves till det tveklöst mest underhållande spelet i min samling. Så underhållande att min nuvarande största dröm är att skjuta ner en helikopter med hjälp av en pansarvagn som står på ett åkande tåg högt upp bland snöiga berg... typ.

FILMRECENSION | Moonrise Kingdom

Det jag gillar med Wes Andersons säregna, härliga stil är att han håller fast vid den så hårt att den går att finna i i princip varje detalj i alla hans filmer. Besynnerliga karaktärer och dysfunktionella relationer är bara två av de många ingredienser han mer än gärna blandar ner i sina skapelser och trots att de olika filmerna han gör i många fall handlar om väldigt olika saker är det ändå alltid glasklart tydligt att de är gjorda av samma man. Wes Andersons senaste alster, Moonrise Kingdom, är verkligen inget undantag och den lilla ön utanför New England som filmen utspelar sig på platsar perfekt i kungregissörens dockskåpliknande värld.

Året är 1965 när den utstötta scoutpojken Sam och hans känslomässigt instabila brevvän och förälskelse Suzy bestämmer sig för att rymma. Tillsammans ge sig ut på den lilla ön de bor på och liksom utforska den nyfunna kärleken de har för varandra. Detta går dock inte alls hem hos varken Sams scoutläger eller Suzys föräldrar som så fort de får reda på parets planerade äventyr ger sig ut på jakt efter dem.

Det är sannerligen en ljuvlig skara skådespelare Wes Anderson har samlat ihop till Moonrise Kingdom. Bruce Willis som den lågmälda, smådeprimerande polisen. Francis McDormand och Bill Murray som det trasiga advokatparet. Tilda Swinton som den ofrivilliga skurken och Edward Norton som den något misslyckade men ändå älskvärda scoutledaren. Visst kan det kännas en aning distraherande med alla stora namn som dyker upp under filmens gång men jag tycker verkligen att samtliga skådespelare lyckas hitta den där märkliga tonen som alltid präglar Wes Andersons karaktärer och som behövs för att passa i filmens säregna stil. Framförallt Edward Norton imponerar i sin roll och den ensamma scoutledaren blir snabbt filmens absoluta höjdpunkt.

De två unga huvudrollsinnehavarna gör kanske inte alltför bra ifrån sig men även om deras oerfarenhet (och en tydlig osäkerhet) starkt lyser igenom så tycker jag ändå att de gör sin del utan större problem och sätter verkligen det där lillgamla beteendet jag tror man var ute efter.

Bildspråket är, som vanligt när man pratar om Wes Anderson och filmfotografen Robert Yeoman, en färgstark explosion av stiliserad men ändå detaljrik scenografi. Kliniskt visuell skönhet bestående av en sommarvarm, harmonisk färgskala och det gärna överblickande fotot. Scoutmiljön och den skogstäta 60-tals-ön i helhet är sannerligen perfekt för filmparets välkända stil och det råder ingen tvekan om att Moonrise Kingdom kommer sluta som en av årets vackraste filmer.

Moonrise Kingdom känns som en finstämd, enkelt berättad och framförallt nostalgiskt hyllning till barndomen. En mysig film om äventyr och ung kärlek men som också skildrar den vuxna världens ibland onödiga problem. Har man sett en Wes Anderson-film tidigare kommer man direkt känna igen sig i den där sött skruvade stämningen som i många fall lyckas vara rolig och tragisk på samma gång.

4/5

Topp 10 | Bästa spel #7

10. Batman: Arkham Asylum
9. Phoenix Wright: Trials and Tribulations
8. Mass Effect

-------------------------------------------------------------------

7. Maniac Mansion
Jeleco, 1990

Fan vad rädd jag var för det här spelet när jag var liten. Jag menar, spela som ett gäng tonåringar som måste bryta sig in i en galen (alien)familjs hus och rädda sin kompis? Jisses. Jag minns när jag och min syster spelade och vandrade in i husets kök (fint dekorerat med blodiga väggar) med en av huvudkaraktärerna endast för att stöta på familjens mamma, något som ledde till att hon fick tag på oss och kastade ner oss i fängelsehålan.

Maniac Mansion är ett underbart peka och klicka-äventyr till NES och var antagligen ett av de första spelen jag testade. Visst kan man säga att spelet lever vidare genom mig främst på grund av nostalgi, men jag kan fortfarande plocka fram det med jämna mellanrum och njuta skiten ur den bisarra humorn och den grymma variationen. Det är också underbart att mitt exemplar är på svenska och att det faktiskt fungerar riktigt bra.

Topp 10 | Bästa spel #8

10. Batman: Arkham Asylum
9. Phoenix Wright: Trials and Tribulations

-------------------------------------------------------------------

8. Mass Effect
BioWare, 2007

Det gick en ganska lång period då jag inte kunde bestämma mig om det första eller det andra Mass Effect-spelet var starkast i serien. ME2 är trots att snäppet mer välgjort när man snackar om gameplay vilket gör det betydligt roligare att spela igenom. Men i slutändan är det för mig ganska uppenbart att det är Shepards första rymdäventyr som ligger mig närmast hjärtat. Det var ju liksom det som satte igång allting. Som påbörjade en resa som senare skulle leda mig genom fyra böcker, flertalet serietidningar och ytterligare två spel. Sammanlagt hundratals timmar. Jag har aldrig varit så engagerad i ett fiktivt universum förut, och allt började med Mass Effect.

Vi får ett rymdskepp och en galax att utforska. Vi får en storslagen, spännande handling som är full av minnesvärda ögonblick. Vi får även en välskriven dialog och ett gäng underbara karaktärer, främst vår allas favoritskruk Saren. Idag är Mass Effect en tveksam serie som levererar märkliga trilogiavslutningar och dåliga romaner, men när det första spelet släpptes var Mass Effect det bästa som fanns.

Topp 10 | Bästa spel #9

10. Batman: Arkham Asylum

-------------------------------------------------------------------

9. Phoenix Wright: Trials and Tribulations
Capcom, 2004

Pratar man om Ace Attorney är det inte ovanligt att många håller det första spelet i serien som favorit. Vilket jag förstår, det är ett briljant spel. Men personligen kan jag inte undvika att tycka att Trials and Tribulations gör allt som de tidigare spelen gör - fast mycket bättre. Humorn är roligare, karaktärerna är bättre och handlingen är både större och tyngre, med fler häftiga moment och oväntade twister. Jag gillar verkligen hur storyn denna gång sträcker sig över hela spelet och inte bara knyter ihop spelets alla episoder, utan även vissa händelser i tidigare spel. Vi får en djupare förståelse för saker och ting som hänt och lär känna karaktärerna betydligt bättre.

De spännande episoderna, den alltid lika upplyftande och härliga musiken och de välskrivna karaktärerna gör Trials and Tribulation till ett av mina favoritspel. Och det är något mer som gör det så briljant. Hm, vad var det nu igen.... Ah, just det. Fucking Godot.

Topp 10 | Bästa spel #10

10. Batman: Arkham Asylum
Rocksteady Studios, 2009

Man borde göra en serietidning om Rocksteady Studios. Om hur de i en mörk och dyster värld där ingen lyckats göra ett vettigt Batman-spel dyker upp från ingenstans och räddar alla nördar genom att leverera ett Batman-lir så intensivt briljant att jag såhär tre år senare fortfarande knappt kan tro att det är sant. Ett spel där man engagerat satsat på att presentera spelvärlden för den riktiga Batman. Som håller sig trogen till originalberättelserna, som försöker framställa karaktärerna så korrekt som möjligt och som verkligen lyckas fånga den där känslan man annars bara hittar i serietidningarna.

Arkham Asylum är ett actionfyllt Batman-paradis. Fyllt av referenser, älskvärda karaktärer och framförallt våldsamma slagsmål. Åh, slagsmålen. Gameplaymässigt supertight och visuellt tilltalande. Arkham Asylum är underbart.

Avengers-boxen har anlänt!

Tröttnade på att ha pengar till mat och bestämde mig för att köpa den här boxen. Får ursäkta kvalitén på bilderna, någon har kidnappat min kamera så jag fick rota fram en gammal filmkamera jag måste ha köpt någon gång i början på 1800-talet.

Och jag som skulle börja med hemtentan idag...

Topp 5 | Sydkoreanska filmer

Utelämnar Park Chan-wooks filmer då han redan fått en egen lista.

5. Save the Green Planet
En mentalt instabil man får för sig att aliens befinner på jorden för att samla information inför en kommande attack. Han bestämmer sig för att kidnappa en person han tror är en alien och spenderar större delen av filmen med att tortera honom i jakt på svar. Den här filmen är långt ifrån felfri. Den har många, tydliga brister. Den är svårdefinierad på ett ganska irriterande sätt. Den är skruvad, fast lite väl skruvad. Den skiftar ständigt i både kvalité och tempo. Grundidén är riktigt bra men blir snabbt... för mycket. Men inget av det här spelar någon större roll. För slutet är briljant. Så förbannat briljant.

4. I Saw the Devil
Kim Ji-woon är tillsammans med Park Chan-wook en höjdare på att göra hämndfilmer. De båda är väl bekanta med genren och har lyckats porträttera fenomenet lyckat flera gånger. Men aldrig har det varit så blodigt, mörkt, våldsamt och intensivt rått som i I Saw the Devil. Vi bjuds in i en sjuk värld fylld med psykopater och även om våldet i många fall går överstyr, är det en otroligt intressant och stark film. Fotot är (som vanligt när vi pratar Ji-woon) väldigt snyggt och skådespelet från både Lee Byung-hun och Choi Min-sik är i princip felfritt. En omskakande, och fantastiskt, upplevelse.

3. The Good, The Bad, The Weird
Den här filmen är som gjord för mig. Överdriven, western-doftande action i sann koreansk anda. Obegripliga over the top-stunt, fånig men underbar humor, superlånga och storslagna och hejdlöst underhållande actionsekvenser... Allt med den här filmen gör mig lycklig och jag kan inte ens tänka på den utan att bli helt uppjagad. I mina ögon filmvärldens absolut bästa actionfilm och även om den nu inte är något för alla bör du kolla in The Good, The Bad, The Weird om du vill uppleva definitionen av ren och skär underhållning.

2. Castaway on the Moon
I ett försök att ta livet av sig hoppar en man från en bro, men han misslyckas och spolas istället upp på en ö. Där blir han fast. Är detta en kopia av Castaway? Nja, ön mannen befinner sig på ligger i mitten av en stor flod som går igenom storstaden han bor i. Han kan se byggnaderna, till och med bilarna, på fastlandet. Men mannen bestämmer sig för att stanna på den lilla ön då han sakta med säkert börjar återfå viljan att leva. En otroligt varm och färgstark feelgood-film som inte bara erbjuder mycket lågmäld humor och stora doser mysighet, utan som även gömmer lite samhällskritik och läror om livet. Vacker både visuellt och innehållsmässigt och något som är perfekt att se om man behöver må lite bättre.

1. Memories of Murder
Supertung men samtidigt märkligt komisk thriller som skildrar jakten på Sydkoreas första kända seriemördare i slutet på 80-talet. Verkligen en enastående, välstrukturerad film som på ett nästan påfrestande sätt tar oss igenom en klumpig, haltande utredning utförd av inkompetenta poliser som inte ens nästan är redo för situationen de hamnar i, något som gör jakten på mördaren väldigt obehaglig och nästan spirituell. Stämningen domineras av den där typen av mörk hopplöshet som bara sydkoreanerna kan framkalla och sättet historien och karaktärerna utvecklas på är sannerligen fascinerade. Vi har även en briljant Song Kang-ho i huvudrollen. Har du inte sett Memories of Murder ännu är det dags nu.

Tittat på The Dark Knight Returns

Då var den sedd. Den första delen i den animerade filmatiseringen av Millers The Dark Knight Returns och för mig personligen en av årets mest efterlängtade filmer. Jag har genom åren haft väldigt kul med DCs filmadaptioner av Batmans äventyr och även om de sällan är mer än bra är det alltid riktigt kul att få se mer av min favorithjälte i filmväg.

Batman: The Dark Knight Returns Part 1 är ungefär precis vad man kan förvänta sig. Frank Millers serieablum fast i rörliga bilder. Det är 10 år sedan man senast såg den mörka riddaren och vi presenteras för ett mörkt, plågat Gotham som är i ett värre tillstånd än någonsin och som driver den äldre och deprimerade Bruce Wayne tillbaka i rollen som Batman.

En Batman som är snäppet argare, brutalare och framförallt större än vad vi minns. Jag gillar att man, förutom att följa handlingen korrekt, lyckas hålla sig någorlunda trogen till själva känslan från tidningen. Det känns tungt. Det känns mörkt. Det känns hopplöst. Och det känns förbannat härligt när Batman återvänder. Animationen fungerar (även om den är lite...tråkig), Peter Weller gör ett behaglig jobb som rösten till den äldre Bruce Wayne, fighterna är härligt våldsamma och musiken är underbar.

Precis som förra årets Year One känns den här något kortfattad, och jag ogillar hur man lite diskret struntar i Batmans jakt på den perfekta döden. Men utöver det är detta en lyckad filmatisering, skulle jag säga. Klart sevärd. Och det där slutet gjorde mig galet sugen på nästa del...

You don't get it, son. This isn't a mudhole. It's an operating table. And I'm the surgeon.

Filmleverans!

Hade lite tråkigt, så jag bestämde mig för att köpa några av filmvärldens bästa på blu-ray.

Valerin varnar mig inte för ingenting

Förbannade Gamereactor. Här glider man oskyldigt runt på forumet och gör ingenting, och plötsligt så blir man inte varnad av någon maktgalen moderator. Ska vi verkligen tolerera att inte bli trakasserade för ingenting på det här sättet?

Kommande spel

När det kommer till spelnyheter så har den senaste veckan varit helt otroligt och jag tror att jag drabbats av mindre hjärtattacker flertalet gånger. Om alla dessa titlar släpps nästa år kommer 2013 vara det bästa som hänt mig någonsin. Synd bara att jorden går under i december (då jag och moviefreak planerat att ha vår sista fight, vilket "sammanträffande").

Metal Gear Solid: Ground Zeroes. En ny del i världens bästa spelserie är påväg och jag kan knappt sitta still när jag tänker på att återigen få smyga omkring med Big fuckin' Boss, den här gången i en öppen spelvärld. Trailern och gameplayet man hittills visat ser ruggigt läckert ut och det här är nu officiellt mitt mest efterlängtade spel.

The Last of Us. Naughty Dog verkar ha tröttnat på snack om skriptat gameplay och väljer att släppa en ny video som visar oss samma demo vi såg på E3 - fast spelat på ett helt annat sätt. Det ser... fantastiskt ut. I allt från stämning och atmosfär till actiondelarna och hur fienderna agerar och reagerar så verkar Uncharted-utvecklarnas kommande spel se helt perfekt ut. Vi kommer få en tung, välskriven story med starka karaktärer. Och jag ser fram emot det.

Ace Attorney 5. Jag älskar Ace Attorney-serien så mycket att jag utan tvekan kommer skaffa en 3DS när nästa spel i serien släpps. Efter att ha varit frånvarande (eller stått i bakgrunden) under två spel är Phoenix Wright äntligen tillbaka i huvudrollen och jag är dunderhypad. Nu får vi bara hoppas att flera kända (och omtyckta) karaktärer återvänder. Maya! Gumshoe! Edgeworth!

Ge mig!

Topp 10 | Batman-serier #1

10. Batman: Nine Lives
9. The Court of Owls
8. Arkham Asylum: A Serious House on Serious Earth
7. Justice League of America: Tower of Babel
6. The Dark Knight Returns
5. Year One
4. The Killing Joke
3. Whatever Happened to the Caped Crusader?
2. The Long Halloween

1. The Man Who Laughs
Ed Brubaker, Doug Mahnke

Jag är ganska övertygad om att de flesta som läst The Man Who Laughs inte håller med om att det är den bästa Batman-titeln. Jag har aldrig sett den toppa någon lista och baserat på kommentarerna i mina tidigare bloggar verkar ingen direkt ha räknat med att den skulle dyka upp här. Och egentligen förstår jag er. Jämfört med serier som Long Halloween eller The Dark Knight Returns är det en relativt simpel och kort serie som är lätt att se förbi. "Inget speciellt". Men det är något med The Man Who Laughs, historien som skildrar Batmans allra första möte med sin favoritskurk Jokern, jag bara inte kan släppa. Från de inledande rutorna där man får se de groteska liken Jokern lämnat efter sig till den spännande men ändå ganska enkla avslutningen är jag helt fängslad. Den är mer... balanserad, än någon annan Batman-historia jag läst.

En perfekt mix av detektivarbete och fightingscener. En perfekt mix av underhållning och djup. Även Jokern framställs klockrent här, med en perfekt mix av obehaglig galenskap och lustiga kommentarer. Ed Brubaker skildrar en avgörande händelse i Batmans liv men håller ändå skrivandet på en simpel, ärlig nivå. Jokerns plötsliga och våldsamma framträdande är en stor grej, men ändå avslutas historien sådär härligt klassiskt med att Batman listar ut planen och avrundar med att klå upp fienden. En perfekt mix jag verkligen uppskattar. Doug Mahnkes dystert vackra bilder passar berättelsen och Gotham perfekt och räcker nästan som skäl till varför man borde läsa The Man Who Laughs. Kanske inte allas favorit, men det är min.

Topp 10 | Batman-serier #2

10. Batman: Nine Lives
9. The Court of Owls
8. Arkham Asylum: A Serious House on Serious Earth
7. Justice League of America: Tower of Babel
6. The Dark Knight Returns
5. Year One
4. The Killing Joke
3. Whatever Happened to the Caped Crusader?

2. The Long Halloween
Jeph Loeb, Tim Sale

Jag har redan avslöjat att jag älskar den något tragiska historien om hur Harvey Dent förvandlas till Two-Face. Och ja, det är ju precis den historien som Jeph Loeb briljant behandlar i sin The Long Halloween. Men det är långt ifrån bara fokusen på Dent som gör The Long Halloween så förbannat bra. Det är faktumet att hela serien är ett stort mysterium som tilltalar mig. Den plockar fram den sidan av Batman jag uppskattar allra mest - detektiven. En seriemördare som måste stoppas. Varje nummer lämnar kvar en brottsplats att utforska. Alla är misstänkta. Det ligger en otroligt härlig deckare-känsla över The Long Halloween som jag tycker saknas i allt för många serier. Faktumet att jag inte ens kan minnas någon av de våldsammare delarna (fighterna) i serien, men ändå tycker att den är rakt igenom underhållande, är ett tecken på att Loeb lyckas framföra sin historia näst intill perfekt. Uppföljaren Dark Victory är starkt bunden till denna och ska också hyllas för att den höjer historien i sin helhet några snäpp, men det är The Long Halloween som är mästerverket.

Topp 10 | Batman-serier #3

10. Batman: Nine Lives
9. The Court of Owls
8. Arkham Asylum: A Serious House on Serious Earth
7. Justice League of America: Tower of Babel
6. The Dark Knight Returns
5. Year One
4. The Killing Joke

3. Whatever Happened to the Caped Crusader?
Neil Gaiman, Andy Kubert

Batman är död, och det hålls en begravning i hans ära. Alla är där. Jokern, Selina, Jervis Tetch, Bullock, Superman. Alla. Till och med Joe Chill. Och alla vill hålla ett tal om Batman. Berätta om hans liv och om hur han dog. Det lustiga, eller snarare konstiga, är att alla har en egen version. En egen berättelse om hur Batman dog. Varför han dog. Ja, Neil Gaimans Batman-begravning är sannerligen en kryptisk historia och i slutändan är det antagligen upp till var och en att avgöra vad man tolkar den som. Jag ser en hyllning till Batman. En hyllning till alla författare som genom tusentals olika nummer tillsammans byggt upp Gotham och som tolkat universumet på många olika sätt men ändå bevarat det som gör Batman till Batman. Det är samtidigt en väldigt härligt uppbyggd historia där i princip alla större karaktärer från Batman-världen går att hitta i någon av bildrutorna. Whatever Happened to the Caped Crusader liknar inget annat jag läst i serieväg och bör inte missas av någon.

"Kid... I'm the Joker. I don't just randomly kill people. I kill people when it's funny. What would conceivably be funny about killing you?"

Topp 10 | Batman-serier #4

10. Batman: Nine Lives
9. The Court of Owls
8. Arkham Asylum: A Serious House on Serious Earth
7. Justice League of America: Tower of Babel
6. The Dark Knight Returns
5. Year One

4. The Killing Joke
Alan Moore, Brian Bolland

Ja, kanske inte helt oväntat så får Alan Moores tokpopulära historia om Batmans favoritskurk en hög plats på listan. The Killing Joke var en av de första serierna om Batman jag bestämde mig för att läsa och innan dess hade jag på grund av The Animated Series en alldeles för snäll bild av Jokern. Därför blev skurkens hänsynslöst våldsamma och sjuka handlingar i The Killing Joke en rejäl chock. Här utforskar man den ofattbara galenskapen som driver karaktären framåt och det berättas på ett så effektfullt och välgjort sätt att The Killing Joke på många sätt är bland det starkaste jag någonsin läst. Man får även en sannerligen intressant inblick i Jokerns liv - innan han blev som han blev. Alan Moore förändrade relationen mellan Batman och Jokern för alltid med det här mästerverket.

Topp 10 | Batman-serier #5

10. Batman: Nine Lives
9. The Court of Owls
8. Arkham Asylum: A Serious House on Serious Earth
7. Justice League of America: Tower of Babel
6. The Dark Knight Returns

5. Year One
Frank Miller, David Mazzuchelli

Bruce Wayne återvänder till slut till Gotham efter många år av träning. Jim Gordon anländer i samma stad som nybliven polis. Båda driver en varsin handling, den ena som visar oss Batmans första osäkra steg och den andra där får vi se ett korrupt Gotham genom en ärlig polis ögon. Min förtjusning för den här serien kan gott och kort sammanfattas med ett namn; Jim Gordon. Gordon är sannerligen en grym karaktär och innan jag läste Millers Year One hade jag enbart sett honom som en sidokaraktär. Men här står han i rampljuset precis lika mycket, om inte mer än, Batman. Jag älskar att läsa Gordons cyniska tankar om den ruttnande staden han bor i. Jag älskar att se honom spöa skiten ur sin korrupta skräpkollega. Jag älskar se honom försöka göra rätt i en värld där alla gör fel. Jim Gordon är en av Batmans viktigaste vänner och i Year One får vi se alliansen bildas.

Nananananananana BATMAN

Topp 10 | Batman-serier #6

10. Batman: Nine Lives
9. The Court of Owls
8. Arkham Asylum: A Serious House on Serious Earth
7. Justice League of America: Tower of Babel

6. The Dark Knight Returns
Frank Miller

10 år har gått sedan den nu 55-åriga Bruce Wayne la av med sitt liv som Batman. Gotham känns mörkare än någonsin. En gammal Jim Gordon tvingas till pension. Superman är numera ett vapen åt regeringen. Ett gäng som kallar sig "The Mutants" terroriserar staden. Men det är först när Harvey Dent återvänder och har med hjälp av plastikoperation gjort sig av med sin onda halva, vilket ändå inte verkar hindra honom från att begå brott, som Bruce plockar fram Batman för att återigen sparka lite rumpa. Det är något med Millers The Dark Knight Returns som gör den helt oemotståndlig. Jag försökte flertalet gånger lägga undan boken för att syssla med annat, men klarade mig bara korta perioder
innan jag tvingade mig själv att kasta mig tillbaka i framtidens Gotham. Historien är helt enkelt fruktansvärt spännande och trots att man själv inte riktigt har upplevt de där 10 åren som Batman inte längre fanns känns det härligt triumferande och mäktigt när han väl återvänder. En briljant serie som under tiden jag läste den kändes som det bästa jag upplevt i serie/bokväg. Enda anledningen till att den hamnar så långt bak på listan är för att samtliga titlar jag kommer nämna framöver är mästerverk i mina ögon.