Bästa tiden i mitt liv

Jag läste något idag som jag läst som tonåring, och hört därefter löpande under hela mitt liv. Något förskräckligt och lite sorgligt på samma gång. Något som fått mig att tvivla på mig själv och mitt liv ända tills nu.

I en undersökning i en tidning så påstod de flesta läsare att den "bästa tiden i hela deras liv var tonåren". Jag läste som sagt detta när jag var tonåring och fick en smärre panik. Blir det inte bättre än såhär? Vakna tidigt på morgonen, gå i en byggnad kallad skola med missanpassade elever inslängda där ständiga maktkamper utspelades.
Sedan komma hem, finnig och under konstant förvirring av sin omgivning. Sedan plugga, sedan äta, sedan sova.

På helgerna köptes smuggelsprit från byns mest varmhjärtade själar som av någon egendomlig anledning inte hade dörrhandtag på deras bakdörrar. Nåväl, festerna utspelade sig enbart i lägenheter, då ingen kunde skjutsa en någonstans. Och vart kunde man bli skjutsad överhuvudtaget? När åldern inte räcker till är man utfryst likt en katt med skabb under en lördagkväll. Så där satt man, tjurig och full, med en rad överförfriskade och lika tjuriga personer. Sedan var det söndag, en stund att sitta hemma och spela i ett moln av kväljningar och illamående från kvällen innan, för att sedan börja skolan igen dagen efter.

Jag kan nog påstå att tonåren var den sämsta tiden i mitt liv. Nu går jag på bättre fester, har mer riktiga vänner, mer pengar och mer aktion i sängkammaren (inget samband med de två senaste). Detta har lett till en otrolig skjuts av min självförtroende och min lust till livet. Och det var just sådana ord jag behövde när jag var tonåring själv, nån som kunde säga till mig att håll hakan högt, lyssna inte på livlösa nostalgiska föredettingar som inte gjort något av sitt liv. Den bästa tiden i ditt liv börjar när du fått full tillgång till det. Och det är runt 21 skulle jag säga.

Nu tar jag helg!