Den sjukaste kvällen i mitt liv

Som kanske bekant bestod mitt valborgsfirande inte av alkohol och fester. Det bestod inte heller av fullständig hängivelse till vare sig film eller spel, utan denna kväll kom jag att möta de två sjukaste karaktärer jag någonsin mött i mitt liv. Och det är inte att säga lite. Låt oss kalla dem Arne och Iris.

Det började med en sen incheckning till hotellet jag jobbar på. Eftersom mitt jobb består av att ta betalt och visa gästerna till sina rum så åker jag till hotellet i tron om att jag ska vara tillbaka tjugo minuter senare. Jag har fel. När jag stiger in i receptionen sitter en äldre dam i en fåtölj. Hennes hår är risigt och kläderna luktar unket. Bakom glasögonen gömmer sig en tom blick.
"Hejsan" säger jag "Vart har du din man?"
"Han är utanför och pinkar i en buske" säger hon. Jag blir en aning förvånad då Iris ringt till hotellet drygt tjugo minuter senare och sagt att sin man Arne var ute och pinkade. Jag går ut ur hotellet och ser längre bort, bakom en husknut, Arnes figur stå helt stilla. När han får syn på mig dyker han tillbaka bakom huset.
En varningsklocka klämtar i mitt huvud.

Jag går tillbaka till Iris. "Ursäkta, men Arne är lite lättskrämd" säger hon. No shit? Efter ett tag dyker han dock upp med försiktiga steg. Han är prydligt klädd med skjorta och kavaj, rena motsatsen till sin hustru. Jag ser på bokningen att de ska bo hos oss i tio nätter, men de har endast med sig varsin påse med okänt innehåll. Jag tar fram kortmaskinen och ber dem betala.
"Nejnejnej" säger Arne, tydligt upprymd, nästan förbannad "Betalar vi med den helvetes maskinen så kommer staten att hitta oss. Vi är på rymmen nämligen, från diktatorn."
Sex varningsklockor klämtar i mitt huvud.

"Ok" säger jag och får istället kontanter i handen. De betalar endast för två nätter. När jag frågar om resterande nätter så svarar Iris: "Vi brukar boka för tio nätter, på så sätt lurar vi demonerna så att de inte får tag på oss" Hon är helt allvarlig, hennes ögon är inte lika tomma längre.
Sexhundra tusen varningsklockor klämtar i mitt huvud.

Efter det följer två timmar av total kaos. Arne stormar plötsligt ut ur sitt rum, Iris står i korridoren och skriker efter honom, jag försöker lugna henne men det går inget vidare. Iris klagar på att rösterna i sitt huvud inte lämnar henne ifred. Arne står alldeles passiv bredvid, inget uttryck i ansiktet.
Det slutar med att jag ringer polisen.

Jag förklarar vad som hänt, ger polisen de båda virrpannornas personnummer och hon slår genast upp dem på brottsregistret, men där finns ingenting, inte ens någon historia om mentalsjukhusbesök. Polisen frågar mig då, tydligt nedlåtande:
"Men du som jobbar på hotell måste väl veta att det finns speciella människor och det måste vi respektera"
Jorå, säg det när det skär halsen av mig på grund av demonerna i deras huvuden.

Så jag får de båda att slutligen gå och lägga sig och jag åker hem, skakad och rätt chockad av klara skäl. Så gick det till när jag mötte demonjägaren Iris och sin blyga men charmanta sidekick Arne.

Ursäkta för den långa texten, men det finns mängder med andra subtila detaljer och historier från denna kväll som inte ryms med. Hade bara lust att dela med mig av det, en av de absolut sjukaste kvällarna i mitt liv.