Nu kommer jag göra något extremt dumt, öppna upp mig på internet. Men jag känner otroligt starkt för det här ämnet, då jag själv varit i den situationen otroligt länge.

Ni som inte vill läsa om psykisk ohälsa och dåligt mående kan nog skippa dagens inlägg. Kände bara att jag behövde skriva av mig kring detta. Har många i min omgivning som fortfarande inte vågar ta till hjälp eller ens erkänna att dom har ett problem på grund av hur tabu det fortfarande verkar vara med psykisk ohälsa. Och jag tycker inte att det är något att skämmas över, likt att det inte är något att skämmas över att man har gått igenom en operation och sen behövt rehabilitering.

För ungefär 10 år sedan diagnostiserades jag med Borderline personlighetsstörning (Google is your friend om du känner att du vill veta mer om vad det innebär). En diagnos som kom efter en handfull år av depression och svajiga hemförhållanden. Och för att inte hänga ut någon i min familj eller övrig omgivning så går jag inte in på exakt vad som är grunden till allt, men vi kan enkelt säga att jag är en extremt känslosam och empatisk människa som inte riktigt klarade av hur familjesituationen såg ut.

Som tur är så går det mesta att lära sig att leva med eller till och med jobba bort. Idag uppfyller jag inte kraven för diagnosen längre, tack vare den fantastiska terapi jag hade möjligheten att få. Men resan dit var allt annat än rak. Likt många andra så hamnade jag på instanser som inte riktigt kunde ge mig det jag behövde, och det tog alldeles för många rundor innan jag fick både diagnos och rätt hjälp. Flertalet gånger fick jag nog dock skylla mig själv då jag oftast försökte dölja hur jag hade det invändigt. Vilket uppenbarligen gör det svårt för vilken psykolog som helst att ge rätt hjälp.

För att lägga alla korten på bordet så kan jag i alla fall berätta att mitt mående ledde till både självskadebeteende, självmordsförsök och väldigt ohälsosamma relationer. Jag försökte konstant vara den som jag trodde andra personer ville att jag skulle vara, vilket gjorde att jag till slut inte visste vem jag var och var så otroligt vilsen i mig själv och mitt liv.

Efter att ha varit nere på den djupa botten där man inte tror att det finns något annat sätt att skapa balans i universum än att ta sitt eget liv, så känns det overkligt och inget annat än fantastiskt att vara där jag är nu. Skulle inte vilja återuppleva allt jag gått igenom, men vill heller inte få det ogjort. Det har trots allt gjort mig till den jag är idag. Och med facit i hand så är det otroligt vad en människa faktiskt klarar av med rätt stöd.

Jag jobbar ständigt med att försöka ge stöd till de mina som inte mår bra, och samtidigt putta dom i rätt riktning för att våga be om hjälp. Somliga behöver medicin, en annan någon att prata med i form av terapi och den tredje kanske bara behöver få ventilera. Vi är alla olika och bär på olika saker i vår mentala ryggsäck, man ser inte utanpå hur mycket en person faktiskt bär på.

Meningen med detta inlägg är inget annat än att visa att man inte behöver skämmas, och att det faktiskt finns en framtid trots att man kanske inte tror det. Tonåren är tuffa år för dom flesta, och tonårsdepressioner är otroligt vanligt förekommande. Utan rätt hjälpmedel så utvecklas den tyvärr ännu mer och blir svårare att ta sig ur.

Tack vare en hobby som höll mig över vattenytan mestadels av tiden (läs tv-spel, kan man inte rädda sig själv kan man i alla fall försöka rädda världen) och rätt hjälp, så kan jag gladeligen säga att jag varit "frisk" (vill inte riktigt kalla det sjuk från första början, men ni förstår grejen) i 7 år denna månad. Är inte helt fri från vissa delar, men har verktygen att hantera dom.

Må nu gott där ute i vårt avlånga land, och elda inte för mycket i helgen! Låt problemen få brinna upp tillsammans med brasan och låt vårens ljusare tider lysa upp i vardagen, kärlek till alla och en var :)

Ps. Valet av bild är inte för att förminska den kamp Robin gick igenom i samband med denna text om att det finns en framtid, helt och hållet tvärtom. Han kämpade otroligt mycket mer än vad vi nog någonsin kommer kunna förstå. Älskar bara citatet och det är en viktig påminnelse om att även den gladaste clownen i rummet har sina problem som vi inte ser. Ds.

Är det bara jag som tycker det är så förbannat svårt?

I Maj månad har jag en hel drös med födelsedagar och årsdagar av andra slag. Och jag får alltid samma ångest över det här med presenter.

När det gäller mig själv så tycker jag att det är så sjukt enkelt för dom som får för sig att köpa något. Spelrelaterat eller Disney och jag är supernöjd! Men när det kommer till andra människor som inte lider av samma besatthet som mig kring saker, så vet jag liksom aldrig vad man ska införskaffa. Och det blir liksom bara värre ju högre upp man klättrar på "ålders-stegen".

Er karlar är jag nog värst på att handla till. Det slutar alltid med att det blir något whiskey-relaterat eller något tråkigt set för rakning. Men jag vill liksom inte hamna i det spåret hela tiden...

Ibland lyckas jag hitta något exemplariskt roligt eller häftigt på exempelvis Coolstuff eller Teknikmagasinet (och under min tid i min egna butik kunde man hitta saker till sin nördiga nära och kära i alla fall). Men vill alltid att saken ska vara användbar vid mer än bara ett tillfälle, så är extremt kräsen.

Vad brukar ni själva önska er till bemärkelsedagarna? :)

I grunden är det ett gammalt koncept, och något man kan tycka egentligen inte borde finnas kvar idag. Det jag pratar om är förhandsbokningar av olika slag.

Efter att ha legat däckad i soffan i nästan en vecka med en monsterförkylning, så har jag hunnit fundera en hel del på olika saker. Och detta är det som främst har ockuperat min lilla grå klump. Trots att jag då har jobbat med att bland annat få folk att just boka både spel och annat, så har jag nu försökt argumentera mot mig själv. Det jag kom fram till är att det i botten är en väldigt förlegad idé. Stay with me, ni förstår snart.

Självklart finns det fördelar, missförstå mig rätt. Grundpelaren är ju att man säkrar sig ett exemplar på releasedagen. Främst gäller ju detta fysiska kopior, då det annars inte är någon brist på dom digitala varianterna som fler och fler väljer att gå över till. Men i dagens materialistiska samhälle så är det väldigt sällan spelen är slut, skaparna vill ju sälja så många exemplar som möjligt under tiden hypen är som störst.

Binder vi inte upp våra pengar hos olika återförsäljare inför spelsläpp, så gör vi det genom att lägga ut pengar på tillägg som inte ens är tillgängliga i form av Season pass (skulle kunna köra ett eget inlägg om mina känslor kring DLC, men håller det utanför idag). Vilket i sin enklaste form också blir en typ av förhandsbokning, du bokar att få ta del av saker som kommer senare.

Vi ger alltså ut våra pengar helt utan att ha något att visa för det. Inte mer än en papperslapp i alla fall.

I grunden för vårt ekonomiska beteende så strider det mot mycket. Vi är oftast programmerade för att inte ge ut våra pengar innan vi har en produkt eller tjänst att visa upp för det. Samt att vi binder upp oss på något vi inte vet om vi kommer ha intresse eller tid att använda oss av (då tänker jag främst på season pass där man inte har möjlighet att ångra sig på samma sätt).

I en värld där allting blir mer och mer digitalt, och finns tillgängligt för en ännu större publik, så envisas vi fortfarande med att köra på detta gamla spår. Förhandsbokningar borde om något vara en del av det förgångna, tillsammans med handböcker i fodral. Vi har rent ut sagt inget behov av det, och det hämmar den "ekonomiska evolutionen" (om man nu ska döpa det till något häftigt). När det gäller nöjen och media så ska det naturligtvis finnas ett släppdatum, men sen ska det vara fritt till kundens förfogande att ta del av det när man själv känner för det och utan att behöva ligga ute med pengar.

Ja, det är i alla fall den åsikten jag har kring det just nu. Och då är det bara ur kundens synvinkel. Självklart finns det en hel vetenskap för tillverkarna när det gäller statistik och liknande, men det känner jag hamnar i andra rum gentemot kunden i det här läget.

Vad tycker ni själva om konceptet med att boka? Ska det fortfarande behövas? :)

80- och 90-talet hade verkligen sin charm. Men självklart även groteskt stora brister och saker man helst inte vill uppleva igen. Mina barn har nu fått mig att behöva uthärda något från den negativa änden.

I tisdags började det, barnen bad mig leta upp diverse klipp på Zelda på Youtube. Vi började med det vanliga med klipp från Starbomb, Smosh, PBG. Sen såg barnen den fantastiska och så otroligt välskrivna serien med samma namn som spelen (svårt att förmedla sarkasm i text, men jag tycker alltså helt tvärtemot mot vad det står).

Liksom jag hatar magtröjor och Fubu-byxor är även den här serien något jag helst vill förtränga från det förflutna och slippa behöva vila ögonen på igen. "Hey paisanos! It's the Super Mario brothers' Super show!"... Håren ställer sig upp i nacken bara av den meningen. Och allt blir bara värre när Link ganska snart uttalar den magiska meningen "Excuuuuuse me princess!".

Då jag inte alls kunde titta på denna frontalkrock till underhållning på samma sätt som mina barn, så försökte jag istället förstå mig på den. Men jag begriper inte vem serien som helhet är skriven för! Visst hade man en lägre ribba på den tiden och som barn, men den verkar helt och fullt endast vara gjord för pengarnas skull. Bortsett från musiken, färgerna och namnen så saknar den enligt mig helt anknytning till sitt källmaterial.

Visserligen har vi ju sett det här ganska nyligen igen i form av Sonic Boom. Där sa dock många att dom uppskattade serien mer än själva spelet, har dock inte sett den själv. Men jag känner mig genuint ledsen när företag, oavsett media, använder sig av karaktärer eller liknande på ett så pass idéfattigt sätt. Man liksom slänger ihop alla klyschor och stereotypiska uppfattningar och gör ett medelmåttigt försök att förmedla en handling. Huvudkaraktären ska vara lite smått puckad men ändå häftig, följd av en smartare kompanjon. Och skurken är så urbota korkad att man känner att man själv skulle göra ett bättre jobb med att ta över världen.

Dock finns det inte mycket som är värre än att titta på ett maraton av Dora en lördagsmorgon. Så 9 till avsnitt av detta ska väl gå? :P

Vad tycker ni om alla gamla serier? Bör dom lämnas i det förflutna eller har ni en härlig nostalgisk känsla när ni tittar på dom?

Musik har nog en kär plats hos oss alla!

Den kan förhöja en upplevelse, bota ett negativt känslotillstånd och allt däremellan. Och det finns fler artister och säregna stilar än vad som kan räknas av mannahjärna. Men det finns en viss typ av musik som alltid legat mig närmast om hjärtat, och som fascinerat mig mer än mycket annat. Vi pratar självklart om spelmusik!

Vet inte om det är mig det är fel på, men jag har en tendens att lyssna otroligt mycket på spelmusik i min vardag. Man hittar konstant någon ny remix av en gammal låt, eller storslagna orkestrar som ger sig i kast med att tolka ett mästerverk. Jag kan visserligen tycka att dagens spelmusik lätt låter väldigt lika, det ska vara orkester med en viss domedagskänsla. Och med risk för att låta som en negativ bakåtsträvande tant, så måste jag ändå säga att den äldre musiken är mer minnesvärd och snäppet häftigare med tanke på dom restriktioner dom hade.

Mina öron njuter till fullo när jag får höra dom gamla tonerna från klassiska Zelda, Mario, Sonic, Mega man, Final fantasy etc. Melodierna sitter och dom är så pass definierbara trots sin enkelhet. Medan jag knappt kan skilja på musiken i dagens amerikanska RPG's exempelvis.

Vad tycker ni mest om? Ska det vara gammal eller ny musik, eller kanske rent utav ingen alls i spel? :)