Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Dynamiskt berättande i öppna spelvärldar

Skrivet av Patrikseve den 17 december 2014 kl 23:30

Det som Ken Levine pratade om nyligen gällande hans beröm till Shadow Of Mordor är något jag fann intressant. Att ha ett konstant förändrande narrativ helt beroendes på vad du gör är en väldigt häftig tanke. Jag tror inte att det lämpar sig väl i korridor spel utan det är i stora rollspel, öppna världar som detta verkligen kan användas fullt ut. Jag anser att Nemesis systemet var en otroligt spännande prototyp i narrativ och berättande. Det handlade inte så mycket om vad karaktärerna sa i form av dialog utan hur spelet utvecklade sig spelmekaniskt och berättade en berättelse genom reaktion till dina handlingar. Dom flesta spel idag är statiska upplevelser mellan spelaren och världen. Även spel som Skyrim är relativt statiska trots en mängd alternativ och verktyg. Det är ett problem som varit svårt att lösa tidigare, men som kanske nu kan få pushen det behöver och bli en ny form av standard.

Nemesis systemet erbjuder en praktiskt tillämpning på en gammal ide som jag hoppas börjar dyka upp i framförallt öppnare spel. Där fiender kommer ihåg dig, anpassar sig, förändras och påverkas av dina handlingar. Detta bör också vara kopplat till en värld som på samma sätt dynamiskt reagerar på vad du gör. Om du slår ut en mängd banditer längst en väg, så kan karavaner åter komma till staden och med det människor, investeringar, nya hus städerna förändras, utvecklas och reagerar på dina handlingar. Om du slår ut djurlivet i ett område så kommer varelser som lever på den födan att flytta på sig. Spelet reagerar på handlingar, anpassar sig, förändras det skapas berättelser i berättelsen som blir unika.

Detta system kan säkerligen anpassas mot dialog också, men att kombinera en dynamisk öppenvärld, ett system som nemesissystemet för fiender i utvecklad form, under en bitvis scriptad berättelse med röstskådespel val mm vore fantastiskt. Bara tanken på att en spelvärld med eller utan din inblandning förändras baserat på vad som sker, utvecklas, städer försvinner, dyker upp, expanderas, förminskas osv. Rotationsmönster på djurliv och växtlivet efter miljön som kan påverkas. En spelvärld som minns vad som skett och anpassar sig efter förhållanden. Jag tror inte detta är omöjligheter idag. Ett spel, dess eco- system, dess spelvärld som reagerar på dig, och på sig själv, förändras känns organisk och levande, kommer att skapa oändliga möjligheter för berättande, inte i form av dialog eller scriptande scener utan ingame av sig själv något som kan bli spännande att spela.

Jag vet inte vilket spel som kommer att lyckas med detta i grunden först, men jag är helt säker på att det är fler än Ken Levine som har fått idéer av konceptet. Tanken på ett mer organiskt levande spel som berättar sin egen unika berättelse, mindre berättelser utan scripts på en helt annan nivå än vad som gjorts tidigare i mycket mer begränsande former som i t.ex. Crusader Kings 2 eller i Shadow of Mordor. Det ska bli spännande att se om det utvecklas till en industristandard om konceptet går att realisera på ett bra sätt. Bethesta skulle säkerligen kunna tillämpa det och många andra utvecklare. Det är bara bra om spelvärldar, karaktärer blir mer fulla av liv, reagerar mot varandra och spelaren, anpassar sig, förändras, minns, där du kan påverka saker indirekt eller direkt.

Ett spel där npcs blir mer än bara just det, med egna ambitioner, karaktärer som kan påverkas, som kan resa till makt och angripa andra, som kan fällas av din egen påverkan på olika vis. Spelet bygger sina egna konstruktioner i konstruktioner kommer till liv på ett sätt vi inte sett förr. Jag tror det är framtiden för stora sandlådespel, men först måste det genomföras på ett mer övergripande plan än enbart npcs, ett spel som har ett eget liv oavsett spelarens input eller ej. Det är något jag hoppas lite på kommer att realiseras och ganska snart. Det vore verkligen nästa steg för Elder Scrolls serien som förhoppningsvis också löser andra problem men i grunden skulle må bra av en sådan utveckling. Jag hoppas inte att konceptet bakom Shadow of Mordors nemesis system förkastas och glöms bort det vore ett stort slöseri med en fantastisk ide i en bransh som har talang nog att utveckla den.

Topp 30 topplista av spel i år (9-1)

Skrivet av Patrikseve den 13 december 2014 kl 20:27

9. Legend of Grimrock II
En uppföljare som tar sin föregående titels styrkor och gör dem bättre. Det är en dungeon crawler party baserad klassisk Rpg upplevelse i stilen som Might and Magic traditionellt gjort. Det är en genre som jag ofta har lite svårt för. Ändå dras jag in i de spelsystem, pusselbaserade upplägg, den spelvärld man byggt, spelmekaniken är enkel, spelet trots detta utmanande och svårt. Det finns en drivkraft att som den strandsatte grupp på en Ö man ändå är dyka djupare in i världen, ta sig undan. Spelet erbjuder inte mycket i form av dialog utan det mesta är i textform, i många fall fungerar det väldigt väl också.

En del kanske ifrågasätter detta spel på min lista då jag ofta är väldigt kritisk till spelmekaniska komponenter i rollspel. Det har dock aldrig hindrat mig från att älska andra delar av rollspel. Det finns få genrer som bjuder på så inbjudande världar, där karaktärer och världen får briljera på ett sätt som mer instängda spel inte kan ta tillvara på. Det här spelet gör just det, trots sin daterade spelmekanik, trots att det inte tekniskt är det vackraste, däremot ser spelet väldigt bra ut. Det låter fantastiskt, musiken är helt fenomenal. Det är pusslen, den där inbjudande världen och det narrativa som drar mig in. Ett spel för både veteraner och nykomlingar, det är väl värt en plats på top 10.

8. Wolfenstein: The New Order
Id kom tillbaka med en lågoddsare, ett spel som plågats av problem i utvecklingen. Ett spel som inte såg bra ut på förhand, kändes klyschigt och omotiverat. Det börjar lite så, spelets första sekvenser under Andra världskriget. Sen förvandlas spelet till något helt annat, vi får följa med rakt in i modern tid, den tyska krigsmakten har vunnit kriget, tvingat USA att ge upp 1948, tagit över världen och styr nu Europa med en järnhand. Det är här styrkan i spelet finns, designen, estetiken, atmosfären, ljuden och framtiden som byggs upp och spelaren rör sig genom.

Spelmekaniken är som vanligt med Id licenser smått perfekt, stealthsystemet fungerar väl, vapnen både låter och fungerar väl. Berättelsen som varvar science fiction, historia, nutid och ockultism är väl avvägd. Det blir inte tramsigt, och ett senare parti i spelet när man tar sig till månen är bland det absolut mest underhållande nivåer på mycket länge i ett fps. De må sakna den stora öppna världen, de må sakna den långa speltiden som exempelvis Far Cry 4 erbjuder men vad Wolfenstein gör är riktigt bra, och det gör sin grej väldigt väl. En mäktig uppvisning i design, estetik och bra nivådesign som även vilar på väldigt stark spelmekanik och en spännande narrativ.

7. South Park: Stick of Truth
Obsidian skapade ett spel som tog allt South Park stod för och gjorde det i spelform. Bajshumor, snuskhumor, satir och paketerade allt i den kanske inte vackraste designen en tv- serie haft men en av de trognaste till en tv- serie i spelform. Spelet är ett simpelt taktiskt rollspel i grunden, det är dock inte striderna som engagerar här utan innehållet, berättelsen och den humor som ofta genomsyrar spelet. Ibland blir det för mycket toalett humor. Det är som ett enda jättelångt South Park avsnitt. Obsidian släppte också ett relativt polerat spel för en gångs skull och för det ska dom ha beröm, ett kanonspel om man gillar South Park, gör man det inte bör man hålla sig undan.

6. Age of Wonders 3
Heroes of Might and Magic och Civilization serierna är två av mina genom alla tider favoriter, så vad händer om man slår ihop dom. Lite så skulle jag beskriva Age of Wonders serien, en hybrid av två fantastiska spelserier. Age of Wonders 2 kom ut 2002 och fick sin uppföljare först i år 2014. Men vilken uppföljare, passionen som gått genom detta spel märks. I början fungerade det bitvis sisådär, men efter ett par patcher är det ett spel som verkligen skiner inom strategigenren. Hittills har det också hunnit få en expansion som jag inte testa än. Men basspelet står sig fantastiskt på egen hand. Likt Heroes serien har du Hjältar som leder arméer, tar över gruvor, besöker ruiner och platser, i sin färd genom världen, likt Civilization serien har du bosättare och kan bygga stora riken som täcker kartan.

Det har mycket gemensamt med andra spel som Endless Legend utifrån den här aspekten, däremot så är systemen för hjälte utveckling, färdigheter markant djupare. Diplomati, stadsbygget finns och fungerar väl men är inte riktigt så djupt, krig står i fokus och till din hjälp har du hjältar, monster och krigsmaskiner som varierar beroende på den ras och tillhörighet (ond, god etc). Spelet lyckas väl kanske mer så än vad Heroes of Might and Magic serien gjort på sistone. Spelet känns som en utveckling av den serien mer så än kanske någon inkarnation efter del 3. En annan aspekt som för mig sticker ut är musiken, det är ett fruktansvärt starkt soundtrack i det här spelet, mäktigt, bombastiskt, och förtrollande. Det är definitivt ett av mina favoritspel i år inom strategigenren.

5. Valiant Hearts: The Great War
Ett litet spel som är skapat av en Utvecklare under Ubisoft. Det är också ett av deras bästa spel på mycket, mycket länge. Spelet handlar om livet runtomkring krig, även om spelet utspelar sig under första världskriget. Det osar inte av hög budget, däremot av mänsklighet, passion och talang. Musiken är simpel i utförande men fungerar perfekt i sammanhanget. Spelmekaniskt är det mer av ett enkelt pusselspel i realtid i en 2d värld. Även om spelet porträtterar eld, förstörda städer, död, senapsgas och det fruktansvärda som skedde, så är du inte krigaren egentligen. Ditt syfte är en annan och berättelsen blir personlig. Ibland slarvar utvecklaren bort detta under spelets gång.

Den tecknade stilen är också en märklig kontrast till vad spelet försöker berätta. Jag tycker att i slutändan är det här ett viktigt spel, inte bara för att det synliggör WW1 i spelsammanhang utan också för att med lite kan man göra mycket. Spelet är bra på ett sätt många andra spel på listan inte är i att förmedla känslor, budskap och dylika. Det gör det på det mest enkla av sätt, de låter små händelser tala, lite musik det blir aldrig överdrivet på det sätt underhållning ibland kan bli vilket gör så att scenerna också på ett annat sätt kan tas på allvar. Det är ett viktigt spel som också belyser att i de mest blodiga av krig och konflikt behöver själva dödandet inte stå i centrum.

4. Super Smash Bros
Jag älskar den här serien, Brawl var lite av en besvikelse för mig. Super Smash för Wii U dock känns mer polerat, ett större öga för detaljer, och det är kanske det bästa spelet i serien tillsammans med Melee till Gamecube. Det har allt som tidigare spel erbjöd mer eller mindre och mycket mer. Det är det bästa fightingspelet på marknaden och ett grymt multiplayer spel. Om man äger en Wii U bör man kika in det här spelet, det är ett av de spelen som just nu gör konsolen till en bra sådan. Ett prövat koncept som nått en ny höjdpunkt för serien.

3. Dragon Age Inqusition
Ett spel av stora kontraster, ett spel där musik, design, atmosfär, karaktärer, narrativ är helt fantastiska på sina håll. På andra haltar utfyllnadsinnehåll, stridssystemet, fiender som tar för lång tid att bekämpa i utdragna töm livmätaren i ett fyrverkeri 100 tals gånger på rad för lite tillbaka utanför de stora uppdragen. Spelet är väldigt plottrat på ett dåligt sätt, men erbjuder å andra sidan några av de starkaste ögonblicken i ett spel på mycket länge. Spelet erbjuder slöa strider som dock är bättre än tidigare men öser på med vackra effekter och fantastiskt ljud och musik. Du får träffa många engagerande människor och kompanjoner som har fantastisk bakgrundshistoria men som du hittar på det mest fantasilösa och antiklimatiska sätt.

Det bollar mellan totalt fantastiskt och extremt meningslöst. Ett exempel på detta är när jag ska rädda en mans speciella get, som antagligen är en demon men det får vi aldrig veta... musiken atmosfären tonerna som täcker sjön där detta sker, kanske var det en fiende i närheten som drog igång den, episka stämningen. Sen träffar jag geten och ber den gå hem. Det är det som sker, sen får jag en totalt betydelselös belöning och inget mer görs av saken. Dessa konstraster är lite vad som skapar humorn i spelet också, det blir ofta världens antiklimax av mycket, och på andra ställen blir otroliga belöningar. Spelet är aldrig lagom utan är i två extrema faser spelet igenom. Jag ångrar dock inte en minut av de 59 timmar jag spenderat i spelet.

2. This War of Mine
För mig årets absolut största överraskning, jag hade inte ens hört talas om spelet innan jag såg någon spela det lite på Twitch. Det jag såg, var väldigt unikt med raka motsatsen till unik spelmekanik i grunden. Det är inte ett spel av kontraster, det är ett spel som får dig som spelare att direkt må dåligt. Det är ett spel som tar vid under en belägring av en stad, landets armèe belägrar staden och en rebellstyrka försvarar den. Med rådande konflikter i världen blir den desto mer repeterbar gentemot spelaren. Det blir verkligt på ett mycket säreget sätt. Det påverkar spelaren hela spelet igenom.

Du får kontrollera ett par överlevare som bosatt sig i ett sönderbombat hus. Under dagen stannar överlevarna inne av rädsla för krypskyttar, och risk att bli dödad eller skjuten. Där uppgraderar du huset, sover, äter osv. På natten ger du dig ut med en överlevare och samlar det du behöver, det är oftast där du möter de moraliska och etiska besluten under spelets gång. Med så lite lyckas det här spelet förmedla känslor, nedstämdhet, allvar, desperation, förtvivlan, lycka, sorg, det är ett av årets viktigaste spel i den bemärkelsen. Det är en upplevelse som stannar med en.

1. Alien: Isolation
Kanske är skräck med stormsteg på väg tillbaka, kanske befinner vi oss i en våg av skräckspel. I stor mån tack vare den indie scen som visade det möjligt med några dyrare inslag som Amnesia, och populariteten dessa fick dels med hjälp av styrkan i spelen och lets play av Youtubare. Alien: Isolation är dock ett testament till en genre som länge varit borta. Det är också ett bevis på att det går att göra fantastiska licensspel som sedan länge plågats av spel som kanske inte tagit tillvara på licensen optimalt. Alien vs Predator 1 och 2 lyckades väl men det mesta runt det har misslyckats. De är alla mer eller mindre första persons skjutare som lånar in Alien som insektssvärmar mer likt vad Camerons Aliens i filmvärlden gjorde. Isolation går ifrån det, istället ville CA under Sega bygga något mer likt originalet, vilket visade sig vara en bra sak.

Det känns ofta som en spelbar form av Steven Spielbergs "Duellen" i Alien förpackning, en känsla av jagande och du är bytet. Spelet skapar en fruktansvärd känsla av paranoia, att vara förföljd, och jagad. En del kanske anser att Resident Evil 3 är ett annat som lyckats väl med detta, men det här måste vara kanske det bästa någonsin på den här punkten. Spelet är Alien troget, det är få spel som lyckas fånga den känslan av sin licens som detta gör. Att spelet har en berättelse som är stark, intressant är också ett plus. Vi får ta rollen som Amanda Ripley som är Ellen Ripley's dotter. Vi får utforska en händelse inte särskilt beskriven i filmvärlden och inte bara är Amanda en trovärdig och grym protagonist och bidrar också till att spelet känns så nära filmerna. Spelet är i slutändan helt fantastiskt, trots en del mindre brister, och mitt favorit spel i år.

Topp 30 topplista av spel i år (19-10)

Skrivet av Patrikseve den 11 december 2014 kl 21:08

19. Company of Heroes 2: Ardennes Assault
Jag har valt att hålla expansionspaket lite längre ned på listan, men det går inte att fly det faktum att sp kampanjen för Company of Heroes 2 är riktigt fantastisk. Ett problem som jag anser vara är att den tyska sidan inte är spelbar, utan det är bara USA, jag vet inte vem som skrek efter USA i ett spel som skulle behandla östfronten, jag hade hellre sett en kampanj fokuserad på Tyskland alternativt att det varit spelbara i det här paketet, det skulle ökat återspelbarheten också.

Det som erbjuds är mer åt det Relic introducerade i Warhammer 40k Dawn of War sammanhang först då i expansionen The Dark Crusade. Precis som det spelet lyfts spelaren ut på ett bräde, med territorium, där man uppgraderar enheter, anfaller regioner med sina 3 divisioner. Grunden är fantastiskt, kartan ger mer djup, den är skarpare, roligare, svårare än den gamla kampanjen i basspelet, jag har haft super kul med den, och det är ett väldigt bra paket allt som allt.

18. Far Cry 4
Ett spel inom fps genren som jag tycker roar otroligt mycket. Det har en bra berättelse, det har spännande omgivningar något de ska ha beröm för. Det sprakar av färger och är allmänt ett bra spel designmässigt. Spelet låter också väldigt bra och är i princip identiskt med föregångaren vad gäller spelmekanik. Änterhaken man nu har tillgång till öppnar för mycket mer vertikalitet men i övrigt är det snarlikt. Jag skulle våga kalla spelet ett säkert kort det känns Far Cry 3.5 för mig.

Bortsett från små tekniska problem på PC (se till att läs lite om dessa om du funderar på köp på PC plattformen, konsolerna ska det fungera smått perfekt på), så är det ett väldigt grymt action spel. Har man spelat Far Cry 3 kan man vänta sig mer av samma, har man inte spelat något i serien är detta inte ett tokigt ställe att börja. Jag har haft riktigt skoj i Kyrat och jag har inte så mycket kritik, jag hade kanske väntat mig lite mer utveckling men det som erbjuds här är riktigt bra.

17. Warhammer 40k Armageddon
Den här listans kanske stora överraskning. Detta är ett spel som bygger på den gamla skolans bräd spel, war games. Liknande spel som Panzer Corps och Unity of Command tillhör den här genren. Glöm bort animationer, häftiga effekter, du flyttar pjäser av olika variation runt ett bräde. Målet är att besegra motståndaren innan ett visst antal drag. Till din hjälp har du ett enormt utbud av soldater, krigs maskiner från de fraktioner som representeras i 40k universumet. Fokuset är statistik, planering och bedömning. Berättelsen är inte jättebra, den gör sitt jobb, nöjet med denna titel är skärmytslingar, användarskapade scenarion och multiplayer. Det är en riktigt välgjort strategispel byggt på grunden av Panzer Corps spelmotor och spelmekaniska system.

16. The Wolf among us complete
Jag hade ingen relation med den här licensen tidigare, inte ens hört talas om den. Det enda jag såg på förhand i material var en Wolverine aktig polis/detektiv, en alkoholiserad gris och en flygande apa som kunde prata. När jag väl spelade det så blev jag ganska Överraskad. Inte nog med att spelet dröp i blod, var otroligt mörkt, trots sin tecknade stil, det var en ganska mörk thriller, det fanns spår av humor och den humorn sköttes väldigt väl. Telltale är kända för att ha väldigt duktiga författare på sitt team, och de som byggde denna första säsong gjorde det väldigt väl. Spelmekaniskt är det klicka peka äventyr. Spelvärlden andas liv, man dras in i spelvärlden, stressande beslut, cliffhangers, dramat, nyfikenheten om vad som kommer härnäst ger en fantastisk upplevelse.

15. Middle-earth: Shadow of Mordor
Shadow of Mordor var ett spel jag önskade inom lotr licensen, men som trampade fel lite väl många gånger. Det är mörkt, det bär prägeln av Monoliths föregågna som FEAR, designen är fantastisk. Du spelar en "ranger" som vaktat mordor i förspelet till original böckerna/filmerna, och när Sauron anhängare bestämt sig för att återta Mordor återigen blir din familj dödad och du drabbad av en besvärjelse som knyter dig an till en mystisk nu sedan länge död alv. Din uppgift är att ta reda på vad som hänt och hämnas. Berättelsen är ganska klyshig, den har en bra twist jag inte vill "spoila". Det som lyfter spelet så pass mycket i min mening, är dels stealthsystemet som är fantastiskt, den öppen värld smygande, Assassins Creed esque rörelse mönster du har och det Arkham influerade stridssystemet som verkligen fungerar bra.

Grunden i spelet som innefattar: design, musik, tematik, ton är så pass stark att det system som är höjdpunkten (trots något underutvecklat) verkligen får spelet att skina. Nemesis systemet som är ryggraden i spelet, det fungerar som så att generaler och officerare och viktiga orker ingår i ett hierarki system du kan utnyttja till din fördel. I början kan du bara döda dessa för att avancera, men senare kan du ta över orker, sätta dina lojala officerare på makt positioner, skapa fejder mellan klaner, och störta de absolut mäktigaste. Du bygger en arme, planerar, och för en form av inrikes politisk kraftsamling genom att plotta, lönnmörda, sätta rätt ork på rätt position o.s.v. det är fantastiskt. Min absolut största kritik är avsaknaden av ett New Game +. Det är ett riktigt bra spel även utan det.

14. Dark Souls 2
Dödens favoritspel ett så pass icke- förlåtande spel att det blir svåra. Man brukar säga om serien att det alltid är ens eget fel om man dör. Det är ett ganska traditionellt rpg spelmekaniskt, skillnaden är snarare i utformning, tematik, struktur och tempo. Du har en rad klasser att välja på, det finns en rad sätt att designa sin egen unika karaktär och det fungerar bra. Det jag älskar mest är temat, designen, att spelet inte berättar något för dig, den sätter dig i en värld där allting har skett, du blir lite som en arkeolog som gräver fram ledtrådar, pusslar ihop händelser från olika platser. En del kallar detta narrativistisk lathet, jag tycker dock oavsett vad man kallar det, så fungerar det väldigt väl.

Att dö kan vara frustrerande men det är en inbyggd spelmekanik i detta rpg. Du laddar inte en sparfil när det står game over, utan du lär dig av misstag och var fällor finns, och återupprepar sektioner tills du kommer förbi. Det handlar ofta om att lära sig ackumulera planläggning, rörelsemönster till den grad att du kan ta dig förbi området. Dark Souls 2 är en bättre upplevlese på PC än Dark Souls 1. Jag tycker också miljö variationen är bättre även om det inte är så sammanhängande som den var i del 1. Det fungerar också ofantligt mycket bättre på PC denna gång. Dark Souls 2 är ett av de bättre rollspelen i år.

13. The Banner Saga
Det här lilla spelet är något av årets häftigaste upplevelser. Om man bortser från det risiga stridssystemet så är stilen, designen och den artistiska biten något alldeles eget. Det har en intressant och spännande berättelse, men de är vandringen som är så gripande. Jag trodde aldrig att jag skulle vara så fängslad av att se karaktärer vandra genom världen, med sin otroligt vackra design på miljö, natur och mera. Det har ett grymt soundtrack och står sig som en liten pärla i ett hav av större spel. Kanske borde jag kasta ner det mycket längre ner på listan, men jag tycker att en 13e plats känns precis rätt för titeln. Det är spel att se på, andas in atmosfären, följa berättelsen, rent spelmekaniskt där du ger input som i stridssystemet haltar det dock oerhört med underutvecklade system och ett stridssystem som är o-engagerande.

12. Thief
De störande laddning sekvenserna mellan områden var en stor nackdel, och spelet kunde bli lite tröttsamt på det viset. Däremot var spelvärlden helt fantastisk designad, London såg otroligt vackert/dystopisk ut. Det skapade en känsla av att besöka England under pestens tid, spelet andades atmosfär, jag tyckte berättelsen var snäppet mer än ok, och jag älskade att springa runt och stjäla värdesaker. Det finns något säreget med det här spelet, jag förlät de brister spelet hade. De har också ett eminent alternativ för att designa sin egen svårighetsgrad innan du startar ett new game, vilket är fantastiskt. Om Thief var det första är inte troligt men det erbjöd ändå ett bra utbud av alternativ för att designa sin egen spelupplevelse på ett sätt som var riktigt bra.

Det kanske inte riktigt når upp till de klassiska spelen i serien, men det kommer nära. Jag vet inte hur spelet sålde, men det finns stor potential hos en uppföljare, speciellt om man kan göra spelvärlden som en enhet istället för flera med laddningstider mellan, och arbeta mer på att röra sig vertikalt ovanför, genom och under hus. Jag ser också möjligheter att förbättra vakternas Ai, som ibland fungerar bra, och ibland är lite sisådär då man blir upptäckt av minsta lilla, men på andra ställen kan göra mycket ljud och ingen reagerar. Inte riktigt i klass med det tidigare Dishonoured som var fantastiskt, som man dock bör minnas handlade om lönnmord, Thief å sin sida handlar om att stjäla och det var länge sedan jag spelade ett spel som gjorde stjälande bättre.

11. Endless Legend
Jag blev rekommenderad denna titel för länge sedan nu. Sagt och gjort, jag spelade det och det var riktigt bra. Många av de problem jag hade med deras föregående rymd 4x spel är borta. De har något av den snyggaste Ui i spelvärlden, något även deras rymd spel kunde skryta med. Det är ett djupt, nyanserat och välfungerande 4x som verkligen försöker göra sin egen grej. Det lyckas väl med sin blandning av taktiska strider, statsbygge och de rpg aktiga system som hjältarna hyser. I stället för att inte riktigt delta på planen, är hjältarna en pjäs man kan använda och strida med, eller förlägga i städerna som konsulter, ledare mer civilt än militaristiskt.

Det fungerar allt som allt mycket väl, trots att det är öppet får spelaren också uppdrag, regionsystemet när man bygger städer är väl konstruerat. Det kritik jag har riktar sig mest åt att det kanske kunde gjorts mer med diplomatin (saknar lite alternativ), Ain (ibland fungerar väldigt bra, ibland gör rätt korkade saker), lite få fraktioner. Bortom denna kritik är spelet ett riktigt nöje att spela. Ett av de bättre spelen i år faktiskt. Alltifrån grafik, speldjup, design, musik, strategi erbjuds, det är ett riktigt bra 4x. Jag föredrar dock fortfarande Civilization seriens delar med historisk anknytning, men det är väl värt ett titta om man tycker om genren.

10. Mario Kart 8
En lista fylld av spel gällande stöld, död, mord, slakt av djur, världskrig, modifierade super soldater som för galaktiskt krig mot allt, alkoholiserade grisar och att bygga imperium. Då kanske det är dags att prata om go kart istället. Det var länge sedan jag fick en sådan nostalgi chock som av Mario Kart 8. Nintendo 64 eran gjorde sig starkt påmind, jag köpte aldrig Mario Kart spelet till Wii. Det är fantastiskt, visst är det tråkigt att ballong läget inte riktigt fungerar på samma sätt men i övrigt är det minst lika bra som jag minns 64 spelet.

Att spela online och med vänner är väldigt roligt också, enligt en del också höjdpunkten. Det finns inte mycket jag kan kritisera Mario kart för utom möjligen att det är väldigt lika sina föregångare. Allting är vackert, låter bra, fungerar bra, spelmekaniskt skarpt, innehållet stort och det är en väldigt avrundad produkt som ger värde för pengarna. Jag spelar lite racing i allmänhet, har en tendens att uppskatta Arkad-simulator hybrider inom genren, men detta var helt enkelt bara fantastiskt som vanligt från Nintendo.

Årets 30 bästa spel (Topp: 30-20)

Skrivet av Patrikseve den 9 december 2014 kl 17:14

Ett spelår helt utan bra spel har det dock inte varit. Däremot har de stora AAA spelen lyst med sin frånvaro och de där riktiga mästerverken. Det har varit ett relativt bra spelår ändå sett till olika typer av spel ändå i slutändan. Så vad vore inte bättre än en topp 30 lista för att illustrera spelåret. En del av de spel jag listar i denna del, är remakes på ganska gamla spel som inte varit på PC eller Wii U förr. En tveksam sortering men jag känner att vissa titlar förtjänar att plockas in eftersom de är kanon upplevelser som inte funnits på formatet tidigare. Det blir dock två format denna gång, inte bara PC utan några Wii U exklusiva spel har hunnit smyga sig in på min topp 30, då jag köpte en Wii U för inte så länge sedan.

30. Metal Gear Rising: Revengeance
Ett spel jag absolut fann roande, inte personligen en genre jag älskar då den ofta är nedtyngd i quick time events och ofta skapar lite frustration hos mig. Speciellt detta spel är en blandning av frustration och nöje, bristerna i stor mån är att det blir rätt enformigt, miljövariationen är inte optimal och quick time event sekvenserna är bedrövliga. Tillslut blir vad som skulle vara en grym scen bara en frustrerande trial and error. Eftersom det är reaktionsbaserat spel, och fokus på timing är kärnan, så kan jag förlåta det i viss mån men inte fullt ut. Ett bra metal gear spel som skiljer sig rejält från sina syskon i serien i en genre jag annars inte spelar speciellt mycket.

29. Assassins Creed Unity
Hade unity fungerar ordentligt hade jag placerat det 7-15 ungefär. Det är ett grymt spel i sin kärna, efter en relativ problemfri början hopade sig problemen till den grad att det blev smått ospelbart. Jag hoppas att Ubisoft får igång patchandet, löser många av problemen och verkligen får det till den upplevelse det borde vara. Spelet är väldigt bra av det jag spelat så pass att jag lägger in det i topplistan trots att det är ofärdigt. Den artistiska designen och ljuseffekterna är bland det vackraste jag sett i ett spel på mycket länge.

28. Valkyria Chronicles
Ett spel jag kom ihåg att jag ville prova förr, men som jag inte spelade på grund av bristen av en ps3. PC fick en utgåva mot all förmodan i år, eftersom det är en återlansering med lite puts av ett spel från 2008 så placerar jag spelet lite lägre på listan. Spelet är ett Japansk taktiskt, strategiskt rpg med rätt dryga röst skådespelare, lite stereotypiskt Japansk på vissa sätt. Däremot gillar jag temat som är en alternativ version av världen innan WW2, med en karta som har nya påhittade länder, och du tar rollen som en kille som blir indragen i motståndsrörelsen/armeen och måste bekämpa detta hot, som kommer från vad som I verkligheten är Sovjetunionen.

Upplägget påminner lite om Invasionen av Finland. Ditt land är neutralt och försöker hålla sig utanför kriget, de påhittade länderna i Europa har allierat sig med varandra och världen är indelat i blått (för dom goda) rött (för dom onda) ungefär. Skildringen är lite sisådär, berättelsen är klart godkänt och spelmekaniken påminner mycket om en hybrid mellan Brothers in Arms seriens taktiska spelmekanik och ett gammalt rpg poäng system som även fanns i gamla spel som Xcom men främst rpg. Spelet är väldigt hyllat nästan till skyarna inom vissa kretsar, jag sållar mig kanske inte till den kören, men det är ett bra spel.

27. Tropico 5
Ett spel som underhållit mig ett tag, men jag kan inte ranka denna installation högre eftersom det är i princip exakt samma spel återigen. Visserligen tillför era systemet mycket, men det är samma typ av ekonomi, byggsystem, byggnader samma typ av giriga betalmodell med dlc, små byggnader mm i doser. Det är fortfarande Tropico, det är ett riktigt bra spel men det saknar innehåll, och känns lite för bekant mot vad jag söker i en uppföljare. Är man ny till serien är det dock en bra start, varken sämre eller bättre än tidigare delar.

26. Sid Meier's Civilization: Beyond Earth
Ett spel jag trodde på förhand att jag skulle älska, ett spel jag spelade igenom en gång och sen tröttnade i samma veva. Det står på en bra grund, men det är alldeles för tomt på innehåll, det är alldeles för likt Civilization 5 och deras utomjordingssystem är för underutvecklat. Min första tid med spelet var väldigt positiv, jag tyckte om systemet, det fungerade bättre än Civilization 5 vid släpp. Spelet kändes bra det hade nya system som quester som jag uppskattade. Däremot så var det kanske lite underutvecklat på en rad punkter, Ain är faktiskt tyvärr lika risig som tidigare delar, det har skadat mitt återspelningsvärde rejält.

Även om jag förlorar stort på högre svårighetsgrader så agerar Ain inte trovärdigt, den gör extremt korkade rörelser, tar märkliga beslut, för en diplomati som inte är trovärdig på många plan. Upplevelsen har väldigt många anti klimax vad gäller segrar villkoren. Serien har en sådan potential att när du vinner, låt spelaren få ta kontroll över super monstret, möjligheten att kontrollera en arme från jorden, eller skapa ett extra scenario där du invaderar Jorden etc. Det känns lite som lathet att inte utveckla dessa. I grunden är spelet dock riktigt bra. Det är dock inte spelet jag hoppades på, med ett par expansioner lär det dock skina mer än de gör.

25. Diablo III: Reaper of Souls
Jag tyckte om Diablo 3, jag avskydde dess alltid online. Jag är fortfarande en stark motståndare mot det, men spelet är fortfarande bra. Jag tyckte verkligen om den nya akten, nya föremålen, förändringarna spelet fått, och jag har lagt ner en hel del tid i detta spel. Jag trodde inte att jag skulle göra det, men uppenbarligen hade jag fel. Expansionen saknar lite touch t.ex. hade jag önskat fler av Blizzards vackra cgi och en ny karaktär kan kännas lite för lite. Men med de stora förändringar som kom med expansionen, akten och berättelsen trots att den kan ses som något svag så är den roande. Detta är dock ingen "hard core" upplevelse för mig utan ett spel jag slöspelar när jag har tråkigt ibland. Och det lämpar sig väldigt väl för just det expansionen erbjuder ett bra tillskott med innehåll.

24. Xenonauts
Ett spel som bygger vidare på den äldre Xcom serien och släpptes officiellt 2014. En serie jag uppskattade och gör än idag. Tyvärr lider spelet av tråkig design, daterade spelmekaniska system som inte riktigt kommer till sin rätta med den skala som här finns. Nostalgi faktorn är hög, spelet har ett stort djup, mycket alternativ att uppgradera, utrusta och verkligen göra kampen mot utomjordingarna din egen. Jag tycker dock i slutändan att Originalet det här spelet bygger på är bättre, men även den lite annorlunda remaken från Sid meiers. kanske behöver jag spela mer av det här för att verkligen uppskatta det fullt så mycket som jag gör gentemot originalen. Jag tyckte dock väldigt mycket om min tid med spelet trots de brister jag såg, och tycker att det är värdigt en topp 30 plats.

23. Legend of Zelda: Wind Waker HD
En tveksam plats för en remake på en ny plattform. Det är en anledning till att den hamnar långt ner på listan. Ett fantastiskt spel som nu är ännu mer fantastiskt. Vacker Musik, nostalgi faktor, otroligt vackert, designen håller förvånansvärt bra än. Det är ett av de bättre Zelda spelen i min mening och jag tycker att Hd remaken verkligen är fantastisk. Eftersom den inte funnits på formatet tidigare och släpptes i ny skinande förpackning smög jag in den i denna topplista. Där spel som Metro Redux (fantastiska spel som du bör spela) inte gör det, eftersom de funnits på respektive plattform tidigare, så är denna ny för plattformen.

22. Watchdogs
Ett kontroversiellt spel, en del älskade det, andra avskydde det. PC plattformen blev inte särskilt väl mottagen och det uppstod en stor kontrovers kring nedgradering, falsk marknadsföring och liknande. Jag höll även med i det att Ubisoft måste försöka tänka sig lite för med vad de visar och hur de gör Pr. Spelet är dock bra, jag gillade spelet, berättelsen var engagerande och bra trots kanske en lite svårrelaterad protagonist, musiken ok. Grafiken är bra, trots att de kunde sett bättre ut och moddar fixar en del av problemen. Spelmekaniskt är det roligt, hackingsystemet fungerar väl, att byta skydd, röra sig, hoppa över objekt är ultrasmidigt, animationerna är fantastiska och spelet har en egen kvalité till sig. Jag hade väldigt roligt med Watchdogs mer så än ovan titlar, och därför kniper det en plats.

21. Titanfall
Jag älskar detta fps, det är dock ett förhållande vis otroligt innehållsfattigt sådant, och jag avskyr hur man tar betalt för banor. Rörligheten är fantastisk, spelet underhåller korta perioder, det här är inte spelet man sträck spelar även om vissa kanske finner även det roande. Jag har funnit att det liksom Diablo 3 expansionen är ett spel man småspelar ibland. En snabb runda där, en snabb runda här. Kort, snabbt, intensivt och roande. Jag älskar också att kalla ner titaner som även dom är roliga att spela, kanske lite underutvecklade men fortfarande riktigt trevliga inslag i detta spel. Ett av de bättre arkad spelen inom fps genren jag spelat på ett tag, men det är inte ett spel man får ut så mycket av än att döda tid egentligen, det är inte riktigt upplevelsen som jag ville att det skulle vara i slutändan, men det gör sin sak väldigt väl och fps spel bör ta inspiration från seriens mobilitet inom arkad genren något senaste Call of Duty verkar ha gjort lite grann. Jag hoppas även på en mer utvecklad uppföljare som verkligen tar serien ett steg till.

20. BioShock Infinite: Burial at Sea - Episode Two
Ett fantastiskt avslut på en fantastisk serie spel. Det tar oss tillbaka till det nu vackrare än någonsin Rapture igen och vi får uppleva en ganska mörk och otrevlig berättelse. Längden är kanske mitt största problem, det är för kort, jag älskar det som erbjuds med det är helt enkelt för kort. Berättelsen får inte riktigt flyta ut mer, utforskningen känns begränsad, det som är kvar är otroligt starkt, det som jag alltid ansett om serien är att den är fånge i sin egen genre. Jag tycker Bioshock skulle må bra av att antingen gå över till ett mer utforskarvänligt format, titta på t.ex Far Cry 4 eller dylika. Det behöver inte vara fullt så öppen, men serien skulle behöva mer frihet att vandra runt i. Dessa världar tillhör spelindustrins finaste och är konstverk i sig själva, det känns levande, verkliga, trovärdiga på något skumt sätt och jag tycker Bioshock Infinite: Burial at Sea - Episode Two var ett fantastiskt avslut, för kort men fantastiskt.

Dragon Age Inqusition avklarat efter 53h: avslutande åsikter

Skrivet av Patrikseve den 7 december 2014 kl 20:58

På dessa timmar har jag hunnit med alla stora quester, sidouppdragen, en mängd utfyllnads- uppdrag och en massa annat. Jag hade säkert hunnit klara det på kortare tid om jag inte tagit det relativt lugnt. Nu finns det en massa extra uppdrag att göra som jag inte hunnit klara men det är ganska mycket utfyllnad. Spelet känns väldigt mycket längre än vad det är, och det är potentiellt en svaghet beroende hur man ser till grinding. För egen del hade jag hellre sett lite fler uppdrag, jag hade också gärna sett att War Table genererade uppdrag med extra lore, karaktärer utanför huvuduppdragen. som det ser ut nu är War Table lite av en underutvecklad spelmekanik som inte kommer till sin rätta. Jag hade gärna sett den involvera fler uppdrag, mer åt strategihållet genom att erövra mark, områden, resurser, ett smidigare sätt att skicka ut agenter på nytt istället för att åka tillbaka till sin fästning varje gång agenterna blev klara.

Huvuduppdragen kan summeras som starka, berättelsen är välskriven bombastisk och underhållande, sidouppdragen är också väldigt välgjorda. Karaktärerna man möter i spelet hade kanske kunnat hanterats bättre, då syftar jag på hur man stöter på dom, det sker lite betydelselöst och karaktärerna ger inte alltid det bästa första intrycket. Dock är alla karaktärerna väldigt välskrivna och ju mer man lär sig om dom desto mer intressanta blir dom. Både Sera och Iron Bull som verkar bedrövliga på förhand är både roliga och intressanta karaktärer. Deras uppdrag är intressanta och engagerande ofta, däremot kan jag inte hjälpa att önska att de fylldes ut lite mer ordentligt. Det är lite där min kritik riktar sig, tänk om man hade struntat i alla filler mini quester, samla 40-50 o.s.v. och byggt ut sidouppdrag och huvuduppdragen istället. Integrerat Wartable på ett annat sätt som verkligen är avgörande, dels i beslut men också vart du riktar agenter.

Musiken är fantastisk, designen grym, grafiken bra minus lite stela animationer på sina håll och statiska världar. Stridssystemet är dugligt men inte helt problemfri då jag hoppas att den taktiska kameran uppgraderas, eftersom den kan vara en mardröm att kontrollera ibland, då det märks att den är konsolanpassad. Vilket är märkligt då PC spelarna bad om den specifikt. Berättelsen välskriven och engagerande hela vägen igenom. Den rättar också till en del mysterium med tidigare delar som jag inte tänker avslöja, vilket är intressant och skapar ett upplägg för fler delar eller dlc. Jag är väldigt nöjd med Inqusition det är ett riktigt bra spel i klass med det första spelet i serien på en rad punkter, men också mer bristande än tidigare på andra där det kan bli lite väl mycket obetydliga aspekter som plottrar ner äventyret. Jag hoppas att det kommer några matiga expansionspaket, dlc till spelet som tar vid där Inqusition slutar, fyller ut äventyret med fler karaktärer och uppdrag.