Gamereactor devil icon Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Intryck av Mad Max och Metal Gear V: The Phantom Pain (PC)

Skrivet av Patrikseve den 1 september 2015 kl 20:32

Jag köpte båda spelen efter det att jag kände mig säker på att portarna skulle bli bra och spelen leverera. Redan i början var det ganska tydligt att det inte var helt trasiga och problematiska versioner på formatet. Och spelen de är två väldigt olika spel under som delar en viktig sak och det är open world temat, men hur står sig spelen.

Mad Max
Spelet tar vid i en enda stor apokalyptisk värld och du intar rollen som Max. Efter ett par introduktionsuppdrag släpps du ganska fri att härja i världen. Av det jag hittils spelat så trots lite halvdant röstskådespel så bjuder spelet på fantastiskt sceneri, väldigt trogen atmosfär och ljudet på fordonen är fenomenalt. Däremot är spelet ganska grundläggande inom exakt allting spelmekaniskt. Det är inget som innoverar utan nästan allt känns inspirerat av andra spel men sammansättningen av dessa faktorer ger ett väldigt bra spel.

Inte helt olikt Shadow of Mordor hade spelet embargo till släpp, dock påminner detta mycket om det spelet eftersom båda överraskade mig. PC versionen har en mängd inställningar, flyter på bra om inte för en enda sak och det är att spelet får datorn att bli väldigt varm. Det kommer att bli intressant att se hur detta fungerar på låg-medium datorer.

Designen är toppen, körkänslan tung, svårstyrd och rätt bra. Det vinner nog knappast några priser för autentisk körkänsla men jag tycker att den här tunga känslan passar väl, det finns tyngd bakom fordonen. Fordonen är stjärnan i spelet och alternativen att uppgradera din bil är många. Även Max kan få sina färdigheter uppgraderade. Jag gillar dock att de har ett system för bensin, dvs du måste tanka bilen då och då. Att köra runt i öde landskapen är en riktigt häftig känsla och atmosfären är på topp konstant.

Av de timmar jag spenderat med spelet är jag nöjd med spelet, det kostade i runda slängar hälften av ett nytt AAA- spel och för den summan var det helt klart mycket värde för pengarna. Den stora risken kan tänkas är att systemen på grund av att de är så basic blir stela och repetitiva i längden vilket kan dra ner helhetsintrycket, och berättelsen kan gå lite hur som helst. Jag gick in med inställningen att få ut 8-12h nöjd av det jag spelar, som det ser ut nu lär det bli ett stort antal till.

Metal Gear V: The Phantom Pain
Låt mig säga såhär redan ibörjan blev jag rätt tagen, det här spelet förtjänar sin åldersmärkning. Det är sällan jag känner så för spel. Utan att spoila introduktionen som är linjär för att familjera spelaren med spelet och sätta tonen så är det är obehagligt och rått redan från start. Det kanske är det närmsta ett spel har kommit som fått mig att vilja ta en paus en stund på många år. Även då om spelet inte går hela vägen så känns det 18+.

När spelet väl öppnar sig blir det något mer. Open world aspekten som introduceras och hur allt presenteras är ganska klassisk Kojima stil. Det är filmiskt, pampigt men ändå med ett öga för detaljer och en uppbackning med år av erfarenhet. Kamera arbetet i dessa spel framförallt för PC spelare inte vana med Metal Gear kommer det att kännas lite annorlunda mot andra spel. Det skiner av passion och ögon för detaljer, och det märks vilket kärleksarbete som ligger bakom spelet.

Designen, ljudet och musiken håller hög kvalite, det visuella går från absolut hänförande vackert till ibland rätt gräsligt fula texturer på sina håll, men designen håller ändå upp spelet och för det mesta är det väldigt snyggt. Jag är väldigt förstjust över färgsättningen och hur vädret ändrar sceneri. Är det något vi verkligen blivit bortskämda med i år så är det kvalitativa, vackra och fantastiska spelvärldar detta och Mad Max är inget undantag.

Av de timmar jag spelat har jag skrapat på ytan så känns ändå spelet väldigt fantastiskt. Spelmekaniskt har det en viss klumpighet som exempelvis Splinter Cell gjort sig av med kvar men det är ändå betydligt bättre än de tidigare Metal Gear och vissa håll kan även förbättringar ses mot Ground Zeroes. Jag är dock omåttligt förtjust över konceptet med en bas, resurssystem, att rekrytera soldater bygga ett stort förråd av vapen och verkligen kunna välja rätt saker för jobbet. Rent spelmekaniskt är det lite av en dröm kombination av system för egen del stealth, open world och bygga en bas mm.

Pc versionen i sig är väldigt bra, den flyter på fantastiskt på min dator med allting på max och har varken krashat eller liknande. Den enda bristen jag direkt kan säga är att det saknas ett manuellt save system, dock är detta ett design beslut men jag tycker inte att det finns en ursäkt att inte ha det i spel idag. Framförallt Open World spel är väldigt dryga att spela med check point system en liknande brist Mad Max har. Alternativ menyn har många alternativ och det är en bra version.

Det är också ett av de mest gripande berättelsemässigt redan från start och spelmekaniskt roligaste spelet jag spelat i år tillsammans med The Witcher 3. Det har stor potentiall att bli årets spel för mig och kanske ett genom alla tider favorit titel, trots en del brister som lite klumpigt, checkpoint/rating system och en del designbeslut jag inte är helt överens med. Otroligt kvalitativ titel enbart ett par timmar in, det återstår att se om det håller hela vägen.

Lite tidiga intryck av Heroes 7 beta 2

Skrivet av Patrikseve den 27 augusti 2015 kl 02:19

Gamereactor var vänliga att dela ut nycklar i förväg något jag inte behövde då jag norpat en tidigare men jag tänkte dela med mig av lite intryck, eftersom betan saknar NDA. Spelet i sig är bra mycket bättre på en rad punkter än Heroes 6. Det är ett mer tydligt rollspelselement knutet till det, magierna är inte lika låsta till lvl systemet och du kan snabbt börja kasta flertalet. Lite mer år originalen från 3DO och även Heroes 5.

Spelet har en Ai som gör sitt jobb, den kan behöva lite fler svårighetsgrader dock men den är inte lika omöjlig ibland som Heroes 6 artificiella inteligensen som bara kommer tillbaka och baka med super arméer. Utan den känns bättre i del 7. Grafiken är snygg och framförallt striderna ser bättre ut än någonsin med lite mer levande omgivningar och animationer. Det tillhör inte toppskiktet av Ubisofts titlar på den aspekten men de gör sitt jobb.

Andra saker som jag faktiskt uppskattar är detaljerna i menyer, målningar och annat. Jag tycker också om städerna på insidan trots att de ibland skär sig lite med designen utanpå. Det blir lite mörkare 3d grafik mot 2d lysande färgglada insidor på städerna. Jag gillar också musiken som hitills har haft en del bra spår. Jag tycker också om att utbudet av resurser är fler istället för det minimala i del 6 finns det nu fler att vara vaksam över.

Minuspoäng får spelet för att det presterar helt orimligt dåligt. Spelet har just nu i betan lite för långa laddnignstider, drar för mycket prestanda kontra vad som syns och finns under huven. Det laggar också mellan turerna oavsett inställningar. Det kommer att behöva förbättras på den här punkten. Detta är dock vanligt med Ubisoft titlar att de nästan kryper ibland i början även på starka maskiner , däremot brukar dom få bukt på detta på sikt.

Avrundande lovar spelet gått, det finns mycket passion bakom del 7 från utvecklarna, design, musik och även spelmekanik är för det mesta riktigt bra. Jag har under min tid med spelet inte stött på buggar i stor grad. Det som är mindre bra är hur prestanda krävande det är oavsett inställningar och lite för långa laddningstider vid start av banor, för att gå in i strider ibland och när datorn tar sin tur.

Får utvecklarna bukt med problemen som finns kan spelet bli ett par steg bättre än Heroes 6, som för mig tillhör de lite mindre bra delarna i denna långt gående serie.

Kan R2- D2 vara en av filmhistoriens mest vulgära karaktärer

Skrivet av Patrikseve den 26 augusti 2015 kl 03:33

En tanke som slog mig efter att ett par användare i en artikel började diskutera just detta, förändrade mitt sätt att se på karaktären/roboten. Vi har här en robot vars enda manus är bleepade/pipande mekaniska ljud... d.v.s. ljud som kan användas för att censurera när ett svärord eller grovt ord sägs. Vad säger inte det om en robot som hela tiden får sina ord utbytta mot pipande ljud. Vad säger egentligen R2-D2 som är så fasansfullt att det måste censureras i alla 6 filmer och allt annat material kring roboten. Jag hade det lite på känn att den där lilla roboten i episod 6 var en stövel när han övergav sin kompis ute i öknen.

Jag vet inte om det finns ett rekord men R2-D2 måste ha nått något. Så vad säger han egentligen som är så fasansfullt att man valt att censurera det genom så många filmer, böcker, spel, tidigare ej sett material, återutgivningar, affischer, tandkrämstuber och annat? Jag har ingen aning... och jag tror att tyvärr lär vi nog aldrig få veta det heller. Disney vill nog också inte då de vill behålla sin åldersmärkning och inte gå upp till vuxen. Bara tanken på att denna lilla krabat kanske rabblar svärord både fortare och intensivare än Busta Rhymes rappar en solig akvedat fredagsmorgon gör mig dock något konfunderad och överraskad.

Lite trivia och intressant fakta: Skådespelarna som spelade C3P0 och R2-D2 ogillade varandra ganska skarpt .Om man får tro en del källor och intervjuer som sipprat under åren som gått. http://gizmodo.com/the-men-inside-of-r2-d2-and-c-3po-actually-ha
ted-each-o-1571528684

Artister värda att lyssna på del 11

Skrivet av Patrikseve den 25 augusti 2015 kl 15:14

Kataklysm är ett kanadensiskt Death Metal band som formades 1991 och spelar aktivt än idag. De är för tillfället skrivna under Nuclear Blast Records och både turnerar och släpper album ofta. Deras senaste album OF GHOSTS AND GODS släpptes så sent som i år och blir deras 12:e. Bandet är lite unikt i de att det har en väldigt egen takt och rytm inom sin genre och melodiska inslag men håller sig annars ganska traditionellt till genren både i text och stil.

Kataklysm
Breaching The Asylum

Hate Spirit

Thy Serpent's Tongue

Shattered

Iron Will

Mina egna tankar
Ett band som jag sinsemellan kan känna är lite halv konspiratorisk samtidigt som de har skön rytmisk musik och bra sångare tillhör en vattendelare för mig. Deras budskap är ofta ganska genomtänkta i sina texter men de lider ibland av en viss klumpa ihop saker som inte hör ihop problem. Däremot finns det många sätt att tolka deras texter på vilket är intressant. Jag gillar också att bandet mer eller mindre gör en video per sång och mer eller mindre har en officiell video till varje låt på varje skiva.

Framförallt väldigt förtjust i Kataklysm's senaste album OF GHOSTS AND GODS. Bandet har en tendens att bli lite för mycket Trash metal ibland för min smak men trots det så är det ändå mer åt death metal. Jag gillar bandets hastighet men också sångaren och låtar med mer melodiska inslag. Däremot får jag en lite känsla av att dom är lite småtokiga... Dock behöver man inte stå för allt ett band står för att lyssna och uppskatta delar av musiken.

Riktigt så kontroversiella är inte bandet som de kan framstå, de är snarare ganska typiska för scenen. En del politik, en del avståndstagande från krig och fanatism mm. Men det är ett band helt klart värt att lyssna på då en del av deras låtar håller väldigt hög klass.

Bandmedlemmar
Maurizio Iacono
Jean-Francois Dagenais
Stephane Barbe
Oli Beaudoin

Album
Sorcery (1995)
Temple of Knowledge (1996)
Victims of this Fallen World (1998)
The Prophecy (Stigmata of the Immaculate) (2000)
Epic: The Poetry of War (2001)
Shadows & Dust (2002)
Serenity in Fire (2004)
In the Arms of Devastation (2006)
Prevail (2008)
Heaven's Venom (2010)
Waiting For The End To Come (2013)
Of Ghosts and Gods (2015)

Uppföljaren som aldrig blev

Skrivet av Patrikseve den 24 augusti 2015 kl 14:54

Några av mina absoluta favoritmoment i spel är de som blandar illusioner, strategi, skala och framförallt taktiskt tänkande. Ett av mina favoritspel under förra generationen som dök upp var ett exempel på detta. Uppföljarna blev mer spirituella och gick ifrån sin mer lättsamma känsla för en mer simulator- aktig upplevelse. Missförstå mig inte Wargame spelen tillhör några av mina favoriter trots en del brister men det är något annat än R.U.S.E.

Där Wargame serien fick uppföljare var det R.U.S.E som aldrig fick den uppföljare jag hade hoppats på. Jag älskade spelets enkla spelmekaniska natur, men ändå djup tack vare diverse illusioner och annat man kunde placera på slagfältet. I en uppföljare kunde man ha tryckt lite hårdare på illusionsbiten och uppgradera den mekaniken ytterligare tillsammans med det andra spelmekaniska spelet erbjuder.

Det fanns en viss charm i att spela online och att det hela tiden påminde mer om en poker match än ett vanligt rts. Spelet hade dock brister men jag älskade sättet spelet spelade på trots det. Kampanjerna var ok för ett rts och multiplayerbiten var riktigt bra. Blandningen mellan det stora, det lilla och att hela tiden hålla korten från motspelaren. Ett spel om att bluffa och bli bluffad är något vi inte så ofta ser och det var en positiv överraskning.

Med det sagt hade en uppföljare kunnat fixa de brister spelet trots allt hade och utvecklat konceptet så pass att vi fått ett riktigt mästerverk. Rollen som befälhavare blev också mer utmålad än i andra rts, dels spelmekaniska koncept men också detaljer som att bordet var en karta i ett kontrollrum. Med tanke på hur lång tid sedan det gått sedan del ett misstänker jag att Ubisoft håller på varumärket men inte i nuläget har några planer på en uppföljare.