We are LIVE Streaming

Destiny

Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Framtiden för spel: inte bara för nöje utan för så mycket mer

Våld, död, misär, sjukdomar och hemskheter är något som plågat mänskligheten i tusentals år. Makedoniska härar av hopliter eller romerska legionärer brände ner byar under antiken, som franska legionärer förstörde städer i sin väg under Napoleons tid med kanoner och musköter. Eller Amerikanska bombflygplan som släppte Napalm över Vietnam under kalla kriget. Konflikter har förföljt mänskligheten sedan urminnes tider, den för alltid med sig ohyggligheter för alla involverade. Krigs hemskheter är ofta representerat inte bara i film utan också i konst och i musik. Att följa en familjs öde efter att huvudpersonen trampat på en mina och konsekvenserna för familjen, eller upplevelsen av att vara under belägring, att se skyttegravskrigets hemskare sidor inte för att roa utan för att beröra och öppna ögonen saknas i spel av flera anledningar. Istället ombeds vi spela legionären, piloten eller spjutmannen och istället för konsekvenserna ska roas av att döda.

Där konflikter finns representerat i ett spel är det nästan alltid spelarens roll att ta del av mördandet. This War of Mine och Valiant Hearts: The Great War från 2014 visade på att det inte alltid behövdes och att ändå erbjuda en gripande berättelse om än i sistnämnda fallet en rätt spännande berättelse där konflikten i sig inte representerades så otäckt. Spel har fortfarande svårt att bryta sig ur standardiseringar inom genren, våga helt nya koncept eftersom risken finns att det inte säljer. Vem kan klandra företagen dock att göra uppföljare när det är just uppföljare som årligen säljer miljoner efter miljoner exemplar. När nya spel väl dyker upp får det ofta lägre försäljning och krav på att de ska vara som de andra.

Flera spel har visat på att det går att pröva nya koncept, med tiden har också berättandet utvecklats till nya nivåer, inlevelse, design, grafik allting har tagit stormsteg framåt. Därför börjar även behoven av att kulturformen som sådan utvecklas bortom att krig måste innebära att karaktären är en soldat i första person som skjuter på fienden. Istället efterfrågar jag inte bara inom spel som representerar konflikter utan även andra representationer att dödandet inte behöver vara spelarens uppgift. Det har lekts med tanken många gånger att exempelvis spela en journalist under krig, eller vanliga människor men inget har verkligen realiserats av AAA- utvecklare med både budget och kapacitet.

Krig är hemskt och för att skapa ett spel där representationen blir gripande och ögonöppnande måste fps elementen bort. Vilket leder in på en viktig faktor som präglar spel än idag: att spel måste vara roliga att spela. Är det någonting som hindrar mediet som konst så är det just detta tankesätt. This War of Mine bevisade att det inte behövdes jämsides en rad andra titlar på senare år. Spel behöver inte vara roliga, glädje skapande för att vara fantastiska upplevelser och spel. Frågan blir: behöver spel verkligen vara underhållande? Eller kan spel vara skarpa i sitt narrativ, otäcka, få en person att må dåligt och trots det skicka med gripande budskap och i slutändan bli ihågkomna mästerverk? Detta område är väldigt outforskat inom spelmediet, en del har försökt men oftast lutar sig utvecklare tillbaka på iden om att spel ska vara roliga, underhållande och spel.

Spel är en term som i sig själv säger vad detta är, men har också laddats med vad det ska vara, och indirekt bidragit till att skapa en mycket konservativ bild av vad spel är och bör vara. Bilden av att spel är leksaker för barn eller vuxna som gillar leksaker, har också tråkigt nog funnits kvar länge hos många delar av samhället, ofta oengagerade i spel däremot med gott om fördomar. Vilket i sig berör ett djupare problem vilken bloggen enbart ämnar att snudda vid. Spel är inte leksaker och kommer aldrig gå tillbaka till att enbart vara, idag är det så mycket mer än det, det gör saker som inget annat medium kan och denna aspekt bör utnyttjas fullt ut. Att bygga ett spel utan dödande och som vågar ta i med råhet på ett sätt att skildra en konflikt kan skapa en ny dimension i hur vi ser på detta. Att få uppleva fasor men att faktiskt vara en del i det som inte film kan komma nära är ett exempel.

Vill vi ha den sortens spel som vågar skildra en råhet i konflikter och en obehaglig del är en annan fråga, det lär bli 18 års markering och vara offer för media drev och tabun. Det är inte menat att vara spel för provocerandets skull som Hatred visade sig vara, utan detta är meningen att våga skildra något på ett helt annat sätt, utveckla vår syn på spel och hur vi upplever skildrande av saker som både kan vara glädjande men som i detta fall med konflikter otroligt ohyggligt. Iden om att vara ett barn i en by innan en ockupation och sedan få uppleva den och följa händelseförloppet utan att skjuta ett skott kan vara fruktansvärt. Men skicka starka, viktiga och betydande budskap på ett sätt som exempelvis FN inte kan via sina reklamer eller historieböckerna. Det kan också fungera precis som en film och en bok som skildrar detta på ett moget och mer realistiskt sätt med skillnaden att du är där, du kan påverka händelseförloppet och delta på ett annat sätt än i andra medium kan.

Det kan vara chockande, undervisande eller enbart en upplevelse som skakar spelaren på ett sätt vi är ovana vid. Jag ser exempelvis hur FN skulle kunna utnyttja konceptet om att berätta om minors effekter på människor i samhällen där det tyvärr sker och vilka konsekvenser minor kan ha på civilsamhället. Konflikter är inte roliga, men representationen av något med ett syfte som inte innebär att det ska vara roligt och underhållande saknas ganska kraftigt i mediet. Indie spelen driver på denna utveckling och ett ytterst fåtal AAA- titlar har vågat sig på detta berättelsemässigt men ofta med inslag av dödande i drivor som spelmekanik aspekt. Vilket jag har kritiserat tidigare, glappet mellan alltmer bra berättande och konservativt spelmekanisk struktur som helt enkelt inte fungerar så bra. Far Cry 3 och Tomb Raider rebooten var två exempel på det här.

Jag tror att framtiden för spel finns i att våga bryta mot sin grundläggande existentiella funktion att roa/underhålla och vara roliga/spännande att spela en leksak helt enkelt. Det börjar bli dags att våga utveckla kärnan i vad spel faktiskt är, synen på mediet och våga sikta mot vad det faktiskt kan bli, något som vida kan överträffa allt annat inom de andra kulturformerna! Många krafter både inre och yttre kommer att bromsa utvecklingen men förhoppningen är ändå att det börjar släppa rejält om 5-15 år. Där spelen går bortom vad vi trodde om dessa och vad de kan vara och att spel får ytterligare en dimension vid sidan av de vanliga vi ser idag som racing, arkad skjutare i första person, strategispel m.fl. Med detta finns krav på att spelen inte förminskar, att de är så pass välskrivna att de håller i en sådan skildring, med tanke på hur svårt spelindustrin än idag har med kärlek m.fl, lär det nog dröja mer än de år jag spekulerat i. Framtiden för mediet handlar mindre om hur vi spelar ett spel: se iden om VR teknik, utan om vad vi spelar och i vilket syfte.

Open world genren och dess senaste utveckling

Spelvärlden kryllar just nu av open world spel, både indies och AAA utvecklare satsar stenhårt på mer öppna fria spel än mer linjära och avgränsade. En aspekt som är högst positivt är att genren har tenderat att utvecklats en del, spel som var svåra att föreställa sig för ett par år sedan har dykt upp och överraskat stort. The Witcher 3 är ett exempel på ett spel som rent tekniskt är svårslaget. Att med en så stor värld skapa så otroligt vacker miljö med så mycket detaljrikedom har varit mäktigt att få uppleva. Densamma kan sägas om Arkham Knight som trots inte alltför stort eller långt äventyr ändå har en kapabel spelvärld som imponerar vad berör grafik, design och detaljer trots en halvbakad PC port.

Det är inte bara grafiken som tagit stormsteg framåt utan också uppdragsdesignen. Jag misstänker att The Witcher 3 kommer att stå som en måttstock för många spelare framöver i hur man skapar engagerande och spännande quester utanför huvudstoryn. Även Arkham Knight bjöd på en härlig variation med mycket kompetent röstskådespel, berättelse knutet till huvudstoryn i dessa uppdrag. Det vanliga har varit att de ofta har stela röstskådisar på grund av kostnad och ofta hämta x antal av detta och återvänd för belöning. Skyrim ett spel jag tycker otroligt mycket om led ganska svårt av den här typen av sidouppdrag. Det är positivt att den nya generationens spel har satt en ny standard som förhoppningsvis smittar av sig och utvecklas ytterligare. Då har ännu inte Metal Gear Solid 5 släppts vilket verkar lovande.

Just nu utvecklas genren stort, där stora och små utvecklare tävlar mot varandra, lånar idéer och utvecklar koncept. Det visuella rusar framåt trots en del begränsningar som hårdvara på konsoler som bromsar utvecklingen något men samtidigt så tar den stora steg framåt mot som var innan. Att även se design, struktur, karaktärsutveckling utvecklas med stormsteg är bara positivt. Att genrer slås ihop, att inspiration finns att hitta inte bara i sin egen utan på andra håll är spännande också. Dragon Age: Inqusition försökte sno ihop ett kortliknande app system som en spelmekanik, Arkham Knight lånar friskt från arkad racing, tidigare delar mm. och Metal Gear verkar trots open world låna idéer från andra genrer och tidigare titlar.

Att spelen trots en stor öppen värld är så olika i sin natur, och så många är väldigt positivt, där vi får mycket open world men de flesta av spelen har en egen starkt knuten identitet med egna idéer spelmekanik och struktur. Denna övergripande generiska genre mår inte bara bra på marken utan även i rymden där Star Citizen senare lär potentiellt förändra hur vi ser på dess subgenre för rymdspel. Det bidrar tror jag till dess utveckling att det finns så mycket konkursens trots en mängd olika sub- genrer där det enda som egentligen binder dem samman är dess open world upplägg. Jag ser fram emot framtiden där vi mer och mer går ifrån trånga, linjära tungt scriptade spel som ofta var väldigt korta och likadana.

Förhoppningen är det som redan sker i spelvärlden en mycket bred variation på spelen storleksmässigt, visuellt, strukturmässigt, budgetmässigt och att det ändå dyker upp så mycket bra spel inom just open world som tidigare oftast var stora men saknade djup och detaljer och kretsade mer kring att spelaren skapade sitt eget nöje med verktygen till förfogande (vilket var roligt för mig och många men andra fann det trist). Idag har även berättandet knyts an bättre till dessa enorma världar och helhets kvalitén på exempelvis open world spel från tidiga 2000-talet mot idag är ofta som natt och dag.

Det har funnits spel som lyckats väl med detta förr men inte riktigt i samma omfång som det börjat ske idag. Negativa trender är dock att spel ofta lanseras med mycket buggar, hypas med material som inte representerar den slutgiltiga produkten men med det åt sidan så är det en en bra tid för spel i open world genren oavsett om de är regelrätta rollspel, rymd operor, hybrider av genrer som rpg, fps, tps m.fl med en stor värld och mycket saker att göra för spelaren. Det är också öppnares spels styrka det är spelaren i slutändan som sätter gränserna och skapar sina egna upplevelser även efter det att eftertexterna rullat förbi.

Tycker du att genren rör sig i rätt riktning eller är open world spelen på väg åt fel håll?

Rekommendation på Total War spel

Det är rea på serien som det är ibland, men jag tänkte ge en liten lista inte i någon ordning, däremot över vilka spel i serien som är mest prisvärda idag och varför det är bra spel. Om någon känner sig intresserad i serien kan detta fungera som en vägledning. Spelen i sig varierar inte ofantligt mycket spelmekaniskt men tematiskt kan det vara som natt och dag. Jag har också bredvid titeln skrivit en potentiell svårighetsgrad för nykomlingar Lätt, medel, svår och väldigt krävande. Detta är en av mina favoritserier i spelvärlden så jag är lite färgad men det var ett tag sedan jag skrev något om serien. Det grundläggande gäller att välj den tidsperiod som lockar mest med undantag av Total War: Attila där du bör fundera ett extra varv om ny till serien över svårighetsgraden, det är inte omöjligt på länga vägar men det är ett par steg svårare än något av de andra spelen i serien, vilket kan bli för mycket för nya spelare som aldrig spelat Total War förut, det kan verka avskräckande helt i onödan.

Vad är Total War? Total War serien bygger på ett koncept om krigföring i massiva strider mellan arméer i realtid. För att ge kontext till dessa strider finns alltid en kampanj som representerar världen tidsperioden tar plats i. Rome Total War utspelar sig till största del i exempelvis Europa, Norra Afrika och bitar av Mellanöstern. På denna karta fungerar spelet som ett omgångsbaserat strategispel. Du bygger byggnader i städer som oftast tar ett par omgångar att bli färdiga, du flyttar arméer som pjäser och rekryterar soldater till dessa. När sedan en arme möter en annan på denna karta eller en arme och ett slott zoomar du ner på marknivå och får leda arméerna i fulla 3d miljöer. En viktigt skillnad mellan dessa och andra 4x titlar är att du inte kan bygga städer utan i Total War finns städer som fanns då redan utplacerade och de olika länderna/staterna tävlar om kontrollen över dessa.

1. Total War: Shogun 2 + Expansionen Total War: Shogun 2: Fall of the Samurai (Svår)
Detta är ett av de mest omtyckta spelen i serien med all rätt. Det tillhör inte mina egna personliga topp favoriter men det är ett otroligt prisvärt paket. Jag vill dock varna nya spelare för svårighetsgraden i denna titel, det är ett av de svårare spelen i serien oavsett svårighetsgrad. Däremot är kartan något mindre, designen är helt pricksäker, musiken fantastiskt och är man något sånär intresserad i Feodal Japansk krigföring kan svårighetsgraden vara överkomlig. Allianser, konflikter, dolkhugg i ryggen är inte ovanliga i denna titel, ekonomin är nästan hela vägen ganska liten jämfört med andra titlar i serien. Det öppnar för mer prioriteringar och färre misstag med vad du köper och när.

Titeln innehåller både land och båtstrider vilka är välgjorda och fungerar bra och kanske har spelet seriens bästa båtstrider då det kräver mycket mindre mikro styrning och inte är särskilt buggiga. Expansionen blandar in omvandlingen Japan hade där landet industrialiserades och ville kapprusta upp med västmakter. Hela det Japanska samhället förändrades på mycket kort tid tack vare Europeisk och Amerikansk inblandning. I Shogun 2 strider du om att bli ledare över Shogunatet i Fall of the Samurai strider du om att störta det eller låta det leva vidare. Det anses av många som den bästa i serien och är ett bra spel.

2. Total War: Empire + Total War: Napoleon (Medel+)
Dessa två spel tillhör också den något svårare i serien men på en lägre nivå än Shogun 2 och Attila: Total War. Är skjutvapen och imperialismen + kolonialismen något som lockar är dessa två titlar fantastiska. De tillhör mina favoriter i serien och utspelar sig runt Ca 1700-1820-talet. Empire kretsar kring att du tar över en nation av många i världen under sen kolonialismen och antingen utvidgar ditt land med nya kolonier eller kämpar om diverse fastland runtomkring dig. Världen inkluderar Europa, bitar av Afrika, Amerika och Indien. Det är ett massivt spel men otroligt belönande. Jag rekommenderar också att man moddar denna titel med Darth Mod som lyfter spelet och tar bort en del av dess brister.

Spelet innehåller både markstrider och båtstrider däremot är båt striderna som introducerades först till serien med denna titel mycket mikrostyrda, där vind är en faktor och de kan vara mycket svåra. Däremot är det otroligt vackra, men alternativet att låta datorn räkna ut resultatet på kampanjkartan utan att strida finns också. Napoleon följer karaktären med samma namn som blev kejsare efter den Franska Revolutionen och förde krig mot nästan hela Europa för att skära ut ett eget rike. Två av mina favoriter spel i serien som håller mycket väl än idag. Det bryter lite mot seriens stora fokus på svärd och pilbåge.

3. Total War: Medieval 2 (Medel)
Denna titel finns med på listan för att det dels är ett mycket bra spel om än gammalt. Kan du stå ut med lite daterad grafik, och spelmekaniskt klumpigt ibland så är det ändå ett mycket bra spel. Denna titel tar vid under medeltiden med fokus på Europa även Amerika och Asien deltar på lite olika vis om än mest som små inslag. Fokuset i spelet kretsar kring kriget mellan den kristna katolska tron och den muslimska. Det är ett spel som berör de religiösa krigen om makt och land som fördes av olika faktioner under tiden. Du väljer ett land under den tidiga medeltiden och leder det genom perioden, under tiden kommer beroende på om du spelar som en kristen stat eller en muslimsk stat eller annan religion diverse religiösa beslut påverka spelet. Vilket skiljer sig en aning mot andra delar som har andra system.

Spelar du som en kristen stat kommer den katolska kyrkan att begära att kyrkor byggs, deltagande i korståg och att hela tiden vara populär med kyrkan. Skulle du misslyckas kan det få konsekvenser som exkommunikation från kyrkan och korståg mot din stat, vilket starka grannar gärna utnyttjar för att ta land av dig. Det motsatta systemet fungerar lite annorlunda och har ingen riktigt ledare som så och det är lite det som gör titeln intressant, olika stater har olika system knutna till sig. Spelet är också en otroligt populär modd plattform och allt från Sagan om Ringen konverteringar till Warhammer finns att tillgå, Zelda och Elder Scrolls har även de en egen mod som konverterar spelet mot den ip:n samma spelmekanik som total war men med Zelda faktioner etc istället. Spelet anses av många som ett av de bästa i serien och av en del som det bästa, ett mycket bra spel.

4. Total War: Rome 2 + Total War: Rome (Lätt)
Jag var personligen otroligt besviken på uppföljaren av denna titel vid släpp, spelet var totalt trasigt. Det levde heller inte upp till mina förväntningar som dock var skyhöga. Däremot är spelet mer eller mindre fixat efter otaliga patcher och för en ny spelare kan detta vara en mycket bra start. Det är lätt tillgängligt (om man bortser från spelets politiska system som man inte behöver bry sig i dock (det gör nästan ingenting)). Diplomatin är enklare, det förs mindre krig, stater bryter nästan inte alls mot avtal och de stannar ofta allierade hela spelet genom. Det är också något snabbare än en del andra titlar i strider och spelar man som Rom så har spelaren en mycket bra position att lära sig serien, dess grunder.

Båtstriderna för denna titel är ganska buggig än idag men det är spelbara. Som Rom dyker de oftast upp under striderna i början av spelet mot Karthago om du väljer att föra krig eller att de förklarar krig mot dig. Därefter är det mer upp till spelaren om denne vill tillämpa dessa, Ai:n hos de andra faktionerna använder mycket sällan dessa. Markstrider och belägringar är välfungerande och roliga att spela, lite snabbare än andra delar i serien. För priset som begärs är det värt investeringen för de som vill spela och prova på, det är ett dugligt inslag, men om Romarepoken är din grej ta med föregångaren som är fullt spelbar än idag om ganska gammal men för ca 20 kr som det kostar är det värt det, det var om inte annat en revolution för genren och står sig som ett mästerverk och ett stycke spelhistoria.

5. Total War: Attilla (Väldigt krävande)
Den här rekommendationen vänder sig mer åt Total War spelare som ännu inte köpt denna titel men är nyfikna. Det är den absolut mest krävande titeln svårighetsmässigt. Det utspelar sig strax före Medieval 2: Total War under för medeltiden och kollapsen av det västromerska riket. De romerska rikena öst och väst är delade i spelet i två stater (även om det inte riktigt var så historiskt då, de var mer enade än spelet förtäljer). Religion är återigen en faktor där kristendomen har etablerat sig i de romerska rikena och de äldre religionerna börjar att fasas bort. Spelet kretsar dock om Västromerska rikets fall och de stora folkrörelserna mycket tack vare invasionen av Hunnerna (som skulle ledas av Attila (namnet på spelet). Hunnerna är den stora fienden även om många grannar strider mot varandra konstant.

Till skillnad från andra Total War där du nästan alltid börjar liten och svag börjar de romerska rikena och även Sassanid riket (dominerande i Mellanöstern) enorma och medel- svaga. Spelet kretsar ofta mycket mer om försvar än offensiv vilket skiljer sig mot andra delar i serien. Olika stammar och folkslag migrerar och skapar ett tryck mot stormakterna och spelaren är nästan hela tiden i krig tills eldväggen som är Hunnerna långsamt närmar sig öst/väst- roms gränser. De är starka och kan vara svåra att hantera om spelaren inte är förberedd eller spelar på högre svårighetsgrad. Att spela som västromerska riket på högre svårighetsgrader är utmanande, jag har inte lyckats klara av en sådan kampanj själv. Det är svårt men välgjort och kanske den bästa delen i serien just nu enligt mig.

Några videos skapade av fans från olika spel i serien
Total War; Rome: 2

Total War: Attila

Total War Empire

Total War: Empire/Napoleon/Shogun 2 och Rome 2

Vilket är ditt favoritspel i serien?

Kritiken mot utvecklare och ökade krav

Till det mer positiva, beslutet att dra tillbaka Arkham Knight från försäljning är något som nästan aldrig sker. Inte nog med att Rocksteady förlorar pengar och likaså Warner men det skickar budskap. Ökade krav och rättigheter har lett till att PC spelare i större omfång än tidigare kan lämna tillbaka spel. Tillsammans med att konsumenter i högre grad använder media, internet och andra platser att ventilera sin ilska och tävla med företagen om pr utrymme betyder att det kan vända från positivt till negativt snabbt. Ett Företags rykte betyder mycket och det kan skapa problem för försäljning om den är av negativ karaktär.

Att det numera även finns rätt att lämna tillbaka spelen betyder också att företagen inte lika lätt kommer undan med trasiga produkter som tidigare på plattformen. Förhoppningen är att Arkham Knights tillbakadragande skickar ett budskap till andra utvecklare/utgivare om att kvalitén är viktig, att det inte går att köra över konsumenterna på samma sätt längre. Kan det budskapet nå fram kanske PC och förhoppningsvis även för konsolerna riskerna att AAA- spel släpps mindre trasiga och mer genomarbetade på ett tekniskt plan. Det vore positivt då alla som spelat de senaste 3-4 åren märkt av att kvaliteten ganska ofta inte varit där den borde vara för dessa spel. Jag är optimistisk över att det som sker bidrar till en förbättring.

Minor i spel

Efter att ha läst en ganska gripande om än otäck rapport om situationen berörande minor i verkligheten, funderade jag lite på deras roll i spel. I spel har de närvaro i en rad spel, men oftast är de ganska värdelösa. Förutom att jag tycker om dom. Inte nog med att spelare har en tendens att avsky minläggare mer än krypskyttar så är det förbaskat kul att kombinera båda. Några av mina roligaste spelminnen med minor trots sin otäcka verkliga motsvarelser är ändå Goldeneye. Jag var nämligen omåttligt förtjust att springa genom hela banan och kasta gul/oranga tidssatta minor och och de grönaktiga proxyminorna som detonerade när en spelare gick förbi. En match i Goldeney kunde ibland bestå i att flera spelare täckte hela banan i minor sen gick det inte att gå utanför rummet man säkrat sig i... Vilket tvingade spelare att långsamt skjuta minor och röra sig framåt. Explosioner följde spelare som kröp i snigelfart och paranoida försökte skjuta på allt som liknade en mina.

Minor har också haft en roll i andra spel. Minesweeper, Timesplitters, Battlefield (inte riktigt minor men fyller samma funktion). Fallout 3 och New Vegas m.fl. Några av de värsta momenten med minor är nog ändå de som kan has i Arma serien och Fallout 3 + New Vegas. I Arma är de mer lik sin verkliga motsvarighet och blott osynliga utan speciella verktyg, har man inte det kan man räkna med en säker död om man rör sig över minerad mark. I Fallout serien beror frustrationen mest på grund av den flytiga kontrollen framförallt i Fallout 3. Minor är roliga att använda i spelen, och skulle man missa kan man bara plocka upp dom. De är ofta ett ganska underskattat vapen i spelsammanhang, och utvecklare har inte alltid gärna med dessa. Då spelare som löper slagfälten och planterar minor lite varstans kan få vem som helst att svära. Ett steg boom, öppnar ett skåp boom, kryper boom, går in i en stridsvagn boom. Ungefär så kunde en del äldre spel sluta i när minor var en del av mixen. Vissa älskar dessa andra avskyr dessa vapen i spel.

Fördelen med minor i spel är att mycket av deras obehaglighet har skalats bort och enbart är ett verktyg i spelet där civila aldrig är närvarande och inte ger bestående skador på karaktärer. Många använder minor idag i spel för att de är roliga och potentiellt effektiva i spelen. Däremot syns inte den otäcka bilden dessa vapen i världen skadar människor och används. Kanske är just det jag väntar lite grann på när utvecklare börjar visa vapnen i en mer realistisk porträttering och när våld skiftar från att vara nöje till att bli något annat potentiellt obehaglig och potentiellt lärorikt eller för att uppmärksamma något. Jag ser exempelvis en stor potential för hur UNESCO och andra organisationer kan använda spel i ett undervisningssyfte om än som upplevelser. De har lite synd nog inte vågat använda spel som medium idag för att på ett annat sätt än vad både film och broschyrer kan ha för funktion för att uppmärksamma problem i världen (potentiellt också brist på pengar). Som exempelvis minor än idag är trots mycket förbud och aktiva åtgärder för att städa upp platser där de förekommer eller förekommit. Och förebygga dess potentiella användande av militärer och andra grupperingar/individer med tillgång till dessa vapen.

Spelvärlden kommer att få mer av spel som söker uppmärksamma samhällsproblem världen runt, något vi faktiskt sett tack vare indiescenens framväxt, vilket inte är dåligt, det öppnar för kraftfulla spel som skickar viktiga budskap och uppmärksammar globala situationer mm. Därför kommer det att bli extra viktigt att se skillnad på vad som är ett roligt tillskott i ett spel där vapen används för nöjes skull i en helt annan kontext, och när exempelvis minor används för att visa på realiteten som ett sätt att uppmärksamma dessa i verkligheten. Två väldigt olika kontexter i hur ett vapen kan användas och att spel får mer av båda är inte negativt utan enbart positivt. Trots att spel inte är så nytt längre får jag intrycket av att det i stor mån underskattats något enormt av många för att kunna skildra något.

Det finns en baksida något vi redan sett och kommer att se mer av och det är att mediet används fel. Istället för att informera blir det en väg för propaganda/falsk information som kan verifieras som falsk och eller där påverkan av unga människors åsikter/tänkande blir ett mål i designen av ett spel. Å andra sidan öppnar framtiden för att exempelvis UNESCO ska kunna genom mycket mera kraftfulla medium skicka budskap och information om exempelvis minor trots att andra spel med gott samvete kan ha dessa som vapen i en annan kontext. Jag är helt övertygad om att båda sidor kan samexistera där man använder vapen i spel för att informera om dessa i verkligheten, skapa debatt, och där de används i spel som ett verktyg för att nå spelets mål utan försök att moralisera eller informera.