Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook

Kojimas nästa, Mass Effect: Andromeda och lite frågetecken

Skrivet av Patrikseve den 2 december 2016 kl 05:39

Death Stranding och Mass Effect: Andromeda är det som jag fann mest intressant från The Game Awards. Några spontana tankar kring oljiga slamsiga stridsvagnar, regnbågar som skelettsoldater från andra världskriget marscherar under, bäbisar i små cylindrar och Mad Mikkelsen utklädd som en amerikansk soldat i modern tid som leder dessa. Mycket slangar mycket gegga, mycket militär och fruktansvärt wtf händer rakt igenom. Jag behöver sitta ner och försöka analysera detta. Hans trailers är ofta byggda kring mycket subtila och direkta budskap. De är fascinerande unika och intressanta rent designmässigt. De brukar också successivt hamna i en kontext senare. Jag tycker fortfarande att han trots brister i sina spel fortfarande är en av spelindustrins stora visionärer vad berör politiska kommentarer, att skapa djupa spel med många lager av budskap och tolkningar. Även om jag inte alltid håller med om budskapen så är hans spel oftare än inte tolkningstunga och krävande av spelaren att fundera. Däremot är han och hans utvecklarteam unika och värdefulla på många sätt för industrin. Även om de förhåller sig inom Stealth/action genren.

Mass Effect: Andromeda är det jag har hoppats på att serien skulle utvecklas till. Utforskande, körande av fordon, fortsatt grym design, grafik och mycket annat. Jag är dock lite mindre entusiastiskt efter att ha sett vissa inslag. Stridandet ser snabbt och bra ut men inte perfekt. Det som jag undrar över är hur pass bulletspoonge striderna faktiskt blir. Det syntes en aning, samtidigt som andra fiender dog fort. Jag hoppas att de inte hamnar i Inqusition fällan där. På tal om Inqusition så verkar inspiration också ha hämtats i termer av crafting, samling av resurser. Detta oroar mig något, speciellt om spelet designas att bli ganska grindigt. Jag spekulerar i att de kan komma att sälja resurser som dlc vilket oftast innebär att grindingen i spelet blir större. Detta gjordes något med Battlepacks i Battlefield1 men har skett tidigare i spel. Resten av spelet ser helt fantastiskt ut men om spelet får en för grindig och "bulletspoonge esque" karaktär kan de dra ner spelet och nöjet med det. Nu går det att sänka svårighetsgraden och jag tror att spelet blir ganska lagom överlag.

Death Stranding ser konceptuellt fenomenalt intressant ut, men vi vet ingenting än av konkret värde så jag sänker hypen lite. Däremot ser jag verkligen fram emot nästa Mass Effect jag hoppas på något plan att också dialogen är lite mer grå i skalan och att man inte blir fortsatt straffad för att välja de mer pragmatiska och logiska svaren. Istället för de rakt onda och ofta brutala eller de supergoda som ofta är konstiga och naiva samt ibland korkade. Mindre dissonans mellan skalorna, utfallen och svaren. Och mindre givna supersvar önskas utöver detta. Annars ser spelet rakt igenom fantastiskt ut. Fokus på utforskning och världarna är något jag längtar mest till vid sidan av berättelsen.

Pillars of Eternity är en antik men bra upplevelse

Skrivet av Patrikseve den 22 november 2016 kl 19:46

Jag är väl kanske en av de mer kritiska till den isometriska rollspelsgenren som växte upp med den bitvis. Jag spelade en del av dessa som ung men blev aldrig fast i genren. Däremot är jag otroligt öppen spelare som spelar allt. Divinity: Original Sin var ett av de spelen som väckte tillbaka intresset för att spela spel i genren. Sen har jag lite titt som tätt tagit mig tid med spel i genren. Ofta har jag dock upplevt den som lite daterad och fulla av problem.

Med det sagt gillar jag ofta mängden detaljer, val och dialog som ofta paketeras i dessa upplevelser. Världarna är ofta ganska välbyggda om än ibland precis som moderna rollspel i tredje person eller första person lite klyschiga ibland och över- gjorda. Men Pillars of Eternity lyckas trots en ganska bekant fantasy miljö och i viss mån berättelse bygga ihop en klassisk typ design/miljö och värld. Med en del moderna inslag som är populära i moderna spel. Ett exempel är ens egna fästning som kan uppgraderas få löpande quester och annat. De har existerat i äldre spel men är populärt i spel idag.

Jag är fortfarande inte frälst i de statistiska tunga tärningskast aktiga stridssystemet. En del älskar dessa av förklarliga skäl. Det är taktiskt de har djup och det erbjuder spelaren att verkligen bygga karaktärer med styrkor, svagheter eller lite av allt. Friheten är stor inom ramen för dessa typer av system. Men jag upplever striderna ofta som något stela och ibland inte särskilt engagerande. Men med det sagt tycker jag om friheten och har så alltid gjort inom denna subgenre av rollspelen.

Därtill tycker jag också att dialog i vissa dialogrutor och inte i andra i kombination med att det står saker som du behöver 14 stamina för att säga detta är extremt atmosfärförstörande. Vissa element går att stänga av men just denna design att skapa alternativ du inte kan säga och markera dem som röda eller inte möjliga blir mest konstigt. Då hade jag för jag vet att många tycker om så mycket info som möjligt föredragit ett extra alternativ i options där dessa förslag försvinner ur dialogrutan om du inte når upp till gränsen. Det skulle leda till att du kommer att möta nya saker att säga vid andra genomspelningar och känns naturligare.

Man behöver inte konstant berätta för spelaren att den har extra alternativ. Därtill har jag ibland upplevt att det inte går att säga det jag skulle vilja säga i vissa dialoger och tvingas mot utfall som bara är konstiga men dessa är absolut färre än de kan vara i många moderna rollspel. I termer av dialog som visas som röd eller inte klickbar låt ett alternativ finnas där de som du inte kan säga av lvl skäl eller skill skäl bara inte synas alls, och när du når rätt nivå så syns det. Jag uppskattar dock hur dialogen formas något efter din karaktärs inledande val. Jag valde en skogs- alv denna gång med ranger klassen och det tog mig lite väl lång tid att välja och designa allt som i vanlig rpg anda (positivt inte negativt). Den sista konkreta kritiken jag har finns i alla laddningsmenyer. Det är lite daterat, jag tycker även Bethesda rollspel börjar kännas lite för laddningstunga. Men det är inte direkt spelförstörande, menyerna är fina och man överlever dessa.

Det positiva i min mening är tonen spelet har, den vandrar mellan humor, sorg, glädje i princip hela spektrumet utan mycket effekter och röstskådespel. Sido questerna är spännande även en del av mini- uppgifterna är intressanta och det känns inte alltför ofta som att spelet fastnar i en loop som blir för repetitiv. Istället är friheten stor, karaktärerna intressanta och mängden bakgrundsinformation, lore och liknande omfattande. Rent story mässigt så gör berättelsen sitt jobb, man dras in i berättelsen det känns som ett relativt väl skrivet och genomarbetat spel utifrån den aspekten. Det är lite klassiskt och många har nog spelat spel med liknande berättelser som känns igen tidigare. Men den är välgjord och jag upplevde den som ganska bra.

Jag tycker att fästningen är en viktig aspekt att nämna. Jag tycker om hus i spel, se båten i Dishonored 2, hemmen i Skyrim eller liknande för protagonisterna. Likaså denna gång finns det en byggnad där du kan göra saker som dels är knutna till spelets berättelse men också fristående. Jag tycker om bounty systemet där du kan jaga monster på kontrakt exempelvis och att bara bygga ditt fort samt disputerna mellan dig som ägare och de andra furstarna som också vill åt denna fästning.

Mest spännande är dock questen kring fästningen och dess underjordiska gångar. Otroligt svår quest som jag inte klarat men uppskattat att fästningen inte bara blir kosmetisk lite som den faktiskt blev i exempelvis i Inqusition eller i många andra spel. Kanske kunde det finnas ett system att bättre kunna nå allierade som besöker ditt fort utan att behöva resa tillbaka dit och de har hunnit lämna. Det blir lite av samma problem som Dragon Age: Inqusition hade, för att göra det mer som en del av spelet kunde de skicka ut en budbärare som möter dig och frågar om du vill hyra sagd karaktär e.t.c. För det mesta går dock nästan allt att göra oavsett var du är i världen med din borg vilket är en bonus. De hamnar inte alls i den stora fälla som exempelvis Inqusition gjorde med sitt bord där du måste återvända kontinuerligt till.

Vid sidan av dessa punkter så är det ett trevligt isometriskt rollspel som fångar mycket av det som uppskattas av genren med lite nymodigheter och en bra avrundad berättelse. Jag upplevde också denna titel som något enklare att bryta sig in i än vissa av de äldre titlarna jag provat att återbesöka. Jag hoppas att få tid att prova Wasteland 2 härnäst. Jag har spelat föregångaren som ung men jag har inte mäktat med uppföljaren som är ganska hyllad. Med det sagt kan denna titel vara väldigt svår om man inte är van med genren. Är man ovan skulle jag hellre rekommendera Divinity: Original Sin som är lite mer light och har Co-op möjligheter men rent spontant så kan man kanske prova spelet, det har svårighetsgrader och det närmar sig inte Dark Souls esque i den benämningen på lägre svårighetsgrader.

Spelet kräver dock mycket läsning och om man är van med dialog, effekter kan det bli lite avskalat men jag har haft kul med spelet helt klart och det kan rekommenderas även av en något stark kritiker till genren. Jag kan rekommendera hela paketet för övrigt expansionerna är ganska bra och om spelet fångar intresset är det svårt att sluta spela.

Det här med dyra samlarutgåvor

Skrivet av Patrikseve den 21 november 2016 kl 17:07

Jag har alltid fascinerats lite av hur mycket folk är beredda att betala för spel. Men också hur pass villiga spelindustrin är att ha tokiga utgåvor. Ett exempel var när jag kikade och såg att Darksiders nyutgåva (förbättrade version) kostade 66600 euro. (ca 652 793 kr) i sin Horse Stable edition. Vilket fick mig att sätta vatten i halsen. Min första spontana tanke var en felsatt prislapp och eller en medföljande häst i guld. Men istället medföljer en Alienware dator en av varje denna generations konsol och ett stall... hästarna säljs dock separata (girigt). Av någon anledning kunde inte utgåvan utan stall hittas.

Min fråga till mig själv blev vem betalar för detta. Vi har ju i och för sig sett detta förut där bilar säljs med utgåvor av racing spel. I detta fall får du en massa konsoler, en dator och ett stall för två hästar jag tror till och med en höstack ingår men inte hästarna. Det är stallet och konsolerna här som kostar men jag undrar om du inte kommer billigare undan att köpa detta separat. Minus kanske ett stall som kan kosta en hel del pengar om man inte kan bygga det själv. Spelet är bra men detta är en nyversion av ett spel från 2010 som förvisso blev en kultklassiker men frågan kvarstår hur många av dessa versioner får de sålda.

Framförallt blir frågan vem riktar sig detta paket till? Vissa gamers har hästar och stall mm, men hur många spelare med sådan budget står i behov av ett stall alla rådande generationens konsoler plus en dator? Densamma tänkte jag i förhållande till bilpaketen där bilar ingick. De verkar dock ha sålt så kanske finns intresse även för denna utgåva. Spelvärlden bredare än någonsin folk lägger pengar på lite vadsomhelst. Det finns nog alltid någon intresserad i dessa überdelux utgåvor. Det är ju i o för sig ett ganska smart sätt att inflatera priser och eller sälja saker vid sidan av. Half Life 3... kanske kommer med ett badkar och en kofot... Bioshock 3 med biljetter och en tur till en rymdstation, Zelda erbjuder en ledsen Shetlands pony och Company of Heroes 3 kommer med en pensionerad T33 stridsvagn och en måltid med en erkänd veteran.

Å ena sidan känns det mest märkligt att se dessa priser men samtidigt inte problematiskt på något plan. De är ändå få som har råd att lägga ut pengar på dessa utgåvor. Och i nästan alla fall hittills så är det ingen skillnad mot andra som köper spelet i vad spelet i sig kommer med innehållsmässigt. Det är dessa extra saker runtomkring spelet som gör dessa utgåvor. Vi har ju sett en utveckling där utgåvorna är en viktig affärsverksamhet. För Watch Dogs 2 behöver man papper och penna för att få en bra överblick över alla utgåvor. Hittills har dock dessa rikepersons utgåvor varit ganska begränsade i spelindustrin och jag misstänker att de kommer att förbli limiterade, exklusiva till vissa spel men inte bli alltför stort. Jag anser att utgåvor i sig är lite av ett tråkigt koncept då det stänger innehåll bakom betalväggar. Men så länge dessa utgåvor inte får en massa in game exklusivt material tycker jag inte att det är mycket att klaga på.

Utgåvor har en förmåga att få konsumenter att känna att spelet inte är komplett. Den känslan är utbred som det är. Det vore mindre bra att fortsätta spä på den känslan genom att göra som Ubisoft exempelvis gjorde med Watch Dogs 2 och det finns fler ganska tråkiga exempel där du inte kan få ett komplett basspel eftersom utgåvorna är många och alla har något exklusivt till sig även om du betalar lika mycket. I mitt tycke tror jag den mer optimala för kunden är två utgåvor som det ser ut nu i spelindustrin. En basutgåva med allt och en utgåva med möjligen Seasonpass och lite information kring vad som ingår.

Uvecklaren missar en chans att kunna sälja lite dyrare utgåvor. Å andra sidan inger dessa utgåvor inget förtroende i att spelet inte är inehållsfattigt. Vid sidan av dessa typer av utgåvor har dessa dyra utgåvor sållat sig. Jag ser inget problem med dessa än så länge eftersom det som är extra till dessa inte är direkt relaterat till innehållet i spelet. Men det kan vara värt att hålla lite koll på i framtiden. Speciellt om även dessa versioner börjar låsa vapen/innehåll/nivåer/svårighetsgrader till sig.

Bethesda visste antagligen om att Dishonored 2 var smått trasigt

Skrivet av Patrikseve den 15 november 2016 kl 00:54

Nej det här blir ingen blogg om tjat om att inte förhandsboka. Istället vill jag lyfta nyheten som dök upp strax innan spelet släpptes att de inte tänkte ge ut tidiga recensions koder. En del var snabba ut att fördöma agerandet som anti- konsumentvänligt. Andra ansåg att det var sak- samma och intog en pragmatisk hållning. Några stödde deras agerande av en rad orsaker. Problemet visar sig återigen att recensionsembargon är skadliga för industrin.

Vad händer när spelen blir så trasiga att de slutar att köpa spel? Det finns tendenser sedan flera år att det kortsiktiga ekonomiska tänkandet går före det långsiktiga inom industrin. Det senaste i raden måste ändå vara detta. Nyheten i kombination med trasiga spelsläpp kort därefter signalerar inte att deras ursäkt håller. Bethesda gav en rad anledningar. En var att det ville minska spekulationer om kvalitén och att alla skulle få spela samtidigt.

Problemet med detta är att Youtubandet sker mer på löpande band i videos, en del sidor inom spelmedia har tagit till sig konceptet i skriftlig form, en uppdaterad variant av en recension där de kontinuerligt uppdaterar recensionen under tiden som recensenten spelar det. Playtroughs och liknande speciellt med åsikter är ett sätt att pusha pr. Flera inom den industrin är dåliga än idag på att skriva ut att de är betalda för att göra reklam för spelet. Vilket innebär att det kritiska perspektivet kommer efter släpp och de reklambaserade får själv styra konsumentens enda information. Vilket gynnar utgivare och utvecklare.

Eftersom spelet nu var buggigt, och presterade mindre bra för många kommer ursäkten istället tolkas som lögn, opålitlighet och falskhet från utgivarens sida. Och visar på att detta var konsumentfientligt kontra motsatsen. Och de underminerar sin egen ställning men också riskerar att underminera spelserien. Ska dock beaktas så har spelet fått fina omdömen och det är ett lysande spel i min egna mening utav det jag spelat vid sidan av tekniska bekymmer. Men det råder inga tvivel om att de inte visste. Detta är en återkommande trend. Hyser spelet stora brister, har i efter hand haft tekniska problem har utgivaren i många fall lagt ett embargo eller skickat ut sena omdömen.

Detta uppmuntras naturligtvis av den nu dominerande affärsmodellen som går ut på att konsumenten ger företaget pengar i god tro innan produkten fås. Med ofta dåliga villkor att returnera om varan är defekt eller icke fungerande. Steam har fortfarande enbart 2h. Och det är svårt att komma i kontakt ibland och få pengarna tillbaka. Origin och Gog har dock en bättre garanti. Men med det sagt så visar detta återigen på hur pass viktigt recensioner är i god tid. Speciellt med ett klimat där förhandsbokningarna råder som dominerande system.

Tidiga recensioner missgynnar naturligtvis utvecklaren i vissa enskilda situationer exempelvis om spelet inte fungerar väl eller av andra anledningar brister kvalitetsmässigt. Det bör dock inte vara kundens problem. Istället tror jag att Bethesda bör tänka om och erbjuda recensions- koder väl i förväg istället till både spelmedia och kritiker online. Det gynnar konsumenterna mer, skapar mer pålitlighet och framförallt gör det säkrare att förhandsboka om konsumenten vill. Och minskar incitamenten att stressa ut spel som måste stress- patchas till en kör av besvikna och arga konsumenter som säkerligen påverkar även utvecklarna negativt. De sliter i år med att göra sin enskilda sak och sen kommer spelet inte ihop ordentligt i slutändan. Det är negativt med sena recensioner för många.

Tidiga recensioner är en bra metod att balansera kunden, utvecklaren och utgivarens intressen inom industrin och en aspekt som kan bidra till att minska misstroendet inom industrin mellan olika aktörer. Det hjälper kunden att se om spelet har stora tekniska problem eller om det har andra brister, men det kan också gynna försäljningen. Tidigare möjligheter för tekniska kritiker att stresstesta spelet på olika system är enormt värdefullt. Det kan också hjälpa att minska dessa fulspel. För det beslut som Bethesda tog var fult.

En/två månader till för Dishonored 2 en stängd/öppen beta, och polish samt en mer transparens mot kunderna med möjlighet att komma åt recensioner och test i god tid före släpp bör vara standard i industrin inte någon positiv överraskning. Jag instämmer med hyllningarna till spelet vid sidan av dess tekniska begränsningar dock. Men jag tycker inte om kontrollen som försäljarna har tagit över kritiker, åsikter, tester och recensenternas förmåga att recensera spelen.

Titanfall 2, Battlefield1 eller Call of Duty: IW

Skrivet av Patrikseve den 9 november 2016 kl 20:06

Tre skapliga fps som släppts är nu alla ute på marknaden och jag har spelat alla. Detta kommer inte bli någon genomgång eller försök att ställa något spel över ett annat ur en objektiv bemärkelse. Jag har haft bra upplevelser med alla tre titlarna. Där Cod:s enspelarkampanj imponerande en aning kändes flerspelardelen något daterad. Det är samma Cod vi spelat nu i över ett årtionde och kampanjen i sig håller inte upp det här spelet så pass mycket att det är en titel jag lär spela länge. Med det sagt spela gärna kampanjen i Infinite Warfare den är hyfsad och kändes rätt fräsch med seriens mått mätta sett till resten av paketet. Rymdstriderna är särskilt roliga eftersom de bryter av vad vi är så vana med.

Battlefield1 är Battlefield, det spelar och känns som tidigare. Däremot finns förändringar i former av mer begränsade klasser och valmöjligheter. Utöver det så är förstörelsen markant högre och spelet fortsätter bryta ny mark vad berör ljussättning, ljud och visuell kvalité. Det är dock mer av samma, jag blev något besviken av den konflikt som uppstod. Kampanjen är skickligt berättad i mellansekvenserna med bra röstskådespel och moget berättande men faller ihop som ett korthus i slarvig bandesign, hemsk Ai och a-historiska moment genom kampanjens olika uppdrag, och det drar mig ur upplevelsen som intresserad i tidsperioden.

Kampanjen där man flyger som ett flygaräss är kanske den som lyckas minimera konflikten genom att ursäkta den med ett mycket smart berättarknep som jag gillade. I övrigt står sig Battlefield kampanjen som den absolut svagaste av de tre i år trots gedigna kvaliteter inom områden nämnda. Vacker, bombastisk låter bra men brister i nivå design, autenticitet och plågas av dålig symbios mellan narrativa delen och de av spelaren interaktiva delarna. Mp delen var bra, men det är samma formula och spelet behöver ett hardcoreläge.

Titanfall 2 är spelet som sålt absolut sämst, ett spel vars släppdatum var inbakat mellan de båda jättarna och som följd blev plågsamt ignorerad. Det är också denna titel som jag tycker är det bästa av de tre titlarna i år helhetsmässigt. Där Cod känns daterat och för mycket av samma som vi sett i snart 10 års tid så bygger Titanfall 2 vidare på sin föregångare. Där Battlefield1 hade krockar i sin kampanj och blev allmänt oengagerande lyckades Titanfall 2 att skapa en symbios där spelet sällan bröts in i mellansekvenser och ett gameplay som inte reflekterade detta. Det fanns logiska luckor men berättelsen var mer fokuserad, bandet mellan dig och titanen var väl gjort.

Jag uppskattar också pacingen i kampanjen som rör sig mellan vägghoppande till en hysterisk blandning mellan skjutande och vägghoppande. Där Cod känns snärt men ganska basic, där Battlefield1 ibland har en lite icke responsiv och bökig kontroll (bajonett löpningen där man oftare slår med spaden istället, eller när man ligger ner och benen skjuter fram en etc.) känns Titanfall 2 kontrollmässigt som ett kliv upp från Cod allting känns responsivt, enkelt och jag känner mig alltid i kontroll över både momentum och rörelser. Mp delen faller lite kort dock på innehåll och spellägen men är väldigt rolig.

Titanfall 2 överraskar inte dock det är föregångaren gjord rätt denna gång. Jag uppskattar förändringarna och balansen mellan titanerna och piloterna är riktigt bra. Att spelet gått över till att dela ut gratis banor som gratis dlc är jag glad över. Att skippa season pass var ett smart drag. Jag har haft många otroligt häftiga ögonblick med hjälp av änterhaken, siktande, väggspringandet och nedslag av titaner. Det har dock en viss inlärningskurva i och med vertikalitet och den snabbhet och det momentum som spelet nästan kräver av dig som spelare. Battlefield1 istället lyckas väl med att hitta en bra mellan nivå det är ett spel som jag tror att många fler kan komma in i. Det är också en titel som inte kräver samma typ av momentum, du kan vara mer försiktig och kontrollen är lite mer enkel att bemästra. Cod är väl potentiellt på ytan enklast att spela men samtidigt är det ett tempomässigt högt fps spel.

Dock väljer jag att inte uttala mig om vem som är svårast så sett, alla tre spelen är svåra att bemästra. Det delar av respektive spel jag har haft roligast med är för egen del Battlefield1 (mp) och Titanfall 2 både (mp och sp) och Cod (sp). Spelen tilltalar lite olika demografier och grupper av spelare men jag kan gott rekommendera både Battlefield1 och Titanfall2 (PC och konsol) och Cod (På konsol enbart då PC versionen är så splittrad och låg och mp kan dö ut fort). Det är tre ganska bra spel och för egen del så är vinnaren Titanfall 2 i detta skede med Battlefield1 som tvåa. Jag är överlycklig över att Dice valde att besöka WW1 och jag hoppas på fler spel i tidseran även om min kritik låter hård. Jag har dock haft roligt med mp komponenten som Scoutklassen med mitt favoritgevär Gewehr 98 Infantry (även om jag vet att det är extremt kontraproduktivt utan sikte varianterna, men ingen annan klass erbjuder en starkare WW1 känsla med ett grymt utbud av gevär). Jag är också glad över att Titanfall 2 hände trots dess olyckliga försäljning, spelet är fenomenalt och det är det fps av de tre jag lär spela mest av. Vilket du gillar beror på dig att utforska, men alla tre spelen är bra.